Performativitetsteori och självframställning

Begrepp och verktyg för performativitetsanalys inom litteraturvetenskap

Performativity studies and performative biografism

Concepts and tools for analysis of performativity in comparative literature

Jenny Dahlström

Fakulteten för samhällskunskap och humaniora

Litteraturvetenskap

Litteraturvetenskap 3: 15 hp

Handledare: Per Bäckström

Examinator: Sofia Wijkmark

2013-06-03

Löpnummer:

Sammanfattning

I undersökningen förklaras några centrala begrepp inom performativitetsteori: på gränsen mellan

fakta/fiktion, det decentrerade subjektet, självframställning, upprepningar samt medialisering och

remediering. Förklaringarna utgår till största del från nordiska forskare som Jon Helt Haarder,

Christian Lenemark, Torbjörn Forslid, Anders Ohlsson, Tiina Rosenberg och Arne Melberg.

Utifrån förklaringen av begreppen är sedan frågor ställda för att fungera som verktyg för

performativitetsanalys av Kristian Lundbergs Yarden från 2009. Analysen har fokus på

självframställning och den tar också hänsyn till den iscensättning av självet som författaren visar

fram genom debattartiklar i massmedia.

Nyckelord: självframställning, performativitet, Kristian Lundberg, Yarden

Innehåll

1. Inledning ............................................................................................................................................. 1

1.1 Austin, Derrida, Foucault och Butler ............................................................................................ 3

1.2 Presentation av syfte och frågeställningar .................................................................................... 5

1.3 Metod och avgränsning................................................................................................................. 5

2. Centrala begrepp ................................................................................................................................ 6

2.1 På gränsen mellan sanning och lögn ............................................................................................ 6

2.2 Det decentrerade subjektet .......................................................................................................... 7

2.3 Självframställning ........................................................................................................................ 9

2.3.1 Självframställning som performance ................................................................................... 11

2.3.2 Iscensättandet av självframställningen ............................................................................... 13

2.4 Upprepningar ifrågasätter maktstrukturer ................................................................................ 14

2.5 Medialisering och remediering .................................................................................................. 15

2.6 Författaren i massmedia och i den digitala världen ....................................................................17

2.7 Verkets verkan ............................................................................................................................ 19

3. Prövning av begreppen ..................................................................................................................... 20

3.1 Sanning, lögn och självframställning ......................................................................................... 20

3.2 Subjektet och makten ................................................................................................................. 22

3.3 Medier och media ....................................................................................................................... 24

3.4 Självframställningens verkan ..................................................................................................... 26

4. Slutsats och diskussion .................................................................................................................... 27

4.1 Diskussion ................................................................................................................................... 28

Källor .................................................................................................................................................... 31

Övriga internetkällor ........................................................................................................................ 32

Bilaga 1: Debattartikel ur Helsingborgs Dagblad ................................................................................. 33

Bilaga 2: Debattartikel ur Dagens Nyheter .......................................................................................... 35

1

1. Inledning

När jag först stötte på termen performativitet i min utbildning fick jag veta att det i hög grad

handlar om självframställning och att det är en teori som är i ropet just nu inom

litteraturvetenskapen. Efter att ha läst texter som skulle introducera mig i ämnet kunde jag

konstatera att det är en teori som används inom flera områden så som till exempel i konst- och

teatervärlden, i genusforskningen såväl som inom musiken och litteraturvetenskapen. Det var

svårt att omedelbart förstå innebörden av performativitetsteorin. I flera av texterna jag mötte

presenterades teorins syfte och bakgrund. De beskrev en teori där man decentrerar subjektet,

en teori som är tvärvetenskaplig med bakgrund i psykoanalys, filosofi, talaktsteori och

diskursteori och en teori som ifrågasätter maktstrukturer.1 Efter att ha läst dessa texter frågar

jag mig vad denna teori egentligen innebär och hur den används i litteraturanalys. Vad betyder

det till exempel att subjektet är decentrerat? Hur är det en tvärvetenskaplig teori? Hur ser man

att maktstrukturer ifrågasätts? Vad är det som döljer sig bakom teorin och dess syfte?

Det är först på 1990-talet som performativitetsteori får sitt verkliga genombrott inom

litteraturvetenskapen. I samband med samhällets ökade fixering vid det individuella väcks

intresset för performativitetsteori menar Kristina Hermansson och Lena Ulrika Rudeke, som

2007 ansvarade för Tidskrift för litteraturvetenskaps (TFL) temanummer om performativitet.2

Också den danske litteraturforskaren Jon Helt Haarder tänker sig att det är ur

”senmodernitetens intensiva upptagenhet av identitet, sexualitet och kropp” som teorin

historiskt sett är sprungen.3 Han säger också att postkolonialism, queerteori och andra

feministiska teorier är viktiga för denna inriktning av litteraturteorin. För att underlätta den

fortsatta läsningen kommer jag nu att försöka beskriva det väsentliga i performativitetsanalys

som jag har uppfattat det. Jag börjar med att härleda begreppet ”performativitet” som kommer

av ordet ”performativ”. Enligt Nationalencyklopedin har det följande definition:

Performativ (eng. performance, av perform ’utföra’, ’framföra’), term införd av J.L Austin för

yttranden av typen Jag anmäler mig (härmed) som sökande till tjänsten, där talaren genom att yttra

meningen också utför den handling som beskrivs i densamma […].4

1 Kristina Hermansson och Lena Ulrika Rudeke. ”Ingång”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 20.

2 Hermansson och Rudeke 2007, s. 21.

3 Jon Helt Haarder. ”Ingen fiktion. Bara reduktion. Performativ biografism som konstnärlig strömning kring

millenieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 79. 4 Uppslagsord: performativ. Nationalencyklopedin, band 15, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991, s. 50.

2

Enkelt uttryckt betyder detta att man vid ett performativt yttrande säger något som samtidigt

innebär att man gör något. När man söker performativiteten i en text innebär det alltså att söka

efter göranden som förmedlas genom texten. Textens performativitet innebär att man läser av

dessa göranden för att hitta en verkan. Som vi ska se nedan finns det flera sätt att uttrycka

detta, men jag nöjer mig med detta försök till definition här.

Tiina Rosenberg, som bland annat är bland annat genusforskare, skriver om

performativitet i förhållande till queerteori. Hon menar att performativa handlingar

konstruerar världen utifrån sociala praktiker, så kallade diskurser:

Kännetecknande för begreppet performativitet är betoningen på aktivt verksamma processer.

Fokus ligger inte på färdiga, avslutade och fixerade resultat utan på att sociala praktiker aktivt

skapar kön/genus, sexualiteter, etniciteter och andra avgörande sociala kategorier. Detta

förhållningssätt kännetecknar den så kallade socialkonstruktivismen[fotnot: ibland används

också termen ’socialkonstruktionism’] som utgår från, som namnet anger, att den sociala världen

konstrueras. Människor har inga förutbestämda inre essenser – uppsättningar av äkta, stabila och

autentiska karakteristika.5

Utifrån denna beskrivning kan vi alltså utgå från att världssynen inom denna riktning är

instabil och bygger på att vi som lever här konstruerar världen genom våra aktiva handlingar i

kombination med de sociala praktiker vi har skapat. Vi kan också konstatera att människan

och hennes identitet inte anses vara färdig och stabil, utan är mer ett tillfälligt resultat av

möten mellan handlingar och sociala praktiker. Denna process är ständigt igång och

människans handlande, eller görande, är det som framkallar performativiteten – alltså en

handlings verkan.

Under de senaste åren har medialisering kommit att bli en del av

performativitetsanalysen. Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, båda samtida forskare inom

litteraturvetenskap, uttrycker att den textorientering med analys av innehåll och form som

litteraturvetare traditionellt har ägnat sig åt inte längre känns tillräcklig i dagens mediala

samhälle och att textanalysen därför måste ”kompletteras av andra perspektiv och praktiker”.6

Medialisering är en sådan komplettering och kan, som vi ska se i avsnittet ”Medialisering och

remediering”, handla om både de medier som författare väljer att använda och om hur

massmedia och digitala medier används för självframställning och för att förmedla den verkan

som iscensätts i texterna. Performativitetsanalys handlar alltså inte endast om traditionell

textanalys utan också om författaren, om feedback från läsarna, om massmedia och

recensioner, om ifrågasättandet av maktstrukturer i kön, klass och etnicitet. Kort sagt är det en

traditionell textanalys, som kompletteras med andra perspektiv som ligger utanför texten. För

5 Tiina Rosenberg. ”Subversiv performativitet”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg,

Stockholm: Natur och Kultur, 2005, s. 14f. 6 Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Fenomenet Björn Ranelid, Malmö: Roos & Tegnér, 2009, s. 10.

3

att förstå tankarna inom performativitetsteori behöver vi en introduktion till de olika forskare

och filosofier som är själva fundamentet för nytänkandet. En kortfattad presentation av de

grundgörande tankarna relevanta för mitt arbete följer i nästa avsnitt.

1.1 Austin, Derrida, Foucault och Butler

I de texter jag har läst är det några filosofer som är ständigt återkommande och på vars tankar

och teorier performativitetsanalys bygger: J.L. Austin, Jacques Derrida, Michel Foucault och

Judith Butler. Därför väljer jag att redan här i inledningen ge en inblick i deras arbeten och jag

vill mycket kortfattat referera några centrala tankar som har betydelse för performativitetsteori

och självframställning, vilket är vad denna undersökning ska handla om. På grund av att

nämnda filosofers arbeten är så omfattande, grundar sig alla mina referat på sekundärkällor

och det kan vara bra att hålla i åtanke att referaten av teorierna är förenklade.

Det första som jag ska förklara är termen ”performativa uttryck” eller ”performativa

handlingar”. Detta är talakter, alltså yttranden, som får saker att hända – talakter som får en

verkan. Till grund för detta synsätt ligger J.L. Austins talaktsteori som skiljer ett performativt

sätt att uttrycka sig från uttryck som ”endast beskriver företeelser”.7 Hans mest berömda

exempel är frasen som uttalas för att äktenskapet skall bli till: ”härmed förklarar jag er man

och hustru”. Med dessa ord sagda är brudparet gifta och det är denna tillblivelse av

äktenskapet som gör uttrycket performativt: av frasen kom en verkan.8 Austin talar egentligen

”om yttranden som enskilda språkliga händelser” som sker i en given situation och han

betraktar inte citat eller härmningar, alltså yttranden som har flyttats från den ursprungliga

situationen, som en del av sin teori.9 Jacques Derrida hävdade istället att man kan ifrågasätta

om ett yttrande verkligen kan vara performativt om det inte är möjligt att citera eller

upprepa.10

Han menar också att allt har en upprepbarhet och han påstår att makten kommer ur

just möjligheten att citera. Möjligheten till upprepning är därmed det som skapar makten.11

I

denna meningsskiljaktighet angående citat och upprepningar kan vi se att Derridas teori är en

kritik och vidareutveckling av Austins tänkande och det är hos båda dessa teoretiker som

grunden till performativitetsteorin går att finna.

7 J.L. Austen i Rosenberg 2005, s. 15.

8 J. L. Austin i Rosenberg 2005, s. 15.

9 Wolfgang Behschnitt. ”Text, teater, handling. Om performativitet som litteraturvetenskapligt

forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2007(4), s. 37. 10

Jacques Derrida i Behschnitt 2007, s. 37. 11

Jacques Derrida i Kristina Malmio. ”Narren Elmer Diktonius. Det parodiska imiterandet av maktens språk”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2007(4), s. 64.

