Det Europeiska rådet och dess utvecklingEn analys av det Europeiska rådet utifrån HistoriskInstitutionalism

Författare: Ludvig RystadHandledare: Helena EkelundExaminator: Helen LindbergTermin: HT15Ämne: StatsvetenskapNivå: Kandidatuppsats

Abstrakt

The European Council is today an important and powerful institution in the EU. Starting as

just informal meetings among the leaders of the European community in the 1960's, it has

now developed and has become one of the seven institutions in the European Union. The

study uses Historical Institutionalism as theory and process-tracing as method. Historical

Institutionalism is providing the paper with the analysis tools. With critical juncture,

positive feedbacks, path-dependency and sequencing as analysis tools the paper is

explaining and analyzing the European Council from an historical institutionalistic

perspective and also is identifying actors that are either promoting the progress of the

European Council or are opponents of the progress of the European Council. The study

shows that the critical juncture took place at the summit in Paris 1974 and therefore the

institution was led into path dependency. The result of the critical juncture and the path

dependency is that the institution is lacking options of changing itself. Instead the critical

juncture is making the institution predictable in regard to which direction it's going to take

due to the positive feedbacks and sequencing and therefore it is just going deeper in the

path-dependency and making it harder to change direction the further down the same path

the institution is going. Looking at the history, the study shows that the leaders of Germany

and France has been important actors for institutional development for the European

Council, but that the United Kingdom and Denmark often in the history has been negatively

of institutional change, no matther who's prime minister at the time.

Nyckelord

Europeiska rådet, Europeiska Unionen, Historisk Institutionalism , Institutionell utveckling

1

Innehållsförteckning

1 Inledning........................................................................................................................31.1 Problemformulering.................................................................................................31.2 Syfte.........................................................................................................................41.3 Frågeställningar.......................................................................................................41.4 Tidigare forskning...................................................................................................5

2 Teori...............................................................................................................................62.1 Historisk Institutionalism........................................................................................6

2.1.1 Teoretisk ramverk.............................................................................................6

2.1.2 Vad är en institution?.......................................................................................7

2.1.3 Centrala aspekter inom Historisk Institutionalism..........................................7

2.1.4 Processen för institutionell förändring............................................................9

2.1.5 Kritik av teori och diskussion om alternativa teorier....................................10

3 Metod och material....................................................................................................113.1 Process-spårning....................................................................................................113.2 Validitet och reliabitet...........................................................................................113.3 Avgränsningar.......................................................................................................123.4 Material..................................................................................................................13

4. Analys.........................................................................................................................134.1 Paris, 1974.............................................................................................................13

4.2 London, 1977 ........................................................................................................164.3 Europeiska Enhetsakten.........................................................................................184.4 Maastrichtfördraget...............................................................................................214.5 Amsterdamfördraget..............................................................................................244.6 Nicefördraget.........................................................................................................264.7 Lissabonfördraget..................................................................................................27

5 Resultat.......................................................................................................................305.1 Svar på frågeställningarna.....................................................................................305.2 Egna reflektioner och slutdiskussion om resultatet...............................................335.3 Förslag på vidare forskning...................................................................................34

Referenser .........................................................................................................................................35

Böcker..........................................................................................................................35EU-fördrag...................................................................................................................35Digitala Källor.............................................................................................................36

2

1 Inledning

Det Europeiska rådet är idag en av sju institutioner inom EU. Men det är inte en EU-

institution som andra. Den skiljer sig i det att inte har ett säte, sekretariat. Det

Europeiska rådet existerar endast när sats- och regeringscheferna tillkallas till formella

eller informella möten ett par gånger om året och till skillnad mot de andra

institutionerna i EU inrättades inte det Europeiska rådet genom något av de

grundläggande fördragen. I stället institutionaliserades rådet 1974 och nämndes för

första gången i ett fördrag långt senare i den europeiska enhetsakten och institutionen

blev officiellt vid inrättandet av Lissabonfördraget 2009. Idag är det Europeiska rådet

EU:s högsta organ, dock skall det poängteras att det är ministerrådet som är EU:s högsta

beslutande organ. (Tallberg 2013: 127ff)

Redan på 1960-talet möttes stats- och regeringschefer inom det dåvarande europeiska

samarbetet och diskuterade utvecklingen av sammarbetet inom Europa i informella

sammankomster. Sedan dess har dessa möten utvecklats från mötespraxis, till

institutionerande, till att nämnas i ett fördrag och till att bli ett tungt politiskt organ och

en officiell institution inom EU med betydande makt och inflytande i EU. (Wessels

2016: 3ff). Idag är det Europeiska rådet en av de mer uppmärskammade institutioner

med massmediala tillställningar som sker vid toppmöten. Intresset för denna institution

har efterhand ökat för det europeiska rådet, inte minst med anledning av den flyktingvåg

som kom till EU-området där det Europeiska rådets möten duggade tätt inpå varandra

för att försöka komma till en lösning på flyktingmottagandet. 2015 tillkallades det

europeiska rådet hela elva gånger medan Lissabonfördraget säger att det skall tillkallas

minst två gånger på sex månader.(Lissabonfördraget: Artikel 15.3) (Europeiska rådets

möteskalender: 2015)

1.1 Problemformulering

Europa och EU har genomgått stora förändringar sedan skapandet och dagens EU ser

radikalt annorlunda ut än vad det gjorde tidigare. EU har efter hand utvidgats och allt

fler medlemstater har tillkommit, Europa som kontinent har gått igenom olika

geopolitiska lägen och EU har stått inför olika utmaningar. Detta gör att EU och dess

institutioner har varit tvungna att anpassa sig till dessa nya förhållanden. (Tallberg

3

2013: 19ff) Eftersom det Europeiska rådet idag är det högsta organet i EU och har stor

medial uppmärksamhet så torde det vara av intresse att undersöka och förklara vad som

har bidragit till utvecklingen av institutionen och varför det har blivit som det är, där det

Europeiska rådet idag får utstå kritik med anledning av flyktingkrisen och oenigheten

inom institutionen som har hindrat eventuella lösningar. (BBC 2015: np) Och trots att

det Europeiska rådet är det högsta organet inom EU så har de den positionen i kraft av

bestämmelser av en väldigt vag karaktär.(Wessels 2016: 172)

Med nya utlåtande, fördragsändringar och fördrag har det Europeiska rådet utvecklats

sedan dess institutionaliserande 1974 och därmed ger det utrymme för att analysera

utvecklingen utifrån en respektabel och etablerad teori för att förklara utvecklingen av

EU:s högsta organ. För statsvetenskapen torde detta vara av högt intresse, då är

forskningen på det Europeiska rådet enligt Jonas Tallberg bristfällig och mycket tyngd

har lagts på andra institutioner inom EU. Detta förklaras vid tidigare forskning (1.5)

Därmed ämnar denna studie inte bara att ge svar på de frågeställningar studien har, utan

också att tillföra förklaringar av det Europeiska rådet och en förståelse för denna viktiga

institution som i en viss mening har kommit i en forskningsskugga jämfört med andra

institutioner inom EU. Därmed ämnar studien att besvara den primära frågeställningen

Hur kan man förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån historisk

institutionalism? Och med att analysera det Europeiska rådet och ge svar på

frågeställningen tillför därmed studien forskning på en institution där forskningen

annars är bristfällig.

1.2 Syfte

Studiens syfte är att utifrån ett historisk institutionalistisk perspektiv förklara det

Europeiska Rådet och dess utveckling. Frågan är influerad av den valda teorin. När

analysen av fallet sker så skall studien också kunna identifiera aktörer som antingen

driver på utvecklingen av institutionen eller tväremot, gör motstånd mot utvecklingen.

1.3 Frågeställningar

1. Hur kan man förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån Historisk

institutionalism?

2. Vilka pådrivande aktörer går det att identifiera i utvecklingen av det Europeiska

rådet?4

3. Vilka motståndskraftiga aktörer går det att identifiera i utvecklingen av det

Europeiska rådet?

1.4 Tidigare forskning

Utbudet är brett när det kommer till verk som tar sig an att beskriva de olika

institutionerna inom den Europeiska Unionen, Europeiska rådet inkluderat. I flertalet

verk som behandlar institutioner i Europeiska Unionen förklaras det Europeiska Rådets

funktion, men också dess historia beskrivs. Dock förklaras historian ofta i ytliga termer

och fokus ligger på funktionen institutionen har i dagsläget.

I boken Theoretical Approaches to European Integration, skriven av Sabine Saurugger,

tar författaren upp olika teorier och applicera dem på den europeiska integrationen och

den Europeiska Unionen i stort. Ett kapitel i boken tar upp teorin instutionalism och en

del av kapitlet tar upp historisk institutionalism specifikt som teori.(Saurugger 2014: 90)

Två andra teorier inom instutionalismen tas också upp i boken, nämligen sociologisk

institutionalism(Ibid: 94) och rationell institutionalism. Sabine Saurugger tar upp

skillnaderna mellan RCI och historisk institutionalism när det kommer till studier av EU

och påpekar sedermera att historisk institutionalism för det mesta har applicerats på den

europeiska kommissionen samt europaparlamentet.(ibid: 92)

I Bargaining Power in the European Council påpekar Jonas Tallberg att trots att det

Europeiska rådet är en av de sju institutionerna i EU, och dessutom en väldigt mäktig

sådan, så är forskningen på institutionen förvånansvärt begränsat. En anledning som

Jonas Tallberg tar upp är det Europeiska rådet som en väldigt intim institution som ofta

verka inom stängda dörrar och odokumenterade möten. (Tallberg 2007: 2) Jonas

Tallberg undersöker i Bargaining Power in the European Council orsakerna till de olika

förhandlingsstyrkorna i institutionen mellan aktörerna. Jonas Tallberg efterfrågar mer

forskning av institutionen och menar att det finns brist i forskning angående det

Europeiska rådet och verket skall ses som ett första steg mot en mer avancerad

förståelse och framtida forskning om det Europeiska rådet och dess förhandlingar under

toppmötena. (Tallberg 2008: 25) Jonas Tallberg efterfrågar en annan typ av forskning

än vad min studie ämnar göra, då Jonas Tallberg menar att forskning och studier av det

5

Europeiska rådet tenderar att handla om just historiska händelser och utveckling över

tid. (Tallberg 2008: 25)

2 Teori

Denna studie är en kvaliativ fallstudie. Fallet är det Europeiska rådet och i och med

studiens syfte och karaktär så krävs det en stor mängd av texter och material. Det

teoretiska ramverket jag har valt och den teori som analysverktygen kommer ifrån är

Historisk Institutionalism som tillhör den nyinstitutionalistiska skolan.

2.1 Historisk Institutionalism

Det finns flera olika etablerade forskare som är anhängare av historisk institutionalism.

Katherine Thelen, Sven Steinmo, Peter Hall och Rosemary Taylor använder alla av HI,

bara för att nämna några. Dock har jag valt att använda mig främst av Paul Piersons

tankar kring historisk institutionalism som han lägger fram i sin bok, Politics In Time

utgiven av Princeton University Press, 2004.

