Från de facto till de jure
En komparativ studie mellan tre post-sovjetiska
territoriers väg mot diplomatiskt erkännande
Författare: Dennis Fridén
Handledare: Bosse Hansson
Examinator: Hans Andrén
Termin: HT20
Ämne: Geografi
Nivå: 76-90hp
Kurskod: 2GGÄ2E
Självständigt arbete 15hp
Abstract – From de facto to de jure: A comparative study between
three post-Soviet territories path towards diplomatic recognition
The purpose of this essay has been to study how well three post-Soviet de
facto states live up to the definition of the concepts of state and sovereignty.
Basically, the focus has been to, with the help of an analysis scheme
constructed specifically for this study, analyse the situation the three de facto
states are currently in and then compare their situations to one another. With
the study I want to show that the history of the de facto states, as well as their
current legal status, carry with them differences and similarities that play a
major role in their future.
By analysing a number of scientific articles and other research material
within the social science sphere, I have been able to compile a table that
shows how well the case studies live up to the seven criteria of the state
outlined by Martin Glassner in Political Geography (2004). The main result
of the study has been that various historical and demographic circumstances
in the three de facto states have distinguished them from one another during
the more than three decades that have passed since the fall of the Soviet
Union. However, this is in stark contrast to the strong ties they all have to a
patron state, which in all cases is crucial to the legal state of limbo they are
all currently residing in.
Nyckelord
Stat, Suveränitet, De facto stat, Abchazien, Nagorno-Karabach,
Transnistrien, Georgien, Azerbajdzjan, Moldavien.
Tack
Tack till Bosse Hansson för mycket god handledning. Tack till min sambo
Rebecka och till min vän Alva för ert stöd i stunder av oro och frustration.
Innehållsförteckning
1 Introduktion 1
1.1 Inledning 1
1.2 Problemformulering 1
1.3 Syfte och frågeställningar 6
1.4 Disposition 6
2 Metod 7
2.1 Undersökningsdesign 7
2.2 Metodval 7
2.3 Analyschemat 8
2.4 Komparativa metoders begränsningar 9
2.5 Källmaterial 10
2.6 Avgränsningar 11
3 Teoretiskt ramverk 12
3.1 Teoretiska överväganden 12
3.2 Begreppsapparat 13
3.3 Tidigare forskning 17
4 De facto staternas ursprung 20
4.1 Abchazien 21
4.2 Nagorno-Karabach 25
4.3 Transnistrien 30
5 Resultat 34
5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden
av begreppen stat och suveränitet? 34
5.2 Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska
sammansättningen i de tre områdena? 39
5.3 Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp
för suveränitet? 41
6 Analys 44
6.1 De facto staters politiska och juridiska status 44
6.2 Konflikternas inverkan på regionernas demografiska
sammansättningar 45
6.3 Likheter och skillnader i de facto staternas resa mot diplomatiskt
erkännande 47
6.4 Slutsatser 49
7 Didaktisk reflektion 51
1
1 Introduktion
1.1 Inledning
Studien uppkom genom en kombination av mina intressen för modern
politisk historia och politisk geografi. Det historiska intresset berör främst
efterkrigstiden, kalla kriget och livet bakom järnridån. En sammanslagning
mellan det intresset och det massiva politisk-geografiska sprängstoff som
Sovjetunionens kollaps gav upphov till, ledde fram till en studie om de
politisk-geografiska anomalier som uppkom i gränslandet mellan två
tidsepoker. De facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och
Transnistrien kom att bli studieobjekten i den här uppsatsen.1
1.2 Problemformulering
Efter Sovjetunionens upplösning 26 december 1991 omformerades den forna
supermakten till 15 separata republiker. De territoriella gränser som kom att
definiera republikerna var nedärvda från Stalin under hans era som ledare i
Sovjet och var i bästa fall slumpmässigt dragna, i värsta fall medvetet
splittrande i sin natur, och stämde högst sällan särskilt väl överens med
etniska, språkliga eller kulturella gränser.2
De politiska eliter som kom att ta över makten i de nya republikerna under
1990-talet stod inför en mängd olika problem och inte minst gällde det brist
på lojalitet från sina befolkningar, alltså brist på intern legitimitet, då stats-
och nationsbyggandet skulle tillta. Stora delar av befolkningen var tillsynes
identitetslös i det vakuum som sovjetsamhället lämnat efter sig.
1 De facto stat, en stat som existerar i realiteten men inte i juridiska sammanhang. 2 Kolossov, 2003. s.252.
2
Post-sovjetiska identiteter
Avsaknaden av folklig lojalitet krävde politiska åtgärder för att stärka såväl
etniska som nationella identiteter.3 Utöver det hade Sovjetunionens
massförflyttningar av människor under 1900-talet lett till kraftigt förändrade
demografiska uppsättningar i det post-sovjetiska rummet. Samtliga av de 15
nya republikerna hade inte minst betydande ryska minoriteter inom sina
gränser vid Sovjets kollaps 1991.4
Många av de olika etniska identiteter som legat till grund för hela den
sovjetiska befolkningen, som levt sida vid sida i närmare ett sekel och vars
relationer upptill nu varit fredliga kom att hamna i konflikt. De politiska
initiativen i de 15 nya, och än så länge relativt identitetslösa,
statsbyggnationerna lyfte fram nationalistiska agendor som kom att framhäva
etniska och kulturella skillnader mellan människor på ett sätt som inte alls
gjorts under Sovjettiden. Det i sin tur gav upphov till splittringar och
spänningar som inte sällan resulterade i öppen konflikt mellan den titulära
nationen – alltså den etniska majoritet efter vilken nationen är döpt – och
etniska minoritetsgrupper.
Ted Gurr menar att ju mer framträdande de etniska identiteterna är i
samhället desto högre är risken för konflikt. I förlängningen innebär det
enligt Gurr att ju längre konflikterna pågår, och ju mer de ökar i intensitet,
desto mer växer klyftan mellan de olika etniska identiteterna.5 Drobizheva
har också understrukit att enligt en mängd opinionsmätningar i Ryssland är
etnisk identitet enbart på fjärde eller femte plats bland olika
identitetsfaktorer, bakom exempelvis könstillhörighet och andra
3 Etnisk identitet och Nationell (stats-politisk) identitet, skiljer sig på så sätt att den tidigare
beskriver den egna individens identifikation med den eller de etniska grupp(er) som hen
anser sig tillhöra. Den senare beskriver individens identifikation med sin födelseplats
och/eller den stat hen föddes i – Kolossov, 2003. s.252. 4 Kolossov, 2003. s.252. 5 Kolossov, 2003. s.253.
3
grupptillhörigheter. Drobizheva menar att det pekar på att om den etniska
identiteten ökar i betydelse, befinner sig samhället inte längre i det normala.6
Just begreppet identitet, mängden olika identiteter och relationerna emellan
dem är en nyckel för förståelse kring de konflikter som uppstått i det post-
sovjetiska rummet. De många överlappande etniska och nationella identiteter
som existerar här och som flutit samman, delats upp, flyttats och flyttats
igen, genom folk- och gränsförflyttningar, gör att den rent territoriella
faktorn i det lapptäcke av identiteter som existerar i det post-sovjetiska
rummet är betydande.7 Kolossov sammanfattar det hela genom ett exempel
från några kollegors studier i östra Ukraina och med hjälp av begreppet
matrioshka-nationalism:
[…] from the Russian dolls that are hidden inside each other – describes adequately the post-
1989 political developments in former Eastern Europe. For example, in East Ukraine
political geographers identified up to six identities – Soviet, Ukrainian national, Ukrainian
ethnic, Russian national and ethnic, and then regional and local ones layered within each like
the dolls.8
I och med att utvecklingen av en mixad hierarki av olika territoriella
identiteter och statsbyggnadsprocessen som nu skulle starta, sammanföll i
tid, så uppstod de interna legitimitetsproblem som nämnts ovan för många av
de 15 nya republikerna. De nya staterna påbörjade, med hjälp av olika
politiska verktyg såsom språkpolitisk styrning exempelvis genom
förbjudandet av språk och instiftandet av ett nationellt språk, diverse insatser
för att stävja oro och öka sin egen legitimitet. De brukade massmedial
styrning och skapade ett nationellt informationsrum genom bland annat
spridande av desinformation och uteslutande av språkliga minoriteter i
nyhetsrapporteringar.
6 Kolossov, 2003. s.252. 7 Kolossov, 2003. s.253–254. 8 Kolossov, 2003. s.254.
4
Dessutom konstruerade de nationella myter och andra identitetsformerande
narrativ genom inte minst skol- och utbildningsväsendet. Detta i syfte att
lägga grunden för de nya nationella identiteterna.9
Post-sovjetiska utbrytarkonflikter
Det är i följande del av detta inledande kapitel som vi når fram till det som
uppsatsen kommit att handla om. De tre post-sovjetiska konflikter med
diverse etniska aspekter som kommit att bli varaktiga och som givit upphov
till de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien med
respektive nationella och etniska identiteter. Hur uppkom då dessa
statsbildningar och varför är de värda att studeras?
Till att börja med, Abchazien uppstod ur etniska spänningar mellan de
georgiska och abchaziska folken som till stor del vilar på de administrativa
reformer som genomfördes i Sovjet under Stalin-tiden och som underordnade
abchazierna under Georgien. Upprepade försök till ökat självstyre ledde i och
med Sovjetunionens kollaps till en konflikt som i stor utsträckning drev de
etniska georgierna från Abchazien och gav den nya statsbildningen utrymme
att växa.10
Nagorno-Karabach har sin bakgrund i de etniska och kulturella olikheter som
existerar mellan de kristna armenierna och de turkisk-besläktade muslimska
azererna. Stalins administrativa underordnande av den etniskt armeniska
populationen i Nagorno-Karabach under Azerbajdzjanska SSR har givit
upphov till skilda motiverade anspråk på regionen.11
Avslutningsvis, Transnistrien uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan
den nya Republiken Moldavien, vars politiska riktning vände sig alltmer från
öst mot Rumänien och västra Europa, och mer ryssvänligt inställda
9 Kolossov, 2003. s.257–265. 10 Yemelianova, 2015. s.223. 11 Yemelianova, 2015. s.222–223.
5
milistrupper på floden Dnestrs östra strand. Den vapenvila som förhandlades
fram med hjälp av Ryssland och OSCE (Organization for Security and Co-
operation in Europe) blev varaktig men de två staterna har under åren som
gått fortsatt att växa allt längre ifrån varandra.12
Studievärdet
Det som gör de facto staternas säregna politiska status värda att studera är
inte minst de frågor som dyker upp gällande vad som händer när ett
imperium kollapsar, ett maktvakuum uppstår och nya stater formeras. Det
berör också olika etniska sammansättningars relationer och förändringar när
de utsätts för nationalistiska krafter. Det berör nationalistiska krafters
inverkan på ojämlikheter och förtryck av minoritetsgrupper. Det vidrör också
de secessionistiska krafter som sätts i rörelse när minoriteter upplever
förtryck och rädsla inför sin framtida status i samhället.13
I de fall som studerats här kvarstår, nästan 30 år senare, territoriella
oklarheter, kartografiska anomalier och kyliga relationer.
Frågorna som kvarstår handlar om vad en stat egentligen är och när en stat
kan anses vara suverän. Diplomatiskt erkännande tycks vara en faktor och
som i allra högsta grad spelar en roll i den här studien.
Avslutningsvis kvarstår frågor om studiens rent didaktiska syfte och hur den
kan tänkas komma till nytta i ett undervisningssammanhang. I Kapitel 7
följer en didaktisk reflektion som presenteras och diskuteras med hänvisning
till styrdokument samt didaktisk litteratur, som därigenom bäddar för ett
framtida yrkesutövande där resultatet av denna studie kan antas komma
undervisningen till gagn.
12 Yemelianova, 2015. s.224. 13 Secession, ett begrepp som innebär utbrytning; fraktionsbildning. Har ofta förekommit i
samband med historiska texter om sydstaternas utträde ur den nordamerikanska unionen
1860–1861. SAOB, 1965.
6
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att studera hur väl tre post-sovjetiska de facto stater
lever upp till innebörden av begreppen stat och suveränitet. Studien jämför
de tre entiteternas förutsättningar att uppnå ovan nämnda förhållanden och i
så fall hur respektive de facto stats väg dit kan tänkas se ut. Vidare ingår
också att beakta en demografisk aspekt i uppsatsen som ämnar studera de tre
områdenas situationers inverkan på de etniska sammansättningarna i
respektive de facto stat. Avslutningsvis ämnar uppsatsen vidröra den
didaktiska sfären och där reflektera över studiens resultat och dess eventuella
nytta i ett undervisningssammanhang. Syftet sammanfattas av följande
frågeställningar:
1. Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden
av begreppen stat och suveränitet?
2. Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska
sammansättningen i de tre områdena?
3. Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp för
suveränitet?
1.4 Disposition
Uppsatsen inleds med ett introducerande kapitel där studieämnets
problemformulering presenteras samt syfte och frågeställningar redogörs för.
Vidare presenteras den metod och de metodologiska angreppssätt som
arbetet bygger på. Därefter följer ett teoretiskt avsnitt som redogör för
eventuella ämnesteoretiska överväganden som gjorts samt redovisar den
begreppsapparat som kommit att bli central för studien, följt av en
redogörelse för studiens resultat och efterföljande slutsatser. Uppsatsen
avslutas med en yrkesrelaterad didaktisk reflektion.
7
2 Metod
I följande kapitel redogörs för den metod och de metodologiska ansatser som
brukats i arbetet med den här uppsatsen. Målet med kapitlet är att presentera
och motivera användandet av en komparativ ansats samt brukandet av ett
analysschema i arbetet med politisk-geografiska fallstudier likt denna.
2.1 Undersökningsdesign
Studien är genomförd som en jämförande fallstudie där tre studieobjekt,
Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien, studerats och analyserats.
Därefter har diverse komparativa inslag använts, däribland ett analysschema
(se tabell 1) som konstruerats specifikt för den här studien och som avser
jämföra de facto staternas utveckling på väg mot internationellt erkännande
och de jure status.14
2.2 Metodval
Komparativ metod är en beprövad sådan i det samhällsvetenskapliga
forskningsfältet, inte minst för att studera politiska likheter och skillnader
mellan länder, vilket också råkar vara en del av uppsatsens syfte.15 Denk
uttrycker sig enligt följande:
”Vad som kännetecknar komparativa studier är ett antagande om att det finns
likheter och skillnader mellan länder som är viktiga att studera för att få
förståelse för politik.”16
Precis det antagandet har spelat en stor roll för studien. Vetskapen om de
facto staternas existens väckte vidare frågor om deras inneboende likheter
och skillnader. Därav blev komparativ metod den självklara vägen framåt.
14 de jure, ”i kraft av lagen.” – SAOB, 2009. 15 Denk, 2002. s.7. 16 Denk, 2002. s.7.
8
Det är dock viktigt att påminna sig själv om att det grundläggande syftet med
komparativa studier är ”att få förståelse för politiska system, deras
uppbyggnad, orsaker och betydelse.”17 Det är ur ovanstående perspektiv som
uppsatsens vidare metodologiska syften avgränsas och preciseras.
Det finns tre olika typer av komparativa studier, beskrivande-, förklarande-
och prediktionsstudier. Ovanstående kommer inte att redogöras för i vidare
detalj men det bör nämnas att studien faller inom kategorin förklarande
studier då den tar sig an att inte bara beskriva hur situationen ser ut och
eventuella likheter och skillnader, utan också att med hjälp av teori söka
förklara hur och varför likheterna och skillnaderna uppstått.18 Den teoretiska
ansatsen klargörs i följande kapitel och innefattar begreppsapparaten i
kombination med Glassners teori som i sin tur används i form av
analysschemat.
2.3 Analysschemat
Analysschemat (se tabell 1) som studien bygger på har konstruerats utefter
uppsatsens begreppsapparat (som presenteras i följande kapitel) och i sin
helhet bygger den på de sju kriterier för en stat som Martin Glassner redogör
för i Political Geography (2004).19 Analysschemat är konstruerat specifikt
för den här uppsatsen men är tungt inspirerat av Glassners sju kriterier och
kom att brukas för detta syfte.
Det finns, inom inte minst statsvetenskapen, redan färdigkonstruerade teorier
och analysscheman som kan brukas i den här typen av syfte.20 Inför arbetet
har dessa dock frånsetts då geografin är ett ytans ämne och därför krävde ett
17 Denk, 2002. s.8. 18 Denk, 2002. s.12. 19 Glassner & Fahrer, 2004. s.31–32. 20 Denk, 2002. s.16–20.
9
analysschema mer anpassat för dess syften. Glassners sju kriterier kom då väl
till pass.
Analysschemat bygger på kriterierna: (1) Territorium; (2) Permanent bofast
befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande
infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. De sju sammantaget kan anses
på ett adekvat sätt beskriva en stats förhållande till stats- och
suveränitetsbegreppen, vilket också är det huvudsakliga syftet med
uppsatsen.
2.4 Komparativa metoders begränsningar
Problematiken med metodvalet ligger främst i dess rent komparativa natur
och därmed i eventuella felsteg som kan tänkas tas i arbetet med jämförelsen.
Ett problem vid komparativa studier är den om samband och antaganden om
samband. Att samband mellan olika politiska och geografiska företeelser
finns är kanske inte svårt att påvisa, men att utröna vilken faktor som
påverkar vilken, alltså vilken faktor som är oberoende och vilken som är
beroende är ofta en tolkningsfråga.21 Detta kan åtgärdas med hjälp av
tidsperspektivet då ett samband uppstår först när en företeelse uppkommit till
följd av en annan.22
Det har dock inte alltid varit möjligt att beakta ovanstående problem inom
ramen för denna studie då den till stor del bygger på resultat av andra
forskare som inte nödvändigtvis själva använt sig av tidsaspekten för att
komma runt problemet.
Vidare är eventuella exogena faktorer – det vill säga faktorer som inte
beaktats i analysen men som ändå kan antas ha en påverkan – ett problem,
inte minst i relation till själva analysschemat.23
21 Denk, 2002. s.73–74. 22 Denk, 2002. s.73–74. 23 Denk, 2002. s.75.
10
Schemat är ju begränsat till de sju kriterier som nämnts ovan men studien
kan omöjligen påvisa eller lyfta in alla andra eventuella påverkansfaktorer
som kan antas haft en inverkan på de facto staternas förhållande till
begreppen stat och suveränitet. Naturligtvis kommer några exogena faktorer
att framträda i studiens resultat som en följd av de eventuella faktorer av
intresse som förekommer i källmaterialet. Att uttala sig om tänkbara andra
sådana är dock en omöjlighet.
Avslutningsvis bör nämnas det som kallas för Galton’s problem, alltså
antagandet att varje enskilt land som förekommer i studien är att betrakta
som ett självständigt fall, fri från påverkan från övrigt förekommande länder
i studien.24 Exempelvis kan landet x antas påverka landet y genom handel
eller diverse diplomatiska handlingar. Ett exempel mellan fallen i den här
studien kan antas beröra deras erkännande av varandra. Med bland annat
denna faktor i beaktande kan studien värja sig en aning mot det problemet.
2.5 Källmaterial
Källmaterialet till studien består främst av forskningsartiklar inom den
samhällsvetenskapliga forskningssfären, såväl från statsvetenskapen och
internationell rätt som från kulturgeografin och mer specifikt den politiska
geografin. Artiklarna riktar sig i synnerhet mot studiet av post-sovjetiska de
facto stater men även i allmänhet mot secessionsprocesser och dess
tillhörande konsekvenser såsom folkförflyttningar, IDP:s (internally
displaced persons) och etniska konflikter. Artiklarna har sökts fram genom
universitetsbibliotekets sökmotor OneSearch med hjälp av sökord som
Political Geography, De-facto States, State, Sovereignty, Post-Soviet,
Secession, Autonomy, Minorities och Recognition.
24 Denk, 2002. s.76–77.
11
Artiklarna har sedan sorterats ut baserat på deras lämplighet för studiens
syfte och frågeställningar.
Eventuella brister i källmaterialet kan alltså främst härledas till den
problematik som redogjorts för ovan kring komparativ metod. Framför allt
då studierna som använts som källmaterial inte nödvändigtvis själva brukat
komparativ metod och därmed inte heller värjt sig inför den typ av
problematik som deras resultat nu utsätts för.
Utöver ovanstående material förekommer viss didaktisk litteratur till stöd för
den yrkesinriktade didaktiska reflektion som avslutar uppsatsen.
2.6 Avgränsningar
Tidigt i uppsatsarbetet behövdes en avgränsning göras i relation till de de
facto stater som studien hade för avsikt att studera och komparera. Beslut
fattades i samspel med handledare om att tre var ett lagom antal entiteter för
arbetets omfång. Av främst intressemässiga skäl var det redan klart att
samtliga tre entiteter skulle ha det gemensamt att de tillhör den post-
sovjetiska sfären. Fyra klara alternativ tornade då upp sig; Abchazien,
Nagorno-Karabach, Transnistrien och Sydossetien.
Den sistnämnda av staterna föll bort då det – som redogörs för i följande
kapitel – efter närmare efterforskning visat sig att den inte på samma nivå
som de övriga eftersträvat suveränitet över sitt eget territorium. Enligt den
terminologi som arbetet utgått ifrån klassas Sydossetien då som en icke-
erkänd stat snarare än en de facto stat.
Då uppsatsen författas inom ramen för en ämneslärarutbildning i
geografiämnet krävs av förklarliga skäl någon form av didaktisk ansats i
studien. Med hänvisning till uppsatsens omfång och mängden övrigt material
har den delen avgränsats till att omfatta en didaktisk reflektion i slutet på
uppsatsen.
12
3 Teoretiskt ramverk
I följande kapitel redogörs för den teoretiska ansats som arbetet med
uppsatsen inneburit. Det innebär främst de olika överväganden som gjorts i
relation till studiet av den politisk-geografiska sfären samt en presentation av
den begreppsapparat som uppsatsen innefattar. Slutligen presenteras en del
tidigare forskning som kommit att spela en viktig roll för studien.
3.1 Teoretiska överväganden
Den politiska geografin utvecklades under sent 1800-tal och har tätt kopplats
samman med tysken Friedrich Ratzels arbeten, som förvisso var
banbrytande, men som sedermera alltmer kom att knytas till termen
geopolitik och ett slags rättfärdigande av tysk expansionism, lebensraum,
under första och andra världskrigen.25
Under efterkrigstiden kom den politiska geografin därför att hamna i den så
kallade akademiska kylan och blev därmed för en tid persona non grata i den
kulturgeografiska sfären. Ämnet kom successivt tillbaka under 1970-talet
främst genom valgeografin, alltså studiet av politiska val.26 Detta ledde till
utvecklingen av en form av systemsyn inom den politiska geografin som
bland annat medförde studiet av processer snarare än platser. 27
Breddandet av ämnet har givit upphov till basen för studier likt den här då
det utvecklat ämnet till att behandla bland annat politik ur civilbefolkningens
perspektiv såväl som post-koloniala studier och en förändrad syn på
maktperspektivet inspirerad av Michel Foucault.28
25 Jones, 2015. s.5. 26 Jones, 2015. s.9. 27 Jones, 2015. s.9–12. 28 Jones, 2015. s.11–12.
13
Han lyfte rummets nödvändighet för utövandet av makt och föreslog också
en motkraft till makten, nämligen just motståndet eller oppositionen.29
Den rumsliga aspekten av maktutövningen menade Foucault, gäller inte
minst statens brukande av makten genom såväl fysisk kontroll av territorium
som genom tolkningen av det geografiska rummet på en karta eller med hjälp
andra diskursiva verktyg.30
Post-koloniala influenser medförde också en hel del kritik mot den
västcentrerade geografiska diskurs som förekommit tidigare och akademiker
som Homi Bhabha och Edward Said lyfte ämnets blick mot nya perspektiv
utanför den västerländska dominansen.31 En sådan helhetlig och mer
ämnesövergripande syn på politisk geografi ligger till grunden för studier
som behandlar det politiska rummet ur mer än bara nationalstatens synvinkel,
likt den gamla geopolitiken.
3.2 Begreppsapparat
I följande stycke presenteras den begreppsapparat som ligger till grund för
studien. Den är nödvändig då flera av begreppen behöver preciseras för att
kunna förstås på det sätt de brukas inom ramen för arbetet.