4

Två andra personer vars tankar ligger som en fundamental grund till performativitetsteorin

och dess inriktning på maktanalys och kritik av sneda maktförhållanden är Michel Foucault

och Judith Butler. Det som är relevant från Foucault är hans tankar om diskurser (diskurser

kallas av många av de forskare som refereras i denna undersökning också för ”sociala

praktiker”). Under 1960- och 1970-talet försökte Foucault ”finna de regler som under en viss

epok gör det möjligt att tänka vissa tankar men inte andra.”12

Han menar att dessa regler styr

människor och på så sätt skapas en norm för hur man förväntas vara och makten upprätthålls

genom att människor har kunskap om reglerna och därmed faller in i normativiteten. Det kan

sägas att subjektet, identiteten, skapas genom att man svarar på den kunskap som upprätthålls

inom de maktområden man befinner sig (på sjukhus, i skolor, inom juridiken, angående kön

och sexualitet etc.); mycket förenklat kan man säga att subjektet skapas genom det sätt man

följer diskursen.13

Judith Butler började under 1990-talet lägga fram sina teorier om kön och är idag

verksam inom feministisk- och queerteoretisk forskning.14

Hennes tankar om att kön

konstrueras menar jag kan kopplas till Foucaults diskursteori eftersom de båda vill åt

maktfrågorna. Butlers performativitetsteori handlar ”om att könet endast existerar i det

upprepade iscensättandet av det.”15

Det är först när en kvinna uppträder enligt de

förväntningar som finns i samhället på hur kvinnorollen ska vara som hon blir ”kvinna” och

en man blir ”man” först när han uppträder i enlighet med förväntningarna på mansrollen. I

och med att kön inte existerar utan kräver att ett subjekt väljer att upprepa iscensättningen av

det, uppstår en instabilitet i kategoriseringen av kön. Denna instabilitet, menar Butler, ger en

möjlighet att förändra maktstrukturen eftersom man genom iscensättandet kan upprepa och

upprepa fel och på så sätt kan visa att kön endast ”är en kopia utan original”.16

Rosenberg

uttrycker det som att ”[i]ngen är kvinna eller man per någon automatik utan görs till kvinna

eller man” och det är däri performativiteten ligger: i själva görandet av könet.17

Sammanfattningsvis är alltså upprepningar centralt vid performativa handlingar och

därmed också vid en performativitetsanalys. Upprepningarna sker i förhållande till diskurser,

eller förväntade beteenden och normer, inom olika områden för att öppna upp för förändrade

maktstrukturer vilket då blir verkan av de performativa handlingarna. För att komma vidare i

12

Uppslagsord: Michel Foucault. Nationalencyklopedin, band 6, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991, s.577f. 13

Michel Foucault i Vikki Bell. ”Performativitetens löfte”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 25ff. 14

Judith Butler i Rosenberg 2005, s. 8. 15

Judith Butler i Christian Lenemark. Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering, Möklinta: Gidlunds förlag, 2009, s. 155. 16

Judith Butler i Lenemark 2009, s. 155. 17

Rosenberg 2005, s. 9.

5

undersökningen av performativitetsteorins centrala tankar, vad den innebär och dess

kopplingar till litteraturanalys ska vi nu se på de frågor som kommer att ligga till grund för det

fortsatta arbetet.

1.2 Presentation av syfte och frågeställningar

Min intention är att presentera och förklara centrala begrepp inom det performativa

perspektivet på litteraturanalys och att därigenom hitta verktyg som kan prövas genom en

egen praktisk analys av självframställning och performativitet inom litteraturen. Många av de

texter jag har läst om performativitet och performativitetsanalys förutsätter läsarens kunskap

om teorin och dess centrala begrepp. Mitt syfte är därför att göra begreppen mer

lättillgängliga och försöka förklara det grundläggande i dem. För att uppnå syftet arbetar jag

med följande frågeställningar:

- Hur kan centrala begrepp inom performativitetsteori omvandlas till verktyg för

analys?

- Hur kan dessa verktyg användas rent praktiskt för att analysera en skönlitterär text?

För att svara på mina frågeställningar kommer jag att utgå ifrån följande preciserade frågor:

vilka är de centrala begreppen inom performativitetsanalys av litteratur? På vilket sätt hänger

performativitetsanalys av skönlitteratur samman med självframställning? I vilken grad ingår

den massmediala bilden av en författare i en performativitetsanalys? Hur ser

performativitetsteoretiker på det senaste decenniets ökade digitalisering och medialisering?

Hur kan de centrala begreppen omvandlas till verktyg för analys?

1.3 Metod och avgränsning

Definitionen av centrala begrepp sker utifrån studier av beskrivningar gjorda av forskare

aktiva inom områden som inbegriper performativitetsteori och självframställning. En

komparativ analys av tankarna hos dessa ger en forskningsöversikt där jag jämför forskarnas

begrepp för att själv komma fram till en förklaring som är lättillgänglig. De flesta forskare

som jämförs och refereras är från Norden då jag behövde avgränsa materialet så att det

passade för en undersökning av den här storleken.

Efter forskningsöversikten genomför jag en prövning av de centrala begrepp jag funnit

och gör på så sätt om begreppen till verktyg. Prövningen sker genom analys av

självframställningen i Yarden av Kristian Lundberg som kom ut 2009. Ambitionen med

analysen är att exemplifiera och pröva den analysmodell mina studier har resulterat i och göra

6

om begreppen till verktyg för analys. Prövningen kommer att resultera i en analys som är

fragmentarisk till sin form och den kommer inte att kunna betraktas som fullständig.

2. Centrala begrepp

I detta kapitel kommer de begrepp som jag funnit centrala för förståelsen av

performativitetsteorin att presenteras. Utifrån studiet av dessa begrepp kan man dra slutsatser

om de verktyg som används vid performativitetsanalys. Vid läsningen av kapitlet kan det vara

bra att ha i åtanke att begreppen förhåller sig till textens innehåll, form och språk likväl som

till perspektiv som ligger utanför texten såsom författaren, analoga och digitala medier samt

massmedia. De bör alltså betraktas som möjliga verktyg för att få fler perspektiv

representerade i en analys än det traditionellt litteraturvetenskapliga som fokuserar på textens

innehåll och form, som vi har sett Forslid och Ohlsson uttrycka det.

2.1 På gränsen mellan sanning och lögn

I mottagandet av texter har det traditionellt sett haft betydelse om en text är en sannskildring

eller om den är påhittad, alltså fakta eller fiktion. Både Helt Haarder och Christian Lenemark

ser att moderna självframställningar har ett mer avslappnat förhållande till denna gräns och att

texterna ofta experimenterar med begrepp som sanning och lögn, fakta och fiktion.18

Den

diskussion som tidigare har handlat om självbiografins avgränsning och definition har under

de tre senaste decennierna mer handlat om i vilken grad det som förmedlas är sanning eller

lögn.19

Som bakgrund till denna diskussion ligger teorierna om läsekontrakt och vi ska se lite

närmare på dem för att få en historisk inblick.

Med avstamp i Phillippe Lejeunes modell för att skilja självbiografin från den

självbiografiska romanen, konstaterar Lenemark att försöken att fastställa genren för de

moderna självframställningar han har undersökt, har varit svåra för kritiker och recensenter.20

I Lejeunes modell är texten en självbiografi när namnidentiteten överensstämmer mellan

författare, berättare och huvudperson och då upprättas ett självbiografiskt kontrakt med

läsaren. Om detta kontrakt bryts i och med att namnidentiteten inte överensstämmer, är det i

stället fråga om fiktion menar Lejeune.21

Lenemark framhåller att det underförstått har funnits

18

Helt Haarder 2007, s. 89 och Lenemark 2009, s. 171. 19

Lenemark 2009, s. 101. 20

Lenemark 2009, s. 95. 21

Phillippe Lejeune i Lenemark 2009, s. 92.

7

ett behov hos mottagarna (läs: recensenter och läsare) att fastställa texternas genre. Med

utgångspunkt i Lejeunes beskrivningar har diskussionen i mottagandet ofta handlat om i

vilken grad texten har varit endera en självbiografi eller en självbiografisk roman med mer

fiktiva drag. I sig har detta inneburit att man vill bevaka gränsen mellan fakta och fiktion för

att därmed kunna upprätta ett passande läsekontrakt.22

Som ett kritiskt svar på Lejeunes läsekontrakt uppkom en diskussion om autofiktion

och dubbelkontrakt bland forskarna. Autofiktion bestäms som en blandning av fakta och

fiktion där berättandet kan vara både roman och innehålla självbiografiska delar. Denna

bestämning gjorde att det blev diffust vad som var den verkliga skillnaden mellan autofiktion

och en självbiografisk roman.23

Termen dubbelkontrakt myntades 2006 av Poul Behrendt och

innebär att författaren ingår ”två motstridiga kontrakt” med läsaren.24

Det typiska är att dessa

kontrakt inte föreligger samtidigt utan att de skiljer sig åt i tid: när du först läser texten är du

inställd på att det är fiktion, men senare upptäcker du att det är en självbiografisk text du har

läst (eller tvärtom). Behrendt kategoriserar detta dubbelkontrakt som ett läsarbedrägeri som

kan iscensättas genom olika medier.25

De olika kontrakten kan till exempel upprättas genom

massmedia och blir på så sätt en del av iscensättningen, vilket i en analys kan kopplas till det

som tas upp nedan under rubriken ”Författaren i massmedia och i den digitala världen”.

Med dessa olika läsarkontrakt som bakgrund konstaterar Lenemark att forskningen

under 2000-talet har kommit att utveckla sig i en ny riktning gällande självbiografier och

självframställningar. Intresset riktas bort från försöken till en strikt gränsdragning för att

istället börja ställa en annan sorts frågor som är mer fokuserade på hur identitet produceras i

litteraturen och i och av medierna.26

På så sätt hittar man litterära strategier som konstruerar

jaget, eller subjektet, i glappet mellan fakta och fiktion. Det är dessa strategier som det

följande ska handla om.

2.2 Det decentrerade subjektet

Inom filosofin och litteraturteorin har det varit vanligt att koppla samman subjektet med det

som skrivs. Kopplingen däremellan har varit tydlig eftersom någon har ansetts ansvarig för

skriften och att denna skrift ”måste kunna tillbakaföras på och förbindas med ett handlande

22

Lenemark 2009, s. 95. 23

Lenemark 2009, s. 94–96. 24

Lenemark 2009, s. 96 25

Poul Behrendt i Lenemark 2009, s. 96-97. 26

Lenemark 2009, s. 100.

8

subjekt”.27

Så beskriver Hans H. Skei, professor i litteraturvetenskap vid Universitetet i Oslo,

det han kallar för ett samband som kan tyckas vara relativt enkelt.28

Denna idé om ett subjekt

som tänker, handlar, har en vilja och en åsikt och som genom det skrivna uttrycker sitt syfte,

grundar sig alltså i en tradition som bygger på Descartes tankar. Descarte uppfattar subjektet

som tänkande och medvetet.29

Enligt Descartes uppfattning är alltså subjektet i centrum för

händelserna eftersom det medvetet kan styra sina tankar och handlingar och jag drar slutsatsen

att det är ett centrerat subjekt. Skei förklarar att det under det senaste århundradet har skett en

förändring i synen på subjektet inom filosofin. I dagens filosofi sammanfaller inte subjektet

med det medvetna jaget och det är bland annat psykoanalysen som har fört fram tankarna om

det omedvetna och därmed påverkat denna förändring i synen på subjektet. Då subjektet inte

längre är medvetet kan det heller inte stå i centrum som understödjare av mening eller

intention.30

Skei förklarar det så här:

Subjektet ses i varje fall inte som centrum längre; det uppfattas inte som förklaring på eller orsak till

något. Intentioner, författaransvar och åsyftad mening försvinner bakom verket, som blir ett resultat av

koder eller av andra verk och som relaterar sig till och får betydelse i relation till andra verk. […] Om

än subjektet inte är källan till meningen/betydelsen, måste under alla omständigheter betydelsen uppstå

genom det. Strukturer kommer bara till synes i den strukturerande processen och den kan bara ske

genom subjektet.31

För att uttrycka detta i egna ord är alltså subjektet fortfarande närvarande i texter och deras

tolkningar, men det kan inte tillskrivas någon bärande roll i annat än att det står som

förmedlare av strukturer bakom verket. Däri menar jag att decentreringen av subjektet ligger.

