Från de facto till de jure

En komparativ studie mellan tre post-sovjetiska

territoriers väg mot diplomatiskt erkännande

Författare: Dennis Fridén

Handledare: Bosse Hansson

Examinator: Hans Andrén

Termin: HT20

Ämne: Geografi

Nivå: 76-90hp

Kurskod: 2GGÄ2E

Självständigt arbete 15hp

Abstract – From de facto to de jure: A comparative study between

three post-Soviet territories path towards diplomatic recognition

The purpose of this essay has been to study how well three post-Soviet de

facto states live up to the definition of the concepts of state and sovereignty.

Basically, the focus has been to, with the help of an analysis scheme

constructed specifically for this study, analyse the situation the three de facto

states are currently in and then compare their situations to one another. With

the study I want to show that the history of the de facto states, as well as their

current legal status, carry with them differences and similarities that play a

major role in their future.

By analysing a number of scientific articles and other research material

within the social science sphere, I have been able to compile a table that

shows how well the case studies live up to the seven criteria of the state

outlined by Martin Glassner in Political Geography (2004). The main result

of the study has been that various historical and demographic circumstances

in the three de facto states have distinguished them from one another during

the more than three decades that have passed since the fall of the Soviet

Union. However, this is in stark contrast to the strong ties they all have to a

patron state, which in all cases is crucial to the legal state of limbo they are

all currently residing in.

Nyckelord

Stat, Suveränitet, De facto stat, Abchazien, Nagorno-Karabach,

Transnistrien, Georgien, Azerbajdzjan, Moldavien.

Tack

Tack till Bosse Hansson för mycket god handledning. Tack till min sambo

Rebecka och till min vän Alva för ert stöd i stunder av oro och frustration.

Innehållsförteckning

1 Introduktion 1

1.1 Inledning 1

1.2 Problemformulering 1

1.3 Syfte och frågeställningar 6

1.4 Disposition 6

2 Metod 7

2.1 Undersökningsdesign 7

2.2 Metodval 7

2.3 Analyschemat 8

2.4 Komparativa metoders begränsningar 9

2.5 Källmaterial 10

2.6 Avgränsningar 11

3 Teoretiskt ramverk 12

3.1 Teoretiska överväganden 12

3.2 Begreppsapparat 13

3.3 Tidigare forskning 17

4 De facto staternas ursprung 20

4.1 Abchazien 21

4.2 Nagorno-Karabach 25

4.3 Transnistrien 30

5 Resultat 34

5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden

av begreppen stat och suveränitet? 34

5.2 Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska

sammansättningen i de tre områdena? 39

5.3 Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp

för suveränitet? 41

6 Analys 44

6.1 De facto staters politiska och juridiska status 44

6.2 Konflikternas inverkan på regionernas demografiska

sammansättningar 45

6.3 Likheter och skillnader i de facto staternas resa mot diplomatiskt

erkännande 47

6.4 Slutsatser 49

7 Didaktisk reflektion 51

1

1 Introduktion

1.1 Inledning

Studien uppkom genom en kombination av mina intressen för modern

politisk historia och politisk geografi. Det historiska intresset berör främst

efterkrigstiden, kalla kriget och livet bakom järnridån. En sammanslagning

mellan det intresset och det massiva politisk-geografiska sprängstoff som

Sovjetunionens kollaps gav upphov till, ledde fram till en studie om de

politisk-geografiska anomalier som uppkom i gränslandet mellan två

tidsepoker. De facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och

Transnistrien kom att bli studieobjekten i den här uppsatsen.1

1.2 Problemformulering

Efter Sovjetunionens upplösning 26 december 1991 omformerades den forna

supermakten till 15 separata republiker. De territoriella gränser som kom att

definiera republikerna var nedärvda från Stalin under hans era som ledare i

Sovjet och var i bästa fall slumpmässigt dragna, i värsta fall medvetet

splittrande i sin natur, och stämde högst sällan särskilt väl överens med

etniska, språkliga eller kulturella gränser.2

De politiska eliter som kom att ta över makten i de nya republikerna under

1990-talet stod inför en mängd olika problem och inte minst gällde det brist

på lojalitet från sina befolkningar, alltså brist på intern legitimitet, då stats-

och nationsbyggandet skulle tillta. Stora delar av befolkningen var tillsynes

identitetslös i det vakuum som sovjetsamhället lämnat efter sig.

1 De facto stat, en stat som existerar i realiteten men inte i juridiska sammanhang. 2 Kolossov, 2003. s.252.

2

Post-sovjetiska identiteter

Avsaknaden av folklig lojalitet krävde politiska åtgärder för att stärka såväl

etniska som nationella identiteter.3 Utöver det hade Sovjetunionens

massförflyttningar av människor under 1900-talet lett till kraftigt förändrade

demografiska uppsättningar i det post-sovjetiska rummet. Samtliga av de 15

nya republikerna hade inte minst betydande ryska minoriteter inom sina

gränser vid Sovjets kollaps 1991.4

Många av de olika etniska identiteter som legat till grund för hela den

sovjetiska befolkningen, som levt sida vid sida i närmare ett sekel och vars

relationer upptill nu varit fredliga kom att hamna i konflikt. De politiska

initiativen i de 15 nya, och än så länge relativt identitetslösa,

statsbyggnationerna lyfte fram nationalistiska agendor som kom att framhäva

etniska och kulturella skillnader mellan människor på ett sätt som inte alls

gjorts under Sovjettiden. Det i sin tur gav upphov till splittringar och

spänningar som inte sällan resulterade i öppen konflikt mellan den titulära

nationen – alltså den etniska majoritet efter vilken nationen är döpt – och

etniska minoritetsgrupper.

Ted Gurr menar att ju mer framträdande de etniska identiteterna är i

samhället desto högre är risken för konflikt. I förlängningen innebär det

enligt Gurr att ju längre konflikterna pågår, och ju mer de ökar i intensitet,

desto mer växer klyftan mellan de olika etniska identiteterna.5 Drobizheva

har också understrukit att enligt en mängd opinionsmätningar i Ryssland är

etnisk identitet enbart på fjärde eller femte plats bland olika

identitetsfaktorer, bakom exempelvis könstillhörighet och andra

3 Etnisk identitet och Nationell (stats-politisk) identitet, skiljer sig på så sätt att den tidigare

beskriver den egna individens identifikation med den eller de etniska grupp(er) som hen

anser sig tillhöra. Den senare beskriver individens identifikation med sin födelseplats

och/eller den stat hen föddes i – Kolossov, 2003. s.252. 4 Kolossov, 2003. s.252. 5 Kolossov, 2003. s.253.

3

grupptillhörigheter. Drobizheva menar att det pekar på att om den etniska

identiteten ökar i betydelse, befinner sig samhället inte längre i det normala.6

Just begreppet identitet, mängden olika identiteter och relationerna emellan

dem är en nyckel för förståelse kring de konflikter som uppstått i det post-

sovjetiska rummet. De många överlappande etniska och nationella identiteter

som existerar här och som flutit samman, delats upp, flyttats och flyttats

igen, genom folk- och gränsförflyttningar, gör att den rent territoriella

faktorn i det lapptäcke av identiteter som existerar i det post-sovjetiska

rummet är betydande.7 Kolossov sammanfattar det hela genom ett exempel

från några kollegors studier i östra Ukraina och med hjälp av begreppet

matrioshka-nationalism:

[…] from the Russian dolls that are hidden inside each other – describes adequately the post-

1989 political developments in former Eastern Europe. For example, in East Ukraine

political geographers identified up to six identities – Soviet, Ukrainian national, Ukrainian

ethnic, Russian national and ethnic, and then regional and local ones layered within each like

the dolls.8

I och med att utvecklingen av en mixad hierarki av olika territoriella

identiteter och statsbyggnadsprocessen som nu skulle starta, sammanföll i

tid, så uppstod de interna legitimitetsproblem som nämnts ovan för många av

de 15 nya republikerna. De nya staterna påbörjade, med hjälp av olika

politiska verktyg såsom språkpolitisk styrning exempelvis genom

förbjudandet av språk och instiftandet av ett nationellt språk, diverse insatser

för att stävja oro och öka sin egen legitimitet. De brukade massmedial

styrning och skapade ett nationellt informationsrum genom bland annat

spridande av desinformation och uteslutande av språkliga minoriteter i

nyhetsrapporteringar.

6 Kolossov, 2003. s.252. 7 Kolossov, 2003. s.253–254. 8 Kolossov, 2003. s.254.

4

Dessutom konstruerade de nationella myter och andra identitetsformerande

narrativ genom inte minst skol- och utbildningsväsendet. Detta i syfte att

lägga grunden för de nya nationella identiteterna.9

Post-sovjetiska utbrytarkonflikter

Det är i följande del av detta inledande kapitel som vi når fram till det som

uppsatsen kommit att handla om. De tre post-sovjetiska konflikter med

diverse etniska aspekter som kommit att bli varaktiga och som givit upphov

till de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien med

respektive nationella och etniska identiteter. Hur uppkom då dessa

statsbildningar och varför är de värda att studeras?

Till att börja med, Abchazien uppstod ur etniska spänningar mellan de

georgiska och abchaziska folken som till stor del vilar på de administrativa

reformer som genomfördes i Sovjet under Stalin-tiden och som underordnade

abchazierna under Georgien. Upprepade försök till ökat självstyre ledde i och

med Sovjetunionens kollaps till en konflikt som i stor utsträckning drev de

etniska georgierna från Abchazien och gav den nya statsbildningen utrymme

att växa.10

Nagorno-Karabach har sin bakgrund i de etniska och kulturella olikheter som

existerar mellan de kristna armenierna och de turkisk-besläktade muslimska

azererna. Stalins administrativa underordnande av den etniskt armeniska

populationen i Nagorno-Karabach under Azerbajdzjanska SSR har givit

upphov till skilda motiverade anspråk på regionen.11

Avslutningsvis, Transnistrien uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan

den nya Republiken Moldavien, vars politiska riktning vände sig alltmer från

öst mot Rumänien och västra Europa, och mer ryssvänligt inställda

9 Kolossov, 2003. s.257–265. 10 Yemelianova, 2015. s.223. 11 Yemelianova, 2015. s.222–223.

5

milistrupper på floden Dnestrs östra strand. Den vapenvila som förhandlades

fram med hjälp av Ryssland och OSCE (Organization for Security and Co-

operation in Europe) blev varaktig men de två staterna har under åren som

gått fortsatt att växa allt längre ifrån varandra.12

Studievärdet

Det som gör de facto staternas säregna politiska status värda att studera är

inte minst de frågor som dyker upp gällande vad som händer när ett

imperium kollapsar, ett maktvakuum uppstår och nya stater formeras. Det

berör också olika etniska sammansättningars relationer och förändringar när

de utsätts för nationalistiska krafter. Det berör nationalistiska krafters

inverkan på ojämlikheter och förtryck av minoritetsgrupper. Det vidrör också

de secessionistiska krafter som sätts i rörelse när minoriteter upplever

förtryck och rädsla inför sin framtida status i samhället.13

I de fall som studerats här kvarstår, nästan 30 år senare, territoriella

oklarheter, kartografiska anomalier och kyliga relationer.

Frågorna som kvarstår handlar om vad en stat egentligen är och när en stat

kan anses vara suverän. Diplomatiskt erkännande tycks vara en faktor och

som i allra högsta grad spelar en roll i den här studien.

Avslutningsvis kvarstår frågor om studiens rent didaktiska syfte och hur den

kan tänkas komma till nytta i ett undervisningssammanhang. I Kapitel 7

följer en didaktisk reflektion som presenteras och diskuteras med hänvisning

till styrdokument samt didaktisk litteratur, som därigenom bäddar för ett

framtida yrkesutövande där resultatet av denna studie kan antas komma

undervisningen till gagn.

12 Yemelianova, 2015. s.224. 13 Secession, ett begrepp som innebär utbrytning; fraktionsbildning. Har ofta förekommit i

samband med historiska texter om sydstaternas utträde ur den nordamerikanska unionen

1860–1861. SAOB, 1965.

6

1.3 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att studera hur väl tre post-sovjetiska de facto stater

lever upp till innebörden av begreppen stat och suveränitet. Studien jämför

de tre entiteternas förutsättningar att uppnå ovan nämnda förhållanden och i

så fall hur respektive de facto stats väg dit kan tänkas se ut. Vidare ingår

också att beakta en demografisk aspekt i uppsatsen som ämnar studera de tre

områdenas situationers inverkan på de etniska sammansättningarna i

respektive de facto stat. Avslutningsvis ämnar uppsatsen vidröra den

didaktiska sfären och där reflektera över studiens resultat och dess eventuella

nytta i ett undervisningssammanhang. Syftet sammanfattas av följande

frågeställningar:

1. Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation innebörden

av begreppen stat och suveränitet?

2. Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den etniska

sammansättningen i de tre områdena?

3. Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats kamp för

suveränitet?

1.4 Disposition

Uppsatsen inleds med ett introducerande kapitel där studieämnets

problemformulering presenteras samt syfte och frågeställningar redogörs för.

Vidare presenteras den metod och de metodologiska angreppssätt som

arbetet bygger på. Därefter följer ett teoretiskt avsnitt som redogör för

eventuella ämnesteoretiska överväganden som gjorts samt redovisar den

begreppsapparat som kommit att bli central för studien, följt av en

redogörelse för studiens resultat och efterföljande slutsatser. Uppsatsen

avslutas med en yrkesrelaterad didaktisk reflektion.

7

2 Metod

I följande kapitel redogörs för den metod och de metodologiska ansatser som

brukats i arbetet med den här uppsatsen. Målet med kapitlet är att presentera

och motivera användandet av en komparativ ansats samt brukandet av ett

analysschema i arbetet med politisk-geografiska fallstudier likt denna.

2.1 Undersökningsdesign

Studien är genomförd som en jämförande fallstudie där tre studieobjekt,

Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien, studerats och analyserats.

Därefter har diverse komparativa inslag använts, däribland ett analysschema

(se tabell 1) som konstruerats specifikt för den här studien och som avser

jämföra de facto staternas utveckling på väg mot internationellt erkännande

och de jure status.14

2.2 Metodval

Komparativ metod är en beprövad sådan i det samhällsvetenskapliga

forskningsfältet, inte minst för att studera politiska likheter och skillnader

mellan länder, vilket också råkar vara en del av uppsatsens syfte.15 Denk

uttrycker sig enligt följande:

”Vad som kännetecknar komparativa studier är ett antagande om att det finns

likheter och skillnader mellan länder som är viktiga att studera för att få

förståelse för politik.”16

Precis det antagandet har spelat en stor roll för studien. Vetskapen om de

facto staternas existens väckte vidare frågor om deras inneboende likheter

och skillnader. Därav blev komparativ metod den självklara vägen framåt.

14 de jure, ”i kraft av lagen.” – SAOB, 2009. 15 Denk, 2002. s.7. 16 Denk, 2002. s.7.

8

Det är dock viktigt att påminna sig själv om att det grundläggande syftet med

komparativa studier är ”att få förståelse för politiska system, deras

uppbyggnad, orsaker och betydelse.”17 Det är ur ovanstående perspektiv som

uppsatsens vidare metodologiska syften avgränsas och preciseras.

Det finns tre olika typer av komparativa studier, beskrivande-, förklarande-

och prediktionsstudier. Ovanstående kommer inte att redogöras för i vidare

detalj men det bör nämnas att studien faller inom kategorin förklarande

studier då den tar sig an att inte bara beskriva hur situationen ser ut och

eventuella likheter och skillnader, utan också att med hjälp av teori söka

förklara hur och varför likheterna och skillnaderna uppstått.18 Den teoretiska

ansatsen klargörs i följande kapitel och innefattar begreppsapparaten i

kombination med Glassners teori som i sin tur används i form av

analysschemat.

2.3 Analysschemat

Analysschemat (se tabell 1) som studien bygger på har konstruerats utefter

uppsatsens begreppsapparat (som presenteras i följande kapitel) och i sin

helhet bygger den på de sju kriterier för en stat som Martin Glassner redogör

för i Political Geography (2004).19 Analysschemat är konstruerat specifikt

för den här uppsatsen men är tungt inspirerat av Glassners sju kriterier och

kom att brukas för detta syfte.

Det finns, inom inte minst statsvetenskapen, redan färdigkonstruerade teorier

och analysscheman som kan brukas i den här typen av syfte.20 Inför arbetet

har dessa dock frånsetts då geografin är ett ytans ämne och därför krävde ett

17 Denk, 2002. s.8. 18 Denk, 2002. s.12. 19 Glassner & Fahrer, 2004. s.31–32. 20 Denk, 2002. s.16–20.

9

analysschema mer anpassat för dess syften. Glassners sju kriterier kom då väl

till pass.

Analysschemat bygger på kriterierna: (1) Territorium; (2) Permanent bofast

befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande

infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. De sju sammantaget kan anses

på ett adekvat sätt beskriva en stats förhållande till stats- och

suveränitetsbegreppen, vilket också är det huvudsakliga syftet med

uppsatsen.

2.4 Komparativa metoders begränsningar

Problematiken med metodvalet ligger främst i dess rent komparativa natur

och därmed i eventuella felsteg som kan tänkas tas i arbetet med jämförelsen.

Ett problem vid komparativa studier är den om samband och antaganden om

samband. Att samband mellan olika politiska och geografiska företeelser

finns är kanske inte svårt att påvisa, men att utröna vilken faktor som

påverkar vilken, alltså vilken faktor som är oberoende och vilken som är

beroende är ofta en tolkningsfråga.21 Detta kan åtgärdas med hjälp av

tidsperspektivet då ett samband uppstår först när en företeelse uppkommit till

följd av en annan.22

Det har dock inte alltid varit möjligt att beakta ovanstående problem inom

ramen för denna studie då den till stor del bygger på resultat av andra

forskare som inte nödvändigtvis själva använt sig av tidsaspekten för att

komma runt problemet.

Vidare är eventuella exogena faktorer – det vill säga faktorer som inte

beaktats i analysen men som ändå kan antas ha en påverkan – ett problem,

inte minst i relation till själva analysschemat.23

21 Denk, 2002. s.73–74. 22 Denk, 2002. s.73–74. 23 Denk, 2002. s.75.

10

Schemat är ju begränsat till de sju kriterier som nämnts ovan men studien

kan omöjligen påvisa eller lyfta in alla andra eventuella påverkansfaktorer

som kan antas haft en inverkan på de facto staternas förhållande till

begreppen stat och suveränitet. Naturligtvis kommer några exogena faktorer

att framträda i studiens resultat som en följd av de eventuella faktorer av

intresse som förekommer i källmaterialet. Att uttala sig om tänkbara andra

sådana är dock en omöjlighet.

Avslutningsvis bör nämnas det som kallas för Galton’s problem, alltså

antagandet att varje enskilt land som förekommer i studien är att betrakta

som ett självständigt fall, fri från påverkan från övrigt förekommande länder

i studien.24 Exempelvis kan landet x antas påverka landet y genom handel

eller diverse diplomatiska handlingar. Ett exempel mellan fallen i den här

studien kan antas beröra deras erkännande av varandra. Med bland annat

denna faktor i beaktande kan studien värja sig en aning mot det problemet.

2.5 Källmaterial

Källmaterialet till studien består främst av forskningsartiklar inom den

samhällsvetenskapliga forskningssfären, såväl från statsvetenskapen och

internationell rätt som från kulturgeografin och mer specifikt den politiska

geografin. Artiklarna riktar sig i synnerhet mot studiet av post-sovjetiska de

facto stater men även i allmänhet mot secessionsprocesser och dess

tillhörande konsekvenser såsom folkförflyttningar, IDP:s (internally

displaced persons) och etniska konflikter. Artiklarna har sökts fram genom

universitetsbibliotekets sökmotor OneSearch med hjälp av sökord som

Political Geography, De-facto States, State, Sovereignty, Post-Soviet,

Secession, Autonomy, Minorities och Recognition.

24 Denk, 2002. s.76–77.

11

Artiklarna har sedan sorterats ut baserat på deras lämplighet för studiens

syfte och frågeställningar.

Eventuella brister i källmaterialet kan alltså främst härledas till den

problematik som redogjorts för ovan kring komparativ metod. Framför allt

då studierna som använts som källmaterial inte nödvändigtvis själva brukat

komparativ metod och därmed inte heller värjt sig inför den typ av

problematik som deras resultat nu utsätts för.

Utöver ovanstående material förekommer viss didaktisk litteratur till stöd för

den yrkesinriktade didaktiska reflektion som avslutar uppsatsen.

2.6 Avgränsningar

Tidigt i uppsatsarbetet behövdes en avgränsning göras i relation till de de

facto stater som studien hade för avsikt att studera och komparera. Beslut

fattades i samspel med handledare om att tre var ett lagom antal entiteter för

arbetets omfång. Av främst intressemässiga skäl var det redan klart att

samtliga tre entiteter skulle ha det gemensamt att de tillhör den post-

sovjetiska sfären. Fyra klara alternativ tornade då upp sig; Abchazien,

Nagorno-Karabach, Transnistrien och Sydossetien.

Den sistnämnda av staterna föll bort då det – som redogörs för i följande

kapitel – efter närmare efterforskning visat sig att den inte på samma nivå

som de övriga eftersträvat suveränitet över sitt eget territorium. Enligt den

terminologi som arbetet utgått ifrån klassas Sydossetien då som en icke-

erkänd stat snarare än en de facto stat.

Då uppsatsen författas inom ramen för en ämneslärarutbildning i

geografiämnet krävs av förklarliga skäl någon form av didaktisk ansats i

studien. Med hänvisning till uppsatsens omfång och mängden övrigt material

har den delen avgränsats till att omfatta en didaktisk reflektion i slutet på

uppsatsen.

12

3 Teoretiskt ramverk

I följande kapitel redogörs för den teoretiska ansats som arbetet med

uppsatsen inneburit. Det innebär främst de olika överväganden som gjorts i

relation till studiet av den politisk-geografiska sfären samt en presentation av

den begreppsapparat som uppsatsen innefattar. Slutligen presenteras en del

tidigare forskning som kommit att spela en viktig roll för studien.

3.1 Teoretiska överväganden

Den politiska geografin utvecklades under sent 1800-tal och har tätt kopplats

samman med tysken Friedrich Ratzels arbeten, som förvisso var

banbrytande, men som sedermera alltmer kom att knytas till termen

geopolitik och ett slags rättfärdigande av tysk expansionism, lebensraum,

under första och andra världskrigen.25

Under efterkrigstiden kom den politiska geografin därför att hamna i den så

kallade akademiska kylan och blev därmed för en tid persona non grata i den

kulturgeografiska sfären. Ämnet kom successivt tillbaka under 1970-talet

främst genom valgeografin, alltså studiet av politiska val.26 Detta ledde till

utvecklingen av en form av systemsyn inom den politiska geografin som

bland annat medförde studiet av processer snarare än platser. 27

Breddandet av ämnet har givit upphov till basen för studier likt den här då

det utvecklat ämnet till att behandla bland annat politik ur civilbefolkningens

perspektiv såväl som post-koloniala studier och en förändrad syn på

maktperspektivet inspirerad av Michel Foucault.28

25 Jones, 2015. s.5. 26 Jones, 2015. s.9. 27 Jones, 2015. s.9–12. 28 Jones, 2015. s.11–12.

13

Han lyfte rummets nödvändighet för utövandet av makt och föreslog också

en motkraft till makten, nämligen just motståndet eller oppositionen.29

Den rumsliga aspekten av maktutövningen menade Foucault, gäller inte

minst statens brukande av makten genom såväl fysisk kontroll av territorium

som genom tolkningen av det geografiska rummet på en karta eller med hjälp

andra diskursiva verktyg.30

Post-koloniala influenser medförde också en hel del kritik mot den

västcentrerade geografiska diskurs som förekommit tidigare och akademiker

som Homi Bhabha och Edward Said lyfte ämnets blick mot nya perspektiv

utanför den västerländska dominansen.31 En sådan helhetlig och mer

ämnesövergripande syn på politisk geografi ligger till grunden för studier

som behandlar det politiska rummet ur mer än bara nationalstatens synvinkel,

likt den gamla geopolitiken.

3.2 Begreppsapparat

I följande stycke presenteras den begreppsapparat som ligger till grund för

studien. Den är nödvändig då flera av begreppen behöver preciseras för att

kunna förstås på det sätt de brukas inom ramen för arbetet.

Begreppsapparaten innefattar stat, suveränitet och de facto stat. Med ökad

precision förstärks begreppens relevans inför forskningsproblemet och kan

därmed bidra till utvecklingen av vidare teoretiska resonemang.32

Stat

Begreppet stat i sin mest grundläggande definition uttrycks av Max Weber

som: ”A human community that successfully claims the monopoly of the

legitimate use of physical force within a given territory.”33

29 Jones, 2015. s.11–12. 30 Jones, 2014. s.11–12. 31 Jones, 2014. s.12. 32 Denk, 2003. s.12–13. 33 Jones, 2015. s.17.

14

Den teoretiska grundidén bakom den moderna staten är helt enkelt en av

kontroll över våldsmonopolet. Den definitionen har med tiden utvecklats till

betydligt mer specificerade former, såsom den av Michael Mann.