Begreppsapparaten innefattar stat, suveränitet och de facto stat. Med ökad
precision förstärks begreppens relevans inför forskningsproblemet och kan
därmed bidra till utvecklingen av vidare teoretiska resonemang.32
Stat
Begreppet stat i sin mest grundläggande definition uttrycks av Max Weber
som: ”A human community that successfully claims the monopoly of the
legitimate use of physical force within a given territory.”33
29 Jones, 2015. s.11–12. 30 Jones, 2014. s.11–12. 31 Jones, 2014. s.12. 32 Denk, 2003. s.12–13. 33 Jones, 2015. s.17.
14
Den teoretiska grundidén bakom den moderna staten är helt enkelt en av
kontroll över våldsmonopolet. Den definitionen har med tiden utvecklats till
betydligt mer specificerade former, såsom den av Michael Mann.
Mann bryter ner innebörden av begreppet stat till fyra utmärkande punkter:
(1) En uppsättning institutioner och deras personal; (2) En viss centralitet där
de politiska beslut som fattas kommer från detta centrum; (3) En tydligt
definierad gräns som markerar statens rent territoriella gränser; (4) Ett
monopol på våldsutövande och lagstiftning.34 Ovanstående definitioner är
inte på något sätt otillräckliga men kan ur perspektiven de facto och de jure
framstå som aningen bräckliga då de inte åtskiljer de faktiska respektive
juridiska aspekterna av att vara en stat, exempelvis genom att inte redogöra
för diplomatiskt erkännande, den kanske enskilt viktigaste juridiska aspekten.
En ur ovanstående perspektiv mer omfattande definition av statsbegreppet
har myntats av Martin Glassner i hans sju kriterier för en stat (se tabell 1).
Dessa har kommit att spela en stor roll för studien då de tydligt lyfter fram
bland annat erkännande och suveränitet, två faktorer som kan anses ha stor
betydelse för särskiljandet mellan en stat som existerar såväl de facto som de
jure som en som existerar per endast en av premisserna.
Suveränitet
Suveränitetsbegreppet är ett begrepp inom statsvetenskapen som innebär en
stats oberoende inför andra stater (extern suveränitet) och kontroll över
makten inom det egna territoriet (intern suveränitet)35 Den ursprungliga
tolkningen av begreppet är ungefärligen likställd med absolut makt men
tolkningen har med tiden skiftat i och med förändringar i människans sätt att
organisera statsapparaten.
34 Jones, 2015. s.17. 35 Nationalencyklopedin, 2020.
15
Inte minst med John Lockes och Jean-Jacques Rousseaus teorier under 1600-
och 1700-talen kom betydelsen att alltmer implicera
folksuveränitetsprincipen.36
Begreppen stat och suveränitet har dock kommit att betraktas ur två olika
perspektiv genom två separata tolkningar, en deklarativ och en konstitutiv
sådan.37 Det har vidare kommit att påverka hur statsvetare har tolkat
begreppet de facto stat, varav en av tolkningarna har fått central betydelse för
den här studien.
De facto stat
Begreppet de facto stat syftar på en stat som existerar i realiteten men inte i
juridiska sammanhang. Den är ej att betrakta som ett juridiskt subjekt, alltså
existerar staten de facto men inte de jure (juridiskt). Scott Pegg har redogjort
för begreppets innebörd enligt följande:
[…] where there is an organized political leadership which has risen to
power through some degree of indigenous capability; receives popular
support; and has achieved sufficient capacity to provide governmental
services to a given population in a specific territorial area, over which
effective control is maintained for a significant period of time.38
Innebörden av begreppet de facto stat har inte alltid varit helt klarlagd.
Samhällsvetare har genom åren använt begreppet växelvis tillsammans med
liknande begrepp som icke-erkänd stat, utbrytarstat (secessionsstat) och
omstridd stat.39
36 Folksuveränitetsprincipen, ett fundamentalt begrepp för den moderna demokratin som i
Sverige förtydligas i regeringsformen genom Kap 1, §1: ”All offentlig makt i Sverige utgår
från folket” samt kap 1, §4: ”Riksdagen är folket främsta företrädare” – Sveriges Grundlag,
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform. 37 Yemelianova, 2015. s.221. 38 Yemelianova. 2015. s.220–221. 39 Yemelianova. 2015. s.220.
16
En icke-erkänd stat är enligt Nina Caspersen en stat som – i likhet med de
facto staten – är självstyrande och institutionsbyggande och gör anspråk på
formell självständighet men som samtidigt saknar nästan allt erkännande från
andra suveräna stater.40 Skillnaden gentemot de facto staten klargör hon i ett
annat arbete där hon lyfter att icke-erkända stater inte nödvändigtvis
eftersträvar samma grad av självständighet såtillvida att tillräckligt stöd från
en beskyddar-stat mottas. Tydliga exempel i den här kategorin är bland annat
Nordcypern och Sydossetien.41
Omstridd stat är jämförelsevis ett begrepp som kan appliceras på till exempel
Kosovo som förvisso inte är en fullvärdig medlem av FN men som ändå
erhåller erkänd status från omkring hälften av FN:s medlemsländer, varav en
hel del signifikanta undertecknande däribland Frankrike, USA och
Tyskland.42 Det går därför att argumentera för att Kosovo tilldelas en
betydligt högre grad av statsskap (ungefär statehood) än exempelvis
fallstudierna i den här studien.43
Utbrytarstat är ett något mer fixerat begrepp anpassligt på samtliga stater i
den här studien då det syftar exklusivt på att staten genomgått någon form av
secessionsprocess.44
I kontrast till de andra begreppen kan en de facto stat enkelt beskrivas som en
stat som i stora drag saknar internationellt erkännande men som de facto
kontrollerar ett territorium. För tydlighetens skull kan motsatsbegreppet
Quasi-stat lyftas in i diskussionen.
40 Caspersen, 2012. 41 Caspersen & Stansfield, 2011. s.87. 42 Yemelianova. 2015. s.221. 43 Statehood, ett engelskt begrepp (utan klar svensk motsvarighet) för att redogöra för
tillståndet av att vara en stat och som definieras av Merriam-Websters ordbok som: ”the
condition of being a state.” Kriterierna för densamma klargjordes genom
Montevideokonventionens (1933) fyra grundkrav för stater; en permanent befolkning, ett
definierat territorium, en regering och kapaciteten att upprätthålla internationella relationer. 44 Yemelianova. 2015. s.221.
17
En Quasi-stat är alltså en stat som, i motsats till de facto staten, erhåller
internationellt erkännande men som saknar de facto kontroll över sitt
territorium.45
Vidare bör begreppet de facto stat diskuteras utefter två skilda tolkningar av
begreppen stat och suveränitet. De två tolkningarna, deklarativ och
konstitutiv, har uppstått inom forskningsfältet internationell rätt och har på
grund av sina inneboende meningsskiljaktigheter påverkat legitimiteten hos
begreppet de facto stat. Enligt den deklarativa tolkningen krävs endast ett
definierat territorium, en regering, en bofast befolkning och kapaciteten till
diplomatiska relationer för att klassas som en suverän stat. Enligt den
konstitutiva tolkningen krävs också juridisk legitimitet i form av erkännande
från andra suveräna stater.46
Den senare tolkningen delegitimerar alltså begreppet de facto stat men har
inom internationell rätt tenderat att vara den mest förekommande tolkningen
då den: (1) Motverkar en destabiliserande domino-effekt av utbrytarstater;
(2) Ifrågasätter ekonomisk hållbarhet47 hos de facto stater; (3) Bidrar till
högre säkerhet för eventuella minoritetsgrupper; (4) Underbygger rådande
ordning och det multinationella civilsamhället.48
3.3 Tidigare forskning
Forskning inom de politisk-geografiska sfären har sedan ämnets renässans på
1970-talet inte sällan behandlat den nya världsordningen i kölvattnet av
Sovjetunionens fall och den effekt det hade på maktbalansen i vår värld.49
45 Yemelianova. 2015. s.220. 46 Yemelianova. 2015. s.221. 47 Ekonomisk hållbarhet, kan definieras på två olika sätt men skall inom ramen för denna
studie förstås som; ”[…] ekonomisk tillväxt, vilken anses vara hållbar så länge den totala
mängden kapital ökar” – KTH, 2020. 48 Yemelianova. 2015. s.221. 49 Jones, 2014. s.14.
18
I samspel med de teoretiska skiften som skett inom ämnet började somliga
geografer intressera sig för secessionistiska krafter, inte minst i den post-
sovjetiska sfären. Ämnet aktualiserades ånyo då en konflikt blossade upp i
den post-sovjetiska sfären 2014 när stridigheter bröt ut i östra Ukraina mellan
separatister och den ukrainska staten. Dessutom igen i Nagorno-Karabach i
september 2020.
Tre framstående geografer på forskningsämnet som kommit att bli ett stort
stöd för mig i den här studien har varit John O’Loughlin, Vladimir Kolossov
och Gerard Toal. Alla tre har de producerat en mängd artiklar om de post-
sovjetiska de facto staterna och inom ramen för studien har ett flertal av dem
kommit till användning. Det många av dem har gemensamt är att de ligger i
linje med den kritiska syn på en västerländsk dominerande diskurs inom den
politiska geografin som kommit att ge upphov till studier grundade på mer
geografiskt närliggande källmaterial.
Ovanstående har av O’Loughlin, Kolossov och Toal med flera kommit att
representeras av studier byggda på opinionsundersökningar genomförda på
plats i de facto staterna, ofta med syftet att studera folkets åsikter,
inställningar och identiteter i relation till frågor om statsbyggnation,
nationell/etnisk identitet, ekonomi, krig och relationen med landet från vilket
man separerat. Några av dessa studier kommer att presenteras i följande
stycken.
I artikeln Inside the post-Soviet de facto state: (2015) presenterar
O’Loughlin, Kolossov och Toal tillsammans en komparativ studie byggd på
opinionsundersökningar vars syfte varit att söka folkets inställning till tre
olika politiska och sociala aspekters dynamik. Dessa tre innefattade;
relationen med Ryssland, stödet för lokala institutioner samt möjligheterna
till försoning med moderlandet. Studien kom att visa stöd för nära relationer
19
med beskyddarstaten (Ryssland, Armenien), stöd för legitimiteten hos och
identifikationen med de facto staten samt ett lågt intresse för försoning.50
I Dynamics of state-building after war (2017), beskriver O’Loughlin och
Toal tillsammans med Bakke och Linke, förhållandet mellan interna och
externa faktorer i statsbyggnadsprocessen i de olika de facto staterna genom
hur de främjar medborgarnas förtroende för staten. Artikeln har producerats
med hjälp av opinionsundersökningar och lokalt insamlade data om upplevt
våld i de olika regionerna. Resultatet av studien visar att misstro mot
beskyddarstaten minskar förtroendet för de facto staten och därmed inför den
rådande ordningen.51
Avslutningsvis har Kolossov och O’Loughlin tillsammans i Building
identities in post-Soviet ”de facto states”(2018) påvisat vikten av kulturella
och politiska ikoner i skapandet av en nationell identitet. Studien
genomfördes med hjälp av en opinionsundersökning där respondenterna
ombads namnge upp till fem olika politiska och/eller kulturella figurer som
de beundrade. En kategorisering av namnen efter nationell härkomst och
historisk epok menar Kolossov och O’Loughlin påvisar i vilken utsträckning
nationsbyggandet kan förlita sig på lokala ikoner.
Nagorno-Karabach är den av de fyra staterna som sticker ut mest genom sin
starkt etno-symboliska och lokala karaktär. Jämförelsevis gav respondenterna
i Transnistrien mycket få svar till antalet, såväl ryska som lokala.
Respondenterna i Abchazien å sin sida uppvisade en klar skiljelinje i valen
av ikoner mellan de av georgisk kontra abchazisk nationalitet.52
50 O’Loughlin, Kolossov & Toal, 2015. 51 Bakke, Linke, O’Loughlin & Toal, 2017. 52 O’Loughlin, Kolossov. 2018.
20
4 De facto staternas ursprung
I följande kapitel redogörs för respektive territoriums historiska bakgrund
främst i relation till konflikten med ursprungsstaten och den påföljande
secessionsprocessen från densamma. Dessutom presenteras en del
information som berör sex av analysschemats sju kriterier för respektive
fallstudie: (1) Territorium; (2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering;
(4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet. Det
sjunde kriteriet erkännande redogörs för strikt i kapitel 5.
Syftet är att tillsammans med teorin i föregående kapitel kontextualisera det
påföljande resultatavsnittet och sedermera lyfta in de förkunskaper som kan
anses nödvändiga för att kunna tolka slutsatserna på rätt sätt. De facto
staterna presenteras för enkelhetens skull i alfabetisk ordning. I figur 1
presenteras de tre de facto staternas geografiska läge vid Svarta havet.