2.1.1 Teoretisk ramverk

Historisk institutionalism är den teorin som används för denna studie. Historisk

institutionalism är att betrakta som en av de olika nyinstitutinalistiska teoribildningar,

där det också går att finna bland annat normativ institutionalism, sociologisk

institutionalism, rational choice institutionalism och nätverks institutionalism. (Marsh &

Stoker 2002: 96) Nyinstitutionalism är en fortsättning på traditionell institutionalism

med det bästa traditionell institutionalism kan erbjuda, men med tydligare och

sofistikerad teoretisk ramverk.(Marsh & Stoker 2002: 97)

Nyinstitutionalismen har ändrat fokus på en del som var centralt för den traditionella

institutionalismen. Bland annat har man gått från formell till informell syn på

institutionerna, alltså tar nyinstitutionalister också hänsyn till informella konventioner

och inte endast formella som traditionella institutionalister gör. Nyinstitutionalister går

från en statisk uppfattning av institutioner till en dynamisk, vilket betyder att

nyinstitutionalister tittar på hur institutionell stabilitet åstadkommes via handlingar av

mänskliga aktörer och att man måste titta på processer inom institutioner över tid.

Nyinstitutionalister går också från självständighet till förankring, vilket betyder att

6

nyinstitutionalister menar att politiska institutioner inte är självständiga ting som verkar

och finns utan förankring i den tid och i den situation instituton verkar i.

Nyinstitutionalister menar alltså att institutioner är förankrade i särskilda sammanhang.

Från ett fokus på organisationer till ett fokus på regler. Detta betyder att

nyinstitutionalister tittar på institutioner som regeluppsättningar som sätter spelreglerna

och handlingsutrymmet för beteendet av individuella aktörerna inom institutionen.

Nyinstitutionalister har också en mer värdekritisk inställning vilket betyder att de ämnar

identifiera de olika sätt en institution förkroppsligar och formar samhälleliga normer

och värderingar. Institutioner är alltså inte värdeneutrala, utan upprätthåller och är själva

inbäddade I politiska värderingar. Den sista skiftningen nyinstitutionalister har gjort

kontra traditionella institutionalister är att fokus har ändrats från en holistisk syn på

institutioner till en mer uppdelad syn på institutionen där traditionella institutionalister

tenderade att beskriva hela system där nyinstitutionalister menar att man måste titta på

komponenterna inom institutionerna. (Marsh & Stoker 2002: 97ff)

2.1.2 Vad är en institution?

Enligt den nyinstitutionalistiska skolan kan en institution vara av en formell sort, såsom

lagar, regler och konventioner, men man inkluderar också informella konventioner och

tar därmed med normer och värderingar i sin analys. Genom att ta hänsyn till informella

konventioner, och inte endast formella, får den nyinstitutinalistiska skolan en helt annan

dimension i sitt synsätt på institutioner: den nyinstitutinalistiska skolan, där HI ingår, får

en mer specifik och realistisk bild av vad det är som begränsar politiskt beteende samt

beslutsfattande, än vad som hade varit ifall man endast skulle ta hänsyn till de formella

konventioner. (Marsh & Stoker 2002: 103).

2.1.3 Centrala aspekter inom Historisk Institutionalism.

I de centrala aspekterna inom historisk institutionalism (HI) har jag valt att i studien

lägga stor vikt vid framförallt fyra olika aspekter att använda mig av i analysen. De fyra

aspekterna är det formativa momentet, stigberoende, feedbackeffekter samt sequencing.

Stigberoende (path dependency) betyder att det som händer i initialskedet har betydelse

för möjliga utfall som kommer ske senare. Att när en institution har valt ett gå en viss

väg och valt ett visst spår så är kostnaden att bryta upp det spåret och byta riktning

alldeles för högt och därmed kommer institutionen att välja ett samma, påbörjade spår

7

trots att det finns andra valmöjligheter baserat på vilket spår som valdes initialt vid en

annan tidpunkt. Alltså hindrar valet som institutionen gjorde tidigt handlingsutrymmet

för vad som institutionen kan göra senare. Detta innebär att beslut som görs initialt är

viktigt i analysen. Alltså är uppstår stigberoende na�r en institution skapas, när

ursprungliga beslut fattas och när dessa institutioner och ursprungliga beslut formar den

framtida utvecklingen, vilket gör att restriktioner bildas fo�r framtida akto�rers

handlingsutrymme. (Pierson 2004: 20ff) En metafor är liknelsen med ett träd. På en och

samma stam finns det flera olika grena som ger andra alternativ. Och trots att man kan

klättra till en annan gren och avvika från initialskedet så tenderar man att fortsätta på

samma gren som man började med. (Pierson 2004: 20).

En viktig aspekt på stigberoende är att ju längre tid det går, och desto mer institutionen

fastnar i ett visst spår, desto dyrare blir kostnaderna för att byta spår och att skapa ny

riktning. Alltså ju längre tid institutionen är inne på ett spår, desto mindre är chansen att

byta spår och skapa ett nytt stigberoende.(Pierson 2004: 21)

Det som genererar stigberoende är feedbackeffekter (positive feedback). Det är

feedbackeffekterna som gör att efter varje steg i en viss riktning ökar sannolikheten att

institutionen skall forsätta på just det spåret och den riktningen. Det feedbackeffekterna

gör är att förstärka institutionens initiala beslut och därmed gör att för varje steg i en

viss riktning gör det svårare att byta riktning. Det är feedbackeffekterna som gör att ju

längre ner på samma spår en institution går, desto svårare blir det at byta spår för

institutionen i och med att kostnaderna för att göra detta skulle bli för höga. (Pierson

2004: 21ff) Alltså Feedbackeffekterna är det som gör att institutionerna fastnar i

stigberoendet för att det är feedbackeffekterna som förstärker de initiala beslut som har

gjorts(Peters 2012: 77). Paul Pierson menar att det finns fyra olika mekanismer som gör

att feedbackeffekter är allmänt rådande: det centrala rollen av kollektivt beslutsfattande,

den höga tätheten av institutionen, möjligheten av att använda politisk auktoritet för att

behålla och öka den asymetriska maktfördelning samt institutionens inneboende

komplexitet och opacitet.(Pierson 2004: 30) Det finns också tre karaktärsdrag som gör

att feedbackeffekter har en särskilt stark betydelse inom institutioner, vilket är

svagheten, ibland rent av saknaden, av effektivitetshöjande mekanismer för konkurrens

och lärande, den korta tidshorisonten för de politiska aktörerna inom institutionen samt

det inbyggda status-quo-tänktet. (Pierson 2004: 30ff).

8

Det formativa momentet är ett skede i historien som har haft en avgörande betydelse för

den framtida vägen för institutionen. Det är det formativa momentet som låser fast

institutionen och dess handlingsutrymme och det är vid det formativa momentet man

kan spåra stigberoendet till. (Esaiasson 2012: 130) Stigberoende är alltså beroende av

det formativa momentet, då det är vid det formativa momentet som stigberoendet börjar.

Det sista verktyget för analysen är sequencing. Sequencing innebär att tidpunkten och

sekvenseringen också kan påverka resultatet av ett händelseförlopp och därmed

påverkar det också det institutionella resultatet. Att ett beslut när det görs i en viss

sekvens kan verka harmlöst när det sker, kan ha en väldigt stor påverkan i framtiden.

Sequencing är viktigt i analysen då det icke omvändbart det som händer, alltså steg i en

sekvens av val gör att det blir icke reversibelt. Detta gör att sequencing inte är en cykel,

utan ett stabilt utfall (Pierson 2004: 64). Sequencing gör att alternativ som förkastas i ett

tidigt skede, förkastar också alternativ i ett framtida skede och därmed har tidiga beslut

en stark inverkan på framtida resultat. (Ibid)

Därmed är dessa fyra analysverktygen viktiga i studien och analysen av det Europeiska

rådet och det är de är till stor användning när man skall analysera fallet från ett

historiskt institutionalistiskt perspektiv.

2.1.4 Processen för institutionell förändring

Även om HI med de aspekter som har tagits upp i teoridelen 2.1.3 är en andvändbar

teori för att förklara institutioners statiskhet och tröghet (Pierson 2004: 11), samt att

Paul Pierson ser det som viktigare att studera institutionell utveckling snarare än

institutionell förändring (Pierson 2004: 135), så går det att förklara institutionell

förändring och genombrott i processen med historisk institutionalistiskt perspektiv. Paul

Pierson har identifierat tre olika tillvägagångssätt där institutionell förändring är möjlig

och går att analysera utifrån HI. De tre tillvägagångssätten är layering, functional

conversion samt diffusion. Layering innebär att nya institutionella faktorer läggs på de

redan existerande institutionella faktorerna, functional conversion innebär att

institutioner som redan existerar får nya uppgifter och nya ändamål som därmed

förändrade roller som också kan förändra institutionens funktionsätt. Diffusion skiljer

sig från de de två föregående tillvägagångssätten då difussion innebär att hela

institutionen ersätts. När diffusion sker så sker det med konsensus hos aktörerna inom

9

institutionen. (Pierson 2004: 137ff)

2.1.5 Kritik av teori och diskussion om alternativa teorier.

Kritik har riktats mot hela den nyinstitutinalistiska skolan när det kommer till att

förklara institutionell förändring. Kritikerna menar att det är vid den punkten den

nyinstitutinalistiska skolan är som svagast och att mycket fokus från det

nyinstitutinalistiska skolan är utvecklingen av institutioner. (Marsh & Stoker 2002: 104)

Och, som har nämnts, trots att det går att förklara institutionell förändring från ett

historiskt institutionalistiskt perspektiv, så är användandet av HI primärt inte till för att

förklara institutionell förändring, utan snarare institutionell utveckling. (Pierson 2004:

135) Dock är det en styrka Historisk institutionalism har, att kunna förklara

utvecklingen av institutioner med diverse mekanismer och verktyg och det skall sägas

att Historisk institutionalism kan förklara institutionell förändring, även om fokus

utifrån HI är att förklara utveckling av institution och inte förändring.

Det finns givetvis andra intressanta teorier inom den nyinstitutinalistiska skolan som

studerar institutioner från en annan synvinkel. En annan nyinstitutinalistisk teori är

Rational Choice institutionalism. Rational Choice institutionalism (RCI) menar att

institutionella faktorer inte producerar ett beteende eller formar individer. Istället menar

RCI att aktörer agerar för att maximera sin egen vinning utifrån sina preferenser.

Institutioner är skapade av människan för att målmedvetet lösa kollektiva problem.

Normativ institutionalism är en annan nyinstitutinalistisk teori. Normativ

institutionalism menar att politiska institutioner har inflytande över aktörer och påverka

aktörernas beteende genom att forma deras normer, värderingar, intressen, identiteter

samt aktörers övertygelser. Normativ institutionalister tar också hänsyn till

institutionens förankring i ett tidsmässig och kulturellt sammanhang, till skillnad från

RCI som menar att institutioner finns för människor har skapat dem för att lösa

problem.(Marsh & stoker 2002: 95ff) Alltså finns det en väsentlig skillnad mellan RCI

och normativ institutionalism och studera olika synvinklar i en institution.