Mann bryter ner innebörden av begreppet stat till fyra utmärkande punkter:

(1) En uppsättning institutioner och deras personal; (2) En viss centralitet där

de politiska beslut som fattas kommer från detta centrum; (3) En tydligt

definierad gräns som markerar statens rent territoriella gränser; (4) Ett

monopol på våldsutövande och lagstiftning.34 Ovanstående definitioner är

inte på något sätt otillräckliga men kan ur perspektiven de facto och de jure

framstå som aningen bräckliga då de inte åtskiljer de faktiska respektive

juridiska aspekterna av att vara en stat, exempelvis genom att inte redogöra

för diplomatiskt erkännande, den kanske enskilt viktigaste juridiska aspekten.

En ur ovanstående perspektiv mer omfattande definition av statsbegreppet

har myntats av Martin Glassner i hans sju kriterier för en stat (se tabell 1).

Dessa har kommit att spela en stor roll för studien då de tydligt lyfter fram

bland annat erkännande och suveränitet, två faktorer som kan anses ha stor

betydelse för särskiljandet mellan en stat som existerar såväl de facto som de

jure som en som existerar per endast en av premisserna.

Suveränitet

Suveränitetsbegreppet är ett begrepp inom statsvetenskapen som innebär en

stats oberoende inför andra stater (extern suveränitet) och kontroll över

makten inom det egna territoriet (intern suveränitet)35 Den ursprungliga

tolkningen av begreppet är ungefärligen likställd med absolut makt men

tolkningen har med tiden skiftat i och med förändringar i människans sätt att

organisera statsapparaten.

34 Jones, 2015. s.17. 35 Nationalencyklopedin, 2020.

15

Inte minst med John Lockes och Jean-Jacques Rousseaus teorier under 1600-

och 1700-talen kom betydelsen att alltmer implicera

folksuveränitetsprincipen.36

Begreppen stat och suveränitet har dock kommit att betraktas ur två olika

perspektiv genom två separata tolkningar, en deklarativ och en konstitutiv

sådan.37 Det har vidare kommit att påverka hur statsvetare har tolkat

begreppet de facto stat, varav en av tolkningarna har fått central betydelse för

den här studien.

De facto stat

Begreppet de facto stat syftar på en stat som existerar i realiteten men inte i

juridiska sammanhang. Den är ej att betrakta som ett juridiskt subjekt, alltså

existerar staten de facto men inte de jure (juridiskt). Scott Pegg har redogjort

för begreppets innebörd enligt följande:

[…] where there is an organized political leadership which has risen to

power through some degree of indigenous capability; receives popular

support; and has achieved sufficient capacity to provide governmental

services to a given population in a specific territorial area, over which

effective control is maintained for a significant period of time.38

Innebörden av begreppet de facto stat har inte alltid varit helt klarlagd.

Samhällsvetare har genom åren använt begreppet växelvis tillsammans med

liknande begrepp som icke-erkänd stat, utbrytarstat (secessionsstat) och

omstridd stat.39

36 Folksuveränitetsprincipen, ett fundamentalt begrepp för den moderna demokratin som i

Sverige förtydligas i regeringsformen genom Kap 1, §1: ”All offentlig makt i Sverige utgår

från folket” samt kap 1, §4: ”Riksdagen är folket främsta företrädare” – Sveriges Grundlag,

Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform. 37 Yemelianova, 2015. s.221. 38 Yemelianova. 2015. s.220–221. 39 Yemelianova. 2015. s.220.

16

En icke-erkänd stat är enligt Nina Caspersen en stat som – i likhet med de

facto staten – är självstyrande och institutionsbyggande och gör anspråk på

formell självständighet men som samtidigt saknar nästan allt erkännande från

andra suveräna stater.40 Skillnaden gentemot de facto staten klargör hon i ett

annat arbete där hon lyfter att icke-erkända stater inte nödvändigtvis

eftersträvar samma grad av självständighet såtillvida att tillräckligt stöd från

en beskyddar-stat mottas. Tydliga exempel i den här kategorin är bland annat

Nordcypern och Sydossetien.41

Omstridd stat är jämförelsevis ett begrepp som kan appliceras på till exempel

Kosovo som förvisso inte är en fullvärdig medlem av FN men som ändå

erhåller erkänd status från omkring hälften av FN:s medlemsländer, varav en

hel del signifikanta undertecknande däribland Frankrike, USA och

Tyskland.42 Det går därför att argumentera för att Kosovo tilldelas en

betydligt högre grad av statsskap (ungefär statehood) än exempelvis

fallstudierna i den här studien.43

Utbrytarstat är ett något mer fixerat begrepp anpassligt på samtliga stater i

den här studien då det syftar exklusivt på att staten genomgått någon form av

secessionsprocess.44

I kontrast till de andra begreppen kan en de facto stat enkelt beskrivas som en

stat som i stora drag saknar internationellt erkännande men som de facto

kontrollerar ett territorium. För tydlighetens skull kan motsatsbegreppet

Quasi-stat lyftas in i diskussionen.

40 Caspersen, 2012. 41 Caspersen & Stansfield, 2011. s.87. 42 Yemelianova. 2015. s.221. 43 Statehood, ett engelskt begrepp (utan klar svensk motsvarighet) för att redogöra för

tillståndet av att vara en stat och som definieras av Merriam-Websters ordbok som: ”the

condition of being a state.” Kriterierna för densamma klargjordes genom

Montevideokonventionens (1933) fyra grundkrav för stater; en permanent befolkning, ett

definierat territorium, en regering och kapaciteten att upprätthålla internationella relationer. 44 Yemelianova. 2015. s.221.

17

En Quasi-stat är alltså en stat som, i motsats till de facto staten, erhåller

internationellt erkännande men som saknar de facto kontroll över sitt

territorium.45

Vidare bör begreppet de facto stat diskuteras utefter två skilda tolkningar av

begreppen stat och suveränitet. De två tolkningarna, deklarativ och

konstitutiv, har uppstått inom forskningsfältet internationell rätt och har på

grund av sina inneboende meningsskiljaktigheter påverkat legitimiteten hos

begreppet de facto stat. Enligt den deklarativa tolkningen krävs endast ett

definierat territorium, en regering, en bofast befolkning och kapaciteten till

diplomatiska relationer för att klassas som en suverän stat. Enligt den

konstitutiva tolkningen krävs också juridisk legitimitet i form av erkännande

från andra suveräna stater.46

Den senare tolkningen delegitimerar alltså begreppet de facto stat men har

inom internationell rätt tenderat att vara den mest förekommande tolkningen

då den: (1) Motverkar en destabiliserande domino-effekt av utbrytarstater;

(2) Ifrågasätter ekonomisk hållbarhet47 hos de facto stater; (3) Bidrar till

högre säkerhet för eventuella minoritetsgrupper; (4) Underbygger rådande

ordning och det multinationella civilsamhället.48

3.3 Tidigare forskning

Forskning inom de politisk-geografiska sfären har sedan ämnets renässans på

1970-talet inte sällan behandlat den nya världsordningen i kölvattnet av

Sovjetunionens fall och den effekt det hade på maktbalansen i vår värld.49

45 Yemelianova. 2015. s.220. 46 Yemelianova. 2015. s.221. 47 Ekonomisk hållbarhet, kan definieras på två olika sätt men skall inom ramen för denna

studie förstås som; ”[…] ekonomisk tillväxt, vilken anses vara hållbar så länge den totala

mängden kapital ökar” – KTH, 2020. 48 Yemelianova. 2015. s.221. 49 Jones, 2014. s.14.

18

I samspel med de teoretiska skiften som skett inom ämnet började somliga

geografer intressera sig för secessionistiska krafter, inte minst i den post-

sovjetiska sfären. Ämnet aktualiserades ånyo då en konflikt blossade upp i

den post-sovjetiska sfären 2014 när stridigheter bröt ut i östra Ukraina mellan

separatister och den ukrainska staten. Dessutom igen i Nagorno-Karabach i

september 2020.

Tre framstående geografer på forskningsämnet som kommit att bli ett stort

stöd för mig i den här studien har varit John O’Loughlin, Vladimir Kolossov

och Gerard Toal. Alla tre har de producerat en mängd artiklar om de post-

sovjetiska de facto staterna och inom ramen för studien har ett flertal av dem

kommit till användning. Det många av dem har gemensamt är att de ligger i

linje med den kritiska syn på en västerländsk dominerande diskurs inom den

politiska geografin som kommit att ge upphov till studier grundade på mer

geografiskt närliggande källmaterial.

Ovanstående har av O’Loughlin, Kolossov och Toal med flera kommit att

representeras av studier byggda på opinionsundersökningar genomförda på

plats i de facto staterna, ofta med syftet att studera folkets åsikter,

inställningar och identiteter i relation till frågor om statsbyggnation,

nationell/etnisk identitet, ekonomi, krig och relationen med landet från vilket

man separerat. Några av dessa studier kommer att presenteras i följande

stycken.

I artikeln Inside the post-Soviet de facto state: (2015) presenterar

O’Loughlin, Kolossov och Toal tillsammans en komparativ studie byggd på

opinionsundersökningar vars syfte varit att söka folkets inställning till tre

olika politiska och sociala aspekters dynamik. Dessa tre innefattade;

relationen med Ryssland, stödet för lokala institutioner samt möjligheterna

till försoning med moderlandet. Studien kom att visa stöd för nära relationer

19

med beskyddarstaten (Ryssland, Armenien), stöd för legitimiteten hos och

identifikationen med de facto staten samt ett lågt intresse för försoning.50

I Dynamics of state-building after war (2017), beskriver O’Loughlin och

Toal tillsammans med Bakke och Linke, förhållandet mellan interna och

externa faktorer i statsbyggnadsprocessen i de olika de facto staterna genom

hur de främjar medborgarnas förtroende för staten. Artikeln har producerats

med hjälp av opinionsundersökningar och lokalt insamlade data om upplevt

våld i de olika regionerna. Resultatet av studien visar att misstro mot

beskyddarstaten minskar förtroendet för de facto staten och därmed inför den

rådande ordningen.51

Avslutningsvis har Kolossov och O’Loughlin tillsammans i Building

identities in post-Soviet ”de facto states”(2018) påvisat vikten av kulturella

och politiska ikoner i skapandet av en nationell identitet. Studien

genomfördes med hjälp av en opinionsundersökning där respondenterna

ombads namnge upp till fem olika politiska och/eller kulturella figurer som

de beundrade. En kategorisering av namnen efter nationell härkomst och

historisk epok menar Kolossov och O’Loughlin påvisar i vilken utsträckning

nationsbyggandet kan förlita sig på lokala ikoner.

Nagorno-Karabach är den av de fyra staterna som sticker ut mest genom sin

starkt etno-symboliska och lokala karaktär. Jämförelsevis gav respondenterna

i Transnistrien mycket få svar till antalet, såväl ryska som lokala.

Respondenterna i Abchazien å sin sida uppvisade en klar skiljelinje i valen

av ikoner mellan de av georgisk kontra abchazisk nationalitet.52

50 O’Loughlin, Kolossov & Toal, 2015. 51 Bakke, Linke, O’Loughlin & Toal, 2017. 52 O’Loughlin, Kolossov. 2018.

20

4 De facto staternas ursprung

I följande kapitel redogörs för respektive territoriums historiska bakgrund

främst i relation till konflikten med ursprungsstaten och den påföljande

secessionsprocessen från densamma. Dessutom presenteras en del

information som berör sex av analysschemats sju kriterier för respektive

fallstudie: (1) Territorium; (2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering;

(4) Organiserad ekonomi; (5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet. Det

sjunde kriteriet erkännande redogörs för strikt i kapitel 5.

Syftet är att tillsammans med teorin i föregående kapitel kontextualisera det

påföljande resultatavsnittet och sedermera lyfta in de förkunskaper som kan

anses nödvändiga för att kunna tolka slutsatserna på rätt sätt. De facto

staterna presenteras för enkelhetens skull i alfabetisk ordning. I figur 1

presenteras de tre de facto staternas geografiska läge vid Svarta havet.