Figur 1: Post-sovjetiska de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien i
rött. Karta bearbetad av författare. Källa (Toal & O’Loughlin).53
53 Toal & O’Loughlin, 2016. s.104.
21
4.1 Abchazien
Republiken Abchazien bildades ur den etniska spänning abchazierna haft
gentemot georgierna. Under 1930-talet gjorde Stalin, själv etnisk georgier,
Abchazien till en autonom republik direkt underordnad Sovjetrepubliken
Georgien. Politiska reformer trädde i kraft vars syfte var att underordna
abchazierna genom bland annat förbud av det abchaziska språket och
ersättandet av abchaziska skolor med georgiska sådana. Det påskyndade
reorganiseringen av Abchazien till ett georgiskt land.54
Under 1990-talet, i kölvattnet av Gorbatjovs omdanande reformer Glasnost
och Perestrojka, försökte flera tusen abchazier få till stånd en separation från
georgisk överhöghet genom en förhöjd status av den autonoma republiken till
en egen sovjetrepublik, likställd Georgiska SSR. Det skedde dock aldrig och
när Sovjetunionen sedan föll samman i december 1991 krävde abchazierna
istället fullständig självständighet från Georgien. 1992 bröt stridigheter ut.
Vid tillfället var blott 17,8% av befolkningen i den då georgiska regionen
Abchazien av abchazisk etnicitet.
Under krigsåren 1992–94 försiggick en etnisk rensning i Abchazien då
närmare 200 000 etniska georgier drevs på flykt och omkring 10 000
människor dog i stridigheterna, majoriteten av dem georgier.55
Stridigheterna tog slut då Ryssland intervenerade i konflikten 1994 och
positionerade fredsbevarande trupper vid floden Inguri, det som idag kommit
att bli gränsen mellan Georgien och Abchazien (se figur 2).
54 Yemelianova. 2015. s.223. 55 Yemelianova, 2015. s.223.
22
Figur 2: Georgien och Abchazien sedan vapenvilan 1994. Abchaziens huvudstad Sukhumi
syns längs med kusten. (Källa. Encyclopedia Britannica).56
Territorium
Abchazien har kontroll över sitt territorium.57 De facto staten saknar dock
egen gränsbevakning utan det sker istället med rysk hjälp.58
Viss säsongsmigration förekommer dock då etniska georgier som lever på
flykt sedan kriget på 1990-talet återvandrar över gränsen under
sommarmånaderna.59Det gör de för att bruka den jord som en gång var i
deras ägor i Gali-regionen längs den georgiska gränsen. Det bör tilläggas att
ryska fredsbevarande styrkor patrullerar den här gränsen.60
56 Encyclopedia Britannica, Abkhazia. 57 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.283. 58 Lynch, 2003. s.836–837. 59 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 60 Gerrits & Bader, 2016. s.302.
23
Permanent bofast befolkning
I Abchazien lever en befolkning på ungefär 240 000. Det motsvarar dock en
minskning på omkring 50% sedan konfliktens början på 1990-talet. Enligt
obekräftade uppgifter ifrån Abchaziska folkräkningar innefattar dessa
240 000 omkring 50,7% abchazier, 19,3% georgier samt en betydande
armenisk minoritet.61
Regering
I Abchazien har det hållits val sedan 1994 även om det första direkta valet
genomfördes först 1999. Viss kritik har framförts mot valen, inte minst 2014
då stora delar av de etniska minoriteterna undanhölls möjligheten att rösta
samtidigt som etniskt abchaziska diasporor i exempelvis Turkiet
uppmuntrades att delta i valet.62
Organiserad ekonomi
Stora delar av landets ekonomi är tätt knuten till beskyddarstaten Ryssland
vilket inte minst påvisas av att omkring hälften av de facto statens budget
finansieras av den ryska statskassan. Dessutom bidrar Ryssland generöst till
de facto statens pensioner63
Utöver det nyttjar Abchazien den ryska rubeln som valuta och ekonomin är
tungt beroende av turistnäringen, som på grund av statens de jure status och
relationen med moderlandet Georgien, är kraftigt avhängig rysk turism.64
Fungerande infrastruktur
I Abchazien ser vi återigen spår av ryskt ekonomiskt inflytande. Signifikanta
bidrag från den ryska staten och från ryska företag har hjälpt till att
uppgradera landets motor- och järnvägsnät men till bekostnad av
ägandeskapet av den inhemska järnvägen.
61 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 62 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 63 Comai, 2017. s.188. 64 De Waal, 2018.
24
Även elnätet i landet har integrerats med det ryska.65 Ryska företag har
investerat i, och kontrollerar till stor del, hamnarna längs med kusten.
Dessutom söker Rosneft, Rysslands största oljeföretag, efter oljefyndigheter
utanför den abchaziska kusten.66
Suveränitet
Som påvisats ovan är den abchaziska territoriella kontrollen, ekonomin och
infrastrukturen ytterst beroende av ryskt ekonomiskt och militärt stöd. De
facto statens oklara juridiska status och de djupa band den knutit till
Ryssland gör diplomatiska relationer med västmakterna mer komplicerade
och behovet av en beskyddarstat ökar därmed än mer 67
Som påvisats ovan skapar också detta problem i relation till de facto statens
interna suveränitet då den inte kan antas bibehålla den levnadsstandard som
uppnåtts utan ryskt stöd. Dock bör nämnas att Abchazien, i likhet med de
övriga de facto staterna, lyckats ganska väl i sitt nationsbyggande, dels
genom att lära av det internationella samfundets behandling av Kosovo som
visat sig kräva en viss standard innan de jure status kan erkännas.68
65 Gerrits & Bader, 2016. s.301. 66 Gerrits & Bader, 2016. s.301. 67 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.96. 68 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.292.
25
4.2 Nagorno-Karabach
Republiken Nagorno-Karabach (NKR) uppstod ur konflikten mellan
Azerbajdzjan och den armeniska majoritet som under Sovjetunionen levde i
den autonoma regionen (oblast på ryska) Nagorno-Karabach inom dåvarande
Azerbajdzjanska SSR. Dessa gränser stämmer i stort överens med gränserna
inom dagens Azerbajdzjan (se figur 3).
Figur 3: Nagorno-Karabach i enlighet med sovjetiska gränser. NKR:s huvudstad Stepanakert
(Xankändi) syns i mitten av territoriet. (Källa: Encyclopedia Britannica).69
Konflikten började under sent 1980-tal och trappades upp på 1990-talet på
grund av Armeniens aktiva stöd till befolkningen i Nagorno-Karabach.70
Upprätthållandet av regionens status bygger dessutom på generösa
ekonomiska bidrag från den betydande armeniska diasporan.
69 Encyclopedia Britannica, Nagorno-Karabakh. 70 Yemelianova, 2015. S.223.
26
Historiebruket i såväl Azerbajdzjan som i Armenien har använts av
respektive regering som verktyg för politisk mobilisering av den titulära
etniska befolkningen.
Azerbajdzjan hävdar rätten till territoriet baserat dels på tiden då det
muslimskstyrda Karabach-khanatet styrde i regionen såväl som de gränser
som drogs under Sovjettiden. Armenien hävdar sina förfäders uråldriga rätt
till ett Armenien i likhet med den gamla historiska regionen Armenien. 71
Den historiska regionen Armenien innefattar dels Nagorno-Karabach, dels
vad som idag är stora delar av östra Turkiet, norra Iran samt delar av norra
Syrien och Irak som tydligt illustreras i kartan nedan (se figur 4).
Figur 4: Historiska regionen Armeniens olika indelningar.
(Källa: Encyclopedia Britannica).72
Öppen konflikt rådde mellan Nagorno-Karabach, med stöd från Armenien,
och Azerbajdzjan mellan 1991–94. Rysk intervention frös konflikten 1994
och de facto självständighet för regionen blev resultatet.
71 Yemelianova, 2015. s.222. 72 Encyclopedia Britannica. Armenia, History.
27
Över 1 miljon människor drevs på flykt, en majoritet av dem azerer. OSCE:s
Minsk-grupp har sedan dess försökt medla fram en lösning i konflikten men
utan resultat.
Territorium
I Nagorno-Karabach gällde upp till krigsutbrottet 2020 betydande territoriell
kontroll. I viss mån rådde en högre grad av kontroll än i de övriga de facto
staterna då NKR förvisso saknade kontroll över mindre områden i regionens
östra delar men samtidigt hade kontroll över sju azeriska regioner mellan
Nagorno-Karabach och den armeniska gränsen.73 Regioner som alltså inte
ingick i den av Sovjetunionen dragna ursprungliga gränsen för den autonoma
regionen Nagorno-Karabach inom forna Azerbajdzjanska SSR. Då
stridigheterna mellan de facto staten och moderstaten Azerbajdzjan
eskalerade i september 2020 förändrades situationen kraftigt.74
I och med vapenvilan 10 november 2020 kontrollerar numera Azerbajdzjan
samtliga av de sju regioner som tidigare varit under Nagorno-Karabachs
kontroll, undantaget den för de facto staten strategiskt viktiga Lachin-
korridoren som förbinder landet med det etniska broderlandet och
beskyddarstaten Armenien (se figur 5).
73 Toal & O’Loughlin, 2013. s.160 74 Moderstat, ett begrepp synonymt med engelska parent-state som innebär den stat från
vilken en secessionsprocess utgår. Alltså exempelvis Georgien i fallet Abchazien.
28
Figur 5: (Källa: BBC Research, 10 november 2020. Hämtad 2020-11-30).75
Som en del i avtalet, som Ryssland hjälpte till att förhandla fram, skall nu
Lachin-korridoren patrulleras av ryska trupper.76
75 BBC, 2020. 76 BBC. 2020.
29
Permanent bofast befolkning
I Nagorno-Karabach lever enligt de facto statens myndigheter en befolkning
på omkring 141 000. Det råder hög etnisk homogenitet i regionen då
befolkningen sedan efter kriget består av cirka 99,7% etniska armenier, då
den tidigare azeriska minoritet som levt här, omkring 21,5% av
befolkningen, drivits på flykt 77
Regering
I Nagorno-Karabach förekommer val vart femte år men samtliga val har
kritiserats för oegentligheter av oberoende organisationer och korruptionen är
ett utbrett problem i de facto staten.78 Presidentposten har verkat vara
föremål för interna uppgörelser där efterträdaren handplockas av den
politiska eliten snarare än att avgöras av folkets röst.79
Organiserad ekonomi
Nagorno-Karabach är kraftigt beroende av investeringar från den etniska
armeniska diasporan, samt en del stöd från beskyddarstaten Armenien.80 De
bidrag från den armeniska diasporan och den Armeniska staten som överförts
under senare år har regelbundet överstigit 55% av de facto statens budget.81
Under stora delar av 2000-talet fram till konfliktens eskalering i september
2020 rådde dock en positiv ekonomisk utveckling i de facto staten där
jordbruk och gruvdrift i form av metallutvinning har varit huvudfaktorerna.82
Konflikten och den påföljande vapenvilan i november 2020 lär ha kraftigt
förändrat den situationen.
77 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 78 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 79 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286. 80 Martin, 2020. 81 Comai, 2017. s.188. 82 Martin, 2020.
30
Fungerande infrastruktur
Infrastrukturen i Nagorno-Karabach har under 2000-talet fungerat relativt väl
och vägnätet och telekomsektorn i landet har åtnjutit betydande utländska
investeringar. De facto staten är dessutom självförsörjande på el.83
Suveränitet
I Nagorno-Karabach är det ekonomiska och militära stödet från Armenien
och den betydande armeniska diasporan absolut nödvändigt för
nationsbyggandet.84 Dock skall nämnas att detta sker i ytterligare ett led, då
Ryssland i hög grad är att betrakta som en beskyddarstat för Armenien.85
Nationsbyggandet spelar en stor roll. Inte minst i relation till det ökade hotet
från Azerbajdzjan, som sedan Ilham Aliyev tillträdde som president 2003,
blivit allt mer påtagligt. Azerbajdzjans militära budget har ökat tjugofalt
sedan dess.86
4.3 Transnistrien
Dnestriska Moldaviska Republiken (Pridnestrovie), eller Transnistrien som
landet också kallas, uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan
ryssvänliga milistrupper på den östra sidan av floden Dnestr och den alltmer
moldavisk-nationalistiska republiken Moldavien (se figur 6).