Jämför RCI med HI och skillnaden är slående, då HI undersöker institutionens

utveckling och hur institutionen är bunden och påverkad av sin historia, medan RCI

menar att aktörers vinstintresse är centralt för att förstå institutionerna.

10

3 Metod och material

3.1 Process-spårning

I uppsatsen har jag valt att använda mig av metoden Process-spårning (Process-

tracing). Anledningen till att valet föll på Process-spårnings metoden var att det är den

metod som är mest anpassad till mitt fall. Med Process-spårning ligger inte det primära

fokuset på resultatet eller utfallet, utan metodens inriktning är snarare på händelserna

som så småningom ledde fram till utfallet.(Esiasson 2012: 130)

Jag har valt att använda mig av den analytiska varianten av process-spårning. Den

analytiska varianten utgår från en teori. Med denna metod och med teorin har jag alltså

insett vad som är viktigt att förstå vid undersökningen av ett fenomen. Således har min

förklaring till hur en kan förstå utvecklingen av det Europeiska Rådet varit avsiktligen

selektiv (George & Bennet 2012: 211)

Konkret så skall en författare som använder sig av metoden till att börja med identifiera

relevanta aktörer samt delbeslut som har fattats av de inblandande aktörer och

rekonstruera övervägande som gjorts i samband med delbesluten mellan aktörerna. Till

sist skall författare översätta beslutsfattarnas övervägande till allmängiltiga faktorer.

Därmed ger metoden bland annat en möjlighet för studien att identifiera pådrivande

aktörer samt motståndskraftiga aktörer till den institutionella utvecklingen av det

Europeiska rådet och fungera som ett bra komplement till analysverktygen i historisk

Institutionalism. Också så ger metoden ett verktyg för att kunna översätta aktörers

övervägande till de som är viktigt för studien.(Esiasson 2012: 130)

3.2 Validitet och reliabitet

Validitet går att dela upp i två delar, nämligen intern respektive extern validitet.

Intern validitet handlar om att resultatet studien uppvisar verkligen är legitima

och trovärdiga, alltså ifall studien har någon giltighet. Extern validitet innebär att

det går att generalisera beskrivande samt förklarande undersökningsresultat till

andra fall och kontexter. (Esiasson 2012: 58) För att öka trovärdigheten i studien

har jag valt att kritisera och visa upp alternativa teorier i kontrast till Historisk

institutionalism. Detta görs i ljuset av att teorin historisk institutionalism har en

11

väldigt stor inverkan på studien. Alltså för att öka trovärdigheten är det viktigt att

ta upp kritik mot teorin och ta upp de alternativa teorierna som finns och ställa

det i kontrast till den valda teorin i denna studie. I och med den externa

validiteten är till för att kunna generalisera undersökningsresultatet på andra fall

och andra kontexter är inte den externa validiteten lika viktig i denna studie.

Målet för studien är nämligen inte till för att generalisera till andra kontexter,

utan främsta målet är att förklara det Europeiska rådets utveckling utifrån

historisk institutionalism och därmed är inte extern validitet lika viktigt att stärka

i just denna studie (Ibid: 58ff)

Hög reabilitet uppnås genom stor noggrannhet när man använder sig av sitt

mätinstrument. Vid hög reabilitet lyser slumpmässiga och systematiska fel med

sin frånvaro. (Esiasson 2012: 63) Detta innebär att med precision och exakthet så

kan en annan individ göra samma studie med samma mätinstrument komma fram

till samma resultat. (Esiasson 2012: 64). Därför är det viktigt att i den här typen

av studier viktigt att specificera och förklara analysverktygen som ges i teorin

grundligt och tydligt och att detta följs noggrant så inga misstag görs.

3.3 Avgränsningar

Trots att medlemsstaters stats- eller regeringschefer började träffas redan 1961 har jag

valt att utgå från 1974.(Nugent 2010: 161) 1974 var året då det bestämdes att möten

med stats- eller regeringschefer skulle institutionaliseras och därmed etablerades det

som kom att bli det Europeiska rådet. Det är ett problem, när historisk institutionalism

samt process-språning metoden skall tillämpas i en studie, att avgränsa tidsmässigt då

det kan vara svårt för författaren att veta hur långt bak i tiden man skall studera och

försöka hitta kausala processer till dagens Europeiska råd. Hur ska man som författare

inte fastna i ett ändlöst sökande efter vad som ursprungligen ligger till grund för dagens

Europeiska Råd? Det viktigaste motivet till att jag har valt att studera från 1974 är att

det var det år som det bestämdes att det skulle institutionaliseras, till trots att det

Europeiska rådet inte blev en av officiell institution förrän 1 Oktober 2009, i och med

att Lissabonfördraget trädde i kraft.(Tallberg 2013: 127) En annan aspekt angående den

tidsaspekt jag har valt är faktumet att det finns brist på både tid och utrymme. Jag har

gjort valet av avgränsningar i relation till uppsatsens dignitet och storlek och har 12

kommit fram till att valet av att endast studera en institution och valet av tid är så

mycket jag som författare kan omfamna i denna uppsats.

3.4 Material

Materialet i uppsatsen bygger på primärmaterial samt sekundärmaterial. Exempel på det

primära materialet är EU-fördrag, rådsbeslut och andra officiella handlingar som finns

att tillgå. Materialet har varit aktivt selektivt och därmed har jag valt ut de officiella

handlingar som har varit relevant för uppsatsens syfte. Det sekundära materialet som har

använts i uppsatsen är huvudsakligen facklitteratur. För att förstå Historisk

institutionalism har jag använt mig av Paul Piersons bok från 2004: Politics in time:

history, institutions, and social analysis. Alexander L. George och Andrew Bennett bok

Case Studies and Theory Development in the Social Science är litteraturen jag har

huvudsakligen använt mig av för att förstå process-spårningmetoden. The European

Council som är skriven av Wolfgang Wessels, har också varit till stor nytta för att förstå

historien och utvecklingen som skedde för det europeiska rådet före, under och efter

Lissabonfördraget. Utöver dessa böcker har annat material också används, exempelvis

annan facklitteratur för kompletterande syfte. Även internetkällor har använts. Vid

analysen är det EU-fördrag och utlåtande av det Europeiska rådet som är det viktiga i

analysen för att förstå utvecklingen av det Europeiska rådet.

4. Analys

Eftersom historisk institutionalism utgör ramen för analysen i denna studie så är

analysen tydligt indelat i kronologisk ordning. Analysen tar avstamp i december 1974 i

Paris, då det är det första mötet där det beslutas om institutionaliserandet av det

Europeiska Rådet. Sedermera följer analysen ett tydligt mönster från Parismötet 1974

till Lissabon 2009.

4.1 Paris, 1974

År 1974 skedde det två toppmöten i Paris, ett i september och ytterligare ett i december.

Frankrikes dåvarande president Valéry Giscard d'Estaing var den som inkallade

toppmötet.(Westlake 2004: 175)(Wessels 2016: 37) Han hade i början av 1970-talet,

före sitt presidentskap, varit landets finansminister, samtidigt som Helmut Schmidt

13

innehade samma post i Västtyskland. 1974 blev Helmut Schmidt förbundskansler i

Västtyskland samtidigt som Valéry Giscard d'Estaing blev president för Frankrike. Det

var under tiden som finansministrar som d'Estaing och Schmidt upptäckte det positiva i

att ha informella möten. Det var tillsammans med sina kollegor i USA och

Storbritannien som d'Estaing och Schmidt höll informella möten med där det

diskuterades om ekonomi och penningpolitik. Det faktum att finansministrarna kunde

tala fritt, utan några tjänstemän som lyssnade på vad som sades under mötena,

värderades högt av såväl d'Estaing som Schmidt. (Westlake 2004: 175) Med denna

erfarenhet såg både President Valéry Giscard d'Estaing och förbundskansler Helmut

Schmidt positivt på faktumet att institutionalisera informella möten med stats- och

regeringschefrar och således blev de två pådrivande aktörer i detta. Dock fanns det

också farhågor för de aktörer som var pådrivande inför ett beslut att institutionalisera

informella möten mellan stats-och regeringschefrar. Ett av de största bekymren var den

negativa attityden den nya regeringen med Harold Wilson som premiärminister i

Storbritannien hade gentemot Europa samarbetet generellt.(Ibid: 175) Wilson, som

tillhörde det socialdemokratiska Labourpartiet, blev Storbritanniens nya

premiärminister i valet oktober 1974 med en knapp majoritet(Heptonstall 2012: 190)

och hade i februari samma år lovat att omförhandla villkoren för fortsatt medlemskap i

EC och sedermera hålla en folkomröstning och låta det brittiska folket säga sitt utifrån

de nya villkoren. Under sin tid i opposition mellan 1970 till 1974 hade Harold Wilson

också kritiserat den konservativa premiärministern Edward Heath för dennes

kompromisser med resterande medlemmar i EC i föregående förhandlingar.

(Deschamps 2016: 2)

Således hade de olika aktörerna till detta sammanträde gått in med olika inställningar

med Helmut Schmidt och Valéry Giscard d'Estaing med en positiv inställning till

fortsatt integration och mer institutionaliserande, medan Harold Wilson var mer

negativ.. Dock hade inte skepsismen till EG från Harold Wilson och Labourpartiet sida

att göra med institutionalisering av det Europeiska rådet. I ett tal som Harold Wilson

höll i London den 7 december 1974 tog han upp det vad han trodde i framtiden skulle

kallas för det Europeiska rådet. I talet tog han upp fördelarna med att ha informella

möten med stats- och regeringschefer där han bland annat nämnde vikten av att

diskutera bland annat världens ekonomiska problem, inflationen, arbetslösheten,

energifrågor och den internationella handeln. (Howard Wilson 1974)

14

I ett utlåtande efter toppmötet 9 och10 december i Paris togs institutionaliserandet av

mötena som numera skulle kallas för det europeiska rådet upp. I meddelandet stod bland

annat:

Recognizing the need for an overall approach to the internal problems involved in

achieving European unity and the external problems facing Europe, the Heads of

Government consider it essential to ensure progress and overall consistency in the

activities of the Communities and in the work on political cooperation. (Wessels 2016:

40)

The Heads of Government have therefore decided to meet, accompanied by the

Ministers of Foreign Affairs, three times a year and, whenever necessary, in the

Council of the Communities and in the context of political co-operation.(Ibid: 40)

I utlåtandet som består av flera punkter, där ovanstående är punkt 2 och 3, var det bara

på punkt 12 som länder ville göra ett utlåtande. Punkt 12 handlar om att

regeringscheferna ville se att folket i medlemskapsländerna skall få allmän rösträtt till

det Europeiska parlamentet så snabbt som möjligt. Danmark gjorde en utlåtande om att

landet inte kunde garantera att uppnå det målet till 1978 och Storbritannien gjorde också

en redogörelse på samma punkt om att Storbritannien inte ville stå i vägen för

ytterligare framåtskridande utveckling och att Storbritanniens regering inte kunde ta

ställning till förslaget innan omförhandlingarna inför folkomröstningen var slut.(EG

tillgännagivande 1974) Inget av medlemsländerna gjorde någon offentlig redogörelse

angående punkt 2 och 3 om institutionaliserandet av det Europeiska Rådet.(Ibid) Trots

att Danmark och Storbritannien hade invändningar mot punkt 12, att det skulle införas

allmän rösträtt till det europeiska parlamentet till 1978, så var just punkt 12 en viktig

kompromiss för att uppnå konsensus runt institutionaliserandet av det europeiska rådet.