Ett decentrerat subjekt innebär i så fall att subjektet endast står bakom verket för att

vidareförmedla de strukturer, yttranden och handlingar som ska iscensättas, vilket i sin tur blir

det som lyfts upp till ytan och ger en verkan.

Utifrån Butler, Nietzsche och Foucaults teorier drar också Vikki Bell slutsatsen att

subjektet endast är en föreställning; att individen endast är en effekt av de historiska och

förändeliga villkor som finns i en given situation. Idéerna om interioritetens, det innerstas,

uppbyggnad handlar om att utforska aktuella maktrelationer och därmed också om

människors inneboende förmåga att göra etiska ställningstaganden.32

Bell refererar vidare till

Butler och beskriver att hur subjektet framställs och bevaras har att göra med den aktuella

situationen likväl som den gemensamma diskursiva situationen. Butlers centrala tes

27

Hans H. Skei. ”Subjekt och skrift”, Den moderna litteraturteorin, Arne Melberg (m.fl.), Stockholm: Dejavu, 2011, s. 129. 28

Skei 2011, s. 129. 29

Skei 2011, s. 129—130. 30

Skei 2011, s. 130. 31

Skei 2011, s. 131. 32

Bell 2007, s. 24.

9

”’kulturell överlevnad’” innebär just att performativiteten ”måste analyseras i anslutning till

politiska förhållanden”, eftersom det är om inte omöjligt så i alla fall riskfyllt, att ”försöka

existera utanför rådande normer”.33

Om ett sådant försök skulle företas, riskerar man att

upplevas som obegriplig och i värsta fall som våldsprovocerande och att ”delta i den

kulturella genusfiktionen innebär tvärtom att man säkrar sin ’kulturella överlevnad’ i en värld

där könen är distinkta, hierarkiskt relaterade och heteronormativt ordnade.”34

Lenemark

hänvisar också till Butler och framhåller att ”[f]ör att erhålla subjektsstatus måste man […]

både bli igenkänd och erkänd som subjekt genom att uppträda på ett sätt som svarar mot de

föreställningar som är förhärskande i en given kultur.” 35

Lenemarks resonemang är helt i linje

med det som Bell framhåller angående subjektet.

För att sammanfatta synen på subjektet inom performativitetsteori kan man säga att

det är ett flyktigt subjekt som är ställt i relation till de sociala ordningar som finns här och nu.

Dessa sociala ordningar kan ha med genusfrågor att göra vilket har presenterats ovan utifrån

Judith Butlers genusteorier. Det kan också vara ordningar, eller praktiker som vi sett

Rosenberg kalla dem, som utgår ifrån andra teorier om maktrelationer så som till exempel

postkolonialism eller marxistisk teori. Eftersom subjektet är flyktigt, omedvetet och inte kan

bära egen mening kan det inte heller stå i centrum för litteraturanalysen. Subjektet är därmed

decentrerat och fungerar endast som en bärare av bakomliggande budskap; subjektet

konstrueras för att lyfta fram de budskap som författaren önskar iscensätta.

2.3 Självframställning

Subjektsproblematiken som skildrades i det förra avsnittet är enligt Hermansson och Rudeke

central för performativitetsteori. Eftersom performativa analyser ofta handlar om

självframställning blir subjektets iscensättande också centralt för självframställningen.

Subjektet och primärt tankarna om det iscensatta och konstruerade subjektet, används som ett

medel för att laborera med performativa handlingar som ger kommentarer till diskurser och

samhällsfenomen. Subjektsproblematiken skildras alltså genom performativa handlingar.36

Hermansson och Rudeke förklarar det typiska med genren så här:

Man har själviscensatt sig som görande, som aktör i intima men också i offentliga sammanhang – som

utbildande sig, resande, diskuterande, kritiserande, brytande regler och i olika avseenden upprepande

33

Bell 2007, s. 28. 34

Bell 2007, s. 29. 35

Christian Lenemark. ”Författaren online. Bloggen som performativ plattform för självframställning”, Tidskrift för litteraturvetenskap 2007(4), s. 54. 36

Hermansson och Rudeke 2007, s. 22.

10

och repande upp maktstukturer på ett sätt som öppnar för social förändring, sett ur ett performativt

perspektiv.37

Följaktligen använder författaren sig själv som verktyg för att ifrågasätta maktstrukturer och

för att uppnå en förändring i maktförhållanden som existerar. Helt Haarder menar att det

handlar om att skapa spelregler för olika händelseförlopp som kommer att utföras i det

offentliga rummet. Det kan handla om traditionella händelseförlopp som kanske inte direkt

sätts i samband med en performance, till exempel debatter som uppstår i samband med en

bokutgivning, eller mer styrda och iscensatta händelseförlopp där författaren på förhand har

bestämt en föreställning, alltså utför en performance, och sedan dokumenterar det.38

Ett särdrag med performativa biografiska texter är att de ofta skapar debatt menar Helt

Haarder. Den dramatik som utspelar sig i och med polemiken i dessa debatter är en del av den

performativa framställningen. På så sätt blir alltså inte polemiken ett följdfenomen utan en del

av det feedback-kretslopp som ingår i den faktiska självframställningen. Debatterna, eller

dramatiken i dem, hämtar sin kraft ur kontrasterna mellan ”konst och icke-konst, mellan icke-

fiktion och fiktion, mellan autenticitet och iscensättning”.39

Genom att dessa kontraster

ifrågasätts, provoceras publiken att delta i feedback-kretsloppet och därmed att delta i

konstruktionen och iscensättandet.40

Iscensättandet sker också genom själva skrivandet som vi ska se i det följande. Genom

konstruktion av självet skriver författaren fram sig själv och bilden av sig själv förklarar Arne

Melberg. Denna konstruktion är en viktig del i den självframställning som ofta sker i nutida

litteratur och den innebär att författaren på olika sätt framställer sig själv ”i och genom andra”,

alltså sprider ut fragment av sig själv i texten – fragment som ibland är dolda och

maskerade.41

Konstruktionen bygger ofta på ”Minnet”, som är en central instans i

framskrivandet av självet.42

Uttryckt på ett annorlunda sätt kan man säga att det är genom

minnet som självet skapas för att sedan kunna skrivas fram.

En tendens som Melberg tycker sig ha sett i nutida självframställningar är kopplingen

mellan ”design” och ”minne”. Han diskuterar att minnets betydelse för självframställning kan

komma att minska i och med att de får tydligare drag av konstruktion och design. Han

uttrycker att faran med detta är att gemensamma erfarenheter riskerar att gå förlorade på så

37

Hermansson och Rudeke 2007, s. 22. 38

Helt Haarder 2007, s. 85. 39

Helt Haarder 2007, s. 86. 40

Helt Haarder 2007, s. 86. 41

Arne Melberg. Självskrivet. Om självframställning i litteraturen. Stockholm: Atlantis, 2008, s. 9. 42

Melberg 2008, s. 21.

11

sätt.43

Han hänvisar sedan till Nietzsche och förklarar en modell där historien kan användas

kritiskt. Genom förmågan att ”’emellanåt bryta ner och upplösa det förgångna’” när man

använder historien kan minnet och glömskan samverka och balanseras.44

Melberg framhåller

att orden ”visa, söka och dölja” är nyckeln till minnets strategier i självframställningar.45

Han

förklarar det som ”[…] att konstruktionen blir tydligare och får inslag av re-konstruktion, self-

fashioning och profilering: självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv

när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad.”46

Melberg framhåller också att det finns

olika motiv för att vilja skriva en självframställning och att moderna självframställare ofta

motiveras av ”exilen och förlusten”.47

Många av de moderna författare som Melberg tar upp

har genomlevt dramatiska och framtvingade uppbrott och avbrott i livet som resulterat i ett liv

i exil. Förlusten som motiv menar Melberg är det nya i moderna självframställningar.

Förlusten verkar genom minnets strategier genom att variera och fylla på konstruktionen av

självet.48

Utifrån de idéer som har presenterats här blir min tanke att fragment av det splittrade

jaget som kan ha dolts i andra karaktärer, i en analys bidrar till bilden av den konstruerade

självframställningen. Konstruktionen måste sedan sättas i samband med sociala praktiker och

politiska förhållanden för att tydliggöras. Genom att söka detta utspridda själv och genom att

söka motiv för självframställningen kan man sätta samman, eller snarare pussla samman,

något som kommer närmare den iscensatta bilden av självet.

2.3.1 Självframställning som performance

Inom det performativa området betraktas ofta litteratur och andra konstnärliga uttryck som en

föreställning – som en performance. ”Performance” är enligt SAOL synonymt med

”bildkonstform”.49

För att hitta en mer uttömmande definition vänder jag mig till NE som

bestämmer termen till ”bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, där konstnären

själv framför verket inför publik”.50

Rosenberg skriver att termen ”performance”, förutom

43

Melberg 2008, s. 232—233. 44

Nietzsche i Melberg 2008, s. 234. 45

Melberg 2008, s. 22. 46

Melberg 2008, s. 22. 47

Melberg 2008, s. 21. 48

Melberg 2008, s. 21—22 49

Uppslagsord: performance. Svenska Akademiens ordlista, <http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_pa_natet/ordlista> (läst 2013-04-23). 50

Uppslagsord: performance. Nationalencyklopedin,< http://www.ne.se/sok?q=performance> (läst 2013-04-23).

12

konstgenren performance, även står för de glasögon genom vilka man kan undersöka sociala,

historiska och kulturella processer som performativa handlingar.51

Helt Haarder framhåller att strömningarna inom performativ biografism har mycket

gemensamt med performance och inom litteraturen har de kroppsliga handlingarna som

används inom traditionell performance ersatts av biografiska språkhandlingar i det offentliga

rummet. Som ett svar på sådana språkhandlingar kommer respons från läsarna och resultatet

blir ett feedback-kretslopp som ger en känsla av närvaro och därmed blir både författaren och

läsaren en del av skapandet.52

Liksom Helt Haarder spekulerar Melberg kring kopplingen mellan performance och

den litterära självframställningen.53

Han har funderingar på om den traditionella

personligheten i självframställningar är i försvinnande och resonerar kring frågor som den

privata och den offentliga personligheten samt distinktionen mellan fiktion och verklighet.54

Melberg utgår från tre nyckelord när han spekulerar kring de aktuella tendenserna inom

litteraturen och konstscenen:” estetisering, stilisering och design.”55

En tendens som

diskuteras är sambandet mellan bild och text. Bilden kan vara förmedlad i ord eller vara en

regelrätt bild, som i en teckning eller ett fotografi. Melberg frågar sig vad som händer med det

skrivande jaget och med fiktionen om bild och text får samverka. Han visar i sin analys att en

sådan framställning kan visa en performance, eller en installation, som förmedlar det

konstruerade självet.56

Samverkan mellan bild och text kan också hjälpa till att förmedla och

utveckla erfarenheter genom att aktualisera, avslöja och kritisera händelser.57

Genom till

exempel foton kan författaren kommentera sin text och förmedla en bild av en upplevd

verklighet. På så sätt ifrågasätts, och i vissa fall överskrids, gränsen mellan fiktion och

verklighet.58

Sammanfattningsvis kan sägas att självframställning som performance inom

litteraturen sker genom språket eller genom en kombination av till exempel text och bild. På

så sätt kan författaren estetiskt designa de delar av framställningen som ska förstärkas eller

aktualisera frågeställningar som ska ställas i centrum.