83 Martin, 2020. 84 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 85 Broers, 2013. s.3. 86 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.289.
31
Figur 6: Moldaviens gränser sedan vapenvila 1992. Transnistrien i ljusare brunt med
huvudstaden Tiraspol i söder. (Källa: Encyclopedia Britannica). 87
Stridigheterna upphörde då OSCE och Ryssland medlade fram en vapenvila
och sedermera stationerade fredsbevarande trupper på plats.88
Under 1997 lyckades Ryssland och OSCE förhandla fram en lösning där
Moldavien skulle delas upp i olika federativa enheter för att successivt enas
om en gemensam framtid med Transnistrien. Lösningen har endast kvarstått
på papper då Transnistrien bit för bit byggt upp sin egen stat, med såväl egna
pass som egen valuta.89
År 2006 hölls en folkomröstning där självständighet från Moldavien och
stark association med Ryssland tillskrevs 97,2% av befolkningen.
87 Encyclopedia Britannica, Transdniestria. 88 Yemelianova, 2015. s.224. 89 Yemelianova, 2015. s.224.
32
Territorium
I Transnistrien är den territoriella kontrollen stark.90 De facto staten har
utfärdat egna pass och utför passkontroller vid sina gränser, dock ej vid
utpassering till Moldavien.91 Precis som i de andra två fallen patrulleras
gränsen av ryska fredsbevarande trupper.92
Permanent bofast befolkning
Transnistriens befolkning är något större än de andra två, omkring 555 000.
Sett till etnicitet är landet blandat, med omkring 31,9% moldovier, 30,4%
ryssar och 28,8% ukrainare.93 Populationen i Transnistrien är alltså etniskt
diversifierad och en hel del av det bygger på att secessionsprocessen i
området inte alls gav upphov till den nivå av flykt och tvångsförflyttningar
som skedde i de övriga de facto staterna.94
I Transnistrien är stödet för staten utspritt bland de olika etniska grupperna
på ett helt annat sätt än i Abchazien och Nagorno-Karabach.95
Regering:
I Transnistrien genomförs val där president och premiärminister utses.
Landets valresultat de senaste åren har inte bevakats av oberoende
organisationer. Däremot är det känt att korruptionen är ett stort problem i
landet.96
Organiserad ekonomi:
I Transnistrien täcker de facto staten sina egna utgifter till en nivå av
omkring 20–25%.97 Stora bidrag betalas av Ryssland för att finansiera
90 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.87. 91 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.230. 92 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438. 93 Yemelianova, 2015. s.224. 94 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.229. 95 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga. 1998. s.339. 96 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria. 97 Comai, 2017. s.188.
33
Transnistriens, i förhållande till sin socio-ekonomiska situation, mycket
generösa pensioner till landets alltmer åldrande befolkning.98 Landets
ekonomi är kraftigt beroende av ryska subventioner på handelsvaror och är
dessutom upphängt på ett fåtal, sedan sovjettiden, nedärvda industrier som
samtliga i sin tur är mycket exportberoende. Utöver det är den inhemska
marknaden mycket liten och landet har ytterst få egna naturresurser.99
Fungerande infrastruktur
I Transnistrien har staten med ryskt ekonomiskt stöd byggt ut infrastrukturen
vad gäller handels- och transportsektorn, men också viss social infrastruktur
såsom skol- och vårdverksamhet. Landet producerar med hjälp av ryska
subventionerade naturgasimporter en förhållandevis stor mängd elektricitet
och exporterar en del av produktionen vidare till moderlandet Moldavien.100
Under sovjettiden befann sig majoriteten av sovjetrepublikens
energiproduktion inom den nutida de facto statens gränser.101
Suveränitet
Transnistriens suveränitet är även den upphängd på relationen med
beskyddarstaten Ryssland. Som påvisas ovan finansieras stora delar av de
facto statens utgifter av ryska bidrag och subventioner.102 Det är tveksamt om
Transnistrien klarar av att betala det som krävs för att upprätthålla den
generösa offentliga sektor landet byggt upp utan ryskt ekonomiskt stöd.103
Det är tydligt att ryskt stöd för de facto statens handel och interna
ekonomiska angelägenheter är essentiellt för upprätthållandet av dess
nuvarande situation.
98 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga, 2013. s.237-238. 99 Calus, 2013. 100 IEA, 2020. 101 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga, 1998. s.341. 102 Calus, 2013. 103 Comai, 2017. s.189.
34
5 Resultat
I följande avsnitt presenteras de resultat som studien uppnått i tre separata
avsnitt. Detta för att tydliggöra respektive avsnitts förankring i en av de
respektive tre frågeställningarna samt för att på ett bättre sätt kunna
kontextualisera resultatet och presentera det på ett sätt som förenklar läsandet
av uppsatsen.
5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation
innebörden av begreppen stat och suveränitet?
Analysschemat (se tabell 1) på följande sida i avsnittet presenterar i korta
drag det huvudsakliga resultatet av arbetet med uppsatsen. Analysschemat
avser redogöra för de allra viktigaste beståndsdelarna av de sju kriterier som
den komparativa analysen bygger på. Kriterierna är (1) Territorium;
(2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi;
(5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. Resultatet
utvecklas något i textstyckena som följer efter analysschemat. Där
presenteras alltså de sju kriterierna som fristående delbegrepp i enlighet med
den ordning som redovisas i analysschemat. Vidare, under respektive
delbegrepp, redogörs resultatet för vardera av de tre fallstudierna i alfabetisk
ordning.
35
Tabell 1: Analysschema – Fallstudier: Stat och Suveränitet. (Källor: se efterföljande text)
Territorium
Abchazien kontrollerar hela sitt territorium, dock med assistans av ryska
fredsbevarande trupper i gränsbevakningen.105 Nagorno-Karabachs anspråk
är större än den historiska regionen.106 De facto staten har sedan vapenvilan i
november 2020 mist stora delar av det tidigare kontrollerade territoriet.107
Transnistrien har kontroll över sitt territorium och passkontroller vid resor
till- och från landet utförs av staten.108
104 Semipresidentiell republik, ett politiskt styrelseskick som kombinerar tre element: (1) en
folkvald president med (2) betydande makt och (3) en premiärminister med ett kabinett som
fungerar som en motpol till presidenten såtillvida att de har parlamentets stöd. En
presidentiell republik å andra sidan saknar en premiärminister. Duverger, 1980. s.166. 105 Gerrits & Bader, 2016. s.302. 106 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.283. 107 BBC, 2020. 108 O’Loughlin, Toal & Chamberlain, 2013. s.230.
Abchazien Nagorno-Karabach Transnistrien
Territorium:
Kontroll över hela
territoriet. Tydligt
definierade gränser. Ryska
trupper patrullerar gränsen.
Kontroll över en majoritet av
territoriet. Oklara gränser,
större anspråk än historisk
region.
Kontrollerar hela territoriet.
Tydligt definierade gränser.
Egna pass och passkontroller.
Ryska trupper skyddar gränsen.
Permanent
bofast
befolkning:
Ca 240 000 inv. 50,7%
abchazier, 19,3% georgier.
Ca 141 000 inv. 99,7%
armenier.
Ca 555 000 inv. 31,9%
moldovier, 30,4% ryssar, 28,8%
ukrainare.
Regering:
Semipresidentiell
republik104 med folkvald
president. Orättvisa val
under 2010-tal.
Presidentiell republik med
folkvald president.
Korruption vanligt. Val har
kritiserats för oegentligheter.
Semipresidentiell republik med
folkvald president. Direkta val.
Korruption vanligt
förekommande.
Organiserad
ekonomi:
Tätt knuten till Rysk-
ekonomi. Använder Rubeln
som valuta. Ryska bidrag =
ca 50% av budget.
Turismen viktig.
Armenien och diaspora
bidrar stort. Använder
armenisk dram. Positiv
utveckling senaste 20 åren.
Jordbruk och gruvdrift
viktiga sektorer.
Ineffektiv ekonomi. Åldrande
arbetskraft. Starkt beroende av
ryska subventioner. Ensidig
ekonomi. Kraftigt
exportberoende. Få egna
naturresurser.
Fungerande
infrastruktur:
Fungerande. Ryska bidrag
essentiella.
God infrastruktur. Stora
utländska investeringar i
vägnät och telekom.
Fungerande men sliten. Ryska
ekonomiska bidrag viktiga.
Suveränitet: Starkt beroende av
Ryssland.
Kraftigt beroende av
Armenien & etnisk diaspora.
Beroende av Ryssland för
energi, handel och välfärd.
Erkännande Erkänns av Ryssland,
Syrien, Nicaragua,
Venezuela och Nauru.
Erkänns endast av andra de
facto stater.
Erkänns endast av andra de
facto stater.
36
Ryska trupper bistår med fredsbevarande trupper vid gränsen till
Moldavien.109
Permanent bofast befolkning
Abchazien består av en högst marginell titulär majoritet.110 Nagorno-
Karabach har en mycket stark etnisk majoritet.111 Transnistrien är etniskt
diversifierat med en relativ jämn fördelning mellan moldovier, ryssar och
ukrainare.112
Regering
Abchazien är en semipresidentiell republik och det har hållits val i landet
sedan 1994. Det första direkta valet hölls 1999 och har hållits vart femte år
sedan dess. En del kritik har riktats mot valens genomförande och eventuellt
förekommande orättvisor. Korruption är vanligt förekommande.113
Nagorno-Karabach är en presidentiell republik med en vald president om
max två 5-årsperioder. Samtliga val har kritiserats för oegentligheter och
korruption är ett utbrett problem.114 Valen förefaller främst representera ett
symboliskt värde då presidenten ofta valts internt genom uppgörelser inom
den politiska eliten i landet.115
Transnistrien är en parlamentarisk republik med direkta val. Korruptionen är
ett utbrett samhällsproblem i landet.116
109 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438. 110 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 111 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 112 Yemelianova, 2015. s.224. 113 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 114 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 115 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286. 116 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria.
37
Organiserad ekonomi
Abchazien är nära knutet till den ryska ekonomin och använder den ryska
rubeln som valuta.117 Omkring hälften av de facto statens budget består av
ryska bidrag.118 Dessutom är de facto staten kraftigt beroende av rysk
turism.119
Nagorno-Karabach har upp till konflikten 2020 befunnit sig i relativt stark
ekonomisk situation med hänvisning till positiv ekonomisk utveckling
genom främst vissa essentiella naturresurser, men lär påverkas negativt av
den senaste tidens stridigheter.120
Transnistrien har en ineffektiv ekonomi upphängt på en åldrande arbetskraft
och ett starkt ekonomiskt beroende av Ryssland, exempelvis genom
pensionsutbetalningar.121 De facto staten saknar värdefulla naturresurser och
ekonomin bygger till stor del på ett fåtal företag och gammal nedärvd
sovjetisk tillverkningsindustri.122
Fungerande infrastruktur
Infrastrukturen i Abchazien är starkt beroende av ekonomiskt stöd men vilar
på en tidigare sovjetisk grund som under 90-talet och konflikterna till stor del
förföll.123 Ryska bidrag är till stor hjälp men har också inneburit överföring
av exempelvis järnvägen till rysk ägo samt elnätet som integrerats med det
ryska. Ryska företag kontrollerar dessutom hamnar och relaterad
infrastruktur samtidigt som det ryska oljeföretaget Rosneft letar olja utanför
landets kust. 124
117 Comai, 2017. s.188. 118 Comai, 2017. s.188. 119 De Wall, 2018. 120 Martin, 2020. 121 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013. s.237–238. 122 Calus, 2013. 123 Gerrits & Bader, 2016. s.302. 124 Gerrits & Bader, 2016. s.301.
38
Nagorno-Karabach har en relativt god infrastruktur tack vare generösa
investeringar från den armeniska diasporan. De facto staten är exempelvis
självförsörjande på el. Situationen riskerar att förändras i och med konflikten
2020.125
Transnistriens infrastruktur har byggts ut sedan 1990-talet med rysk hjälp
och endast små infrastrukturella förluster kom som en konsekvens av
stridigheterna på 1990-talet.126 Även social infrastruktur såsom vård- och
omsorg samt skolor har rustats upp med betydande ryska ekonomiska
bidrag.127 Landet är beroende av ryska gasimporter men exporterar samtidigt
el till moderlandet Moldavien då majoriteten av den typen av infrastruktur i
den moldaviska regionen i stort fortfarande är lokaliserad inom de facto
statens gränser.