För de krafter som ville gå i en överstatlig federalistisk riktning så var punkt 12 ett

viktigt steg i önskad riktning, nämligen att ha direktval till ett parlament. Och på andra

sidan så var institutionaliserandet av det Europeiska rådet viktigt för krafter som ville gå

en mellanstatlig riktning.(Wessels 2016: 38ff)

15

Utifrån historisk institutionalism så kan det argumenteras att dagens Europeiska Råd

och dess funktion och struktur, som det ser ut idag, redan bestämdes i Paris 1974. Trots

att mycket har hänt och att det europeiska samarbetet har utvecklats och utvidgas med

nya medlemmar i den europeiska gemenskapen, som sedermera skall bli EU, så kan

mycket av den utveckling som har skett sedan 1974 spåras till just Parismötet 1974.

Toppmötet 1974 kan ses som ett formativt moment då det utifrån det historiska

händelseförloppet medför att institutionen leds in på en viss stig. Därför går det utifrån

historisk institutionalism argumentera att resultatet av toppmötet 1974 är ett formativt

moment och att framtida reformer inom det Europeiska rådet har sitt ursprung från det

formativa momentet, alltså resultatet av parismötet 1974. Det formativa momentet gör

att handlingsutrymmet begränsas och att aktörerna låses fast kopplat till det formativa

momentet.(Esaiasson 2012: 130) Detta gör alltså att det Europeiska rådet nu leds in till

ett stigberoende med feedbackeffekter.

Alltså betyder det att det från och med toppmötet 1974 i Paris, där det beslutas om att

institutionaliseras mötena som skall kallas för det Europeiska rådet, så leds institutionen

in sig på ett stigberoende och att detta kommer påverka framtida beslut som kommer tas

angående det Europeiska rådet. Beslut som tas initialt har en stor roll för hur processen

skall fortsätta i framtiden.(Pierson 2004:21) Således är det första mötet av en viktig

karaktär i analysen för att förstå hur utvecklingen har fortsatt sedan dess, då det första

mötet har lagt grunden för fortsatta processer inom institutionen.

4.2 London, 1977

29 och 30 juni 1977 hölls ett toppmöte med det Europeiska rådet i London(The History

of European Union 1977). Det hade redan innan mötet i Rom samma år florerat ett antal

förslag som skulle förbättra de möten det Europeiska rådet höll. I London kom det

Europeiska rådet fram till ett samförstånd för att komma ut med en kommuniké där

ramverket för ett förbättrande av mötena åskådliggörs. Ramverken delades upp i fem

olika kategorier. Kategorierna handlade om typen av diskussionen, förberedande av

dagordningen, utfärdandet av utlåtande, inspelning av slutsatserna samt närvaron av

tjänstemän.(EG tillkännagivande 1977)

16

När det kommer till vilken typ av diskussion som skall föras i det Europeiska rådet kom

medlemmarna i det Europeiska rådet fram till att de informella diskussionerna som hålls

internt i det Europeiska rådet inte är avsedda att komma fram till formella beslut eller att

komma med offentliga utlåtanden. Också diskussioner som är utformade för att leda till

ett beslut, leda till riktlinjer för framtida åtgärder eller något som skall leda till ett

offentligt utlåtande skall uttrycka den gemensamma överenskommelsen som har

beslutats inom det Europeiska Rådet. Överenskommelsen gällde också att det

Europeiska rådet också kan ha en funktion i att ibland behöva lösa kvarstående frågor

som i grunden tas på en lägre nivå. (ibid)

När det kommer till förberedande av dagordningen klargjordes det i utlåtandet att det

inte behövs mycket av förberedande, men att stats- och regeringschefer skall informera

sina kollegor i det Europeiska rådet om vilka ämnen de ämnar ta upp på mötet. Det

råder också enighet om att det är viktigt att förberedelserna inför diskussioner som

slutligen syftar till att nå ett beslut, alternativt syftar till att utfärda ett offentligt

utlåtande, förbereds noggrant och att det är respektives regerings utrikesminister som

skall ansvara för förberedelserna av dagordningen.(Ibid)

Vid utfärdande av offentliga utlåtande kommer det Europeiska rådet att vilja

offentliggöra sina beslut inom vissa ämnen eller göra ett offentligt utlåtande som är av

ett internationellt intresse. I dessa fall skall det alltid förberedas noggrant och alltid två

till tre veckor i förväg.(Ibid)

Angående inspelningar under möten så skall det ej förekomma, ej heller nedskrivna

protokoll under de informella mötena där stats och regeringscheferna diskutera och

utbyter åsikter, utan endast skriftliga anteckningar av de slutsatser det Europeiska rådet

har tagit angående ett beslut eller ett utfärdande av ett offentligt utlåtande.(Ibid) Och till

sist så fastslås det att mötena i det Europeiska rådet skall vara så intimt så möjligt, alltså

så få tjänstemän som möjligt skall närvara vid mötena. (Ibid)

Det är inte radikala justeringar som hände i London mötet 1977, men utfifrån ett HI-

perspektiv kan det argumenteras att det Europeiska rådet har som institution fastnat i ett

stigberoende. Att det skulle vara informella möten och att mötena skulle ha så få

tjänstemän och diverse olika personer var viktigt för både Valéry Giscard d'Estaing och

17

Helmut Schmidt. Det var en av de viktigare delen av idén att skapa det Europeiska rådet

(Westlake 2004: 175). Cirka tre år efter mötet i Paris kommer denna redogörelse om att

så få tjänstemän skall närvara vid mötena. Denna redogörelse gör att i denna fråga har

institutionen fastnat i ett spår och efter denna redogörelse kommer det bli svårare för

institutionen att förändra sig på denna punkt än vad det var innan redogörelsen kom

efter mötet i London.(Pierson 2004: 21)Också motståndet mot att protokollföra eller

spela in mötena under förhandling eller diskussion är också ett bevis på hur viktigt man

ansåg det vara att hålla mötena så informella som möjligt och kan också kopplas till

erfarenheterna Valéry Giscard d'Estaing och Helmut Schmidt hade från tiden då de båda

var finansministrar i sina respektive länder. Här har alltså institutionen fastnat i ett

stigberoende av att institutionen går mot en riktning av informalitet och att förändra

detta har tack vare denna redogörelse också gjort det svårare för institutionen att

förändra sig mot en mer formell institution med formella och öppna möten.

Feedbackeffekterna, som också är en viktig del inom historisk institutionalism, innebär

att sannolikheten för att göra ytterligare steg i en viss riktning ökar med varje steg man

gör i just den riktningen.(Ibid: 21ff) Alltså lyder argumentationen utifrån det HI-

perspektivet att toppmötet i London 1977 endast förstärkte den väg man tidigare anträtt

och minskar möjligheten att välja en ny riktning eller en ny handlingsplan för

institutionen. Stigberoendet kan återkopplas till det formativa momentet som skedde

topmötet 1974. Det formativa momentet ledde institutionen in på stigberoendet som nu

finns i institutionen och förstärket i och med toppmötet i London 1977. De beslut som

gjorts i London 1977 begränsar handlingsutrymmet framtida aktörer har att förändra

institutionen då transaktionskostnaderna för att ändra och bryta upp och ta institutionen

på en ny väg blir alldeles för högt för att göra.(Ibid: 19)

Det går också att finna sequencing då när detta utlåtande kom, kopplat till kritiken som

då fanns mot hur institutionen fungerade. Utlåtandena kan verka harmlösa och små, men

det skall kommas ihåg att det kan ha stor inverkan på framtiden och hur det påverka

framtida institutionella resultat.

4.3 Europeiska Enhetsakten

Den europeiska enhetsakten, som blev signerad 1986 och trädde i kraft 1987, är en

viktig del av det Europeiska rådets historia. Det är nu det Europeiska rådet för första

gången nämns i ett fördrag.(Tallberg 2013: 127) Inför den Europeiska enhetsakten hade

18

en del politiska händelser inträffat som förändrade förutsättningarna för ytterligare

integrering av EU generellt. I maj 1981 bröt socialisten François Mitterrand 23 år av

konservativt högerstyre i Frankrike när han blev Frankrikes president.(Wessels 2016:

45) Till skillnad från sina föregångare hade François Mitterrand en annan agenda med

sociala reformer. Dessutom ville Mitterrand se ett socialt Europa och 1981-1982 hade

den goda relationen med Tyskland fördärvats och relationen var frostig.( Deschamps &

Maufort 2016: 2) Dock så skulle relationerna åter förbättras när kristdemokraten Helmut

Kohl blev ny förbundskansler för Tyskland och återupptog den goda relationen med

Frankrike.(Ibid) 1979 fick också Storbritannien en ny Premiärminister, Margaret

Thatcher.(Wessels 2016: 45) Detta betyder att de tre viktiga länderna Storbritannien,

Frankrike och Tyskland hade i loppet på bara några år fått nya stats- och

regeringschefer. Med Greklands nya premiärminister Andreas G. Papandreou som

tillträde sitt ämbete 1981, tillsammans med Francois Mitterrand och Margaret Thatcher

hade också det Europeiska rådet fått tre nya medlemmar som initialt var skeptiska och i

vissa fall till och med extremt fientliga mot ytterligare integrering och nya gemensamma

politiska förslag (Wessels 2016: 45ff) Framförallt var det Francois Mitterrand som

ändrade sin ståndpunkt i frågan om ekonomisk integrering inom EU, där han initialt

hade varit mycket skeptiskt och hellre lagt fram klassiska socialistiska förslag, men

sedermera ändrat ståndpunkt och varit en pådrivare i det Europeiska rådet för att

reformera mot en ytterligare integrering av den ekonomiska marknaden i EU. (Wessels

2016: 46) Precis som deras företrädare så såg både Helmut Kohl och Francois

Mitterrrand det Europeiska rådet som ett viktigt forum och en bra arena för att få

igenom sin politik som skulle gynna sin del av Europa.(Ibid: 46)

Den 25 och 26 juni 1984 höll det Europeiska rådet ett möte i Fontainebleau utanför

Paris.(Deschamps & Maufort 2016: 2) Detta möte har en viktig betydelse för att förstå

innehållet av den europeiska enhetsakten. Det beslöts att det skulle sättas upp en

kommitté som skulle undersöka de institutionella frågorna. Kommittén skulle kallas för

Dooge-kommittén eftersom den irländske politikern James Dooge ledde kommittén och

skulle arbeta tillsammans med en representant för vardera medlemsland och en

representant för den europeiska kommissionen. Modellen för Dooge-kommittén var

inspirerad av Spaak-kommittén som lade grunden för Romfördragen 1957.(EUR-lex

2010) Dooge-kommitténs förslag var bland annat att skapa en europeisk union och att

inre europeisk marknad. Den institutionella förändringen som berörde det Europeiska

19

rådet handlade om att det europeiska rådet i framtiden skulle vara den institution som

utnämnde presidenten av den Europeiska kommissionen.(Deschamps & Maufort 2016:

3)

I och med att rapporten med slutsatserna av Dooge-kommittén hade presenterats

tillkallades det ett nytt toppmöte av det Europeiska rådet som skulle hållas i Milano i

Italien den 28 och 29 Juni 1985. På toppmötet uttryckte framförallt Storbritannien och

Danmark sin oro och sitt motstånd mot förstärka de europeiska institutionernas makt

och uttryckte också skepsis mot en omarbetning av ett existerande fördrag.(Ibid: 3)

Toppmötet i Milan kom till ett dödläge och Italiens premiärminister såg ingen annan

utväg än att ha en omröstning om en sammakallning av en regeringskonferens.