51

Rosenberg 2005, s. 15. 52

Helt Haarder 2007, s. 85. 53

Melberg 2008, s. 219f. 54

Melberg 2008, s. 220. 55

Melberg 2008, s. 200; 219. 56

Melberg 2008, s. 222. 57

Melberg 2008, s. 224. 58

Melberg 2008, s. 223.

13

2.3.2 Iscensättandet av självframställningen

När Melberg förklarar tanken med den ”jagets fördubbling” som uppstår i relationen mellan

det jag som skriver självframställningen och det jag som beskrivs i självframställningen

hänvisar han till tankar från Montaigne.59

Montaigne har framfört tanken att självet inte blir

stabilare eller lättare att identifiera genom skrivandet och att det snarare sker en distansering

när det självbiografiska projektet ska presentera självet. Fördubblingen av jaget innebär att det

finns en del som skriver om, beskriver och reflekterar över den andra delen som är den som

har levt och lever.60

Detta innebär att det skrivande jaget är med och konstruerar och framställer det

beskrivna jaget.61

Om en självframställning fokuserar berättarens barndom eller tidigare liv,

kommer dessutom tidsperspektivet in och skiljer det berättande och det handlande jaget åt; det

berättande jaget är inte längre samma jag som det som en gång handlade. Melberg förklarar

att författaren, genom att poängtera denna åtskiljning av jaget, kan framställa svårigheten med

identitetsfrågan. Identitetens svårighet ligger i att den skrivande författaren i nutid vill söka

rekonstruera det som har hänt – händelser som i och med att tiden gått egentligen redan är

förlorade. Detta i sin tur innebär att skildringen av det nutida jaget blir ofärdigt eftersom det

inte kan konstrueras på förlorade händelser.62

Inom performativ biografism undersöks och analyseras den sociala bilden av

författaren förklarar Helt Haarder. Bilden av författaren kan inte ensamt kontrolleras av

författaren själv utan den påverkas också av andras berättelser och reaktioner eftersom den är

tätt sammanbunden med hela processen att skapa performativ biografi. Kontrollen av

skapandeprocessen påverkas av interaktionen med feedback-kretsloppet som strategiskt kan

parera motsägande händelser. Helt Haarder förklarar vidare att den kreativa processen alltid

på något sätt ingår i och blir en del av ett socialt sammanhang och därför måste hela denna

process ingå i författarbilden.63

Genom att på detta sätt framställa en bild av sig själv kan

författaren peka på moraliskt problematiska frågor och framkalla en reaktion som i bästa fall

leder fram till en förändring eller i näst bästa fall avslöjar feltänkanden.

Följaktligen menar jag att man i konstruktioner och iscensättandet kan upptäcka

mönster och kanske också relationer mellan sanning och lögn, pålitliga och opålitliga, färdiga

och ofärdiga berättare som också är en del av performativitetsanalysen. I och med jagets

59

Melberg 2008, s. 17. 60

Montaigne i Melberg 2008, s. 17 och 25—32. 61

Melberg 2008, s. 17. 62

Melberg 2008, s. 210. 63

Helt Haarder 2007, s. 87.

14

fördubbling finns dessa relationer ditskrivna av det skrivande jaget. För att upptäcka sådana

mönster måste det sociala sammanhanget för konstruktionen beaktas i analysen och likaså

måste tidsaspekten beaktas.

2.4 Upprepningar ifrågasätter maktstrukturer

Hermansson och Rudeke framhåller att den största fördelen med att anlägga ett performativt

perspektiv är att det synliggör strukturer som vi är med om att återskapa – ljuset riktas mot

maktstrukturer som upprepar sig – och att detta synliggörande ökar chanserna för en

förändring i de felaktiga maktstrukturer som belysts.64

Kristina Malmio hänvisar till Derrida

och Butler när hon skriver att performativitet som upprepning anknyter till makt och att så

kallad ”parodisk upprepning” – att upprepa fel – är en performativ akt vars syfte kan vara att

synliggöra och ifrågasätta befintliga normer.65

Det är i Derridas kritik av Austins talaktsteori som vi hittar grunden till idéerna om

upprepningar, imitationer och citat. Behschnitt hänvisar till Derrida och skriver att varje

”språkligt yttrande kännetecknas […] både av sin händelsekaraktär och – samtidigt – sin

iterabilitet,” sin upprepbarhet.66

Butler har byggt vidare på detta och menar att man genom att

iscensätta en upprepning, ett citat, som ställer sig utanför normen i en diskurs kan bryta ner

”vedertagna kategorier, identiteter och praktiker.”67

Butler refereras vidare och just parodisk

upprepning nämns som en performativ handling som kan visa och synliggöra de etablerade

normerna och därigenom ifrågasätta dem – man visar genom att utelämna eller visa fel.

Malmio förklarar i samband med upprepningar att imitation av olika diskurser, till exempel

imitationer av maktspråk, kan leda till att man får tillgång till diskursens auktoritet. Detta

innebär att performativitetsteorin möjliggör maktanalyser och kan initiera social förändring

genom att upprepningarna analyseras utifrån teorier om makt och avläses utifrån den

befintliga diskursen.68

Min slutsats blir att upprepningar i litteratur kan ske både i språket och i de handlingar

som skildras. Frågan är då om man genom det ena kan läsa ut det andra? Genom att studera

vilka ord som upprepas eller parodieras, och vilka som inte upprepas eller parodieras och med

andra ord utelämnas, ser man vid analysen vilka handlingar som iscensätts och därigenom

framkommer en implikation på vilka strukturer som ifrågasätts.

64

Hermansson och Rudeke 2007, s. 21. 65

Malmio 2007, s. 64. 66

Behschnitt 2007, s. 37. 67

Malmio 2007, s. 64. 68

Malmio 2007, s. 64f.

15

2.5 Medialisering och remediering

Inom performativitetsforskningen är det vanligt att analysen inkluderar bilden av författaren

samt behandlingen av den analyserade texten och dess författare i och genom olika medier

samt i massmedia.69

Detta kallas medialisering. Philip Auslander är amerikansk forskare och

han var en av de första som undersökte förhållandet mellan liveframträdanden och

medialisering. Med medialisering menar Auslander att en kulturhändelse produceras genom,

eller med hjälp av, massmedia eller medieteknologi. En medialiserad performance är alltså en

händelse som sprids via tv, ljud- eller videoupptagningar eller genom andra medier som på

något sätt baseras på en reproduktion av händelsen.70

För att lättare hålla isär begreppen i det

som följer kan det vara bra för tydlighetens skull, att skilja mellan medier och media. Med

medier menas de konkreta verktyg genom vilka spridningen sker, till exempel boken,

bandspelaren och mikrofonen medan media står för distributionen, till exempel massmedia

eller etermedia.

När Auslander undersöker förhållandet mellan liveframträdanden och medialiserade

framträdanden ifrågasätter han om det verkligen finns någon tydlig skillnad mellan dem idag.

Han argumenterar för att de skulle kunna likställas eftersom båda visar upp ett beroende av

massmedia och informationsteknologi. Många av dagens liveframträdanden backas upp och

förstärks av medialisering i så hög grad att livehändelsen faktiskt blir en medieteknologisk

produkt, menar Auslander och ger exempel på rockkonserter och fotbollsmatcher som

samtidigt visar repriser och närbilder på storskärm fast du faktiskt besöker själva

livehändelsen.71

Han går till och med så långt som till att säga att redan när ett

liveframträdande framförs med mikrofon blir det medialiserat:

…as soon as electric amplification is used, one might say that an event is mediatized. What we

actually hear is the vibration of a speaker, a reproduction by technological means of a sound

picked up by a microphone, not the original (live) acoustic event.72

Med detta synsätt på medialisering kan vi konstatera att det inte finns särskilt många

kulturhändelser som inte är medialiserade och därför behöver man införliva medialiseringen

så att den blir en del av den litterära analysen. Som nämndes i inledningen har dessa tankar

förts fram av Forslid och Ohlsson.73

69

Se till exempel Lenemark 2009 och Forslid och Ohlsson 2009. 70

Philip Auslander. Liveness. Performance in a mediatized culture, andra upplagan, New York: Routledge, 2008, s. 4. 71

Auslander 2008, s. 5; 7; 25. 72

Auslander 2008, s. 25. 73

Forslid och Ohlsson 2009, s. 10.

16

När Lenemark skriver om medialisering i samband med litterära självframställningar finner

han ett dynamiskt samspel mellan författaren, litteraturen och medierna i den bemärkelse som

i den här undersökningen har kallats media. Han illustrerar litteraturens och författarens

samband med massmedia, digitala medier och etermedia med följande figur:

Figur 1. Lenemarks grafiska figur som beskriver det dynamiska sambandet mellan författare, litteratur och

medier.74

Detta dynamiska samband innebär att medialisering i den bemärkelse som Lenemark talar om

är en del av iscensättandet. Det är med bakgrund i denna syn på medialisering som vi ska titta

på vad Melberg och Helt Haarder skriver om remediering – att använda flera medier för att

föra fram sitt budskap och sin självframställning. I Melbergs och Helt Haarders fall handlar

det dock inte endast om media som förmedlar budskap till den stora massan utan också om

medier, såsom konkreta verktyg som används för att föra ut budskapet.

En tendens som Melberg ser inom moderna självframställningar är hur digitaliseringen

utnyttjas av författare och han berättar främst om hur bloggar används för att omforma självet

genom nya kommunikationsformer.75

Bloggen är ett medium som inbjuder till

”självframställning, självpresentation, självkonstruktion” och det är innehavaren som har hela

makten över det som ska publiceras.76

Digitalisering som tendens kan också kopplas till en

annan av Melbergs tendenser som diskuterats ovan: samverkan mellan bild och text. Med

dagens teknik kan foton, ljud och filmer manipuleras för att sedan lagras och visas upp och på

så sätt bidra till att nyckelorden ”estetisering, stilisering, design” blir aktuella.77

Stilisering

aktualiseras också genom att blogginnehavaren blir en ”litterärt stiliserad persona” eftersom

bloggen bidrar till att ta det privata ut i det offentliga.78

I bloggen kan författaren utverka ett

koncept som ger en bild av självet och använda sina egna texter – sampla sina texter – för att

74

Lenemark 2009. S. 10. 75

Melberg 2008, s. 225. 76

Melberg 2008, s. 227. 77

Melberg 2008, s. 225. 78

Melberg 2008, s. 230.

17

skapa marknadsmässigt intresse för dem.79

Helt Haarder talar också om att använda fler

medier i framställningen. Hans term ”biografisk remediering” innebär att något kan uttryckas

och citeras i flera olika medium, till exempel muntliga monologer som skrivs ner och trycks

både i bokform och i en tidning. Helt Haarder framhåller att performativ biografism både

handlar om ett verks reella relationer, om dess design och upplägg liksom om hur relationerna

och upplägget medieras.80

Helt Haarder framhåller att remediering innebär en dubbelhet som ligger i en

fascination för verkligheten och en samtidig fascination för mediet för att förmedla denna

verklighet. Han menar att detta är av både estetisk och kunskapsteoretisk betydelse. Min

reflektion kring detta är att den estetiska betydelsen är lätt att förstå eftersom mediet

naturligtvis har betydelse för konstnärens stil och framställning. Den kunskapsteoretiska

betydelsen är enligt min mening mer komplicerad att förklara. Enligt Helt Haarder är ett

vanligt drag i föreställningar från 1990-talet och framåt att man vill åt det verkliga och till och

med det verkligaste av det verkliga: det som är direkt och oförmedlat.81

Detta kan framställas

i former av trauma, blod, kön eller etnicitet. Följaktligen drar jag slutsatsen att Helt Haarder

menar att föreställningen av det verkliga kan förstärkas och formas genom att den remedieras,

alltså sker i flera olika medier som står i relation till varandra.