Figur 1: Post-sovjetiska de facto staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Transnistrien i

rött. Karta bearbetad av författare. Källa (Toal & O’Loughlin).53

53 Toal & O’Loughlin, 2016. s.104.

21

4.1 Abchazien

Republiken Abchazien bildades ur den etniska spänning abchazierna haft

gentemot georgierna. Under 1930-talet gjorde Stalin, själv etnisk georgier,

Abchazien till en autonom republik direkt underordnad Sovjetrepubliken

Georgien. Politiska reformer trädde i kraft vars syfte var att underordna

abchazierna genom bland annat förbud av det abchaziska språket och

ersättandet av abchaziska skolor med georgiska sådana. Det påskyndade

reorganiseringen av Abchazien till ett georgiskt land.54

Under 1990-talet, i kölvattnet av Gorbatjovs omdanande reformer Glasnost

och Perestrojka, försökte flera tusen abchazier få till stånd en separation från

georgisk överhöghet genom en förhöjd status av den autonoma republiken till

en egen sovjetrepublik, likställd Georgiska SSR. Det skedde dock aldrig och

när Sovjetunionen sedan föll samman i december 1991 krävde abchazierna

istället fullständig självständighet från Georgien. 1992 bröt stridigheter ut.

Vid tillfället var blott 17,8% av befolkningen i den då georgiska regionen

Abchazien av abchazisk etnicitet.

Under krigsåren 1992–94 försiggick en etnisk rensning i Abchazien då

närmare 200 000 etniska georgier drevs på flykt och omkring 10 000

människor dog i stridigheterna, majoriteten av dem georgier.55

Stridigheterna tog slut då Ryssland intervenerade i konflikten 1994 och

positionerade fredsbevarande trupper vid floden Inguri, det som idag kommit

att bli gränsen mellan Georgien och Abchazien (se figur 2).

54 Yemelianova. 2015. s.223. 55 Yemelianova, 2015. s.223.

22

Figur 2: Georgien och Abchazien sedan vapenvilan 1994. Abchaziens huvudstad Sukhumi

syns längs med kusten. (Källa. Encyclopedia Britannica).56

Territorium

Abchazien har kontroll över sitt territorium.57 De facto staten saknar dock

egen gränsbevakning utan det sker istället med rysk hjälp.58

Viss säsongsmigration förekommer dock då etniska georgier som lever på

flykt sedan kriget på 1990-talet återvandrar över gränsen under

sommarmånaderna.59Det gör de för att bruka den jord som en gång var i

deras ägor i Gali-regionen längs den georgiska gränsen. Det bör tilläggas att

ryska fredsbevarande styrkor patrullerar den här gränsen.60

56 Encyclopedia Britannica, Abkhazia. 57 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.283. 58 Lynch, 2003. s.836–837. 59 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 60 Gerrits & Bader, 2016. s.302.

23

Permanent bofast befolkning

I Abchazien lever en befolkning på ungefär 240 000. Det motsvarar dock en

minskning på omkring 50% sedan konfliktens början på 1990-talet. Enligt

obekräftade uppgifter ifrån Abchaziska folkräkningar innefattar dessa

240 000 omkring 50,7% abchazier, 19,3% georgier samt en betydande

armenisk minoritet.61

Regering

I Abchazien har det hållits val sedan 1994 även om det första direkta valet

genomfördes först 1999. Viss kritik har framförts mot valen, inte minst 2014

då stora delar av de etniska minoriteterna undanhölls möjligheten att rösta

samtidigt som etniskt abchaziska diasporor i exempelvis Turkiet

uppmuntrades att delta i valet.62

Organiserad ekonomi

Stora delar av landets ekonomi är tätt knuten till beskyddarstaten Ryssland

vilket inte minst påvisas av att omkring hälften av de facto statens budget

finansieras av den ryska statskassan. Dessutom bidrar Ryssland generöst till

de facto statens pensioner63

Utöver det nyttjar Abchazien den ryska rubeln som valuta och ekonomin är

tungt beroende av turistnäringen, som på grund av statens de jure status och

relationen med moderlandet Georgien, är kraftigt avhängig rysk turism.64

Fungerande infrastruktur

I Abchazien ser vi återigen spår av ryskt ekonomiskt inflytande. Signifikanta

bidrag från den ryska staten och från ryska företag har hjälpt till att

uppgradera landets motor- och järnvägsnät men till bekostnad av

ägandeskapet av den inhemska järnvägen.

61 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 62 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 63 Comai, 2017. s.188. 64 De Waal, 2018.

24

Även elnätet i landet har integrerats med det ryska.65 Ryska företag har

investerat i, och kontrollerar till stor del, hamnarna längs med kusten.

Dessutom söker Rosneft, Rysslands största oljeföretag, efter oljefyndigheter

utanför den abchaziska kusten.66

Suveränitet

Som påvisats ovan är den abchaziska territoriella kontrollen, ekonomin och

infrastrukturen ytterst beroende av ryskt ekonomiskt och militärt stöd. De

facto statens oklara juridiska status och de djupa band den knutit till

Ryssland gör diplomatiska relationer med västmakterna mer komplicerade

och behovet av en beskyddarstat ökar därmed än mer 67

Som påvisats ovan skapar också detta problem i relation till de facto statens

interna suveränitet då den inte kan antas bibehålla den levnadsstandard som

uppnåtts utan ryskt stöd. Dock bör nämnas att Abchazien, i likhet med de

övriga de facto staterna, lyckats ganska väl i sitt nationsbyggande, dels

genom att lära av det internationella samfundets behandling av Kosovo som

visat sig kräva en viss standard innan de jure status kan erkännas.68

65 Gerrits & Bader, 2016. s.301. 66 Gerrits & Bader, 2016. s.301. 67 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.96. 68 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.292.

25

4.2 Nagorno-Karabach

Republiken Nagorno-Karabach (NKR) uppstod ur konflikten mellan

Azerbajdzjan och den armeniska majoritet som under Sovjetunionen levde i

den autonoma regionen (oblast på ryska) Nagorno-Karabach inom dåvarande

Azerbajdzjanska SSR. Dessa gränser stämmer i stort överens med gränserna

inom dagens Azerbajdzjan (se figur 3).

Figur 3: Nagorno-Karabach i enlighet med sovjetiska gränser. NKR:s huvudstad Stepanakert

(Xankändi) syns i mitten av territoriet. (Källa: Encyclopedia Britannica).69

Konflikten började under sent 1980-tal och trappades upp på 1990-talet på

grund av Armeniens aktiva stöd till befolkningen i Nagorno-Karabach.70

Upprätthållandet av regionens status bygger dessutom på generösa

ekonomiska bidrag från den betydande armeniska diasporan.

69 Encyclopedia Britannica, Nagorno-Karabakh. 70 Yemelianova, 2015. S.223.

26

Historiebruket i såväl Azerbajdzjan som i Armenien har använts av

respektive regering som verktyg för politisk mobilisering av den titulära

etniska befolkningen.

Azerbajdzjan hävdar rätten till territoriet baserat dels på tiden då det

muslimskstyrda Karabach-khanatet styrde i regionen såväl som de gränser

som drogs under Sovjettiden. Armenien hävdar sina förfäders uråldriga rätt

till ett Armenien i likhet med den gamla historiska regionen Armenien. 71

Den historiska regionen Armenien innefattar dels Nagorno-Karabach, dels

vad som idag är stora delar av östra Turkiet, norra Iran samt delar av norra

Syrien och Irak som tydligt illustreras i kartan nedan (se figur 4).

Figur 4: Historiska regionen Armeniens olika indelningar.

(Källa: Encyclopedia Britannica).72

Öppen konflikt rådde mellan Nagorno-Karabach, med stöd från Armenien,

och Azerbajdzjan mellan 1991–94. Rysk intervention frös konflikten 1994

och de facto självständighet för regionen blev resultatet.

71 Yemelianova, 2015. s.222. 72 Encyclopedia Britannica. Armenia, History.

27

Över 1 miljon människor drevs på flykt, en majoritet av dem azerer. OSCE:s

Minsk-grupp har sedan dess försökt medla fram en lösning i konflikten men

utan resultat.

Territorium

I Nagorno-Karabach gällde upp till krigsutbrottet 2020 betydande territoriell

kontroll. I viss mån rådde en högre grad av kontroll än i de övriga de facto

staterna då NKR förvisso saknade kontroll över mindre områden i regionens

östra delar men samtidigt hade kontroll över sju azeriska regioner mellan

Nagorno-Karabach och den armeniska gränsen.73 Regioner som alltså inte

ingick i den av Sovjetunionen dragna ursprungliga gränsen för den autonoma

regionen Nagorno-Karabach inom forna Azerbajdzjanska SSR. Då

stridigheterna mellan de facto staten och moderstaten Azerbajdzjan

eskalerade i september 2020 förändrades situationen kraftigt.74

I och med vapenvilan 10 november 2020 kontrollerar numera Azerbajdzjan

samtliga av de sju regioner som tidigare varit under Nagorno-Karabachs

kontroll, undantaget den för de facto staten strategiskt viktiga Lachin-

korridoren som förbinder landet med det etniska broderlandet och

beskyddarstaten Armenien (se figur 5).

73 Toal & O’Loughlin, 2013. s.160 74 Moderstat, ett begrepp synonymt med engelska parent-state som innebär den stat från

vilken en secessionsprocess utgår. Alltså exempelvis Georgien i fallet Abchazien.

28

Figur 5: (Källa: BBC Research, 10 november 2020. Hämtad 2020-11-30).75

Som en del i avtalet, som Ryssland hjälpte till att förhandla fram, skall nu

Lachin-korridoren patrulleras av ryska trupper.76

75 BBC, 2020. 76 BBC. 2020.

29

Permanent bofast befolkning

I Nagorno-Karabach lever enligt de facto statens myndigheter en befolkning

på omkring 141 000. Det råder hög etnisk homogenitet i regionen då

befolkningen sedan efter kriget består av cirka 99,7% etniska armenier, då

den tidigare azeriska minoritet som levt här, omkring 21,5% av

befolkningen, drivits på flykt 77

Regering

I Nagorno-Karabach förekommer val vart femte år men samtliga val har

kritiserats för oegentligheter av oberoende organisationer och korruptionen är

ett utbrett problem i de facto staten.78 Presidentposten har verkat vara

föremål för interna uppgörelser där efterträdaren handplockas av den

politiska eliten snarare än att avgöras av folkets röst.79

Organiserad ekonomi

Nagorno-Karabach är kraftigt beroende av investeringar från den etniska

armeniska diasporan, samt en del stöd från beskyddarstaten Armenien.80 De

bidrag från den armeniska diasporan och den Armeniska staten som överförts

under senare år har regelbundet överstigit 55% av de facto statens budget.81

Under stora delar av 2000-talet fram till konfliktens eskalering i september

2020 rådde dock en positiv ekonomisk utveckling i de facto staten där

jordbruk och gruvdrift i form av metallutvinning har varit huvudfaktorerna.82

Konflikten och den påföljande vapenvilan i november 2020 lär ha kraftigt

förändrat den situationen.

77 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 78 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 79 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286. 80 Martin, 2020. 81 Comai, 2017. s.188. 82 Martin, 2020.

30

Fungerande infrastruktur

Infrastrukturen i Nagorno-Karabach har under 2000-talet fungerat relativt väl

och vägnätet och telekomsektorn i landet har åtnjutit betydande utländska

investeringar. De facto staten är dessutom självförsörjande på el.83

Suveränitet

I Nagorno-Karabach är det ekonomiska och militära stödet från Armenien

och den betydande armeniska diasporan absolut nödvändigt för

nationsbyggandet.84 Dock skall nämnas att detta sker i ytterligare ett led, då

Ryssland i hög grad är att betrakta som en beskyddarstat för Armenien.85

Nationsbyggandet spelar en stor roll. Inte minst i relation till det ökade hotet

från Azerbajdzjan, som sedan Ilham Aliyev tillträdde som president 2003,

blivit allt mer påtagligt. Azerbajdzjans militära budget har ökat tjugofalt

sedan dess.86

4.3 Transnistrien

Dnestriska Moldaviska Republiken (Pridnestrovie), eller Transnistrien som

landet också kallas, uppkom ur en etno-territoriell konflikt mellan

ryssvänliga milistrupper på den östra sidan av floden Dnestr och den alltmer

moldavisk-nationalistiska republiken Moldavien (se figur 6).

83 Martin, 2020. 84 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 85 Broers, 2013. s.3. 86 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.289.