Danmark, Storbritannien och Grekland var de enda länderna som röstade mot.(Ibid: 4)

Trots att Danmark, Storbritannien och Grekland röstade nej sammankallades

regeringskonferensen med hänsyn till de stora institutionella förändringar som väntade

kopplat till Dooge-kommitténs slutsatser. Efter hårda förhandlingar och genomgripande

kompromisser kunde regeringskonferenserna enas och den europeiska enhetsakten

kunde skrivas på.(Deschamps & Maufort 2016: 4) Dock skrevs det inte på vid samma

datum utan först av 9 medlemsstater den 17 februari 1986 i Luxemburg och sedermera

Danmark, Grekland och Italien den 28 februari samma år i Haag. Detta för att

Danmarks nationella parlament röstade ner enhetsakten med 80 röster mot 75 för att

sedermera utkalla en folkomröstning för att ta ställning till enhetsakten. På grund av

detta försenades ratificeringen av enhetsakten( Deschamps 2016)

Margaret Thatcher hade en väldigt negativ syn på antalet lagbestämmelser i fördraget.

Dessutom ogillade hon att ministerrådet kunde börja använda sig av

majoritetsomröstningar, vilket Margaret Thatcher såg en risk i att det skulle skapas ett

fransk-tyskt block som skulle få alldeles för mycket makt och inflytande. Margaret

Thatcher hade dock överseende med de för henne negativa förändringar som skulle ske i

bland annat det Europeiska rådet, men såg väldigt positivt på att brittiska banker och

brittiska försäkringsbolag skulle ha tillgång till EC marknaden samt den europeiska inre

marknaden. Dessa faktorer tyckte Margaret Thatcher och hennes regering var tillräckligt

positiva och därmed kunde Storbritannien acceptera den Europeiska enhetsakten, trots

de negativa institutionella förändringa som skulle göras enligt deras synsätt. (Wessels

2016: 47)

20

Trots att det Europeiska rådet institutionaliserades efter toppmötet i Paris 1974 är det

först i den Europeiska enhetsakten som det för första gången nämns i fördragen och det

Europeiska rådet inrättas officiellt. (Tallberg 2013: 127) Dock har det Europeiska rådet

fortsatt ingen befogenhet att fatta beslut eller vidta tvångsåtgärder gentemot andra

institutionerr(EUR-lex 2010). Därmed tillkom inte någon ytterligare fastställande av

befogenheter om vad det Europeiska rådet skulle kunna göra. Det skall poängteras att

det tillslut blev enhetligt och konsensus kring den europeiska enhetsakten trots de starka

motsättningarna mellan de pådrivande aktörerna i Frankrike och Tyskland och

motståndarna i Storbritannien med flera länder. Att det Europeiska rådet kunde komma

till ett samförstånd att faktiskt att ändra på Romfördragen från 1957 och därmed kunna

fortsätta utveckla det Europeiska rådet genom framtida fördragsförändringar får ses som

ett styrkebesked i den konsensusanda som det Europeiska rådet skall vara.

Utifrån det historiskt institutionalistiska perspektivet kan detta ses som stigberoendet

fortsätter att befästas i och med det Europeiska rådet inrättades officiellt och blev nämnt

i ett fördrag utan större institutionella förändringar. Viktigt att komma ihåg är att ju

längre tid det går och ju längre man går samma väg, desto svårare blir det att byta

handlingsplan eller göra stora institutionella förändringar då kostnaderna för förändring

blir allt högre. (Pierson 2004: 21)Att Margaret Thatcher som en aktör tillhörande

motståndarna till institutionens förändringar och andra motståndare till de stora

institutionella förändringar ändå accepterade den europeiska enhetsakten kan ses som en

feedbackeffekt, då Storbritannien var tvungna att som en aktör i det Europeiska rådet

som institutionen ändra sin strategi och förväntningar till de nya spelreglerna som

uppkommit. Därmed fick de gå med på de institutionella förändringarna för att få

igenom de reformer de ansåg vara positiva, som tillgång till den interna marknaden.

Således kan det ses som en feedbackeffekt som bara befäster stigberoendet, att inte

förändra institutionen i grunden, utan fortsätta utvecklingen av institutionen på samma

väg för att kostnaden att förändra institutionen är för hög.

4.4 Maastrichtfördraget

Året 1990 sammankallades det två toppmöten i det Europeiska rådet för att diskutera

och förhandla nya fördragstillägg (Tallberg 2013: 26) Anledningen till

sammankallandet av regeringskonferenserna var både av intern och extern karaktär.

Bland de externa anledningarna till att diskutera och förhandla fram ett nytt fördrag var

21

kommunismens fall i Östeuropa och ambitionen att ena de två tyska staterna. Den

interna anledningen till sammankallandet av regeringskonferenserna var att EG:s

medlemmar ville kompensera och utveckla den Europeiska enhetsakten.(EUR-lex 2010)

Regeringskonferensen avslutades i Maastricht i december 1991 och det var där

Fördraget om europeiska unionen, som det även kallats, signerades. Dock så dröjde det

ända till den 1 november 1993 för att det skulle trädas i kraft eftersom Danmark

orsakade ratificeringsproblem.(Tallberg 2013: 26ff) Anledningen var att det danska

parlamentet hade röstat 125 för och 125 mot Maastrichtfördraget och därmed utlyste än

en gång folkomröstning. I juni 1992 röstade 50.7% mot det nya fördraget.(EUR-lex

2006) Resultatet av omröstningen ledde till Edinburghavtalet, som antogs av det danska

folket, där Danmark fick undantag rörandes unionsmedborgarskap, den gemensamma

valutan, försvarspolitiken och inrikesfrågor.(Edinburghavtalet 1992) De problem som

uppstod med Danmark relaterat till Maastrichtfördraget hade alltså inget med det

Europeiska rådet att göra, utan det var andra faktorer som bidrog till att Edinburgavtalet

var tvunget att gå igenom. Maastrichtfördraget betydde en omfattande fördjupning av

sammarbetet i Europa. Framförallt skapades i och med fördraget den nya

organisationen, den Europeiska Unionen. Det EU som nu bildats bestod i och med

Maastrichtfördraget av tre stycken pelare nämligen den Europeiska gemenskapen,

mellanstatligt sammarbete på det utrikes- och säkerhetspolitiska området samt

mellanstatligt samarbete inom rättsliga och inrikes frågor. (Tallberg 2013: 27)

Maastrichtfördraget definierar den sammansättning och de uppgifter det Europeiska

rådet har om det var i den Europeiska enhetsakt som det Europeiska rådet blev nämnt i

ett fördrag så är Maastrichtfördraget första gången det Europeiska rådet får en

definierad roll som institution. Fortfarande består det Europeiska rådet av stats- och

regeringschefer från medlemstaterna samt presidenten av den Europeiska kommissionen

och de är alla assisterande av deras respektive utrikesministrar. Sammanträda skall det

europeiska rådet göra minst två gånger om året under ledning av stats- och

regeringschefen av det medlemsland som vid tiden innerhar ordförandeskapet av det

Europeiska rådet.(Pappalardo 2016: 3)

Rollen det Europeiska rådet ska ha är att ge unionen de impulser som behövs för dess

utveckling och bestämma de allmänna politiska riktlinjerna för denna utveckling. Efter

varje sammanträde skall det Europeiska rådet överlämna en rapport till det europeiska

22

parlamentet. Dessutom ska rådet varje år överlämna en skriftlig rapport till samma

parlament om vilka framsteg som har gjorts av unionen.(Maastrichtfördraget: Artikel D)

Det Europeiska rådet har alltså fått en definierad roll i EU:s nya organisation, jämfört

med den europeiska enhetsakten där det Europeiska rådet inte hade en definierad roll.

Sedermera ger den andra pelaren i EU en annan ny befogenhet för det Europeiska rådet.

Det är det Europeiska rådet som skall definiera och bestämma vilka principer och

allmänna riktlinjer för det nya mellanstatliga samarbetet inom det utrikes- och

säkerhetspolitiska området.(Maastrichtfördraget: Artikel J.8.1)

Utifrån historisk institutionalistiska perspektivet så kan detta ses som functional

conversion , alltså att en redan existerande institution får en ny uppgift att ta hand om.

Det kan också ses som en kombination av layering också, då den nya uppgiften som ges

till det Europeiska rådet läggs på den redan existerande strukturen. Det europeiska rådet

har aldrig haft som uppgift att definiera och bestämma vilka principer EU ska ha inom

det utrikes- och säkerhetspolitiska området och därmed har det europeiska rådet nu fått

en ny uppgift, dock så har institutionen inte förändrats nämnvärt, utan fortfarande ser ut

som den tidigare har gjort med stats- och regeringschefer och med utformningen av

mötena. Men enligt HI är det bland annat functional conversion och layering som gör att

en institution kan förändras och få genombrott, även om de är små.(Pierson 2004: 138)

Det kan också ses som sequencing då det inte är lagstiftande makt som det Europeiska

rådet har fått, utan det är ministerrådet som skall sköta beslutsfattande på basis av de

riktlinjer som det Europeiska rådet har kommit överens om.(Maastrichtfördraget:

Artikel J.8.2) Ifall man tittar på hur formuleringen såg ut vid det formativa momentet så

är formuleringen också av icke-lagstiftande karaktär, utan handlar om interna

diskussioner. Alltså är detta sequencing då ett beslut som gjorts förr i historien

fortfarande har betydelse av senare beslut. Alltså ifall inte formuleringarna i gamla

beslut angående det europeiska rådet hade varit av en sådan karaktär som det var, hade

det Europeiska rådet exempelvis kunnat ha en större beslutsfattande makt av utrikes-

och säkerhetspolitiken i EU än vad de nu fick. Men eftersom ett historiskt beslut

fortfarande påverkar händelseförloppet senare så blev resultatet det här och alltså kan

ses som sequencing. Att det Europeiska rådet avisade möjligheten att ha lagstiftande

makt 1974 gör att framtida beslut och resultat kommer påverkas av det och

23

möjligheterna för lagstiftande makt inte finns, trots att flera år har gått sedan 1974.