Ett nutida exempel på sådan remediering menar jag skulle kunna vara en författare

som läser högt ur sin bok i ett radioprogram, där radiostudion samtidigt filmas och sänds på

tv. Kanske kan också ett drag av interaktion med tittare/lyssnare läggas till genom en chat

med författaren, eller att lyssnarna får ringa in och ställa frågor. I detta exempel gör

författarens röst som förmedlar den skrivna texten, bildmediet som förmedlar författarens

utseende, kroppsspråk och ansiktsuttryck samt inslagen av interaktion med publiken att det

skapas en autentisk känsla över föreställningen och bilden av det verkliga förmedlas. På detta

sätt blir föreställningen bestående av flera performancehandlingar och genom remedieringen

framkommer bilden av verket i enlighet med Helt Haarders idéer.82

2.6 Författaren i massmedia och i den digitala världen

Flera av de forskare som refereras i denna undersökning menar att litterära texter alltid står i

samband med andra händelser eller andra handlingar. Sådana händelser och handlingar kan

79

Melberg 2008, s. 226. 80

Helt Haarder 2007, s. 83. 81

Helt Haarder 2007, s. 83. 82

Helt Haarder 2007, s. 85.

18

vara del av en kulturell praktik, alltså ett visst sätt att göra saker på i vissa sammanhang.83

Wolfgang Behschnitt sammanfattar detta så här:

Skrivakten, bokproduktionen, försäljningen och läsningen kan analyseras som kulturella

handlingar, som praktiker styrda av fastlagda regler, av ett script som ingår i och reproducerar en

social ordning, en diskurs.84

Med andra ord kan alla delar hos en litterär framställning kopplas till sociala praktiker vars

regler och normer är kända av det stora flertalet människor. Delarna blir på så sätt delar av

diskursen. I analysen av framställningen måste hänsyn tas till dessa diskurser och, för att

koppla till Rosenberg och Helt Haarder, analysen blir på så sätt beroende av omgivningens

handlingar för att visa ett fullgott resultat. Behschnitts resonemang kan sägas överensstämma

med vad Forslid och Ohlsson framhåller då de diskuterar att celebritetskulturen har en vital,

men inte så uppmärksammad, funktion när det litterära värdet i ett verk eller författarskap ska

fastställas.85

De förklarar att både författaren och boken är produkter som måste lanseras till

försäljning och att man måste ha detta ekonomiska perspektiv i åtanke när man ser på

litteraturens och författarens litterära värde. Slutsatsen blir att den mediala bilden av

författaren påverkar mottagandet av verket men också att verkningen sker omvänt – ett verks

litterära värde påverkas av författarens massmediala kapital.86

I och med att celebritetskulturen är en del av dagens verklighet finns det också ett ökat

intresse för författares olika sidor. Därför använder idag många författare media för att

iscensätta sig själva och sina offentliga liv. Forslid och Ohlsson menar att det ökade

biografiska intresset har sin bakgrund i en längtan efter det autentiska som har uppstått i och

med den ökade medialisering som har skett. De förklarar att den medialiserade världen får

människor att vilja nå bakom den bild som förmedlas och istället nå det som är, eller i alla fall

känns, mer äkta.87

Genom att använda medierna för att iscensätta sina liv skapar författarna

sitt massmediala och kommersiella värde och Forslid och Ohlsson refererar till den brittiske

sociologen Joe Moran som poängterar att det speciella med litterära celebriteter är att de

kombinerar detta värde med ett ”tydligt kulturellt kapital”.88

Författare kan alltså med Forslid

och Ohlssons ord sägas vara samtidigt en del av industrin och kulturellt auktoritativa.89

83

Behschnitt 2007, s. 39. 84

Behschnitt 2007, s. 39. 85

Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Författaren som kändis, Malmö: Roos & Tegnér, 2011, s. 51. 86

Forslid och Ohlsson 2011, s. 18. 87

Forslid och Ohlsson 2011, s. 14f och 37f. 88

Forslid och Ohlsson 2011, s. 44. 89

Forslid och Ohlsson 2011, s. 46.

19

2.7 Verkets verkan

Det krävs tvärvetenskapliga undersökningar för att komma åt det material eller den effekt som

på ytan skapar det performativa uttrycket menar Helt Haarder. Detta beror på att moderna

självbiografiska framställningar använder fler uttryck än de rent litterära för att skildra

performativiteten i förhållande till författare/konstnär, läsare och publik samt verk och

verksprocess.90

Helt Haarder framhåller också att man ska ta hänsyn till att den performativa

strömningen är pragmatiskt inriktad när man undersöker ”biografiska

kommunikationshandlingar” som kan ske till exempel i bloggar, sms och rap. Att

kommunikationshandlingarna kan ske inom ”många olika kontexter, konstnärliga,

sociologiska, politiska (spin), marknadsmässiga (personlig branding)” bör också beaktas vid

en analys.91

Behschnitt har, utifrån Irmgaard Maassen och Hans Rudolf Velten, försökt

systematisera de sätt en litteraturvetare kan närma sig en litterär text för att undersöka det

performativa uttrycket, vilket jag tolkar som den litterära textens verkan. Man kan se texten

som ”dokument från eller material för en performance.” 92

Vid en sådan läsning kan det

framkomma både hur texten är formad av sin omgivning och hur texten själv har påverkat,

eller påverkar, sin situation. Man kan också försöka fastställa vad texten utför i sin omvärld.

Genom att studera textens historiska och sociala sammanhang, dess medialitet och genre kan

man nå fram till textens ”funktionella performativitet.”93

Ett tredje sätt att närma sig ett

fastställande av performativiteten är att söka efter de metoder som används i texten för att få

fram intryck av ”deltagande, kroppslighet, muntlighet och så vidare” och på så sätt hittar man

textens ”diskursiva struktur” och dess ”strukturella performativitet.”94

Textens strukturella

performativitet visar alltså genom skildrade handlingar vilka diskurser och strukturer som är

under belysning.

Detta betyder att för att komma åt en litterär texts verkan måste man undersöka texten

tvärvetenskapligt och på flera plan. Det kan sägas sammanfatta vad som har redovisats

genomgående i denna forskningsöversikt. Alla de forskare som redovisats har framhållit

vikten av att vidga perspektiven från det traditionella inomtextliga perspektivet och även

studera den utomtextliga situationen, såsom sambandet text-bild, medialiseringen av både

texten och författaren samt förhållandet till fakta och fiktion.

90

Helt Haarder 2007, s. 78. 91

Helt Haarder 2007, s. 80. 92

Behschnitt 2007, s. 40. 93

Behschnitt 2007, s. 40. 94

Behschnitt 2007, s. 40.

20

3. Prövning av begreppen

I det följande ska de begrepp som presenterats ovan prövas som verktyg vid analys av Yarden

av Kristian Lundberg. För att kunna analysera texten kommer jag att behöva formulera frågor

som utgår från begreppen som redovisats ovan. Dessa frågor blir mina verktyg för att hitta

performativiteten i den litterära framställningen. Frågorna som formuleras bygger alltså på

den information som har presenterats under respektive rubrik ovan.

Lundbergs berättelse kom ut 2009 och är en nutidsskildring av en man som har satt sig

i en skuldfälla och som en följd av detta tvingas ta jobb genom ett bemanningsföretag. Han

hamnar på yarden i Malmö hamn där han jobbat som ung. Parallellt med nutidsskildringen

finns tillbakablickar på barndomens villkor. Språket i berättelsen är en blandning av prosa och

lyrik. Det har framkommit genom intervjuer och debattartiklar att författaren har arbetat på

yarden i sitt verkliga liv, vilket antyder att texten ingår i en självframställning.95

Förutom

boken, kommer även två debattinlägg skrivna av författaren (bil. 1--2) samt en intervju med

författaren att tas i beaktande som en del av medialiseringen och författarbilden i massmedia.

Debattinläggen och intervjun är publicerade under 2013 och som vi ska se, nu när de centrala

begreppen genom min prövning övergår till att vara verktyg för analys, förstärker de den bild

av författaren som framkommer i Yarden.96

3.1 Sanning, lögn och självframställning

Helt Haarder och Lenemark menar att moderna självframställningar experimenterar med

koncepten sanning och lögn.97

Därmed experimenterar de med läsarnas mottagande av

berättelsen som fakta eller fiktion eller både och. Av denna anledning bör analysfrågorna söka

svar på frågor som rör denna gränsdragning. I och med detta blir det också naturligt att

fundera kring självframställningen. Melbergs tankar om att minnet tillsammans med

konstruktionen är viktig för moderna självframställare, leder till frågor om hans begrepp visa,

söka och dölja. Det är också relevant att analysera hur jagets fördubbling blir satt i funktion i

texten eftersom vi då hittar information om tid och rum för berättelsen, där rum också kan stå

95

Se till exempel Arvid Jurjaks. ”Kristian gör en mörk resa genom klassamhället”, Jönköpingsposten, publicerad 2013-04-22, <http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/jp.pdf> (läst 2013-05-17). Se också författarens hemsida, <http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-17), för länkar till andra artiklar som vittnar om att tiden på yarden är självupplevd. 96

Sidnummer i Yarden kommer att anges inom parentes i löpande text. 97

Helt Haarder 2007, s. 89 och Lenemark 2009, s.171.

21

för den sociala situationen. Utifrån dessa önskemål om information kommer jag att arbeta

med frågorna som finns i figur 2.

Vad är sanning? Vad är lögn?

Hur iscensätts texten? Vad i texten antyder en självframställning?

Var och när utspelar sig berättelsen? Finns drag av förlust och/eller exil?

Figur 2. Analysfrågor utifrån rubrik 2.1 och 2.3.

Eftersom jag-berättaren i bokens prolog fastställer att ”[a]llt det jag berättar om är sant” (10),

kan man anta att det som skildras är berättarens sanning, vilket också indikerar att berättaren

är berättelsens subjekt. Han skriver även att han berättar för att förklara, först för sin son och

sedan för vem som helst som vill lyssna (10). Senare ifrågasätts hur en enda människa skulle

kunna minnas allt: eftersom man inte kan minnas allt borde ”alla biografiska

rekonstruktioner” innehålla stycken som är ”mer eller mindre lögnaktiga” framhåller

berättaren (19). Här menar jag att vi ser hur berättarjaget försöker fastställa berättelsens

förhållande till sanning och lögn, och därmed till fakta och fiktion. Vi har med en biografisk

text att göra, en text som försöker hålla sig till sanningen, men som på grund av minnets

tillkortakommanden kan innehålla stycken som kan uppfattas som lögner.

Att berättaren är tydlig med att framställningen är en biografi som är rekonstruerad på

minnet samt det faktum att vi genom massmedia har fått reda på att författaren säger sig ha

genomlevt de händelser som boken skildrar, innebär att vi kan fastställa att Yarden kan

betraktas som en del av en självframställning. Ingången till berättelsen hittar författaren när

han står vid staketet på yarden och väntar. Han kommer då att tänka på sin mor (28). Han

funderar på hur hon mår och vad hon gör. På så sätt kopplas de två berättelser som skildras

parallellt i boken samman eftersom ingången till berättelserna hittas på samma plats – på

yarden:

berättelsen om moderns sjukdom, faderns flykt och jagets kamp för att klara av att

växa upp i ett kaos och om den ensamhet som är sprungen ur detta och

berättelsen om livet på yarden som det ter sig för den som står på det nedersta

trappsteget på den sociala stegen och som tvingas sälja sin egen tid, sitt arbete och sitt

självbestämmande till ett bemanningsföretag.

Den första berättelsen skildrar uppväxtåren och den andra skildrar en tid som ligger nära nuet.