31

Figur 6: Moldaviens gränser sedan vapenvila 1992. Transnistrien i ljusare brunt med

huvudstaden Tiraspol i söder. (Källa: Encyclopedia Britannica). 87

Stridigheterna upphörde då OSCE och Ryssland medlade fram en vapenvila

och sedermera stationerade fredsbevarande trupper på plats.88

Under 1997 lyckades Ryssland och OSCE förhandla fram en lösning där

Moldavien skulle delas upp i olika federativa enheter för att successivt enas

om en gemensam framtid med Transnistrien. Lösningen har endast kvarstått

på papper då Transnistrien bit för bit byggt upp sin egen stat, med såväl egna

pass som egen valuta.89

År 2006 hölls en folkomröstning där självständighet från Moldavien och

stark association med Ryssland tillskrevs 97,2% av befolkningen.

87 Encyclopedia Britannica, Transdniestria. 88 Yemelianova, 2015. s.224. 89 Yemelianova, 2015. s.224.

32

Territorium

I Transnistrien är den territoriella kontrollen stark.90 De facto staten har

utfärdat egna pass och utför passkontroller vid sina gränser, dock ej vid

utpassering till Moldavien.91 Precis som i de andra två fallen patrulleras

gränsen av ryska fredsbevarande trupper.92

Permanent bofast befolkning

Transnistriens befolkning är något större än de andra två, omkring 555 000.

Sett till etnicitet är landet blandat, med omkring 31,9% moldovier, 30,4%

ryssar och 28,8% ukrainare.93 Populationen i Transnistrien är alltså etniskt

diversifierad och en hel del av det bygger på att secessionsprocessen i

området inte alls gav upphov till den nivå av flykt och tvångsförflyttningar

som skedde i de övriga de facto staterna.94

I Transnistrien är stödet för staten utspritt bland de olika etniska grupperna

på ett helt annat sätt än i Abchazien och Nagorno-Karabach.95

Regering:

I Transnistrien genomförs val där president och premiärminister utses.

Landets valresultat de senaste åren har inte bevakats av oberoende

organisationer. Däremot är det känt att korruptionen är ett stort problem i

landet.96

Organiserad ekonomi:

I Transnistrien täcker de facto staten sina egna utgifter till en nivå av

omkring 20–25%.97 Stora bidrag betalas av Ryssland för att finansiera

90 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.87. 91 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.230. 92 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438. 93 Yemelianova, 2015. s.224. 94 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013, s.229. 95 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga. 1998. s.339. 96 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria. 97 Comai, 2017. s.188.

33

Transnistriens, i förhållande till sin socio-ekonomiska situation, mycket

generösa pensioner till landets alltmer åldrande befolkning.98 Landets

ekonomi är kraftigt beroende av ryska subventioner på handelsvaror och är

dessutom upphängt på ett fåtal, sedan sovjettiden, nedärvda industrier som

samtliga i sin tur är mycket exportberoende. Utöver det är den inhemska

marknaden mycket liten och landet har ytterst få egna naturresurser.99

Fungerande infrastruktur

I Transnistrien har staten med ryskt ekonomiskt stöd byggt ut infrastrukturen

vad gäller handels- och transportsektorn, men också viss social infrastruktur

såsom skol- och vårdverksamhet. Landet producerar med hjälp av ryska

subventionerade naturgasimporter en förhållandevis stor mängd elektricitet

och exporterar en del av produktionen vidare till moderlandet Moldavien.100

Under sovjettiden befann sig majoriteten av sovjetrepublikens

energiproduktion inom den nutida de facto statens gränser.101

Suveränitet

Transnistriens suveränitet är även den upphängd på relationen med

beskyddarstaten Ryssland. Som påvisas ovan finansieras stora delar av de

facto statens utgifter av ryska bidrag och subventioner.102 Det är tveksamt om

Transnistrien klarar av att betala det som krävs för att upprätthålla den

generösa offentliga sektor landet byggt upp utan ryskt ekonomiskt stöd.103

Det är tydligt att ryskt stöd för de facto statens handel och interna

ekonomiska angelägenheter är essentiellt för upprätthållandet av dess

nuvarande situation.

98 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga, 2013. s.237-238. 99 Calus, 2013. 100 IEA, 2020. 101 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga, 1998. s.341. 102 Calus, 2013. 103 Comai, 2017. s.189.

34

5 Resultat

I följande avsnitt presenteras de resultat som studien uppnått i tre separata

avsnitt. Detta för att tydliggöra respektive avsnitts förankring i en av de

respektive tre frågeställningarna samt för att på ett bättre sätt kunna

kontextualisera resultatet och presentera det på ett sätt som förenklar läsandet

av uppsatsen.

5.1 Hur väl motsvarar de facto staternas nuvarande situation

innebörden av begreppen stat och suveränitet?

Analysschemat (se tabell 1) på följande sida i avsnittet presenterar i korta

drag det huvudsakliga resultatet av arbetet med uppsatsen. Analysschemat

avser redogöra för de allra viktigaste beståndsdelarna av de sju kriterier som

den komparativa analysen bygger på. Kriterierna är (1) Territorium;

(2) Permanent bofast befolkning; (3) Regering; (4) Organiserad ekonomi;

(5) Fungerande infrastruktur; (6) Suveränitet; (7) Erkännande. Resultatet

utvecklas något i textstyckena som följer efter analysschemat. Där

presenteras alltså de sju kriterierna som fristående delbegrepp i enlighet med

den ordning som redovisas i analysschemat. Vidare, under respektive

delbegrepp, redogörs resultatet för vardera av de tre fallstudierna i alfabetisk

ordning.

35

Tabell 1: Analysschema – Fallstudier: Stat och Suveränitet. (Källor: se efterföljande text)

Territorium

Abchazien kontrollerar hela sitt territorium, dock med assistans av ryska

fredsbevarande trupper i gränsbevakningen.105 Nagorno-Karabachs anspråk

är större än den historiska regionen.106 De facto staten har sedan vapenvilan i

november 2020 mist stora delar av det tidigare kontrollerade territoriet.107

Transnistrien har kontroll över sitt territorium och passkontroller vid resor

till- och från landet utförs av staten.108

104 Semipresidentiell republik, ett politiskt styrelseskick som kombinerar tre element: (1) en

folkvald president med (2) betydande makt och (3) en premiärminister med ett kabinett som

fungerar som en motpol till presidenten såtillvida att de har parlamentets stöd. En

presidentiell republik å andra sidan saknar en premiärminister. Duverger, 1980. s.166. 105 Gerrits & Bader, 2016. s.302. 106 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.283. 107 BBC, 2020. 108 O’Loughlin, Toal & Chamberlain, 2013. s.230.

Abchazien Nagorno-Karabach Transnistrien

Territorium:

Kontroll över hela

territoriet. Tydligt

definierade gränser. Ryska

trupper patrullerar gränsen.

Kontroll över en majoritet av

territoriet. Oklara gränser,

större anspråk än historisk

region.

Kontrollerar hela territoriet.

Tydligt definierade gränser.

Egna pass och passkontroller.

Ryska trupper skyddar gränsen.

Permanent

bofast

befolkning:

Ca 240 000 inv. 50,7%

abchazier, 19,3% georgier.

Ca 141 000 inv. 99,7%

armenier.

Ca 555 000 inv. 31,9%

moldovier, 30,4% ryssar, 28,8%

ukrainare.

Regering:

Semipresidentiell

republik104 med folkvald

president. Orättvisa val

under 2010-tal.

Presidentiell republik med

folkvald president.

Korruption vanligt. Val har

kritiserats för oegentligheter.

Semipresidentiell republik med

folkvald president. Direkta val.

Korruption vanligt

förekommande.

Organiserad

ekonomi:

Tätt knuten till Rysk-

ekonomi. Använder Rubeln

som valuta. Ryska bidrag =

ca 50% av budget.

Turismen viktig.

Armenien och diaspora

bidrar stort. Använder

armenisk dram. Positiv

utveckling senaste 20 åren.

Jordbruk och gruvdrift

viktiga sektorer.

Ineffektiv ekonomi. Åldrande

arbetskraft. Starkt beroende av

ryska subventioner. Ensidig

ekonomi. Kraftigt

exportberoende. Få egna

naturresurser.

Fungerande

infrastruktur:

Fungerande. Ryska bidrag

essentiella.

God infrastruktur. Stora

utländska investeringar i

vägnät och telekom.

Fungerande men sliten. Ryska

ekonomiska bidrag viktiga.

Suveränitet: Starkt beroende av

Ryssland.

Kraftigt beroende av

Armenien & etnisk diaspora.

Beroende av Ryssland för

energi, handel och välfärd.

Erkännande Erkänns av Ryssland,

Syrien, Nicaragua,

Venezuela och Nauru.

Erkänns endast av andra de

facto stater.

Erkänns endast av andra de

facto stater.

36

Ryska trupper bistår med fredsbevarande trupper vid gränsen till

Moldavien.109

Permanent bofast befolkning

Abchazien består av en högst marginell titulär majoritet.110 Nagorno-

Karabach har en mycket stark etnisk majoritet.111 Transnistrien är etniskt

diversifierat med en relativ jämn fördelning mellan moldovier, ryssar och

ukrainare.112

Regering

Abchazien är en semipresidentiell republik och det har hållits val i landet

sedan 1994. Det första direkta valet hölls 1999 och har hållits vart femte år

sedan dess. En del kritik har riktats mot valens genomförande och eventuellt

förekommande orättvisor. Korruption är vanligt förekommande.113

Nagorno-Karabach är en presidentiell republik med en vald president om

max två 5-årsperioder. Samtliga val har kritiserats för oegentligheter och

korruption är ett utbrett problem.114 Valen förefaller främst representera ett

symboliskt värde då presidenten ofta valts internt genom uppgörelser inom

den politiska eliten i landet.115

Transnistrien är en parlamentarisk republik med direkta val. Korruptionen är

ett utbrett samhällsproblem i landet.116

109 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.438. 110 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 111 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287. 112 Yemelianova, 2015. s.224. 113 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 114 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 115 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285–286. 116 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Transnistria.

37

Organiserad ekonomi

Abchazien är nära knutet till den ryska ekonomin och använder den ryska

rubeln som valuta.117 Omkring hälften av de facto statens budget består av

ryska bidrag.118 Dessutom är de facto staten kraftigt beroende av rysk

turism.119

Nagorno-Karabach har upp till konflikten 2020 befunnit sig i relativt stark

ekonomisk situation med hänvisning till positiv ekonomisk utveckling

genom främst vissa essentiella naturresurser, men lär påverkas negativt av

den senaste tidens stridigheter.120

Transnistrien har en ineffektiv ekonomi upphängt på en åldrande arbetskraft

och ett starkt ekonomiskt beroende av Ryssland, exempelvis genom

pensionsutbetalningar.121 De facto staten saknar värdefulla naturresurser och

ekonomin bygger till stor del på ett fåtal företag och gammal nedärvd

sovjetisk tillverkningsindustri.122

Fungerande infrastruktur

Infrastrukturen i Abchazien är starkt beroende av ekonomiskt stöd men vilar

på en tidigare sovjetisk grund som under 90-talet och konflikterna till stor del

förföll.123 Ryska bidrag är till stor hjälp men har också inneburit överföring

av exempelvis järnvägen till rysk ägo samt elnätet som integrerats med det

ryska. Ryska företag kontrollerar dessutom hamnar och relaterad

infrastruktur samtidigt som det ryska oljeföretaget Rosneft letar olja utanför

landets kust. 124

117 Comai, 2017. s.188. 118 Comai, 2017. s.188. 119 De Wall, 2018. 120 Martin, 2020. 121 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga. 2013. s.237–238. 122 Calus, 2013. 123 Gerrits & Bader, 2016. s.302. 124 Gerrits & Bader, 2016. s.301.

38

Nagorno-Karabach har en relativt god infrastruktur tack vare generösa

investeringar från den armeniska diasporan. De facto staten är exempelvis

självförsörjande på el. Situationen riskerar att förändras i och med konflikten

2020.125

Transnistriens infrastruktur har byggts ut sedan 1990-talet med rysk hjälp

och endast små infrastrukturella förluster kom som en konsekvens av

stridigheterna på 1990-talet.126 Även social infrastruktur såsom vård- och

omsorg samt skolor har rustats upp med betydande ryska ekonomiska

bidrag.127 Landet är beroende av ryska gasimporter men exporterar samtidigt

el till moderlandet Moldavien då majoriteten av den typen av infrastruktur i

den moldaviska regionen i stort fortfarande är lokaliserad inom de facto

statens gränser.