(Pierson 2004: 64)

Att det Europeiska rådet nu fick sin roll erkänd på papper är viktigt då det Europeiska

rådet inte haft sin roll erkänd i ett fördrag för, även ifall det Europeiska rådet var nämn i

den Europeiska enhetsakten. Men om vi tittar på det formativa momentet, mötet i Paris

1974, så argumenterades det av dåvarande medlemar av det Europeiska rådet att

anledningen till att institutionalisera de möten som hade hållits redan innan 1974 var att

det behövdes kontinuerliga möten för att diskutera de interna problem med att uppnå

europeisk enhet samt de externa problem som Europa stod inför och behovet att få till

en övergripande strategi för att ta sig an dessa problem.(Wessels 2016: 40) Om man

jämför det med rollen det Europeiska rådet fick i och med fördraget om Europeiska

unionen så är det en liknande roll det Europeiska rådet har. Alltså kan sequencing

förklara vad som har hänt här med, att det formativa momentet som hände 1974

fortfarande har betydelse av resultaten av besluten som sker i Maastrichtfördraget 1992.

Anledningen utifrån HI-perspektivet är att det Europeiska rådet har fastnat i ett

stigberoende och därmed är institutionaliserandet 1974 fortfarande en viktig del i

analysen för att förstå rollen det Europeiska rådet har fått i och med

Maastrichtfördraget. Stigberoendet startade 1974 i Paris och efter varje steg som har

skett sedan dess har fördjupat stigberoendet och därmed blir kostnaderna för att byta

riktning alldeles för höga. Därmed är det Europeiska rådets roll i stora drag likt det som

det var inofficiellt 1974 vid institutionaliserandet. (Pierson 2004: 20ff)

4.5 Amsterdamfördraget

Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999 efter att en reflektionsgrupp hade

blivit tillsatt bara ett och ett halvt år efter att fördraget om Europeiska unionen hade trätt

i kraft med målet att förbereda en ny regeringskonferens som skulle ta upp de

institutionella frågorna och skiljaktigheterna mellan medlemstaterna angående

integrationsprocessen. Gruppen lämnade in en rapport till det Europeiska rådets

toppmöte i Madrid, december 1995, som diskuterades vid toppmötet i Turin i mars 1996

för att bli slutbehandlad i Amsterdam 16 och 17 juni 1997. (Pappalardo 2016: 1)

Precis som vid den Europeiska enhetsakten hade stora förändringar skett i många

viktiga länder angående byte av stats- och regeringschefer och därmed var det nytt folk

24

med andra värderingar inom det Europeiska rådet som nu skulle förhandla fram de nya

tilläggen i fördraget. Storbritannien hade fått en ny premiärminister i Tony Blair 1997,

Frankrike en ny president 1995 i Jacques Chirac, Silvio Berlusconi blev en ny ledare i

det Europeiska rådet för Italien 1994 och Spanien fick en ny premiärminister José María

Aznar 1996. Gerhard Schröder blev Tysklands nya förbundskansler 1998. Det blev

alltså en ny generation aktörer i det Europeiska rådet som hade till uppgift att skapa ett

”New Europe” efter fördraget om Europeiska unionen samt också det geopolitiska läget

i framförallt Centraleuropa och Balkan.(Wessels 2016: 53ff)

I Amsterdamfördraget kom det till en ny uppgift angående det Europeiska rådets roll

gällande den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Amsterdamfördraget säger

att det Europeiska rådet skall definiera principerna och de allmänna riktlinjerna för den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarsinblanding inkluderat. Den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som rör unionens

säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av gemensam försvarspolitik, som skulle

kunna leda till ett gemensamt försvar, om det Europeiska rådet så beslutar. Ifall det

Europeiska rådet skulle besluta något om gemensam försvarspolitik så skall det

Europeiska rådet rekommendera slutsatserna till medlemstaterna i enlighet med deras

respektive konstitutionella krav. (Amsterdamfördraget: Artikel J.3.1)

(Amsterdamfördraget: Artikel J.7.1)

Annars fortsätter institutionen fungera som vanligt. Detta stärker teorin om

stigberoende, nämligen att även om aktörerna förändras, i detta fall stats- och

regeringschefer, så är det svårt att byta inriktning på institutionen och gå en annan väg.

Stigberoendet och feedbackeffekterna gör det svårare och svårare att byta riktning på

institutionen så att även om en ny generation av aktörer, i detta fall stats- och

regeringschefer, kommer fram likt det som hände i mitten av 90-talet med exempelvis

Tony Blair, Jacques Chirac och Silvio Berlusconi samt att nya länder blir medlemmar i

den Europeiska unionen och därmed nya aktörer blir medlemmar i det Europeiska

unionen så är det fortsatt svårt att ta institutionen in på en annan väg på grund av

stigberoendet och därmed feedbackeffekter. De nya aktörerna i institutionen anpassar

sig själva i den existerande institutionen och kan inte handla utanför ramverket för den

existerande institutionen, i detta fall det Europeiska rådet.

25

4.6 Nicefördraget

När EU inledde en utvidgning mot Central- och Östeuropa i slutet av 1990-talet kom

också kraven på fler omfattande institutionella reformer för att möta de nya

utmaningarna med utvidgningarna som då skedde. De förändringarna som skedde vid

Amsterdamfördraget var inte tillräckliga och därmed försökte regeringskonferensen

under hela året 2000 att lösa de problem som uppkommit. Arbetet kulminerade i Nice 7-

9 December 2000. (Deschamps 2016: 2)

Fortfarande blev bestämmelsen av det Europeiska rådet i Nicefördraget detsamma,

nämligen att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma de

allmänna politiska riktlinjer för denna utveckling. Efter varje sammanträde skall det

Europeiska rådet fortfarande överlämna en rapport till det europeiska parlamentet samt

varje år skall det Europeiska rådet överlämna en skriftlig rapport till samma parlament

om vilka framsteg som har gjorts av unionen. Det Europeiska rådet består av stats- och

regeringschefer av medlemstaterna samt presidenten av den Europeiska kommissionen

och de är alla assisterande av deras respektive utrikesministrar samt en medlem från

kommissionen. Sammanträda skall det europeiska rådet göra minst två gånger om året

under ledning av stats- och regeringschefen av det medlemsland som vid tiden innerhar

ordförandeskapet av det Europeiska rådet.(Wessels 2016: 26) Alltså fortfarande inget

nytt i bestämmelsen, dock kom en förändring om mötesplatsen för det Europeiska rådets

toppmöten. Från och med 2002 kommer ett möte hållas i Bryssel per ordförandeskap,

och när EU väl innefattar 18 medlemmar så skall alla möten hållas i Bryssel.

(Nicefördraget: Förklaring 22) Det presenterades också ett förtydligande angående

utformningen av det framtida försvar som togs upp i Amsterdamfördraget.

Förtydligandet gällde förslagen från det Europeiska rådet som inte skall påverka den

karaktär en medlemstats säkerhets -och försvarspolitik har och att förslagen skall

respektera medlemstaternas förpliktelser som några av medlemstaterna anses ha

gentemot NATO.(Nicefördraget: Artikel J.7)

Historisk institutionalism tar upp statiskheten och trögheten en institution har, då

förändring av en institutiton och förmågan att välja nya väg bara blir svårare med tiden

tack vare feedbackeffekterna och spårbundheten kopplat till det formativa momentet

som begränsade handlingsutrymmet för institutionen även i framtiden.(Pierson 2004:

21) Det har skett stora förändringar av EG och sedermera EU, nya medlemmar, nytt

26

geopolitiskt landskap och nya utmaningar. Det Europeiska rådet skapades i EG med

endast 10 medlemmar och under 1990-talet skulle en stor utvidgning mot Central- och

Östeuropa ske och därmed behövdes fördragstillägg för att ta sig an de nya

utmaningarna.(Tallberg 2013: 28) Dock så ser bestämmelserna för det Europeiska rådet

likadant ut.

4.7 Lissabonfördraget

Både Amsterdamfördraget och Nicefördraget får ses som fördrag som inte

tillfredsställde medlemstaterna kopplat till de nya institutionella utmaningar som

krävdes i och med inkluderingen av nya medlemstater framförallt från Central- och

Östeuropa. Detta skapade en frustration och det efterfrågades en debatt om hur

framtiden för EU skulle se ut.(Wessels 2016: 171) Ett konstitutionellt fördrag var på sin

plats i Rom 2005, men blev avisat av Holland och Frankrike via folkomröstning. Under

Tysklands ordförandeskap i det Europeiska rådet kom beskedet att en rapport skulle

komma angående utveckling av den europeiska unionen angående det konstitutionella

fördraget som gick i stupet 2005. (Wessels 2016: 173) Tyskland, med Angela Merkel i

spetsen, var en pådrivande aktör för att få igenom ett nytt fördrag och det var Tyskland

som lyckades att bryta dödläget efter misslyckandet 2005 och intensifierade samråden i

det Europeiska rådet. (Maufort 2016: 2)(Wesels 2016: 173) Vid regeringskonferensen

var det en konflikt framförallt Tyskland och Polen angående kriterierna och reglerna för

kvalificerad majoritets röstningar inom europeiska unionens råd. Detta till trots lyckades

aktörerna inom det Europeiska rådet nå konsensus kring det nya fördraget som skulle

komma att kallas för Lissabonfördraget. Irland, som enda land, skapade

raticifieringsproblem då en folkomröstning röstade ner fördraget (Wessels 2016: 173,

Maufort 2016: 2) Irland fick således garantier där det lovades ett vissa inslag angående

säkerhets- och försvarspolitiken samt frågor rörande etik och moral inte skulle

genomföras. I garantierna nämns det Europeiska rådet angående att ifall ett beslut om ett

gemensamt försvar måste kräva ett enhälligt beslut i det Europeiska rådet. (Protocol on

the concerns of the Irish people on the Treaty of Lisbon: artikel 3)

Lissabonfördraget innebar avsevärda formella ändringar angående det Europeiska rådet

jämfört med de utlåtande och fördrag som har skett sen dess institutionerande tre

decennier tidigare. Med Lissabonfördraget fick det Europeiska rådet en officiell status

som en av de sju olika institutionerna inom EU.(Lissabonfördraget: Artikel 13.1)

27

Europeiska rådets uppgifter i Lissabonfördraget är att det Europeiska rådet ska ge

unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna

politiska riktlinjer och prioriteringar. Det ska inte ha någon lagstiftande funktion.

Europeiska rådet ska bestå av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt av sin

ordförande och kommissionens ordförande. Unionens höga representant för utrikes

frågor och säkerhetspolitik ska delta i dess arbete. Europeiska rådet ska sammanträda

två gånger per halvår efter kallelse av sin ordförande. Om dagordningen kräver det, kan

var och en av Europeiska rådets medlemmar besluta att den ska biträdas av en minister

och, när det gäller kommissionens ordförande, av en ledamot av kommissionen. Om

situationen kräver det, ska ordföranden sammankalla ett extra möte i Europeiska rådet.