Detta måste ha betydelse för minnets funktion i berättandet: för att använda Melbergs termer

22

kan man säga att det skrivande jaget ligger nära i tid till det beskrivna jaget i nutidsberättelsen

om yarden, medan det beskrivna jaget i barndomsskildringen ligger längre bort i tid. Det som

visas är författarens barndom och ungdomsår, samt tiden på yarden; utelämnat är tiden

däremellan, från ca 25 års ålder och ca 15 år framåt. Däremot finns antydningar om vad som

skedde däremellan – perioder av framgångsrikt skrivande, kampen för att hålla sig nykter,

maniska perioder, depression och en önskan att göra över med sig själv. De överhängande

känslorna i det mörka är ensamheten och rädslan som förgör (28, 31, 80f), ett tvivel på självet

(26, 35, 56), handlingsförlamning (28, 62) och en längtan efter frihet (87, 116, 140).

Melberg har framhållit att moderna självframställare ofta motiveras av förlust. I

Yarden framkommer att berättaren inte känner sig hel, att han har förlorat en del av sig själv.

På grund av den kaotiska uppväxten där han själv inte kunde kontrollera sitt liv när moderns

mani hela tiden inkräktade på hans person, känner han sig dränkt av hennes vansinnighet (92,

123). I det vuxna livet känner han samma förlust av självet i och med situationen på yarden

där systemet gör människan otrygg. Systemet kontrollerar människan genom rädslan för att

stängas ute från mer arbete. Alltså kommer man när de ringer om jobb och man tiger om

kritiken för att vara säker på att få komma igen. Detta sammantaget gör att känslan av att inte

äga sig själv är tydlig (71).

Vi har sett att texten iscensätts genom två parallella skildringar som författaren, genom

minnet, har hittat när han arbetade på yarden. Det är alltså arbetet på yarden som gett

författaren åtkomst till båda berättelserna. Vi har också sett att textens förhållande till sanning

och lögn grundar sig på minnet och jag har dragit slutsatsen att tiden som har gått mellan de

två jagen som beskrivs, bör ha påverkat framställningen. Kanske kan detta kopplas samman

med berättarens egen åsikt att ingen kan komma ihåg allt och att det därför inom biografiska

konstruktioner finns utrymme för en och annan lögn eller skarvad sanning. Vi har också hittat

tecken på att förlust av självet är en av de saker som motiverar denna självframställning. När

vi nu går vidare och ser på subjektets iscensättande, kommer vi att se att det finns ytterligare

tungt vägande motiv: en önskan om revolt och att föra de språklösas talan.

3.2 Subjektet och makten

Skei menar att betydelsen av en text uppstår genom subjektet och att subjektet får gestalta

strukturer som ska belysas.98

Ofta har dessa strukturer med makt att göra. Hermansson och

Rudeke menar att belysningen ökar möjligheten att förändra maktstrukturerna genom

98

Skei 2011, s. 131.

23

synliggörandet.99

Utifrån detta har jag valt att arbeta med frågorna i figur 3 i det följande

avsnittet.

Hur iscensätts subjektet? Hur produceras identiteten?

Finns det upprepningar som ifrågasätter maktförhållanden?

Figur 3. Analysfrågor utifrån rubrik 2.2 och 2.4.

I Yarden är subjektet till en början hukat och förnedrat. I nutidsberättelsen handlar det om att

inte känna sig värdig eftersom man gör det arbete ingen annan vill kännas vid (42) och för att

man har tappat sitt självbestämmande (71). Subjektet reser sig senare i berättelsen då det blir

ett handlande subjekt, som tar tillbaka sitt självbestämmande genom att göra den revolt som

krävs i klasskampen (52f). Den första medvetna politiska handling som görs av berättaren är

att ringa en skrothandlare som har vägrat betala ut lön till en papperslös flykting (101). Denna

politiska handling, att göra något, sägs fördjupa livet för berättaren. Handlingen känns

”gränsöverskridande” och är början till förändringen från ett passivt till ett handlande subjekt

(102). Det syns också i inledningen att det är ett handlande subjekt som skriver boken: citatet

”[j]ag tror inte längre på samtal. Jag tror på handling” beskriver subjektets övertygelse och

genom att skriva denna berättelse, som är en revolt, gör subjektet något (19). Förutom den

revolterande sidan syns också en annan sida av subjektet. Genom att visa och berätta om vilka

yrken som berättaren inte förmår sig att utföra, uttrycks att även han själv äger ett klassförakt

(68). Här hittar vi alltså en dubbelhet i subjektet; subjektet som står upp för de fattiga och de

som utnyttjas av kapitalet, ställt emot subjektet som själv känner förakt för de yrken som tas

av desperata människor längst ner på den sociala stegen.

Jag menar att subjektet i boken har dubbla mål. Det ena målet är att skildra

arbetssituationen för bemanningsföretagens anställda på yarden – subjektets intention är att

visa på de systemfel som kollektivt drabbar många människor som redan är samhällets utsatta.

Det andra målet är personligt och innebär att söka en förklaring till den överväldigande

känslan av ensamhet. Förklaringen till ensamheten hittas i barndomsskildringarna som

beskriver modern som är schizofren och fadern som lämnade familjen. Moderns sjukdom har

präglat barnet genom de begränsningar av jaget som befästes i och med förföljelsemanin, en

skev världsbild och en fantasivärld som ibland kunde framstå som verklig för barnet.

Fattigdom och moderns maniska beteende har isolerat barnet och på så sätt har en ständig

känsla av ensamhet uppstått (78, 80f, 92). Fadern roll ligger i förnekelsen av barnet och den

99

Hermasson och Rudeke 2007, s.21.

24

skam och rädsla barnet känner vid faderns förnekelse (77, 111). Tanken på situationen som

uppstod för 20 år sedan, då fadern inte ville kännas vid sonen, förföljer fortfarande berättaren

vilket tyder på att det är en händelse som har satt djupa spår i personligheten.

Iscensättningen av subjektet innebär också tankar om skrivandet och om solidaritet

och godhet. Det skrivande jaget skriver för att vittna, för att sträva mot friheten och för att

överleva (15, 33, 104). Solidaritet och godhet beskrivs som rättigheter – alla måste få

möjligheten att vara generösa och solidariska, måste få rätten att vara goda (75). Solidaritet är

något man lär sig på yarden trots fattigdomen och tvånget; man delar med sig, lånar ut, hämtar

och lämnar åt varandra för att täcka upp någon annans otillräcklighet.

Som redan har antytts handlar denna berättelse om kapitalets makt, om

maktförhållandet mellan ”[d]en som har och den som ingenting får” (63). Återkommande ord

är ”klasskampen”, ”klassresa”, ”klasshat” och det är yarden/de arbetande som står mot

kontoret/de som styr (93). I skildringen av förhållandet mellan dessa två grupper finns inget

av solidariteten och godheten. Dessa egenskaper finns endast inom den grupp man tillhör,

men inte över gränserna. Ett annat återkommande ord är ”fattigdom” och andra relaterade ord

och citat som ”[d]e fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig” och ”fattigdom blir

också en definition som görs av dem som har tolkningsföreträde” (70+54). Beskrivningen av

platsen yarden för tankarna till ett arbetsläger med vakter som cirkulerar, staket, larm, grindar

som slås igen och människor som är rädda för bestraffning om de gör fel. Det är fattiga

människor som jobbar där och de lever sitt liv på huk.

Vi har sett att subjektet är iscensatt som ett handlande och skrivande subjekt med

dubbla syften. En sida av subjektet står upp och visar solidaritet med de svaga och en annan

sida söker det personliga svaret på varför livet blev som det blev. Vi har också sett att

subjektets handlande, att gå till försvar för de svaga, visar ett ifrågasättande av klassamhället

och de maktförhållanden som finns där. När vi i nästa stycke ska se på författaren i

massmedia kommer denna bild av subjektet som ett språkrör för de svaga att framstå än

tydligare.

3.3 Medier och media

Forslid och Ohlsson pekar på förhållandet mellan synen på författaren och författarens

litterära värde och den växelverkan som finns däremellan.100

De menar också att författare

använder massmedia för att iscensätta sig själva och sina offentliga liv. Begreppen

100

Forslid och Ohlsson 2011, s. 18 och 51.

25

remediering och medialisering som vi har mött ovan, hänger tätt samman med detta, liksom

frågan som Melberg för fram om att använda media för att skapa ett intresse för den egna

personen och för att ge en bild av självet.101

Utifrån denna önskan om information väljer jag

att arbeta med frågorna i figur 4.

Hur är texten remedierad och/eller medialiserad?

Förekommer författaren i digitala medier eller massmedia?

Nämns Yarden i samband med detta?

I vilka frågor visar författaren engagemang i massmedia?

Figur 4. Analysfrågor utifrån rubrik 2.5 och 2.6.

I denna del kommer mitt fokus att ligga på författarens självframställning i massmedia,

eftersom det är just självframställningen som har varit fokus för min analys. Dock vill jag

redogöra för Yardens olika framställningsformer, alltså dess remediering. Yarden finns

förutom som bok, också som två varianter på ljudbok med en inläsning av författaren själv

och en av Håkan Julander. Yarden har dessutom gjorts om både till radioteater som sänts i

Sveriges Radio och till en scenföreställning som sattes upp på Malmö stadsteater. Under 2014

är det planerat att Yarden ska filmatiseras med manus och regi av Måns Månsson.102

Som vi

kan se är berättelsen rikligt remedierad och den är också flitigt omnämnd i massmedia.

Dessutom är den genom radioteatern även upprepad i massmedia. Från Lundbergs egen

hemsida finns det länkar till de flesta tidningsartiklar och radio- och tvinslag som nämner

hans olika verk.103

Detta kan ses som en del av remedieringen och som en skildring av den del

av feedback-kretsloppet som har förekommit i massmedia. Hemsidan kan också betraktas som

en del i marknadsföringen av författaren och hans produktion.

Som jag nämnde ovan kommer det att visa sig att Lundbergs självframställning i

Yarden överensstämmer med den bild som framkommer i de två debattartiklar (bil. 1--2) som

jag har valt att titta på tillsammans med en intervju. Jag har valt två debattinlägg som verkar

vara ganska typiska för Lundberg. I det ena reflekterar han över att använda sig själv som

subjekt för att skildra ett system och i det andra går han till attack mot Janne Josefsson och

Uppdrag Gransknings metoder för att ifrågasätta om det finns barnfattigdom i Sverige.

Debattartiklarna är publicerade i Dagens Nyheter och i Helsingborgs Dagblad under vintern

101

Melberg 2008, s. 226. 102

Miranda Sigander. ”Kristian Lundbergs Yarden blir film”, Dagens Nyheter, publicerad 2012-11-08, <http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/kristian-lundbergs-yarden-blir-film>, (läst 2013-05-17). 103

<http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-15).

26

2013.104

Intervjun är publicerad i Sändaren, en frikyrkligt kristen nyhetstidning som kommer

ut en gång per vecka, i april 2013.105

Ur dessa tre texter framkommer en bild av en författare

som:

ifrågasätter maktförhållandet mellan SVT:s reporter Janne Josefsson och de barn och

familjer i Malmös förorter han har föresatt sig att granska (bil. 1). Han ifrågasätter

metoderna som Josefsson använde, vilka han anser vara ren maktutövning. Lundberg

menar att maktförhållandet är så självklart för Josefsson, en vit välutbildad man från

övre medelklassen, att han inte ens reflekterar över den förnedring det skulle innebära

för någon som faktiskt är fattig att bekänna sin fattigdom offentligt.

anser att berättelsen om Yarden, en text som rör sig i gränslandet för fakta och fiktion

men som har ett litterärt tilltal, behövde ett subjekt för att kunna belysa systemet och

det kollektiv han ville skildra. Lundberg menar att det iscensatta subjektet gav större

giltighet till skildringen (bil. 2).