Suveränitet

Abchaziens starka ekonomiska, diplomatiska och militära band till Ryssland

försvårar den abchaziska statens relationer till stora delar av det

internationella samfundet.128

Nagorno-Karabach är kraftigt beroende av det etniska moderlandet i väster,

Armenien och den etniska diasporans ekonomiska bidrag.129 Armenien i sig

är dock en svag beskyddarstat som i sin tur själv kräver beskydd från

Ryssland.130

Transnistrien är starkt beroende av ryskt ekonomiskt stöd för

upprätthållandet av landets levnadsstandard.

125 Martin, 2020. 126 O’Loughlin, Kolossov & Toal, 2014. s.444. 127 O’Loughlin, Kolossov & Toal. 2014. s.440. 128 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.96. 129 Freedom House, 2020. Freedom in the world, Nagorno-Karabach. 130 Broers, 2013. s.3.

39

De facto statens inhemska marknad är mycket liten och Ryssland är landets

enskilt största handelspartner.131

Erkännande

Abchazien är erkänt av Ryssland, Syrien, Nicaragua, Venezuela och Nauru

utöver erkännandena från de övriga de facto staterna i studien. Nagorno-

Karabach och Transnistrien erkänns enbart av de andra de facto staterna.

5.2 Hur har secessionsprocessen påverkat migration och den

etniska sammansättningen i de tre områdena?

De facto staternas etniska och demografiska sammansättningar är resultaten

av många historiska statsbildningar och migrationsströmmar. Under vår

samtid är de etniska sammansättningarna i de facto staterna högst beroende

av de konflikter som rådde i områdena under 1990-talet, efter Sovjets fall,

samt av den politik som förs av såväl de erkända staterna som av

utbrytarstaterna i området. Blakkisrud och Kolsto skriver:

”As the USSR unravelled, the autonomies saw an opportunity to strengthen

their position. The reluctance of the new national authorities in Tbilisi and

Baku to accommodate minority demands further stimulated secessionist

aspirations. Political disagreements culminated in violent wars of secession,

ethnic cleansing, large numbers of internally displaced persons (IDPs) and the

subsequent strengthening of the position of the titular nation within the new de

facto states.”132

I Abchazien tog detta sig uttrycket av att den tidigare georgiska majoritet

som levt i Abchazien under Sovjet-tiden fördrevs och etniska abchazier, som

tidigare utgjort en sjättedel av befolkningen, nu fann sig vara i majoritet i

området.133

131 Calus, 2013. 132 Blakkisrud & Kolsto. 2012. s.286. 133 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.287.

40

I Nagorno-Karabach utspelade sig liknande skeenden. Även om de etniska

armenierna även tidigare varit i majoritet i området ledde konflikten till

fördrivandet av omkring 750 000 – 1 000 000 etniska azerier från tidigare

azeriskt kontrollerade områden samt inom det gamla Nagorno-Karabach

Autonoma Oblast (NKAO).134 Detta medförde att den armeniska majoriteten

inom det gamla NKAO:s gränser efter vapenvilan utgjorde en nästan total

majoritet på omkring 99,7%.

Den rädsla som var drivande bakom den etniska rensningen i Abchazien

syntes även i konflikten i Transnistrien där den rysktalande befolkningen

fruktade ett moldaviskt styre på grund av landets allt djupare politiska band

till grannlandet Rumänien.135

Det som skiljer dessa skeenden åt i de respektive staterna är de mer djupt

liggande orsakerna. I Abchazien är det tydligt att den abchaziska minoriteten

såg risken att bli en andra klassens samhällsmedborgare i en ny georgisk stat.

Det har lett till att minoriteters möjlighet till demokratiutövande, exempelvis

genom valdeltagande, kraftigt inskränkts i Abchazien.136 Etniska abchazier

innehar dessutom 26 av 35 säten i parlamentet och en slags monopolisering

av politiken i Abchazien försiggår.137

I Transnistrien fanns också en minoritetsrädsla, byggd på idén om rumänsk

dominans. Skillnaden är att inte en ensam etnicitet är dominerande här utan

att folket istället fruktade att bli kulturellt avskurna från den slaviska/ryska

sfären som en stor del av befolkningen, oavsett etnisk bakgrund, identifierar

sig med.138 Rädslan byggde på de moldaviska politiska reformer som

riskerade att underminera den rysktalande delen av befolkningen. Inte minst

berörde det dem språklagar som infördes i Moldavien 31 augusti 1989 där

134 Blakkisrud & Kolsto. 2012. s.286. 135 Lynch, 2003. s.899–841. 136 Kopecek, Hoch & Baar, 2016. s.94. 137 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.285. 138 O’Loughlin & Kolossov, 2018. s.702.

41

moldaviska blev landets officiella språk och det latinska alfabetet ersatte det

kyrilliska vilket implicerade starka band till det rumänska språket och i

förlängningen till den rumänska nationen.139 Som en konsekvens uppstod den

oro och den osäkerhet, bland den hitintills privilegierade rysktalande

befolkningen, som till slut ledde upp till konflikten.

I Nagorno-Karabach ansågs hotet främst ligga i att en region med en klar

armenisk majoritet, som sedan tidigare klassats som ett autonomt distrikt

inom Azerbajdzjanska SSR, nu skulle inneslutas helt inom en ny azerisk

statsbildnings gränser och därmed bli fullt avskuret från sitt etniska

broderfolk i Armenien.140

5.3 Vilka likheter och skillnader finns i respektive de facto stats

kamp för suveränitet?

Likheterna de facto staterna emellan är flertaliga. Till ytan är samtliga små

stater, mindre än 10 000 km2.141 Samtliga ingick in tidigare administrativa

indelningar inom Sovjetunionens delrepubliker, om än på olika nivå.

Abchazien var, på order av Stalin, sedan 1930-talet en autonom republik

inom Georgiska SSR. Det innebar att den tidigare Abchaziska

sovjetrepubliken (1921–1931), som var likställd den georgiska i den

sovjetiska administrativa hierarkin, förlorade stora delar av sitt självstyre och

det abchaziska folket utsattes för förtryck och georgisk

assimilationspolitik.142

Nagorno-Karabach var istället ett autonomt oblast inom det Azerbajdzjanska

SSR, med på pappret än mindre självstyre än en autonom republik likt

Abchazien.143

139 O’Loughlin, Toal & Chamberlain-Creanga, 2013. s.227. 140 Lynch, 2003. s.899–841. 141 Nationalencyklopedin, Abchazien, Nagorno-Karabach, Transnistrien. 142 Yemelianova, 2015. s.223. 143 Yemelianova, 2015. s.222–223.

42

Transnistrien är å sin sida en sentida konsekvens av den etno-territoriella

konflikt som uppstod i området efter Sovjets kollaps och var under sovjet-

tiden helt inkorporerat i Moldaviska SSR.

Vidare underbygger alla tre de facto staterna den interna suveräniteten

genom fortsatt nationsbyggande, om än med kontinuerligt stöd av respektive

beskyddarstat.

Samtliga av de tre befinner sig för närvarande i ett slag juridiskt status

quo.144 Det upprätthålls av diverse interna och externa faktorer, däribland: (1)

omfattningen av militärt stöd från en beskyddarstat; (2) graden av

statsbyggande i de facto staten; (3) graden av fragmentering inom

separatiströrelsen; (4) aktörer med veto-makt i internationella sammanhang,

exempelvis FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar.145 Faktorerna är

essentiella för att förklara de facto staternas överlevnad, vilken har blivit

långvarig då samtliga närmar sig 30 års de facto existens.

Genom välfärdssatsningar och en ökad ekonomisk standard försöker samtliga

av de tre de facto staterna, med ekonomisk backning från respektive

beskyddarstat, att öka sin legitimitet. Det är tydligt att de facto staternas

befolkningar ej hade kunnat åtnjuta den nivå av offentlig service som de gör

om det inte vore för starkt ekonomiskt stöd utifrån, i Abchaziens och

Transnistriens fall ifrån Ryssland och i Nagorno-Karabachs fall ifrån

Armenien och den armeniska diasporan.146

Demokratisering har varit ett annat gemensamt förekommande verktyg på

vägen mot diplomatiskt erkännande, där Kosovo statuerat exempel. De facto

staternas demokratiutövning har dock tidvis varit högst bristfällig.147

144 Status quo, ett latinskt begrepp med innebördn “oförändrat tillstånd”:

Nationalencyklopedin – Status quo 145 Florea, 2017. s.337. 146 Comai, 2017. s.188–189. 147 Kopecek, Hoch & Baar. 2016. s.95.

43

En hel del skillnader mellan staterna på deras väg mot diplomatiskt

erkännande är också framträdande. Vad gäller de ytliga geografiska

faktorerna ser vi först och främst skillnader i de facto staternas territoriella

utgångspunkter och ambitioner. Som tydligt syns i figur 2 och 4 befinner sig

Abchazien och Transnistrien i det ursprungliga territoriets utkanter, med

Ryssland respektive Ukraina i ryggen. Nagorno-Karabach däremot har ett

sämre utgångsläge, helt inneslutet inom Azerbajdzjans gränser (se figur 3).

Det framgår dock av figur 6 (se bilaga 2) att Nagorno-Karabach har betydligt

större territoriella ambitioner än de övriga två de facto staterna. Stora delar

av territoriet har, som tidigare nämnts, varit under Nagorno-Karabachs

kontroll men har sedan vapenvilan i november 2020 åter hamnat under

azerisk kontroll.

Relationen till moderstaten är också något som skiljer de tre åt. Abchaziens

relation med Georgien har mjuknat men är inte särskilt god. De facto staten

förhåller sig skeptiskt till den, sedan Rysk-Georgiska kriget 2008, mjukare

georgiska retoriken där man inte längre stämplar Abchazien som en rysk

marionett och dessutom avsagt sig brukandet av våld mellan staterna.148

Relationen mellan Tbilisi och Sukhumi står idag ändå i stark kontrast till den

mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach där Baku strikt vägrat förhandla

med Stepanakert utan helt enkelt vänt sig till Armenien istället.149

I Transnistrien är relationerna med Moldavien relativt stadiga. De facto

staten vidhåller sin suveränitet från moderlandet men har samtidigt öppnat

upp för handelsrelationer med Moldavien.

Staternas svaga ekonomier har fått styrande i respektive land att inse att ett

marknadsmässigt samarbete är gynnsamt för dem båda.150

148 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.290. 149 Blakkisrud & Kolsto, 2012. s.289. 150 O’Loughlin, Kolossov & Tchepalyga, 1998. s.344–345.

44

6 Analys

Nedan analyseras och diskuteras det resultat som presenterats i ovanstående

kapitel i relation till teori och tidigare forskning. Avsikten är att belysa olika

perspektiv och mer djupgående synvinklar på studiens resultat. Analysen

presenteras i tre avsnitt, förankrade i respektive frågeställning.

6.1 De facto staters politiska och juridiska status

Det framgår av uppsatsens resultat att de tre de facto staterna brister i vissa

essentiella delar av de sju kriterier som granskats som grunden för en

statsbildning. Allra tydligast är att två av dem fullt saknar alla former av

internationellt erkännande annat än från övriga de facto stater. Undantaget är

Abchazien som erhållit ryskt erkännande tillsammans med diverse allierade

stater till Ryssland. Stater som högst troligen byter diplomatiskt erkännande

mot andra tjänster eller helt enkelt har pressats av Ryssland för att skapa

diplomatiskt momentum i det internationella samfundet.

Nagorno-Karabach, vars konflikt innefattar klart starkast etniska aspekter,

saknar till och med erkännande från sitt etniska moderland Armenien. Det

beror förmodligen på Armeniens egen utsatta situation i en slags politisk

rävsax inklämt mellan Turkiet och dess allierade Azerbajdzjan, båda med

vilka Armenien har stående konflikter och/eller politiska och territoriella

dispyter. Som poängterats tidigare är ju Armenien självt i starkt behov av

ryskt stöd, något som indirekt också innefattar Nagorno-Karabach.

Det ryska stödet är starkt framträdande hos samtliga de facto stater, inte

minst ekonomiskt och militärt. Abchazien och Transnistrien har båda tydliga

band till den ryska ekonomin, vilket sänker deras externa suveränitet. Samma

sak gäller förmodligen indirekt även i Nagorno-Karabach, alltså via

Armenien.

45

Att Armenien i viss mån agerar mellanhand gör att det kan argumenteras för

att Nagorno-Karabachs suveränitet påverkas negativt. Det förutsätter dock

två saker: Dels att den etniska faktorn inte tas med i beräkningen; dels att en

stark beskyddarstat är positiv för en stats upplevda suveränitet. Så förefaller

inte vara fallet då den etniska sammansättningen i Nagorno-Karabach i själva

verket kan antas stärka de facto statens interna suveränitet genom att ena

befolkningen bakom en etnisk- och nationell identitet där Azerbajdzjan är det

gemensamma hotet. Det står i stark kontrast till situationen i Transnistrien

där relationen till Moldavien är klart bättre och där den etniska

sammansättningen inte bidragit till en stärkt etnisk identitet utan snarare till

en nationell sådan där främst språket kommit att spela en större roll.