Suveränitet
Abchaziens starka ekonomiska, diplomatiska och militära band till Ryssland
försvårar den abchaziska statens relationer till stora delar av det
internationella samfundet.128
Nagorno-Karabach är kraftigt beroende av det etniska moderlandet i väster,
Armenien och den etniska diasporans ekonomiska bidrag.129 Armenien i sig
är dock en svag beskyddarstat som i sin tur själv kräver beskydd från
Ryssland.130
Transnistrien är starkt beroende av ryskt ekonomiskt stöd för
upprätthållandet av landets levnadsstandard.
125 Martin, 2020. 126 O’Loughlin, Kolossov & Toal, 2014. s.444. 127 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.440. 128 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.96. 129 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 130 Broers, 2013. s.3.
39
De facto statens inhemska marknad är mycket liten och Ryssland är landets
enskilt största handelspartner.131
Erkännande
Abchazien är erkänt av Ryssland, Syrien, Nicaragua, Venezuela och Nauru
utöver erkännandena från de övriga de facto staterna i studien. Nagorno-
Karabach och Transnistrien erkänns enbart av de andra de facto staterna.
5.2 Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den
etniska sammansättningen i de tre områdena?
De facto staternas etniska och demografiska sammansättningar är resultaten
av många historiska statsbildningar och migrationsströmmar. Under vår
samtid är de etniska sammansättningarna i de facto staterna högst beroende
av de konflikter som rådde i områdena under 1990-talet, efter Sovjets fall,
samt av den politik som förs av såväl de erkända staterna som av
utbrytarstaterna i området. Blakkisrud och Kolsto skriver:
”As the USSR unravelled, the autonomies saw an opportunity to strengthen
their position. The reluctance of the new national authorities in Tbilisi and
Baku to accommodate minority demands further stimulated secessionist
aspirations. Political disagreements culminated in violent wars of secession,
ethnic cleansing, large numbers of internally displaced persons (IDPs) and the
subsequent strengthening of the position of the titular nation within the new de
facto states.”132
I Abchazien tog detta sig uttrycket av att den tidigare georgiska majoritet
som levt i Abchazien under Sovjet-tiden fördrevs och etniska abchazier, som
tidigare utgjort en sjättedel av befolkningen, nu fann sig vara i majoritet i
området.133
131 Calus, 2013. 132 Blakkisrud & Kolsto. 2012. s.286. 133 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287.
40
I Nagorno-Karabach utspelade sig liknande skeenden. Även om de etniska
armenierna även tidigare varit i majoritet i området ledde konflikten till
fördrivandet av omkring 750 000 – 1 000 000 etniska azerier från tidigare
azeriskt kontrollerade områden samt inom det gamla Nagorno-Karabach
Autonoma Oblast (NKAO).134 Detta medförde att den armeniska majoriteten
inom det gamla NKAO:s gränser efter vapenvilan utgjorde en nästan total
majoritet på omkring 99,7%.
Den rädsla som var drivande bakom den etniska rensningen i Abchazien
syntes även i konflikten i Transnistrien där den rysktalande befolkningen
fruktade ett moldaviskt styre på grund av landets allt djupare politiska band
till grannlandet Rumänien.135
Det som skiljer dessa skeenden åt i de respektive staterna är de mer djupt
liggande orsakerna. I Abchazien är det tydligt att den abchaziska minoriteten
såg risken att bli en andra klassens samhällsmedborgare i en ny georgisk stat.
Det har lett till att minoriteters möjlighet till demokratiutövande, exempelvis
genom valdeltagande, kraftigt inskränkts i Abchazien.136 Etniska abchazier
innehar dessutom 26 av 35 säten i parlamentet och en slags monopolisering
av politiken i Abchazien försiggår.137
I Transnistrien fanns också en minoritetsrädsla, byggd på idén om rumänsk
dominans. Skillnaden är att inte en ensam etnicitet är dominerande här utan
att folket istället fruktade att bli kulturellt avskurna från den slaviska/ryska
sfären som en stor del av befolkningen, oavsett etnisk bakgrund, identifierar
sig med.138 Rädslan byggde på de moldaviska politiska reformer som
riskerade att underminera den rysktalande delen av befolkningen. Inte minst
berörde det dem språklagar som infördes i Moldavien 31 augusti 1989 där
134 Blakkisrud & Kolsto. 2012. s.286. 135 Lynch, 2003. s.899–841. 136 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 137 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285. 138 O’Loughlin & Kolossov, 2018. s.702.
41
moldaviska blev landets officiella språk och det latinska alfabetet ersatte det
kyrilliska vilket implicerade starka band till det rumänska språket och i
förlängningen till den rumänska nationen.139 Som en konsekvens uppstod den
oro och den osäkerhet, bland den hitintills privilegierade rysktalande
befolkningen, som till slut ledde upp till konflikten.
I Nagorno-Karabach ansågs hotet främst ligga i att en region med en klar
armenisk majoritet, som sedan tidigare klassats som ett autonomt distrikt
inom Azerbajdzjanska SSR, nu skulle inneslutas helt inom en ny azerisk
statsbildnings gränser och därmed bli fullt avskuret från sitt etniska
broderfolk i Armenien.140
5.3 Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats
kamp för suveränitet?
Likheterna de facto staterna emellan är flertaliga. Till ytan är samtliga små
stater, mindre än 10 000 km2.141 Samtliga ingick in tidigare administrativa
indelningar inom Sovjetunionens delrepubliker, om än på olika nivå.
Abchazien var, på order av Stalin, sedan 1930-talet en autonom republik
inom Georgiska SSR. Det innebar att den tidigare Abchaziska
sovjetrepubliken (1921–1931), som var likställd den georgiska i den
sovjetiska administrativa hierarkin, förlorade stora delar av sitt självstyre och
det abchaziska folket utsattes för förtryck och georgisk
assimilationspolitik.142
Nagorno-Karabach var istället ett autonomt oblast inom det Azerbajdzjanska
SSR, med på pappret än mindre självstyre än en autonom republik likt
Abchazien.143
139 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga, 2013. s.227. 140 Lynch, 2003. s.899–841. 141 Nationalencyklopedin, Abchazien, Nagorno-Karabach, Transnistrien. 142 Yemelianova, 2015. s.223. 143 Yemelianova, 2015. s.222–223.
42
Transnistrien är å sin sida en sentida konsekvens av den etno-territoriella
konflikt som uppstod i området efter Sovjets kollaps och var under sovjet-
tiden helt inkorporerat i Moldaviska SSR.
Vidare underbygger alla tre de facto staterna den interna suveräniteten
genom fortsatt nationsbyggande, om än med kontinuerligt stöd av respektive
beskyddarstat.
Samtliga av de tre befinner sig för närvarande i ett slag juridiskt status
quo.144 Det upprätthålls av diverse interna och externa faktorer, däribland: (1)
omfattningen av militärt stöd från en beskyddarstat; (2) graden av
statsbyggande i de facto staten; (3) graden av fragmentering inom
separatiströrelsen; (4) aktörer med veto-makt i internationella sammanhang,
exempelvis FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar.145 Faktorerna är
essentiella för att förklara de facto staternas överlevnad, vilken har blivit
långvarig då samtliga närmar sig 30 års de facto existens.
Genom välfärdssatsningar och en ökad ekonomisk standard försöker samtliga
av de tre de facto staterna, med ekonomisk backning från respektive
beskyddarstat, att öka sin legitimitet. Det är tydligt att de facto staternas
befolkningar ej hade kunnat åtnjuta den nivå av offentlig service som de gör
om det inte vore för starkt ekonomiskt stöd utifrån, i Abchaziens och
Transnistriens fall ifrån Ryssland och i Nagorno-Karabachs fall ifrån
Armenien och den armeniska diasporan.146
Demokratisering har varit ett annat gemensamt förekommande verktyg på
vägen mot diplomatiskt erkännande, där Kosovo statuerat exempel. De facto
staternas demokratiutövning har dock tidvis varit högst bristfällig.147
144 Status quo, ett latinskt begrepp med innebördn “oförändrat tillstånd”:
Nationalencyklopedin – Status quo 145 Florea, 2017. s.337. 146 Comai, 2017. s.188–189. 147 Kopecek, Hoch & Baar. 2016. s.95.
43
En hel del skillnader mellan staterna på deras väg mot diplomatiskt
erkännande är också framträdande. Vad gäller de ytliga geografiska
faktorerna ser vi först och främst skillnader i de facto staternas territoriella
utgångspunkter och ambitioner. Som tydligt syns i figur 2 och 4 befinner sig
Abchazien och Transnistrien i det ursprungliga territoriets utkanter, med
Ryssland respektive Ukraina i ryggen. Nagorno-Karabach däremot har ett
sämre utgångsläge, helt inneslutet inom Azerbajdzjans gränser (se figur 3).
Det framgår dock av figur 6 (se bilaga 2) att Nagorno-Karabach har betydligt
större territoriella ambitioner än de övriga två de facto staterna. Stora delar
av territoriet har, som tidigare nämnts, varit under Nagorno-Karabachs
kontroll men har sedan vapenvilan i november 2020 åter hamnat under
azerisk kontroll.
Relationen till moderstaten är också något som skiljer de tre åt. Abchaziens
relation med Georgien har mjuknat men är inte särskilt god. De facto staten
förhåller sig skeptiskt till den, sedan Rysk-Georgiska kriget 2008, mjukare
georgiska retoriken där man inte längre stämplar Abchazien som en rysk
marionett och dessutom avsagt sig brukandet av våld mellan staterna.148
Relationen mellan Tbilisi och Sukhumi står idag ändå i stark kontrast till den
mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach där Baku strikt vägrat förhandla
med Stepanakert utan helt enkelt vänt sig till Armenien istället.149
I Transnistrien är relationerna med Moldavien relativt stadiga. De facto
staten vidhåller sin suveränitet från moderlandet men har samtidigt öppnat
upp för handelsrelationer med Moldavien.
Staternas svaga ekonomier har fått styrande i respektive land att inse att ett
marknadsmässigt samarbete är gynnsamt för dem båda.150
148 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.290. 149 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.289. 150 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga, 1998. s.344–345.
44
6 Analys
Nedan analyseras och diskuteras det resultat som presenterats i ovanstående
kapitel i relation till teori och tidigare forskning. Avsikten är att belysa olika
perspektiv och mer djupgående synvinklar på studiens resultat. Analysen
presenteras i tre avsnitt, förankrade i respektive frågeställning.
6.1 De facto staters politiska och juridiska status
Det framgår av uppsatsens resultat att de tre de facto staterna brister i vissa
essentiella delar av de sju kriterier som granskats som grunden för en
statsbildning. Allra tydligast är att två av dem fullt saknar alla former av
internationellt erkännande annat än från övriga de facto stater. Undantaget är
Abchazien som erhållit ryskt erkännande tillsammans med diverse allierade
stater till Ryssland. Stater som högst troligen byter diplomatiskt erkännande
mot andra tjänster eller helt enkelt har pressats av Ryssland för att skapa
diplomatiskt momentum i det internationella samfundet.
Nagorno-Karabach, vars konflikt innefattar klart starkast etniska aspekter,
saknar till och med erkännande från sitt etniska moderland Armenien. Det
beror förmodligen på Armeniens egen utsatta situation i en slags politisk
rävsax inklämt mellan Turkiet och dess allierade Azerbajdzjan, båda med
vilka Armenien har stående konflikter och/eller politiska och territoriella
dispyter. Som poängterats tidigare är ju Armenien självt i starkt behov av
ryskt stöd, något som indirekt också innefattar Nagorno-Karabach.
Det ryska stödet är starkt framträdande hos samtliga de facto stater, inte
minst ekonomiskt och militärt. Abchazien och Transnistrien har båda tydliga
band till den ryska ekonomin, vilket sänker deras externa suveränitet. Samma
sak gäller förmodligen indirekt även i Nagorno-Karabach, alltså via
Armenien.
45
Att Armenien i viss mån agerar mellanhand gör att det kan argumenteras för
att Nagorno-Karabachs suveränitet påverkas negativt. Det förutsätter dock
två saker: Dels att den etniska faktorn inte tas med i beräkningen; dels att en
stark beskyddarstat är positiv för en stats upplevda suveränitet. Så förefaller
inte vara fallet då den etniska sammansättningen i Nagorno-Karabach i själva
verket kan antas stärka de facto statens interna suveränitet genom att ena
befolkningen bakom en etnisk- och nationell identitet där Azerbajdzjan är det
gemensamma hotet. Det står i stark kontrast till situationen i Transnistrien
där relationen till Moldavien är klart bättre och där den etniska
sammansättningen inte bidragit till en stärkt etnisk identitet utan snarare till
en nationell sådan där främst språket kommit att spela en större roll.