är trött på att ha etiketten ”radikal, innovativ arbetarförfattare”. Han betraktar sig själv

som en kristen författare likväl som radikal och påminner om att det är den kristna

tanken om solidaritet som är hans stöttesten.

Vi ser här återigen en författare som gör sig till språkrör för de som är tysta och maktlösa

genom att ifrågasätta Uppdrag Gransknings metoder. Vi ser också en författare som uttalat

säger sig vilja skildra systemet med bemanningsföretagen genom att iscensätta sitt subjekt för

att ge skildringen av förnedring och maktlöshet en större giltighet. Lundberg säger i intervjun

att han utgår från solidaritetstanken, vilket vi också tidigare sett framträda i analysen av

Yarden. Vi ska nu gå vidare och se vilken verkan Lundbergs självframställning har fått.

3.4 Självframställningens verkan

Identiteten i självframställningen produceras genom debattartiklarna och intervjusvaren likväl

som genom Yarden. När jag sammanställer min analys av iscensättningen framkommer en

bild av en författare som gör det han kan för att förändra och ifrågasätta: han handlar genom

att skriva. Skrivandet används som ett medel för att föra de svagas, de tystas, de språklösas

104

Kristian Lundberg. ”Vems verklighet”, Helsingborgs Dagblad, publicerad 2013-01-17, <http://hd.se/kultur/2013/01/17/vems-verklighet/>, (läst 2013-05-15) och Kristian Lundberg. ”Att underordna sig berättelsens makt”, Dagens Nyheter, Kulturdebatt, publicerad 2013-02-04, <http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/att-underordna-sig-berattelsens-vanmakt>, (läst 2013-05-15). 105

Göran Tonström. ”Från en outhärdlig uppväxt till en tro”, Sändaren, publicerad 2013-04-02, <http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/sc3a4ndaren.pdf>, (läst 2013-05-15).

27

och de tigandes talan gentemot överheten, gentemot de politiska systemen som gör de redan

utsatta än mer utsatta. Skrivandet används för att belysa dagens klassamhälle och den hierarki

som också finns inom den klass som är längst ner på samhällsstegen. Den konkreta verkan av

självframställningen blir att de som inte hörs får en talesman som genom sin skrivande revolt

visar solidaritet gentemot dem som bäst behöver det. Genom att verket dessutom är rikt

remedierat kan vi dra slutsatsen att det performativa budskapet har fått stor spridning.

4. Slutsats och diskussion

För att sammanställa ett svar på mina frågeställningar och kontrollera om jag uppnått syftet

med min undersökning ska jag här göra en kort resumé. Genom min undersökning har jag

undersökt centrala begrepp för performativitetsanalys av litteratur och dessa har presenterats i

den teoretiska bakgrunden, avsnitt 2. Begreppen och teorin runt dem har sedan arbetats om till

frågeställningar i den tredje delen av uppsatsen. Dessa frågeställningar blev mina verktyg för

att genomföra en analys av en nutida självframställning. Med hjälp av frågorna fick jag

struktur på analysen och svaren ledde fram till en bild av författaren Kristian Lundberg, eller i

alla fall till den bild av ”Kristian Lundberg” som författaren själv har iscensatt och

konstruerat.

Hur hänger då självframställning samman med performativitetsanalys av

skönlitteratur? Som vi har sett, både i den teoretiska bakgrunden och i analysen av Yarden,

handlar det om att iscensätta subjektet som görande eller handlande. Ibland sker detta genom

en performance, andra gånger sker det med skrivandets hjälp och åtkomst till minnet, en

tredje gång kanske det sker genom upprepning av maktstrukturer. Ofta sker det genom fler av

dessa kanaler i en och samma självframställning. Vi har också sett Lundberg hävda att det gav

större giltighet till ifrågasättandet och skildringen om det fanns ett handlande subjekt, någon

som faktiskt har upplevt systemet. Till självframställningen kopplas sedan den massmediala

bilden av författaren och den är att betrakta som en del av feedback-kretsloppet och därmed

blir den också en del av verket.

Flera av de forskare som har refererats i denna undersökning har sett en koppling

mellan medier, media och performativitetsteori. Till exempel ser både Lenemark och Melberg

att författare idag använder de digitala medierna för att marknadsföra sig själva och för att

framställa sig själva. Deras hemsidor, facebookprofiler och twitterkonton blir på så sätt en del

28

av feedback-kretsloppet och kan, eller kanske måste, inkluderas i analysen av författarens

görande.

4.1 Diskussion

Denna undersökning av litterär performativitetsteori önskade jag göra på grund av att jag inte

hade någon klar uppfattning om teorins innebörd eller hur den används vid analys. Min

önskan var också att hitta några verktyg för performativitetsanalys av skönlitteratur, men hur

analysverktygen skulle komma att se ut hade jag heller ingen riktig uppfattning om. Att jag

skulle landa i att helt enkelt ställa frågor till texten blev lite av en överraskning för mig. Men

vid närmare eftertanke är kanske just frågor de enklaste och mest funktionella verktygen vi

har när vi analyserar och söker svar – de ger resultat eftersom man tvingas formulera både

frågorna och svaren så exakt som möjligt. Tack vare att jag hade de centrala begreppen kunde

jag ställa frågor och få svaren som visar på textens performativitet.

Den bakomliggande teorin gav till en början ett splittrat intryck och det var svårt att

omedelbart få en helhetsbild. Många av forskarna hade teoridelen med i sin egen

performativitetsanalys av författare och verk, men de hade inte gjort någon sammanställning

av själva teorin och de centrala begreppen. Bland de texter som ingår i min undersökning

fanns endast en forskare som hade gjort ett försök att skriva ner en introduktion till själva

teorin, till ämnet litterär performativitetsteori: Wolfgang Behschnitt, som skrev en artikel i

TFL:s temanummer. Svårigheten att hitta en helhetsbild av teorin innebar att inläsningen

kändes något kaosartad till att börja med, innan jag hade fått tag på mina begrepp för att ha

något att utgå ifrån. Kanske beror denna avsaknad av sammanställning på att

performativitetsteorin är tvärvetenskaplig – den sträcker sig över många områden där varje

område har sin teoribakgrund som ska behandlas. Eftersom performativitetsteori är en relativt

ny inriktning inom litteraturvetenskapen, kommer kanske en avgränsning att ske i framtiden

så att det blir tydligare gränsdragning mellan till exempel teatral och litterär

performativitetsteori.

Troligen har nästa fråga jag tänker diskutera samma orsak. Helt Haarder använder

begreppet performativ biografism och Melberg använder självframställning och

självframställning som performance. Båda är tydliga med att det inte är en teori de presenterar

utan Helt Haarder säger sig ha sett dessa tecken när han har studerat biografism och Melberg

tycker sig se en tendens gällande självframställningar.106

I nuläget verkar det inte finnas

106

Helt Haarder 2007, s. 78 och Melberg 2008, s. 200.

29

någon riktig avgränsning mellan de olika begreppen men som sagt, den litterära

performativitetsteorin är sin vagga och en definition kommer säkert att fastställas i framtiden.

Jag har i inledningsfasen ställt mig frågan vad det innebär att det har skett en

decentrering av subjektet. Innan jag tog del av tankarna om det medvetna subjektet och

förskjutningen till det omedvetna subjektet, tyckte jag att det verkade motsägelsefullt med en

decentrering av subjektet i berättelser som ofta handlade om självframställning. Efter att ha

läst Hans H. Skeis förklaring om att subjektet snarare är en bärare av budskap som ligger

bakom verket tycker jag att kopplingen till självframställning blir tydligare. ”Framställning”

kan ju anses vara synonymt med engelskans ”performance”. Båda orden antyder en

konstruktion, en handling där man medvetet visar fram något. Detta ger utrymme för

konstruktionen av medvetna handlingar genom subjektet och därmed den konstruktion av

självet som ska iscensätta performativiteten. I litteraturanalysen blir det viktigt att försöka

hitta dessa medvetna handlingar för att komma åt konstruktionen. En annan sak som blir

tydligare av att man ser subjektet som framställt är ifrågasättandet av maktstrukturer: genom

självets konstruktion görs en medveten belysning av politiska förhållanden, så som vi såg

Lundberg göra i Yarden.

Teknologins roll i performativitetsteorin är intressant att fundera kring. Flera av

forskarna som jag refererat framhåller att det är det autentiska, det verkliga, vi söker. Philip

Auslander menar att gränsen för ett medialiserat framträdande går redan vid att använda en

mikrofon och förstärkare. Frågan är då om en medialiserad händelse kan betraktas som

verklig? Jag tror inte att de som går på en föreläsning och sitter i samma rum som den som

talar, eller den som går på rockkonsert på Ullevi, tänker sig att de är på något annat än ett

liveframträdande trots att de ser storbildsskärmar och vet att ljudet går från mikrofoner till

högtalare. Detta får mig att reflektera kring det faktum att vi med sådan självklarhet införlivar

tekniken i det som vi uppfattar som verkligt. Teknologin har tagit en så stor plats i våra liv att

vi knappt ifrågasätter hur den påverkar hur vi uppfattar föreställningar eller litterära verk. Vari

ligger exempelvis skillnaden mellan att själv läsa Yarden och att lyssna på författarens

inläsning av texten i cd-boken? Påverkar de olika ”läsarterna” vårt mottagande? Det tror jag

att det gör och kanske kommer gemene man att reflektera mer över detta i framtiden än vi gör

idag.

Som vi kan se i mina reflektioner kring Yarden och dess remediering har mina svar

skapat fler frågor. Frågor och följdfrågor har varit min metod för att först hitta de centrala

begreppen och teorin kring dem och sedan för att genomföra analysen av

självframställningen. Frågorna har gett mig en tydligare bild av performativitetsteorin, men

30

min bild är inte på något sätt uttömmande. Mitt största fokus har legat på performativitet i

samband med litterär självframställning och jag har genomfört en analys som jag har kopplat

till bakgrundsteorin genom frågor. Om jag ser tillbaka på min undersökning med kritiska

ögon, kanske analysdelen skulle ha tagit större plats och bakgrundsteorin kunde ha bantats

något. Jag har grundat mitt urval på det faktum att jag ville få större förståelse för själva

teorin, dess innehåll och funktion. Och som en avslutning kan jag konstatera att det som i

början verkade motsägelsefullt och svårt att få grepp om, har blivit mera självklart och

användbart genom verktygen.

31

Källor

Auslander, Philip. Liveness. Performance in a mediatized culture, andra upplagan, New York:

Routledge, 2008.

Behschnitt, Wolfgang. ”Text, teater, handling. Om performativitet som litteraturvetenskapligt

forskningsperspektiv”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37, 2007:4, s.

36–49.

Bell, Vikki. ”Performativitetens löfte”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 137,

2007:4, s. 23–33.

Forslid, Torbjörn och Anders Ohlsson. Fenomenet Björn Ranelid, Malmö: Roos & Tegnér,

2009.

Forslid, Torbjörn och Anders Ohlsson. Författaren som kändis, Malmö: Roos & Tegnér,

2011.

Helt Haarder, Jon. ”Ingen fiktion. Bara reduktion. Performativ biografism som konstnärlig

strömning kring millenieskiftet”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37,

2007:4, s. 77–92.

Hermansson, Kristina och Lena Ulrika Rudeke. ”Ingång”, Tidskrift för litteraturvetenskap,

Göteborg, årg. 37, 2007:4, s. 20–22.

Juraks, Arvid. ”Kristian gör en mörk resa genom klassamhället”, Jönköpingsposten,

publicerad 2013-04-22,

<http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/jp.pdf> (läst 2013-05-17).

Lenemark, Christian. ”Författaren online. Bloggen som performativ plattform för

självframställning”, Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 137, 2007:4, s.

51–61.