(Lissabonfördraget: Artikel 15.1-15.3) Sedermera står det i artikel 15 att Europeiska

rådet ska besluta med konsensus, om inte annat föreskrivs i fördragen, och att det

Europeiska rådet ska välja sin ordförande med kvalificerad majoritet för en

mandatperiod av två och ett halvt år, som kan förnyas en gång. I händelse av förhinder

eller allvarlig försummelse får Europeiska rådet avbryta ordförandens mandat enligt

samma förfarande.(Lissabonfördraget: Artikel 15.4-15.5)

Med Lissabonfördraget har alltså det Europeiska rådet fått en permanent ordförande på

ett mandat på två och ett halv år. Detta är nytt då ordförandeskapet har varit flytande

mellan stats-och regeringscheferna inom det Europeiska rådet. Ordföranden för det

Europeiska rådet får inte inneha ett nationellt mandat. Europeiska rådets ordförandes

uppgift är att leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt, verka för att underlätta

sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet, säkerställa förberedelser och

kontinuitet i arbetet samt skriva rapporten efter varje möte till Europaparlamentet. Det

är också ordföranden representera unionen utåt i de frågor som omfattas av

gemensamma utrikesfrågor och säkerhetspolitiken, utan att de befogenheter åsidosätts

som har tilldelats unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik.

(Lissabonfördraget: Arikel 15.6)

Det Europeiska rådet har fortsatt makt när det kommer till EU:s gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitik och det är det Europeiska rådet, med godkännande av

kommissionens ordförande, som utser unionens höga representant för utrikes frågor och

säkerhetspolitik. Det är unionens höga representant för utrikes frågor och

28

säkerhetspolitik som skall leda unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Den höga representanten ska genom sina förslag bidra till utformningen av denna

politik och ska såsom rådets bemyndigade ställföreträdare verkställa den. Den höga

representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik verkar också som kommissionens

vice ordförande. Det Europeiska rådet kan avbryta den höga representanten för utrikes

frågor och säkerhetspolitik mandatperiod. (Lissabonfördraget: Artikel 18.1-18.4)

Europeiska rådet skall också fastställa EU:s strategiska intressen och mål när det

kommer till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik men också andra områden

som omfattar EU:s yttre åtgärder, såsom EU:s förbindelser med ett annat land utanför

EU. (Lissabonfördraget: Artikel 22.1)

Det Europeiska rådet skall identifiera unionens strategiska intressen, ange målen och

fastställa de allmänna riktlinjerna, inklusive för frågor som har försvarsmässiga

konsekvenser. Det ska anta nödvändiga beslut och ifall det behövs så skall det

Europeiska rådets ordförande kunna sammankalla ett extra möte för att att fastställa den

strategiska inriktningen av unionens politik inför denna utveckling. (Lissabonfördraget:

Artikel 26.1)

Att det Europeiska rådet nu slopar det flytande ordförandeskapet och numera har en

ordförande på en mandatperiod på två och ett halvt år kan ses som layering utifrån HI-

perspektivet. Det nya systemet med en ordförande på två och ett halvt år som inte

innehar nationellt mandat är en ny institutionell faktor som läggs på den redan

existerande institutionen. Därmed blir det layering och således har det skett en

institutionell förändring med Lissabonfördraget. (Pierson 2004: 137)

I och med Maastrichtfördraget skedde också en institutionell förändring med functional

conversion och layering i och med att det Europeiska rådet fick en utsagd uppgift att

definiera och bestämma vilka principer EU ska ha inom det utrikes- och

säkerhetspolitiska området. Det Europeiska rådet har fortsatt en betydande roll för EU:s

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Detta kan ses som sequencing i och med att

beslutet som gjorts tidigare i historien, nämligen att ge det Europeiska rådet ansvar för

riktlinjer och principer för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i

Maastrichtfördraget så hade aldrig de artikelförändringarna som skedde vid

Lissabonfördraget angående det Europeiska rådet kopplat till den gemensamma utrikes-

29

och säkerhetspolitiken aldrig hänt och att det därmed följer sekvensen från tidigare i

historien. Alltså har tidigare beslut en betydande roll för framtida resultat, alltså

påverkade Maastrichtfördragets beslut Lissabonsfördragets beslut att ge det Europeiska

rådet makten att utnämna den höga representanten för utrikes frågor och

säkerhetspolitik. Sedermera har feedbackeffekterna gjort att transaktionskostnaderna

för att bryta upp stigberoende och byta till ett nytt spår så höga att institutionen är i

övrigt starkt kopplad till det formativa momentet. Artikel 15.1 i Lissabonfördraget är en

bestämmelse av det Europeiska rådet och säger Europeiska rådet ska ge unionen de

impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska

riktlinjer och prioriteringar. Det ska inte ha någon lagstiftande funktion. Jämfört med

de utlåtande som kom efter toppmötena 1974 där det Europeiska rådet

institutionaliserades där det sades att Erkännandet av behovet av ett helhetsgrepp på de

interna problemen med att uppnå den europeiska enheten och de externa problemen

Europa, regeringscheferna anser att det är viktigt att se framsteg och konsekvens i

verksamheten i Europeiska gemenskaperna och i arbetet med politiskt samarbete. Det

Europeiska rådets bestämmelser är fortsatt vaga och bestämmelsen i Lissabonfördraget

ser ut att vara starkt kopplat till utlåtandet efter Parismötet. Detta förklaras med HI att

det formativa momentet gör att handlingsutrymmet för framtida alternativ begränsas och

institutionen leds in på ett stigberoende. Ju längre stigberoendet och feedbackeffekter

finns och generas, desto svårare blir det att byta spår då kostnaderna för förändringar är

för höga. Det gör att även om Lissabonfördraget är en stor förändring av EU som

politisk institution, så är det Europeiska rådet i en såpass starkt stigberoende att det inte

går att bryta upp och gå in på en annan väg.

Alltså är huvuddragen för institutionen detsamma och väldigt likt som utlåtandet var i

1974 i Paris vid det formativa momentet. Det är fortsatt vaga bestämmelser för det

Europeiska rådet och det Europeiska rådet har fortsatt ingen lagstiftande makt.

5 Resultat

5.1 Svar på frågeställningarna

Studien skall ha besvarat tre frågeställningar.

30

- Hur går det att förklara det Europeiska rådet och dess utveckling utifrån historisk

institutionalism?

Svaret på frågeställningen finns i analysavsnittet. Analysen har tagit upp sju olika

toppmöten samt fördragsändringar för att förklara utvecklingen av det Europeiska rådet.

Det formativa momentet som startar stigberoendet och som låser fast institutionen och

dess aktörer och således begränsar handlingsutrymmet för framtida beslut har

identifierats vid toppmötet i Paris 1977. Det är vid toppmötet i Paris 1974 som låser fast

institutionen och leder in institutionen på ett visst spår. Toppmötet i London befäste

bara stigberoendet med sina klargörande och förbättringarna. Alla föränringar som

skedde kan kopplas till det formativa momentet. Med utlåtandena vid toppmötet i

London ökade transaktionskostnaderna och det blir alltså allt svårare att byta spår och

därmed befästs stigberoendet.

Det var vid Maastrichtfördraget som det Europeiska rådet för första gången nämnts i ett

fördrag, men rollen institutionen hade var detsamma och stigberoendet gick klart att

spåra till det formativa momentet. Maastrichtfördraget innebar en institutionell

förändring då functional conversion samt layering skedde då det Europeiska rådet fick

ett nytt mål att ta hand om som lades på det Europeiska rådets existerande funktionsätt.

Alltså skedde en institutionell förändring vid Maastrichtfördraget. Med

Amsterdamfördraget fortsatte institutionen att gå i samma spår som innan, alltså i

stigberoendet, kopplat till det formativa momentet. Feedbackeffekterna gör att trots att

en ny generation aktörer inom institutionen kommit fram så är institutionen fortsatt fast

i stigberoendet då kostnaderna för att bryta upp och byta spår för institutionen har blivit

alldeles för dyr att göra efter så många år. Desto fler beslut och längre tid på en och

samma väg, ju dyrare blir transaktionskostnaderna för ett nytt spår. Detsamma gällde

Nicefördraget där det Europeiska rådets uppgifter är detsamma och stigberoende är

starkt kopplat till det formativa momentet. Och trögheten och statiskheten visas stark i

och med Nicefördraget då Nicefördraget skulle vara svaret på de institutionella

utmaningarna som kom till efter planeringen av utvidgningen.

Vid Lissabonfördraget skedde ett antal förändringar som är viktiga. Layering skedde när

fördraget bestämde att det Europeiska rådet skall ha en ordförande på en mandatperiod

på två och ett halvt år. Också sequencing går att hitta vid Lissabonfördraget då det går

31

att koppla till Maastrichtfördragets beslut att ge det Europeiska rådet ny roll i och med

att ge dem makt över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Lissabonfördraget uppvisade också sequencing. Det Europeiska rådets funktioner och

roller är fortsatt starkt kopplade till det formativa momentet och institutionen är trots de

institutionella förändringarna fast i stigberoendet tack vare de feedbackeffekter det

genererar.

–Vilka pådrivande aktörer går det att identifierakopplat till det Europeiska rådets

utveckling?

Vid identifierandet av aktörer går det att finna framförallt två aktörer som kan räknas

som pådrivande vid toppmötet i Paris, presidentr Valéry Giscard d'Estaing från

Frankrike och förbundskansler Helmut Schmidt från Tyskland. Det var framför allt de

som agerade för ett institutionaliserandet av det Europeiska rådet. Fortsättningsvis var

François Mitterrand initialt motståndare till fortsatt institutionell utveckling, men

ändrade sedermera ståndpunkt och blev därmed en pådrivande aktör för institutionell

utveckling. Likaså den tyska kristdemokraten Helmut Kohl såg det Europeiska rådet

som ett viktigt organ och för fortsatt utveckling och var en pådrivande vid den

Europeiska enhetsakten. Tyskland var också starka pådrivande aktörer vid

Lissabonfördraget, där Angela Merkel spelade en stor roll.

–Vilka motståndskraftiga aktörer går det att identifiera kopplat till det Europeiska rådets

utveckling?

Harold Wilson, premiärminister i Storbritannien, hade innan toppmötet i Paris 1974

utlovat en folkomröstning i Storbritannien angående fortsatt medlemskap i

gemenskapen och hade en hel del kritik mot det europeiska sammarbetet vid tillfället

och agerade därmed bromskloss för institutionell utveckling. Kritiken i sig var inte mot

institutionaliserandet av det Europeiska rådet, utan handlade om andra faktorer

angående sammarbetet. Vid den europeiska enhetsakten var Storbritanniens

premiärminister än en gång kritisk till delar av sammarbetet. Margaret Thatcher såg inte

positivt på de institutionella förändringar som skulle ske vid den europeiska

enhetsakten. Tillsammans med Greklands premiärminister och initialt Frankrikes

François Mitterrand som sedermera bytte ståndpunkt var hon en av de mer kritiska till

32

den institutionella utvecklingen i EU. Men analysen visade att Margaret Thatcher tog

chansen att få igenom den Europeiska enhetsakten för att de positiva besluten såsom

den interna marknaden övervägde de negativa. Också Danmark var en stark aktör som

motståndare i rädsla för den institutionella utvecklingen som skulle ske vid enhetsakten.