Att en beskyddarstat skulle vara positiv för suveräniteten är inte heller troligt.
Fallet Abchazien har visat att de starka banden till beskyddarstaten Ryssland
har påverkat möjligheterna till diplomatiska relationer med stora delar av
världssamfundet negativt. Det framgår också att de facto staterna satsat
mycket resurser på att stärka den interna legitimiteten med konsekvensen att
beroendet av beskyddarstaten ökat än mer. Den externa suveräniteten
påverkas därmed negativt och ett slags juridiskt status quo uppstår i vilket
samtliga fallstudier för närvarande befinner sig.
6.2 Konflikternas inverkan på regionernas demografiska
sammansättningar
De tre de facto staternas etniska sammansättningar skiljer sig vida åt och
befinner sig i tre helt olika problemsfärer. Abchaziens svaga etniska
majoritet medför stora inrikespolitiska risker för den abchaziska staten. Den
betydande andel georgiska flyktingar som för tillfället residerar i Georgien
kan inte tillåtas återvända då detta riskerar att ännu en gång göra abchazierna
till en minoritet i det de menar är deras eget land. Därmed försvåras de
diplomatiska relationerna med moderlandet Georgien.
46
I Nagorno-Karabach har den armeniska majoriteten sedan länge varit stor
men har sedan konflikten blossade upp på 1990-talet blivit ännu större. Den
legitimitetsproblematik som gäller för det abchaziska styret, och som lett
fram till dess etniska monopoliserande av den abchaziska politiska sfären,
existerar inte i Nagorno-Karabach. Den starka etniska samhörighet som råder
här har istället utnyttjats av den politiska eliten för att stärka den interna
legitimiteten. Inte minst genom att sprida rädsla för konflikt och ockupation
som ett sätt att kunna porträttera Azerbajdzjan som det stora hotet. Den
etniska homogeniteten i Nagorno-Karabach utgör huvudskälet till den spända
situation som de facto staten befinner sig i gentemot Azerbajdzjan.
Transnistriens administrativa situation under sovjettiden saknade de
autonoma särdrag som förekom i Abchazien och Nagorno-Karabach.
Tillsammans med områdets jämnt fördelade etniska sammansättning och
relativt låga andel interna flyktingar, ledde det till en annorlunda
identitetsbildning än den som förekom i Abchazien och Nagorno-Karabach.
Identiteten här fäste sig klart mer på vid nationella sfären och dess främsta
samordnande drag, språket. De språklagar som infördes i Moldavien var
avgörande för konfliktens utbrott. Säkrandet av det ryska språket i
Transnistrien har sedermera bibehållit de kulturella drag som nedärvts från
sovjettiden.
Med detta i åtanke är det tydligt att den etniska identiteten har haft en
betydligt större konfliktmässig slagkraft än den nationella, inte minst med
hänvisning till de två ytterligheterna i detta hänseende, Nagorno-Karabach
och Transnistrien. Det framgår extra tydligt ur perspektivet 2020 års
våldsamma stridigheter i Nagorno-Karabach.
Det allra tydligaste särdraget vad gäller förändringar i den etniska
sammansättningen i de facto staterna berör alltså den stärkta etniska majoritet
som uppstått i två av tre stater som en roll av konflikten, samt den roll det
spelar i den fortsatta relationen med moderstaten.
47
Transnistrien utgör särfallet här och vilar sig istället på en nationell identitet
med tydligare politiska konnotationer tillbaka till det gamla sovjetsamhället
snarare än till diverse etniska identiteter.
6.3 Likheter och skillnader i de facto staternas resa mot
diplomatiskt erkännande
På kartan framstår de tre de facto staterna som förhållandevis lika. De är alla
relativt små, ingick tidigare i Sovjetunionen och tillhörde diverse sovjetisk
administrativ indelning. Det framgår dock av uppsatsens resultat att de
geografiska aspekterna haft en kraftig inverkan på de facto staternas framtid.
Abchaziens geografiska läge har försett de facto staten med en landgräns till
beskyddarstaten Ryssland, något som kommit att spela stor roll vad gäller
dess ekonomiska och infrastrukturella integration med grannen i norr men
också vad gäller militärt samarbete och beskydd.
Nagorno-Karabachs betydligt mer utsatta geografiska position, har
tillsammans med regionens starka etniska motsättningar, givit upphov en
mycket spänd relation med Azerbajdzjan.
Transnistrien har istället funnit sig geografiskt avskild från sin beskyddare i
och med den norra gränsen med Ukraina, men landet har å andra sidan ärvt
stora delar av den industri som tidigare tillhörde Moldaviska SSR. Industri
som nu är en viktig spelpjäs i relationen med moderlandet samt en essentiell
del av de facto statens egen ekonomi och därmed dess överlevnad.
Behovet av en stark beskyddare och de facto staternas fortsatta
statsbyggnation är likheter som förenar dem i deras säregna juridiska
situation. Alla tre verkar vilja bygga intern suveränitet för att, per Kosovos
exempel, etablera relationer med de stater vars veto-makt håller deras
internationella erkännande tillbaka. Demokratiseringsprocessen är ytterligare
en del i detta men där exempel på högst bristfällig demokratiutövning istället
skvallrar om vikten av att upprätthålla en slags ”suvernänitetsfacad”.
48
Alla tre de facto stater gör också detta på ett sätt som motverkar den externa
suveräniteten, genom att knyta allt djupare band till en stark beskyddare. De
facto staterna både stärker och motverkar sin suveränitet på en och samma
gång. Därav uppstår det status-quo som de alla för närvarande befinner sig i.
Mycket skiljer dem också åt. De vitt skilda relationerna till moderstaten är en
viktig faktor i deras olika agerande. Abchaziens relativt trygga situation med
Ryssland i ryggen och Georgien sedan kriget 2008 i en svagare ställning, gör
att de facto staten kan fortsätta att stå kritisk till diverse diplomatiska
närmanden från Georgien. Abchazien består, som tidigare nämnt, av en
knapp etnisk majoritet och georgiska försök till återinvandring av de etniska
georgier som flydde Abchazien under 1990-talet riskerar därför urholka den
redan sköra abchaziska majoriteten. Alla sådana försök måste ur de facto
statens perspektiv motverkas.
Nagorno-Karabachs utsatta geografiska läge, dess starka etniska majoritet
och de historiska spänningar som finns mellan etniska armenier och diverse
turkiska folkslag, däribland azerer, bidrar till en mycket dålig relation till
Azerbajdzjan. De styrande i Baku har som tidigare nämnt vägrat förhandla
med de facto statens ledning i Stepanakert och istället vänt sig direkt till
Armenien. Under hösten 2020 väcktes dessa spänningar till liv på allvar och
fullskaligt krig bröt ut ännu en gång. Resultatet av kriget slog fullkomligt
sönder Nagorno-Karabachs territoriella ambitioner om en gräns till
Armenien.
Transnistrien har istället kunnat utnyttja det industriella arv man fått från
Sovjet för att beskydda sina egna intressen. Det förefaller som att
Transnistrien tagit hjälp av ryskt ekonomiskt stöd för att bygga upp en
samhällelig ekonomisk standard som matchar den i Moldavien för att på så
vis stärka sig egen legitimitet och därmed också sin interna suveränitet.
49
6.4 Slutsatser
Uppsatsens resultat och den efterföljande analysen talar om tre de facto
staters förvisso gemensamma bakgrunder men kanske främst deras vitt skilda
förutsättningar och framtidsutsikter.
Alla befinner de sig i ett slags juridiskt limbo där de svävar mellan att
existera i det geografiska rummet men ej i det juridiska. De saknar en
juridisk persona. Vägen mot det diplomatiska erkännande som är nyckeln till
de jure status har lett till stora satsningar på ökad intern suveränitet men så
gott som alltid på bekostnad av den externa suveräniteten. Obalansen i
suveränitetsbegreppets två sfärer är det som placerar de facto staterna i det
status quo där de befinner sig.
De ekonomiska och samhällsmässiga vinningarna har varit stora men på
bekostnad av allt tätare relationer med beskyddarstaterna. Därmed
exemplifierar de facto staterna på ett alldeles ypperligt sätt att ekonomisk
hållbarhet, alltså en stats möjlighet att utifrån sin egen situation upprätthålla
en positiv ekonomisk utveckling, inte nödvändigtvis leder till ökad
självständighet.
Det framgår tydligt att secessionsprocesserna grundat sig i vitt skilda etniska
och nationella identitetsbildningar där det framkommit att den etniska
identiteten burit med sig en betydligt starkare konfliktmässig slagkraft.
Med såväl resultat som analyskapitel i åtanke står det klart att de facto
staternas de jure status i allra högsta grad är avhängigt det internationella
erkännande som alla tre saknar. Abchaziens ryska erkännande kan med
hänsyn till de facto statens bristande relationer med väst anses göra mer
skada än nytta. Nagorno-Karabach befinner sig i en mycket svår
konfliktsituation med Azerbajdzjan där inte minst de facto statens
självständighetshopp skadats kraftigt.
50
Transnistrien uppehåller sig i en något starkare diplomatisk situation med
hänvisning till relationen till Moldavien men saknar likt de andra extern
suveränitet och internationellt erkännande.
51
7 Didaktisk reflektion
I följande kapitel presenteras en didaktisk reflektion kring möjligheterna att
använda studiens resultat och vidare de facto staten som ett
undervisningsverktyg i ett politiskt-geografiskt sammanhang. Vad kan den
här kartografiska anomalin exemplifiera och hur kan den komma att
användas i undervisningen?
7.1 De facto statens didaktiska värde
”[…] Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan och Gallan eller vad de nu hette,
fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år
senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur
och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle dugit till
bäckflottning.”151
Så skrev Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula (2000). Citatet i sin
helhet läses som en protest mot det sydsvenska perspektiv hans skolgång
uppvisat. Den upprördhet han uttrycker över en tornedalings till synes
perspektivlösa geografiundervisning, är det som vi bör ta fasta på här.
Att låta det lokala exemplifiera, eller stå i kontrast till, det regionala eller det
globala är av yttersta vikt. Det förutsätter en systemsyn på vår omvärld där
allting hänger samman. Systemsynen i sig är nödvändig för att rumsliga
processer och mönster skall kunna förstås ur såväl lokala och regionala som
globala perspektiv.152 För hur ska en elev från Tornedalen förväntas se
relevansen i de halländska flodernas omfång och betydelse för det
Sydsvenska höglandet utan ett lokalt perspektiv?
På liknande sätt kan man använda de facto staternas något annorlunda
juridiska situation för att exemplifiera Sveriges vedertagna position i det
151 Niemi, 2000. s.47. 152 Skolverket, Gy 11, 2011.
52
internationella samfundet. Genom att låta eleverna begrunda Sveriges
juridiska status ges de också möjligheten till förståelse för att den typen av
status inte är en självklarhet. Det finns stater som inte är markerade på kartan
men som ändå existerar i verkligheten. I dessa stater bor det människor som
också de anser sig vara samhällsmedborgare i en stat, precis som jag anser
mig vara svensk medborgare.
Inom ramen för geografiämnet i gymnasieskolan förväntas eleverna ges
möjlighet att förstå och kunna orientera sig i sin omvärld samt förses med en
global geografisk referensram till deras egen och andras livsmiljöer.153 Att
inom den politisk-geografiska sfären undervisa kring olika stadsbildningars
juridiska status och den inverkan det har på människors livssituationer är
därför ett utmärkt didaktiskt användningsområde för studien.
Undervisningen i geografiämnet förväntas ge eleverna möjligheten att
införskaffa kunskaper om olika kulturlandskap och deras samband samt
utveckling över tid.154 Undervisningen avser också lära eleverna att analysera
diverse intressekonflikter med koppling till mänsklig verksamhet och hur
dessa påverkar människans livsvillkor, något som mycket tydligt
exemplifieras av secessionsprocesserna i den post-sovjetiska sfären.