Att en beskyddarstat skulle vara positiv för suveräniteten är inte heller troligt.

Fallet Abchazien har visat att de starka banden till beskyddarstaten Ryssland

har påverkat möjligheterna till diplomatiska relationer med stora delar av

världssamfundet negativt. Det framgår också att de facto staterna satsat

mycket resurser på att stärka den interna legitimiteten med konsekvensen att

beroendet av beskyddarstaten ökat än mer. Den externa suveräniteten

påverkas därmed negativt och ett slags juridiskt status quo uppstår i vilket

samtliga fallstudier för närvarande befinner sig.

6.2 Konflikternas inverkan på regionernas demografiska

sammansättningar

De tre de facto staternas etniska sammansättningar skiljer sig vida åt och

befinner sig i tre helt olika problemsfärer. Abchaziens svaga etniska

majoritet medför stora inrikespolitiska risker för den abchaziska staten. Den

betydande andel georgiska flyktingar som för tillfället residerar i Georgien

kan inte tillåtas återvända då detta riskerar att ännu en gång göra abchazierna

till en minoritet i det de menar är deras eget land. Därmed försvåras de

diplomatiska relationerna med moderlandet Georgien.

46

I Nagorno-Karabach har den armeniska majoriteten sedan länge varit stor

men har sedan konflikten blossade upp på 1990-talet blivit ännu större. Den

legitimitetsproblematik som gäller för det abchaziska styret, och som lett

fram till dess etniska monopoliserande av den abchaziska politiska sfären,

existerar inte i Nagorno-Karabach. Den starka etniska samhörighet som råder

här har istället utnyttjats av den politiska eliten för att stärka den interna

legitimiteten. Inte minst genom att sprida rädsla för konflikt och ockupation

som ett sätt att kunna porträttera Azerbajdzjan som det stora hotet. Den

etniska homogeniteten i Nagorno-Karabach utgör huvudskälet till den spända

situation som de facto staten befinner sig i gentemot Azerbajdzjan.

Transnistriens administrativa situation under sovjettiden saknade de

autonoma särdrag som förekom i Abchazien och Nagorno-Karabach.

Tillsammans med områdets jämnt fördelade etniska sammansättning och

relativt låga andel interna flyktingar, ledde det till en annorlunda

identitetsbildning än den som förekom i Abchazien och Nagorno-Karabach.

Identiteten här fäste sig klart mer på vid nationella sfären och dess främsta

samordnande drag, språket. De språklagar som infördes i Moldavien var

avgörande för konfliktens utbrott. Säkrandet av det ryska språket i

Transnistrien har sedermera bibehållit de kulturella drag som nedärvts från

sovjettiden.

Med detta i åtanke är det tydligt att den etniska identiteten har haft en

betydligt större konfliktmässig slagkraft än den nationella, inte minst med

hänvisning till de två ytterligheterna i detta hänseende, Nagorno-Karabach

och Transnistrien. Det framgår extra tydligt ur perspektivet 2020 års

våldsamma stridigheter i Nagorno-Karabach.

Det allra tydligaste särdraget vad gäller förändringar i den etniska

sammansättningen i de facto staterna berör alltså den stärkta etniska majoritet

som uppstått i två av tre stater som en roll av konflikten, samt den roll det

spelar i den fortsatta relationen med moderstaten.

47

Transnistrien utgör särfallet här och vilar sig istället på en nationell identitet

med tydligare politiska konnotationer tillbaka till det gamla sovjetsamhället

snarare än till diverse etniska identiteter.

6.3 Likheter och skillnader i de facto staternas resa mot

diplomatiskt erkännande

På kartan framstår de tre de facto staterna som förhållandevis lika. De är alla

relativt små, ingick tidigare i Sovjetunionen och tillhörde diverse sovjetisk

administrativ indelning. Det framgår dock av uppsatsens resultat att de

geografiska aspekterna haft en kraftig inverkan på de facto staternas framtid.

Abchaziens geografiska läge har försett de facto staten med en landgräns till

beskyddarstaten Ryssland, något som kommit att spela stor roll vad gäller

dess ekonomiska och infrastrukturella integration med grannen i norr men

också vad gäller militärt samarbete och beskydd.

Nagorno-Karabachs betydligt mer utsatta geografiska position, har

tillsammans med regionens starka etniska motsättningar, givit upphov en

mycket spänd relation med Azerbajdzjan.

Transnistrien har istället funnit sig geografiskt avskild från sin beskyddare i

och med den norra gränsen med Ukraina, men landet har å andra sidan ärvt

stora delar av den industri som tidigare tillhörde Moldaviska SSR. Industri

som nu är en viktig spelpjäs i relationen med moderlandet samt en essentiell

del av de facto statens egen ekonomi och därmed dess överlevnad.

Behovet av en stark beskyddare och de facto staternas fortsatta

statsbyggnation är likheter som förenar dem i deras säregna juridiska

situation. Alla tre verkar vilja bygga intern suveränitet för att, per Kosovos

exempel, etablera relationer med de stater vars veto-makt håller deras

internationella erkännande tillbaka. Demokratiseringsprocessen är ytterligare

en del i detta men där exempel på högst bristfällig demokratiutövning istället

skvallrar om vikten av att upprätthålla en slags ”suvernänitetsfacad”.

48

Alla tre de facto stater gör också detta på ett sätt som motverkar den externa

suveräniteten, genom att knyta allt djupare band till en stark beskyddare. De

facto staterna både stärker och motverkar sin suveränitet på en och samma

gång. Därav uppstår det status-quo som de alla för närvarande befinner sig i.

Mycket skiljer dem också åt. De vitt skilda relationerna till moderstaten är en

viktig faktor i deras olika agerande. Abchaziens relativt trygga situation med

Ryssland i ryggen och Georgien sedan kriget 2008 i en svagare ställning, gör

att de facto staten kan fortsätta att stå kritisk till diverse diplomatiska

närmanden från Georgien. Abchazien består, som tidigare nämnt, av en

knapp etnisk majoritet och georgiska försök till återinvandring av de etniska

georgier som flydde Abchazien under 1990-talet riskerar därför urholka den

redan sköra abchaziska majoriteten. Alla sådana försök måste ur de facto

statens perspektiv motverkas.

Nagorno-Karabachs utsatta geografiska läge, dess starka etniska majoritet

och de historiska spänningar som finns mellan etniska armenier och diverse

turkiska folkslag, däribland azerer, bidrar till en mycket dålig relation till

Azerbajdzjan. De styrande i Baku har som tidigare nämnt vägrat förhandla

med de facto statens ledning i Stepanakert och istället vänt sig direkt till

Armenien. Under hösten 2020 väcktes dessa spänningar till liv på allvar och

fullskaligt krig bröt ut ännu en gång. Resultatet av kriget slog fullkomligt

sönder Nagorno-Karabachs territoriella ambitioner om en gräns till

Armenien.

Transnistrien har istället kunnat utnyttja det industriella arv man fått från

Sovjet för att beskydda sina egna intressen. Det förefaller som att

Transnistrien tagit hjälp av ryskt ekonomiskt stöd för att bygga upp en

samhällelig ekonomisk standard som matchar den i Moldavien för att på så

vis stärka sig egen legitimitet och därmed också sin interna suveränitet.

49

6.4 Slutsatser

Uppsatsens resultat och den efterföljande analysen talar om tre de facto

staters förvisso gemensamma bakgrunder men kanske främst deras vitt skilda

förutsättningar och framtidsutsikter.

Alla befinner de sig i ett slags juridiskt limbo där de svävar mellan att

existera i det geografiska rummet men ej i det juridiska. De saknar en

juridisk persona. Vägen mot det diplomatiska erkännande som är nyckeln till

de jure status har lett till stora satsningar på ökad intern suveränitet men så

gott som alltid på bekostnad av den externa suveräniteten. Obalansen i

suveränitetsbegreppets två sfärer är det som placerar de facto staterna i det

status quo där de befinner sig.

De ekonomiska och samhällsmässiga vinningarna har varit stora men på

bekostnad av allt tätare relationer med beskyddarstaterna. Därmed

exemplifierar de facto staterna på ett alldeles ypperligt sätt att ekonomisk

hållbarhet, alltså en stats möjlighet att utifrån sin egen situation upprätthålla

en positiv ekonomisk utveckling, inte nödvändigtvis leder till ökad

självständighet.

Det framgår tydligt att secessionsprocesserna grundat sig i vitt skilda etniska

och nationella identitetsbildningar där det framkommit att den etniska

identiteten burit med sig en betydligt starkare konfliktmässig slagkraft.

Med såväl resultat som analyskapitel i åtanke står det klart att de facto

staternas de jure status i allra högsta grad är avhängigt det internationella

erkännande som alla tre saknar. Abchaziens ryska erkännande kan med

hänsyn till de facto statens bristande relationer med väst anses göra mer

skada än nytta. Nagorno-Karabach befinner sig i en mycket svår

konfliktsituation med Azerbajdzjan där inte minst de facto statens

självständighetshopp skadats kraftigt.

50

Transnistrien uppehåller sig i en något starkare diplomatisk situation med

hänvisning till relationen till Moldavien men saknar likt de andra extern

suveränitet och internationellt erkännande.

51

7 Didaktisk reflektion

I följande kapitel presenteras en didaktisk reflektion kring möjligheterna att

använda studiens resultat och vidare de facto staten som ett

undervisningsverktyg i ett politiskt-geografiskt sammanhang. Vad kan den

här kartografiska anomalin exemplifiera och hur kan den komma att

användas i undervisningen?

7.1 De facto statens didaktiska värde

”[…] Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan och Gallan eller vad de nu hette,

fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år

senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur

och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle dugit till

bäckflottning.”151

Så skrev Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula (2000). Citatet i sin

helhet läses som en protest mot det sydsvenska perspektiv hans skolgång

uppvisat. Den upprördhet han uttrycker över en tornedalings till synes

perspektivlösa geografiundervisning, är det som vi bör ta fasta på här.

Att låta det lokala exemplifiera, eller stå i kontrast till, det regionala eller det

globala är av yttersta vikt. Det förutsätter en systemsyn på vår omvärld där

allting hänger samman. Systemsynen i sig är nödvändig för att rumsliga

processer och mönster skall kunna förstås ur såväl lokala och regionala som

globala perspektiv.152 För hur ska en elev från Tornedalen förväntas se

relevansen i de halländska flodernas omfång och betydelse för det

Sydsvenska höglandet utan ett lokalt perspektiv?

På liknande sätt kan man använda de facto staternas något annorlunda

juridiska situation för att exemplifiera Sveriges vedertagna position i det

151 Niemi, 2000. s.47. 152 Skolverket, Gy 11, 2011.

52

internationella samfundet. Genom att låta eleverna begrunda Sveriges

juridiska status ges de också möjligheten till förståelse för att den typen av

status inte är en självklarhet. Det finns stater som inte är markerade på kartan

men som ändå existerar i verkligheten. I dessa stater bor det människor som

också de anser sig vara samhällsmedborgare i en stat, precis som jag anser

mig vara svensk medborgare.

Inom ramen för geografiämnet i gymnasieskolan förväntas eleverna ges

möjlighet att förstå och kunna orientera sig i sin omvärld samt förses med en

global geografisk referensram till deras egen och andras livsmiljöer.153 Att

inom den politisk-geografiska sfären undervisa kring olika stadsbildningars

juridiska status och den inverkan det har på människors livssituationer är

därför ett utmärkt didaktiskt användningsområde för studien.

Undervisningen i geografiämnet förväntas ge eleverna möjligheten att

införskaffa kunskaper om olika kulturlandskap och deras samband samt

utveckling över tid.154 Undervisningen avser också lära eleverna att analysera

diverse intressekonflikter med koppling till mänsklig verksamhet och hur

dessa påverkar människans livsvillkor, något som mycket tydligt

exemplifieras av secessionsprocesserna i den post-sovjetiska sfären.