Lenemark, Christian. Sanna lögner. CarinaRydberg, Stig Larsson och författarens

medialisering, Möklinta: Gidlunds förlag, 2009.

Lundberg, Kristian. Yarden, Höör: Symposion, 2009.

Lundberg, Kristian. ”Vems verklighet”, Helsingborgs Dagblad, publicerad 2013-01-17,

<http://hd.se/kultur/2013/01/17/vems-verklighet/>, (läst 2013-05-15).

Lundberg, Kristian. ”Att underordna sig berättelsens makt”, Dagens Nyheter, Kulturdebatt,

publicerad 2013-02-04, <http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/att-underordna-sig-

berattelsens-vanmakt>, (läst 2013-05-15).

Malmio, Kristina. ”Narren Elmer Diktonius. Det parodiska imiterandet av maktens språk”,

Tidskrift för litteraturvetenskap, Göteborg, årg. 37, 2007:4, s. 63–76.

32

Melberg, Arne. Självskrivet. Om självframställning i litteraturen, Stockholm: Atlantis, 2008.

Nationalencyklopedin, band 6 och 15, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1991.

Nationalencyklopedin. Uppslagsord: performance,< http://www.ne.se/sok?q=performance>

(läst 2013-04-23).

Rosenberg, Tiina. ”Subversiv performativitet”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av

Tiina Rosenberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2005.

Sigander, Miranda. ”Kristian Lundbergs Yarden blir film”, Dagens Nyheter, publicerad 2012-

11-08, <http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/kristian-lundbergs-yarden-blir-film>,

(läst 2013-05-17).

Skei, Hans H. ”Subjekt och skrift”, Den moderna litteraturteorin, Arne Melberg (m.fl.),

Stockholm: Dejavu, 2011.

Svenska Akademiens ordlista. Uppslagsord: performance,

<http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/sao

l_pa_natet/ordlista> (läst 2013-04-23).

Tonström, Göran. ”Från en outhärdlig uppväxt till en tro”, Sändaren, publicerad 2013-04-02,

<http://literaryrepresentation.files.wordpress.com/2013/04/sc3a4ndaren.pdf>, (läst

2013-05-15).

Övriga internetkällor

<http://kristianlundberg.com> (läst 2013-05-15).

33

Bilaga 1: Debattartikel ur Helsingborgs Dagblad

Vems verklighet?

KRISTIAN LUNDBERG Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 17 januari 2013 kl. 10:37, Uppdaterad 17 januari 2013 kl. 11:16

Uppdrag granskning [http://www.svt.se/ug/] vulgariserar debatten om barnfattigdom, menar Kristian Lundberg.

Vem är fattig? Vad är fattigdom? Hur kan vi mäta den? Vad skall den innehålla?

Och – en än viktigare fråga – vad är barnfattigdom – och hur skall den se ut för att vara giltig?

Skall vi välja ut ett barn och låta hans villkor utgöra normen? Skall vi fråga: ”finns det fattiga barn i Sverige – och på vilket sätt är de då fattiga?”

I Malmö – som blir en av städerna som Uppdrag granskning besöker på sin resa genom Sverige är klassgränserna knivskarpa – inte minst när det handlar om skola och utbildning – lägg Rosengård intill Slottstaden och ni får se ett fattigdomsmönster framträda med förfärande tydlighet. Ja, brist på möjlighet och kunskap är också en slags fattigdom. Men...

Fattigdom är framförallt en begränsning – ett staket omkring ägorna som gör att du som människa inte kan bli den du skall vara och att du inte kan ge det du borde få lov att ge – helt uppenbart finns det makrobeslut som fattas och som du måste verkställa på mikronivå.

Att påstå att fattigdomen är relativ och på det sättet ursäkta och minimera den är lika infantilt som när vi på sjuttiotalet inte fick slänga mat i skolbespisningen, eftersom barnen i Biafra svalt. Inte blev de mätta för att vi inte slängde vår mat, eller hur?

Nyliberaler och fattigdomsskeptiker vill gärna använda begreppet "relativ fattigdom" för att på det sättet kunna flytta fokus från vad det egentligen handlar om: barns utsatthet, begränsning och utanförskap.

Det är naturligtvis inte så att fattigdomen är exakt och går att avläsa på ett och samma sätt – det redaktionen för Uppdrag granskning gör är att vulgarisera debatten, ja, faktiskt totalt infantilisera den – då man driver den märkliga tesen att eftersom det inte finns 240 000 barn i Sverige som letar efter mat – ja, då finns det ingen barnfattigdom i Sverige. Malin Krutmeijer lutar sig mot SCB i en artikel i Aftonbladet igår. Hon skriver: "Man kan räkna på olika sätt, men oavsett metod blir fattigdomstalen stora. Exempel: Enligt Statistiska centralbyrån var 280 000 barn i Sverige ekonomiskt utsatta år 2008. Rädda barnens beräkningar var 220 000 barn."

34

Josefsson stiger fram med rynkad panna, undrande röst – och förstår inte varför ingen vill kontakta honom och tala ut om sin fattigdom – och tydligare än så kan väl inte makt beskrivas? Att man är så van vid sitt övertag att man inte ens reflekterar över det. Vem vill stiga fram och offentligt förnedras av vita välutbildade män i övre medelklassen?

Och det är inte bara det – det är också en fråga om genus – om patriarkatet. Josefsson är inte en ensamstående mamma med arbete inom vården. Och han är inte kvinnan som delat ut reklamblad efter arbetet för att kunna köpa gymnastikkläder till sin dotter, eller hur? Han väljer utifrån sitt perspektiv vad han vill se och beskriva och om inte han kan se det så finns det inte.

Den ensamstående kvinna som jag känner – som just delade ut reklam efter jobbet – inte blir hennes budget större för att det trycks ner i halsen på henne att det finns barn i Rumänien som sover i avloppsrör.

Jag har svårt att se Janne Josefsson böjd över en symaskin där han försöker sy ihop ett örngottstyg så att det kan bli en gympapåse. Eller hur?

Det är någonting fundamentalt fel i själva upplägget. Inte minst för att redaktionen på Uppdrag granskning sätter på sig tropikhjälmen och ger sig ut i ”verkligheten” men den verklighet som dessa välbetalda människor reser genom är inte densamma som den vi tvingas genomleva. Det som glöms och förtigs är inte bara det att det ekonomiska förtryck dessa personer representerar också tar sig uttryck i deras bildning, deras sätt, deras makt när de tycker sig genomtränga en djungel av lögner.

Det gör de inte. De ljuger själva.

Kristian Lundberg

35

Bilaga 2: Debattartikel ur Dagens Nyheter

Att underordna sig berättelsens vanmakt

Publicerad 2013-02-04 08:52, DN.se, Kulturdebatt

Nike Markelius gör sig till offer i sin berättelse om arbetslöshet. Vi som skriver ska använda

vår makt men inte skymma det system vi vill beskriva, skriver Kristian Lundberg.

Det är alltid svårt med texter som rör sig i gränslandet, som med ett litterärt tilltal försöker att

nå fram till en politisk slutsats eller – om vi har en text som vill definiera ett skeende som

också det är iscensatt av just politiska beslut.

Gränsland är svårforcerade, svårplacerade. Om man sedan väljer att använda sig själv som

subjekt i texten blir det än mer komplicerat – för hur undvika att hamna i en offerposition? Ett

vi och de.

När jag för tre år sedan fick arbete som tidningsbud var jag tvungen att arbeta gratis i två

dagar tillsammans med en handledare – för att se om jag passade för arbetet. Är det jag som är

intressant i detta? Nej. Det är systemet. Jag försvinner, systemet finns kvar.

Jag försökte också omskola mig – men fick beskedet att jag var för gammal. Jag – eller

systemet. Alls inte jag. Frågan är med den biografiska politiska texten: hur undvika att göra

sig själv större än det kollektiv som man vill skildra? Jag vet inte. Det är mitt ärliga svar. Det

är kanske rent av omöjligt. Å andra sidan. Det är kanske en fråga om perspektiv? Solidaritet

är inte alltid en förhandlingsfråga. Ibland tar det sig uttryck i vanmakt – och den som är

underordnad använder sitt språk, mot den konkreta makt som tar sig plats – i form av en

jobbcoach, en gränspolis, en präst.

Humor är en annan infallsvinkel, genom skämtet går det att avväpna makten. Ironin. George

Orwell använde språket som en motmakt i sin berättelse ”Nere för räkning i Paris och

London” – för att ta ett exempel som inte behöver bli samtidsrelaterat.

Reportage eller litteratur? Lyfter det fram eller skymmer sakfrågan? Det är väl just det en

hybridtext måste bottna i – blir sakfrågan tydlig? Den blir kanske rent av tydligare? Och. Hur

värna sig själv när man befinner sig i vanmakt? Bli tydlig eller försvinna från sin text?

Jag läste Nike Markelius text i Dagens Nyheter (20/1) – och blev precis som Jens Liljestrand i

Expressen (29/1) en smula förbryllad – för vad var det egentligen som hon ville säga? Var det

en fråga om person eller princip? Var det just hon – eller var det ett orättfärdigt system som

omgav henne? Ett kränkande system? Och – är hon underordnad? I heluppslag på Dagens

Nyheter? Beställdes texten eller sände hon in den på måfå? Varför just hennes version, när

verkligheten befolkas av betydligt fler personer intvingade i ”Fas 3” – människor med annan

bakgrund, kanske inte lika tacksam att profitera på?

När jag gav ut berättelsen ”Yarden” var jag naturligtvis upptagen av dessa frågor. Dock

inte DN som valde att inte recensera boken. Min avsikt var att skildra bemanningsföretagens

36

struktur, inte mitt eget liv – men efter hand blev det uppenbart att texten just behövde ett

subjekt för att bli giltig. Vad betyder det för debatten, det politiska klimatet – att det nu finns

en personlig Fas 3 text – och att den bottnar i privata upplevelser?

Antar inte Markelius i just det ögonblick när hon beslutar sig för att skriva sin artikel en

överordnad position? Hur förändrar det hennes personliga situation i systemet? Och – alla

andra som tvingas in, har hon verkligen lyckats tydliggöra deras utsatthet? Det var kanske inte

ens meningen? Eller – gör hon sig till ett offer, är det bitterheten som skaver mellan raderna?

Att just hon skall behandlas annorlunda?

Min slutsats är dessvärre liknande den som Liljestrand för fram. Det finns någonting som

är skevt i texten, i det att hon blir föremålet – och inte lyckas visa på systemet.

Jens Liljestrands svar (29/1, Expressen) använder sig dock av texten på ett nästan klumpigt

sätt – i det att också han gör sig skyldig till en felläsning av artikeln för att kunna dra fram en

annan fråga – nämligen samhällets skyldighet eller ansvar inför individen.

Vad gör vi med kulturmänniskor som inte kan bära sin egen försörjning?

Jag är kluven, inte minst efter min tid som anställd på ”Arbetsförmedlingen Kultur” i

Malmö – där lokala författare dök upp för att dränera ett omsorgssystem – just eftersom de i

egna ögon var så speciella – och detta är sanningen, konsekvensen – på bekostnad av andra.

Det är möjligt att det är priset vi får betala för att kunna omsluta andra, som inte lyckas lika

väl med att tydliggöra sin röst, sin sak. Men. Låt oss vända på det: borde inte den skrivande

människan då använda sin makt till just detta – att tala för dem som tvingas in i tigande? Skall

samhället ta hand om oss, alla vi värdelösa meningslösa kulturmänniskor?

Ja. Det är mitt enkla svar – om vi i vår tur är solidariska tillbaka. För att sammanfatta: Jens

Liljestrand börjar påminna om Lena Adelsohn Liljeroth, fast kanske med den skillnaden att

Liljestrand bär sin egen kostnad?

Kristian Lundberg

kulturdebatt@dn.se