Jämförelsen med situationen i Sverige medför därmed ytterligare ett
perspektiv på elevernas förståelse för olika politisk-geografiska företeelser i
närmiljön och dess relation till andra platser på jorden, vilket också tas upp i
ämnets läroplan.155
Genom att tillsammans med eleverna studera situationen i de post-sovjetiska
de facto staterna och kontrastera detta med elevernas egna erfarenheter av att
växa upp som svensk medborgare så tillför vi ytterligare en dimension till
undervisningen, nämligen eleverfarenhetsdimensionen. Här förs alltså andra
153 Skolverket, Gy 11, 2011. 154 Skolverket, Gy 11, 2011. 155 Skolverket, Gy 11. 2011.
53
ämnesrelaterade fakta in i en undervisningssituation för att i sin tur kunna
relateras till något större än bara ämnet. 156 Elevernas egna erfarenheter tillåts
helt enkelt bidra till en disciplinär breddning där perspektivet är ett som inte
strikt berör bara det rumsliga utan också det emotionella. Upplevelsen av att
leva som en medborgare i en erkänd stat kontra i en som saknar erkännande.
Hur skulle det kännas att leva så? Hur ser livsvillkoren ut för människorna
som lever här och hur påverkas de av deras stats juridiska status? Eventuellt
kan diskussionen breddas ytterligare genom mer lokala exempel, som
exempelvis den samiska nationens situation i Sverige.
Undervisning i begrepp som stat, nation och nationalstat är naturligtvis
grundläggande förkunskaper som bör nyttjas inför arbete inom den här typen
av ämnesområde.
Viss möjlighet till ämnesöverskridande studier dyker också upp, inte minst
till historieämnet, den bipolära världsbildens kollaps och uppkomsten av de
facto staterna i den post-sovjetiska sfären.
I klassrummet kan undervisning med de facto stater som ett verktyg ta sig
formen av såväl diskussionsövningar som textförfattande eller bildanalyser.
En kartuppgift vore också ett väldigt konkret sätt att studera de facto
staternas vara eller icke vara. Exempelvis skulle man kunna be eleverna
jämföra diverse omstridda geografiska regioner för att se i vilken
utsträckning de förekommer på kartan. Varför förekommer vissa men inte
andra och hur framställs dem? Vad beror detta på?
De facto staterna exemplifierar helt enkelt problematiken med staters
juridiska status och det internationella samfundets oklarheter kring vad som
krävs för att kallas för en stat på ett mycket gott sätt.
156 Liberg, 2017. s.354.se
54
Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor
Bakke, Kristin. M, Linke, Andrew .M, O’Loughlin, John & Toal, Gerard.
2017. Dynamics of state-building after war: External-internal relations
in Eurasian de facto states. Political Geography, 63, s.159–173.
https://doi.org/10.1016/j.polgeo.2017.06.011 (Hämtad 2020-11-16).
Blakkisrud, Helge & Pål Kolsto. 2012. Dynamics of de facto statehood: the
South Caucasian de facto states between secession and sovereignty.
Southeast European and Black Sea Studies. 12:2, s.281-298.
https://doi.org/10.1080/14683857.2012.686013 (Hämtad 2020-11-09).
Broers, Laurence. 2013. Recognising politics in unrecognised states: 20 years
enquiry into the de facto states of the South Caucasus. Caucasus
Survey, 1:1, s.59–74. https://doi.org/10.1080/23761199.2013.11417283
(Hämtad 2020-11-10).
Caspersen, Nina. 2012. Unrecognized states: the struggle for sovereignty in
the modern international system. Cambridge: Polity Press. (210 s.).
Comai, Giorgio. 2018. Conceptualising Post-Soviet de facto States as Small
Dependent Jurisdictions. Ethnopolitics. 17:2, s.181–200.
https://doi.org/10.1080/17449057.2017.1393210 (Hämtad 2020-11-09).
Denk, Thomas. 2002. Komparativ metod: förståelse genom jämförelse.
Lund: Studentlitteratur. (127 s.).
Denk, Thomas. 2003. Att förstå secession: förslag till komparativt
analysschema om secessionsprocesser. Karlstad: Institutionen för
samhällsvetenskap, Avdelningen för statsvetenskap, Univ. (178 s.).
Duverger, Maurice. 1980. A new political system model: Semi-presidential
government. European Journal of Political Research. 8. (1980). s.165–
187. https://doi.org/10.1111/j.1475-6765.1980.tb00569.x
(Hämtad 2021-01-06).
55
Florea, Adrian. 2017. De Facto States: Survival and Disappearance (1945–
2011). International Studies Quarterly. 61, s.337–351. https://doi-
org.proxy.lnu.se/10.1093/isq/sqw049 (Hämtad 2020-11-16).
Gerrits, Andre W. M. & Bader, Max. 2016. Russian patronage over
Abkhazia and South Ossetia: implications for conflict resolution. East
European Politics. 32:3, s.297–313.
https://doi.org/10.1080/21599165.2016.1166104 (Hämtad 2020-11-11).
Glassner, Martin Ira & Fahrer, Chuck. 2004. Political Geography. 3:e uppl.
Hoboken, N.J: Wiley. (619 s.).
Jones, Martin. 2015. An introduction to political geography: space, place
and politics. 2:a uppl. New York: Routledge.
Kolossov, Vladimir. 2003. After Empire: Identities and Territorialities in the
Post-Soviet Space. I: Agnew, John, Mitchell, Katharyne & Toal,
Gerard (red.) 2003. A companion to political geography. Malden:
Blackwell publishing. (494 s.).
Kopecek, Vincenc, Hoch Tomas & Baar, Vladimir. 2016. De Facto States
and Democracy: The case of Abkhazia. I: Szymanska, D. &
Chodkowska-Miszczuk, J. (red.) Bulletin of Geography. Socio-
economic Series, Vol 32. Nicolaus Copernicus University: Torun.
s.85–104. http://dx.doi.org/10.1515/bog-2016-0017 (Hämtad 2020-11-
16).
Liberg, Carolin. 2017. Att vara lärare – den didaktiska reliefen. I: Lundgren,
Ulf P., Säljö, Roger & Liberg, Caroline (red.). 2017. Lärande, skola
bildning. 4:e utg. Stockholm: Natur & Kultur.
Lynch, Dov. 2003. Separatist states and post-Soviet conflitcts. International
Affairs, 78:4. s.831–848. https://doi.org/10.1111/1468-2346.00282
(Hämtad 2020-11-09).
Niemi, Mikael. 2000. Populärmusik från Vittula. Stockholm: Nordstedt.
O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir & Toal, Gerard. 2015. Inside the post-
Soviet de facto states: a comparison of attitudes in Abkhazia, Nagorny
56
Karabakh, South Ossetia, and Transnistria. Eurasian Geography and
Economics, 55:5, s.423–456.
https://doi.org/10.1080/15387216.2015.1012644 (Hämtad 2020-11-09).
O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir & Tchepalyga, Andrei. 1998.
National Construction, Territorial Separatism, and Post-Soviet
Geopolitics in the Transdniester Moldovan Republic. Post-Soviet
Geography and Economics. 39:6, s.332–358.
https://doi.org/10.1080/10889388.1998.10641081
(Hämtad 2020-11-09).
O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir. 2018. Building identities in post-
Soviet ”de facto states”: cultural and political icons in Nagorno-
Karabakh, South Ossetia, Transdniestria, and Abkhazia. Eurasian
Geography and Economics, 58:6, s.691–715.
https://doi.org/10.1080/15387216.2018.1468793 (Hämtad 2020-11-16).
O’Loughlin, John, Toal, Gerard & Chamberlain-Creanga, Rebecca. 2013.
Divided space, divided attitudes? Comparing the Republics of Moldova
and Pridnestrovie (Transnistria) using simultaneous surveys. Eurasian
Geography and Economics. 54:5, s.227-258.
https://doi.org/10.1080/15387216.2013.816619 (Hämtad 2020-11-16).
Svensk ordbok. 2009. de facto. https://svenska.se/so/?id=08637&pz=7#!
(Hämtad 2021-01-07).
Svensk ordbok. 2009. de jure. https://svenska.se/tre/?sok=de+jure&pz=1
(Hämtad 2021-01-07).
Svenska Akademiens ordbok. 1965. Secession.
https://svenska.se/saob/?id=S_01531-0020.tq18&pz=7
(Hämtad 2021-01-07).
57
Toal, Gerard & O’Loughlin, John. 2013. Land for Peace in Nagorny
Karabakh? Political Geographies and Public Attitudes Inside a
Contested De Facto State. Territory, Politics, Governance, 1:2, s.158–
182. https://doi.org/10.1080/21622671.2013.842184
(Hämtad 2020-11-16).
Yemelianova, Galina M. 2015. Western academic discourse on the post-
Soviet de facto state phenomenon. Caucasus Survey, 3:3, s.219–238
https://doi.org/10.1080/23761199.2015.1086572 (Hämtad 2020-11-09).
Internetkällor
BBC. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-54885906 (Hämtad
2020-11-30).
BBC. 2019. https://www.bbc.com/news/world-europe-49931673 (Hämtad
2020-12-09).
Calus, Kamil. 2013. An aided economy: The characteristics of the
Transnistrian economic model. OSW (Centre for eastern studies).
https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-05-
16/aided-economy-characteristics-transnistrian-economic-
model#:~:text=In%20its%20present%20form%20the,external%20fund
s%20to%20keep%20going. (Hämtad 2020-11-09).
De Waal, T. 2018. Uncertain Ground: Engaging with Europe’s De Facto
States and Breakaway Territories. Washington: Carnegie Endowment
for International Peace.
https://carnegieendowment.org/files/deWaal_UncertainGround_final.p
df (Hämtad 2020-11-09).
Encyclopedia Britannica, 2020. Sovereignty.
https://www.britannica.com/topic/sovereignty (Hämtad 2020-11-16).
58
Encyclopedia Britannica, 2020. Armenia, History.
https://www.britannica.com/place/Armenia/History (Hämtad 2020-11-
23).
Encyclopedia Britannica, 2020. Abkhazia.
https://www.britannica.com/place/Abkhazia (Hämtad 2020-11-26).
Encyclopedia Britannica, 2020. Nagorno-Karabakh. https://academic-eb-
com.proxy.lnu.se/levels/collegiate/article/Nagorno-Karabakh/54658
(Hämtad 2020-11-26).
Encyclopedia Britannica, 2020. Transdniestria.
https://www.britannica.com/place/Transdniestria (Hämtad 2020-11-
26).
Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Nagorno-Karabakh.
https://freedomhouse.org/country/nagorno-karabakh/freedom-
world/2020 (Hämtad 2020-11-11).
Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Transnistria.
https://freedomhouse.org/country/transnistria/freedom-world/2020
(Hämtad 2020-12-01).
Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Kosovo.
https://freedomhouse.org/country/kosovo/freedom-world/2020
(Hämtad 2020-12-09).
Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Countries and
Territories. https://freedomhouse.org/countries/freedom-
world/scores?sort=desc&order=Total%20Score%20and%20Status
(Hämtad 2020-12-09).
IEA, 2020. Moldova energy profile. https://www.iea.org/reports/moldova-
energy-profile (Hämtad 2020-12-01).
Martin, N. 2020. Nagorno-Karabakh’s record growth in ruins amid conflict
and pandemic. Deutsche Welle. https://p.dw.com/p/3jhk9 (Hämtad
2020-11-11).
59
Nationalencyklopedin, 2020. Suveränitet. https://www-ne-
se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/suver%C3%A
4nitet (Hämtad 2020-11-19).
Nationalencyklopedin, Transnistrien.
http://www.ne.se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/transnist
rien (Hämtad 2020-11-11).
Nationalencyklopedin, Kosovo. https://www-ne-
se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kosovo
(Hämtad 2020-12-09).
Nationalencyklopedin, Danmark. https://www-ne-
se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/danmark
(Hämtad 2020-12-09).
Skolverket, 2011. Läroplan, program och ämnen i gymnasieskolan – Ämne –
Geografi.https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laro
plan-program-och-amnen-i
gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne/geografi
(Hämtad 2020-12-26)
Sveriges Riksdag, 2018. Grundlagarna. https://www.riksdagen.se/sv/sa-
funkar-riksdagen/demokrati/grundlagarna/ (Hämtad 2020-11-19).
Toal, Gerard & O’Loughlin, John. 2016. Frozen Fragments, Simmering
Spaces: The Post-Soviet De Facto States. I: Holland, Edward C. &
Derrick Matthew (red.) 2016. Questioning Post-Soviet. Washington
D.C: Woodrow Wilson International Center for Scholars.
https://www.researchgate.net/publication/311322964_Frozen_fragment
_simmering_spaces_The_post-Soviet_de_fact_states
(Hämtad 2020-12-22).