Jämförelsen med situationen i Sverige medför därmed ytterligare ett

perspektiv på elevernas förståelse för olika politisk-geografiska företeelser i

närmiljön och dess relation till andra platser på jorden, vilket också tas upp i

ämnets läroplan.155

Genom att tillsammans med eleverna studera situationen i de post-sovjetiska

de facto staterna och kontrastera detta med elevernas egna erfarenheter av att

växa upp som svensk medborgare så tillför vi ytterligare en dimension till

undervisningen, nämligen eleverfarenhetsdimensionen. Här förs alltså andra

153 Skolverket, Gy 11, 2011. 154 Skolverket, Gy 11, 2011. 155 Skolverket, Gy 11. 2011.

53

ämnesrelaterade fakta in i en undervisningssituation för att i sin tur kunna

relateras till något större än bara ämnet. 156 Elevernas egna erfarenheter tillåts

helt enkelt bidra till en disciplinär breddning där perspektivet är ett som inte

strikt berör bara det rumsliga utan också det emotionella. Upplevelsen av att

leva som en medborgare i en erkänd stat kontra i en som saknar erkännande.

Hur skulle det kännas att leva så? Hur ser livsvillkoren ut för människorna

som lever här och hur påverkas de av deras stats juridiska status? Eventuellt

kan diskussionen breddas ytterligare genom mer lokala exempel, som

exempelvis den samiska nationens situation i Sverige.

Undervisning i begrepp som stat, nation och nationalstat är naturligtvis

grundläggande förkunskaper som bör nyttjas inför arbete inom den här typen

av ämnesområde.

Viss möjlighet till ämnesöverskridande studier dyker också upp, inte minst

till historieämnet, den bipolära världsbildens kollaps och uppkomsten av de

facto staterna i den post-sovjetiska sfären.

I klassrummet kan undervisning med de facto stater som ett verktyg ta sig

formen av såväl diskussionsövningar som textförfattande eller bildanalyser.

En kartuppgift vore också ett väldigt konkret sätt att studera de facto

staternas vara eller icke vara. Exempelvis skulle man kunna be eleverna

jämföra diverse omstridda geografiska regioner för att se i vilken

utsträckning de förekommer på kartan. Varför förekommer vissa men inte

andra och hur framställs dem? Vad beror detta på?

De facto staterna exemplifierar helt enkelt problematiken med staters

juridiska status och det internationella samfundets oklarheter kring vad som

krävs för att kallas för en stat på ett mycket gott sätt.

156 Liberg, 2017. s.354.se

54

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor

Bakke, Kristin. M, Linke, Andrew .M, O’Loughlin, John & Toal, Gerard.

2017. Dynamics of state-building after war: External-internal relations

in Eurasian de facto states. Political Geography, 63, s.159–173.

https://doi.org/10.1016/j.polgeo.2017.06.011 (Hämtad 2020-11-16).

Blakkisrud, Helge & Pål Kolsto. 2012. Dynamics of de facto statehood: the

South Caucasian de facto states between secession and sovereignty.

Southeast European and Black Sea Studies. 12:2, s.281-298.

https://doi.org/10.1080/14683857.2012.686013 (Hämtad 2020-11-09).

Broers, Laurence. 2013. Recognising politics in unrecognised states: 20 years

enquiry into the de facto states of the South Caucasus. Caucasus

Survey, 1:1, s.59–74. https://doi.org/10.1080/23761199.2013.11417283

(Hämtad 2020-11-10).

Caspersen, Nina. 2012. Unrecognized states: the struggle for sovereignty in

the modern international system. Cambridge: Polity Press. (210 s.).

Comai, Giorgio. 2018. Conceptualising Post-Soviet de facto States as Small

Dependent Jurisdictions. Ethnopolitics. 17:2, s.181–200.

https://doi.org/10.1080/17449057.2017.1393210 (Hämtad 2020-11-09).

Denk, Thomas. 2002. Komparativ metod: förståelse genom jämförelse.

Lund: Studentlitteratur. (127 s.).

Denk, Thomas. 2003. Att förstå secession: förslag till komparativt

analysschema om secessionsprocesser. Karlstad: Institutionen för

samhällsvetenskap, Avdelningen för statsvetenskap, Univ. (178 s.).

Duverger, Maurice. 1980. A new political system model: Semi-presidential

government. European Journal of Political Research. 8. (1980). s.165–

187. https://doi.org/10.1111/j.1475-6765.1980.tb00569.x

(Hämtad 2021-01-06).

55

Florea, Adrian. 2017. De Facto States: Survival and Disappearance (1945–

2011). International Studies Quarterly. 61, s.337–351. https://doi-

org.proxy.lnu.se/10.1093/isq/sqw049 (Hämtad 2020-11-16).

Gerrits, Andre W. M. & Bader, Max. 2016. Russian patronage over

Abkhazia and South Ossetia: implications for conflict resolution. East

European Politics. 32:3, s.297–313.

https://doi.org/10.1080/21599165.2016.1166104 (Hämtad 2020-11-11).

Glassner, Martin Ira & Fahrer, Chuck. 2004. Political Geography. 3:e uppl.

Hoboken, N.J: Wiley. (619 s.).

Jones, Martin. 2015. An introduction to political geography: space, place

and politics. 2:a uppl. New York: Routledge.

Kolossov, Vladimir. 2003. After Empire: Identities and Territorialities in the

Post-Soviet Space. I: Agnew, John, Mitchell, Katharyne & Toal,

Gerard (red.) 2003. A companion to political geography. Malden:

Blackwell publishing. (494 s.).

Kopecek, Vincenc, Hoch Tomas & Baar, Vladimir. 2016. De Facto States

and Democracy: The case of Abkhazia. I: Szymanska, D. &

Chodkowska-Miszczuk, J. (red.) Bulletin of Geography. Socio-

economic Series, Vol 32. Nicolaus Copernicus University: Torun.

s.85–104. http://dx.doi.org/10.1515/bog-2016-0017 (Hämtad 2020-11-

16).

Liberg, Carolin. 2017. Att vara lärare – den didaktiska reliefen. I: Lundgren,

Ulf P., Säljö, Roger & Liberg, Caroline (red.). 2017. Lärande, skola

bildning. 4:e utg. Stockholm: Natur & Kultur.

Lynch, Dov. 2003. Separatist states and post-Soviet conflitcts. International

Affairs, 78:4. s.831–848. https://doi.org/10.1111/1468-2346.00282

(Hämtad 2020-11-09).

Niemi, Mikael. 2000. Populärmusik från Vittula. Stockholm: Nordstedt.

O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir & Toal, Gerard. 2015. Inside the post-

Soviet de facto states: a comparison of attitudes in Abkhazia, Nagorny

56

Karabakh, South Ossetia, and Transnistria. Eurasian Geography and

Economics, 55:5, s.423–456.

https://doi.org/10.1080/15387216.2015.1012644 (Hämtad 2020-11-09).

O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir & Tchepalyga, Andrei. 1998.

National Construction, Territorial Separatism, and Post-Soviet

Geopolitics in the Transdniester Moldovan Republic. Post-Soviet

Geography and Economics. 39:6, s.332–358.

https://doi.org/10.1080/10889388.1998.10641081

(Hämtad 2020-11-09).

O’Loughlin, John, Kolossov, Vladimir. 2018. Building identities in post-

Soviet ”de facto states”: cultural and political icons in Nagorno-

Karabakh, South Ossetia, Transdniestria, and Abkhazia. Eurasian

Geography and Economics, 58:6, s.691–715.

https://doi.org/10.1080/15387216.2018.1468793 (Hämtad 2020-11-16).

O’Loughlin, John, Toal, Gerard & Chamberlain-Creanga, Rebecca. 2013.

Divided space, divided attitudes? Comparing the Republics of Moldova

and Pridnestrovie (Transnistria) using simultaneous surveys. Eurasian

Geography and Economics. 54:5, s.227-258.

https://doi.org/10.1080/15387216.2013.816619 (Hämtad 2020-11-16).

Svensk ordbok. 2009. de facto. https://svenska.se/so/?id=08637&pz=7#!

(Hämtad 2021-01-07).

Svensk ordbok. 2009. de jure. https://svenska.se/tre/?sok=de+jure&pz=1

(Hämtad 2021-01-07).

Svenska Akademiens ordbok. 1965. Secession.

https://svenska.se/saob/?id=S_01531-0020.tq18&pz=7

(Hämtad 2021-01-07).

57

Toal, Gerard & O’Loughlin, John. 2013. Land for Peace in Nagorny

Karabakh? Political Geographies and Public Attitudes Inside a

Contested De Facto State. Territory, Politics, Governance, 1:2, s.158–

182. https://doi.org/10.1080/21622671.2013.842184

(Hämtad 2020-11-16).

Yemelianova, Galina M. 2015. Western academic discourse on the post-

Soviet de facto state phenomenon. Caucasus Survey, 3:3, s.219–238

https://doi.org/10.1080/23761199.2015.1086572 (Hämtad 2020-11-09).

Internetkällor

BBC. 2020. https://www.bbc.com/news/world-europe-54885906 (Hämtad

2020-11-30).

BBC. 2019. https://www.bbc.com/news/world-europe-49931673 (Hämtad

2020-12-09).

Calus, Kamil. 2013. An aided economy: The characteristics of the

Transnistrian economic model. OSW (Centre for eastern studies).

https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-05-

16/aided-economy-characteristics-transnistrian-economic-

model#:~:text=In%20its%20present%20form%20the,external%20fund

s%20to%20keep%20going. (Hämtad 2020-11-09).

De Waal, T. 2018. Uncertain Ground: Engaging with Europe’s De Facto

States and Breakaway Territories. Washington: Carnegie Endowment

for International Peace.

https://carnegieendowment.org/files/deWaal_UncertainGround_final.p

df (Hämtad 2020-11-09).

Encyclopedia Britannica, 2020. Sovereignty.

https://www.britannica.com/topic/sovereignty (Hämtad 2020-11-16).

58

Encyclopedia Britannica, 2020. Armenia, History.

https://www.britannica.com/place/Armenia/History (Hämtad 2020-11-

23).

Encyclopedia Britannica, 2020. Abkhazia.

https://www.britannica.com/place/Abkhazia (Hämtad 2020-11-26).

Encyclopedia Britannica, 2020. Nagorno-Karabakh. https://academic-eb-

com.proxy.lnu.se/levels/collegiate/article/Nagorno-Karabakh/54658

(Hämtad 2020-11-26).

Encyclopedia Britannica, 2020. Transdniestria.

https://www.britannica.com/place/Transdniestria (Hämtad 2020-11-

26).

Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Nagorno-Karabakh.

https://freedomhouse.org/country/nagorno-karabakh/freedom-

world/2020 (Hämtad 2020-11-11).

Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Transnistria.

https://freedomhouse.org/country/transnistria/freedom-world/2020

(Hämtad 2020-12-01).

Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Kosovo.

https://freedomhouse.org/country/kosovo/freedom-world/2020

(Hämtad 2020-12-09).

Freedom House, 2020. Freedom in the World 2020: Countries and

Territories. https://freedomhouse.org/countries/freedom-

world/scores?sort=desc&order=Total%20Score%20and%20Status

(Hämtad 2020-12-09).

IEA, 2020. Moldova energy profile. https://www.iea.org/reports/moldova-

energy-profile (Hämtad 2020-12-01).

Martin, N. 2020. Nagorno-Karabakh’s record growth in ruins amid conflict

and pandemic. Deutsche Welle. https://p.dw.com/p/3jhk9 (Hämtad

2020-11-11).

59

Nationalencyklopedin, 2020. Suveränitet. https://www-ne-

se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/suver%C3%A

4nitet (Hämtad 2020-11-19).

Nationalencyklopedin, Transnistrien.

http://www.ne.se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/transnist

rien (Hämtad 2020-11-11).

Nationalencyklopedin, Kosovo. https://www-ne-

se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kosovo

(Hämtad 2020-12-09).

Nationalencyklopedin, Danmark. https://www-ne-

se.proxy.lnu.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/danmark

(Hämtad 2020-12-09).

Skolverket, 2011. Läroplan, program och ämnen i gymnasieskolan – Ämne –

Geografi.https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laro

plan-program-och-amnen-i

gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne/geografi

(Hämtad 2020-12-26)

Sveriges Riksdag, 2018. Grundlagarna. https://www.riksdagen.se/sv/sa-

funkar-riksdagen/demokrati/grundlagarna/ (Hämtad 2020-11-19).

Toal, Gerard & O’Loughlin, John. 2016. Frozen Fragments, Simmering

Spaces: The Post-Soviet De Facto States. I: Holland, Edward C. &

Derrick Matthew (red.) 2016. Questioning Post-Soviet. Washington

D.C: Woodrow Wilson International Center for Scholars.

https://www.researchgate.net/publication/311322964_Frozen_fragment

_simmering_spaces_The_post-Soviet_de_fact_states

(Hämtad 2020-12-22).