Även vid Maastrichtfördraget var Danmark en stark motståndsaktör då det nationella

parlamentet orsakade raticifieringsproblem när de röstade ner Maastrichtfördraget.

Polen och Irland kan identifieras som motståndare vid Lissabonfördraget.

5.2 Egna reflektioner och slutdiskussion om resultatet.

Vad analysen av fallet har visat är att statiskheten och trögheten är stor inom det

Europeiska rådet. Mycket har hänt med EU sedan 1974 då det Europeiska rådet

institutionaliserades, men ändå har det Europeiska rådet fortsatt att vara ett viktigt organ

samt fortsatt på en inslagen väg. Mellan toppmötet i Paris 1974 och Lissabonfördraget

har medlemsstaterna mer än tredubblats, men bestämmelserna av det Europeiska rådet

är sig likt och vagt som det var 1974.

Dessutom ger analysen med hjälp av de verktyg som används från historisk

institutionalism en förklaring till det Europeiska rådets utveckling från Paris toppmötet

1974 till Lissabonfördraget och dess tillträde 2009. Historisk institutionalism är en

användbar teori att använda sig av för att förklara institutioners statiskheten och tröghet,

vilket analysen har visat. Fallen av institutionell förändring är få. Under de decennier

som det Europeiska rådet har funnits, mellan 1974 och Lissabonfördraget, har

aktörerna i institutionen bytts ut och EG och EU har ställts inför nya utmaningar. Detta

till trots har de institutionella förändringarna varit få. Analysen har visat på detta genom

användandet av de fyra verktygen från historisk institutionalism och därmed besvarat

frågan huruvida i vilken mån det går att förklara det Europeiska rådet och dess

utveckling utifrån Historisk institutionalism. Analysen och studien har alltså visat att det

Europeiska rådet har fastnat i ett stigberoende kopplat till det formativa momentet.

När det kommer till identifierandet av aktörer som varit antingen pådrivande eller

motståndare till den institutionella utvecklingen är det sällen det Europeiska rådet som

institution har varit det huvudsakliga problemet, men eftersom utvecklingen av det

Europeiska rådet har varit inbakade i nya fördrag och fördragstillägg så har det

Europeiska rådet och dess utveckling varit i påverkade av motståndskrafterna. En egen

33

reflektion angående varför aktörer inte har motsatt sig utveckling av det europeiska

rådet såsom vissa aktörer har motsatt sig utvecklingen av europeiska unionens råd är att

trögheten och statiskheten har varit så tongivande i det Europeiska rådet och därmed är

det inte mycket att motsätta sig.

Valet av teorin i denna studie har varit väldigt viktigt och styrande för denna studie.

Som tidigare togs upp i kapitlet om kritik och alternativa teorier finns det andra teorier

som skulle kunna göra förståelsen och resultatet av denna studie annorlunda ifall studien

gjorts av en annan nyinstitutinalistisk teori såsom Rational Choice Institutionalism.

Dock så är HI en etablerad teori och därmed bör studien ha legitimitet.

5.3 Förslag på vidare forskning

Eftersom historisk institutionalism ser på historiens betydelse av en institution

utveckling kan det rimligvis sägas att framtida forskning kommer att behöva applicera

historisk institutionalism på framtida fördragsförändringar och nya bestämmelser för att

förklara institutionens utveckling och nya aktörer kommer träda in inom institutionen

och därmed bör intresset för identifierandet av pådrivande och motståndsaktörer fortsatt

finnas i framtiden.

Det skall också påpekas att det finns andra intressanta teorier inom den

nyinstitutinalistiska skolan som skulle kunna appliceras på fallet, det Europeiska rådet.

Som Jonas Tallberg skrev i Bargaining Power in the European Council så är

forskningen begränsad av det Europeiska rådet och därmed är forskning av det

Europeiska rådet särskilt välkommet.

Istället för att använda sig av HI så finns det bland annat Normativ institutionalism och

Rational Choice Instutionalism inom den nyinstitutinalistiska skolan som skulle ge

alternativa förklaringar till utvecklingen av det Europeiska rådet.

34

Referenser

Böcker

Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.) (2012).Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. 4., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik

George, Alexander L. & Bennett, Andrew (2005). Case studies and theory developmentin the social sciences. Cambridge, Mass.: MIT

Marsh, David & Stoker, Gerry (red.) (2002). Theory and methods in political science. 2.ed. Basingstoke: Palgrave Macmillan

Nugent, Neill (2010). The government and politics of the European Union. 7. ed. Basingstoke: Palgrave Macmillan

Peters, B. Guy (2012). Institutional theory in political science: the new institutionalism. 3., [rev.] ed. London: Continuum

Pierson, Paul (2004). Politics in time: history, institutions, and social analysis. Princeton, N.J.: Princeton University Press

Saurugger, Sabine (2014). Theoretical Approaches to European Integration. Pallgrave Macmillan

Tallberg, Jonas (2013). EU:s politiska system. 5., rev. uppl. Lund: Studentlitteratur

Wessels, Wolfgang (2016) The European Council. Pallgrave Macmillan

Westlake, Martin & Galloway, David (2004). The Council of the European Union:. 3. ed. London: John Harper Publishing

EU-fördrag

Single European Act, 28 Februari 1986. (Online) OJ L 169 http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Sea-1986.pdf Hämtad: 2016-08-10

Treaty of Amsterdam Amending the Treaty on European Union, the Treaties Establishing the European Communities and Certain Related Acts, 2 Oktober 1997. (Online) OJ C 340http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Ams-1997.pdf Hämtad: 2016-08-12

Treaty of Lisbon amending the Treaty on European Union and the Treaty establishing the European Community, 13 December 2007.(Online) OJ C 306http://www.lissabonfordraget.se/fordraget/eu-fordraget.php#avdelning1 Hämtad: 2016-08-02

35

Treaty of Nice Amending the Treaty on European Union, the Treaties Establishing the European Communities and Certain Related Acts, 26 Februari 2001.(Online) OJ C 80http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Nic-2001.pdf Hämtad: 2016-08-12

Treaty on the European Union, 7 Februari 1992. (Online) OJ C 191 http://www.lexnet.dk/law/download/treaties/Maa-1992.pdf Hämtad: 2016-06-18

Digitala Källor

Denmark: EMU opt-out clause(2006). Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=URISERV%3Al25061 Hämtad: 2016-08-03

Deschamps, Etienne.(2016) The British Call For Renegotiatio. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_british_call_for_renegotiation-en-e13a68a7-a6af-4c17-9577-00f1aed86dcd.html Hämtad: 2016-01-02

Deschamps, Etienne (2016). The Signing of the Single European Act.Cvcehttp://www.cvce.eu/en/recherche/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/6d24b681-9251-4e31-8246-6f6ada5bc5e9 Hämtad: 2016-07-07

Deschamps, Étienne(2016) The Treaty of Nice. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_nice-en-ef3a3426-1993-489c-86ee-a92d1b781990.htmlHämtad: 2016-08-10

Deschamps, Etienne & Maufort, Laurence (2016). Preparations for the Single European Act (SEA). Cvce http://www.cvce.eu/en/obj/preparations_for_the_single_european_act_sea-en-7c34ff97-f690-4b88-aac5-5e2020055c06.html Hämtad: 2016-08-02

Europeiska enhetsakten (2010).Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/?uri=URISERV:xy0027 Hämtad: 2016-06-10

EU Renegotiation: David Cameron urges 'flexibility' from leadrs. (2015)http://www.bbc.com/news/uk-politics-eu-referendum-35118036 Hämtad: 2016-08-13

Europeiska rådets möteskalender 2015.Europeiska rådet.http://www.consilium.europa.eu/sv/meetings/european-council/?frDt=01%2F01%2F2015&frDt_submit=01%2F01%2F2015&toDt=31%2F12%2F2015&toDt_submit=31%2F12%2F2015&ent%5B%5D=600&p=1&stDt=20160812 Hämtad:2016-08-02

History of the European Union 1977. European Unionhttp://europa.eu/about-eu/eu-history/1970-1979/1977/index_en.htm Hämtad: 2016-08-10

Heptonstall, Geoffrey (2012) Britain's Forgotten Prime Minister: Harold Wilson. Contemporary Review Company Ltd.

36

http://eds.b.ebscohost.com.ludwig.lub.lu.se/eds/pdfviewer/pdfviewer?sid=a931513a-81b4-4dc0-9f01-9a575634b851%40sessionmgr120&vid=3&hid=104 Hämtad 2016-06-17

Maufort, Laurence (2016). The Treaty of Lisbon. Cvce. http://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_lisbon-en-9750ea95-2e64-4e9c-884d-197701497584.html Hämtad: 2016-08-09

Pappalardo, Fabio.(2016) The Treaty of Amsterdam. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_amsterdam_of_2_october_1997-en-369051b8-d6af-4c81-bde4-2532844e04bf.html Hämtad: 2016-07-23 Pappalardo, Fabio.(2016) The Treaty of Maastricht. Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/the_treaty_of_maastricht-en-623fb976-c100-466b-85ac-2e0104f625c7.html Hämtad: 2016-07-22

Protocol on the concerns of the Irish people on the Treaty of Lisbon, in Official Journalof the European Union (2013) Cvce http://www.cvce.eu/en/obj/protocol_on_the_concerns_of_the_irish_people_on_the_treaty_of_lisbon_13_june_2012-en-97d2f6af-009e-4866-add4-306379e6c0fc.html Hämtad: 2016-08-09

Session of the European Council London, 29 and 30 June 1977http://aei.pitt.edu/1410/1/London_june_1977.pdf Hämtad: 2016-01-23

Tallberg, Jonas (2007) Bargaining Power in the European Council. Stockholm Universityhttp://aei.pitt.edu/8045/1/tallberg-j-12c.pdf Hämtad: 2016-08-13

Treaty of Maastricht on European Union(2010). Eur-Lex.http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=uriserv:xy0026 Hämtad: 2016-07-24

Wilson, Harold. 7 December, 1974. Statement by Harold Wilson (Online) Cvcehttp://www.cvce.eu/en/obj/statement_by_harold_wilson_7_december_1974-en-5584ed2e-22b0-4fe9-9235-eeda1365b1b2.html Hämtad: 2015-12-19

Unilateral Declarations of Denmark to Be Associated to the Danish Act of Ratification of the Treaty on European Union and of Which the Eleven Other Member States Will Take Cognizance. Europaparlamentethttp://www.europarl.europa.eu/summits/edinburgh/b3_en.pdf Hämtad: 2016-08-07

37