FALLS, FRAILTY AND BONE HEALTH

Dublin 9-10 november 2017

Det här var den första europeiska konferensen inom områdena fall, frailty, frakturer,

sarkopenia, osteoporosis samt nutrition och riktade sig till olika professioner. Med

geriatrikens ”Big 5” i bakhuvudet: Mind, Mobilisty, Medication, Multi-complexity, Matters

most, så gäller det att finna vad som är viktigt för den äldre personen

Torsdagen startade med välkomstanförande av:

Tash Masud geriatriker från Nottingham University hospital och

Dawn Skelton, professor-fysiolog från Caledonian University i Glasgow.

Därefter hölls gemensamma föreläsningar och ämnet som behandlades var Fall. Dawn pratade

om bl a Later Life Training, som är den utbildningsverksamhet hon driver i Storbritannien

inom fallprevention. Hon sa att träning är lika viktigt i fallprevention som medicin och att

man ska ordinera träning som är individuellt anpassad!

Träning har positiv effekt på fallrisk om:

• Multifaktoriell interventionsprogram

• Grupp och självträning

• Se över fallrisker i hemmet

Det har framkommit lite olika resultat kring om hur fallprevention även kan förebygga

frakturer. Sex olika studier redovisade ett gemensamt resultat om att frakturer hade minskat

med 66%, efter fallpreventiv träning, men fortsatt forskning pågår.

Dawn nämnde Cathy Sherringtons studier där träning har visats förhindra fall. I hennes

senaste studie ingick personer som hade fallit tidigare. Enligt Cathy ska träningen vara:

mycket utmanande intensiv balansträning mer än 3 tim/v mer än 50 tim/månad + progressiv

styrketräning för benen. Gångträning är bra men rask gångträning kan öka fallrisken om man

har mycket nedsatt balans. Träningen minskar även fallrädslan!!! Ref: Sherrington C et al. A post-hospital home exercise program improved mobility but increased falls in older

people: a randomised controlled trial. PLoS One. 2014 Sep 2;9(9):e104412.

Dawn påpekade att det är mycket viktigt att träningen instrueras av rätt person i rätt dos och

individuellt anpassad! Alla program är inte effektiva för alla grupper av äldre personer. Man

måste också hålla på och träna under en längre period. Det är kanske så att äldre personer inte

får träning tillräckligt länge, tillräckligt intensivt, tillräckligt progressivt…?

Hon påpekade också att man behöver ha ”understödd överföring” (supported transition) om

personen ska föras över till en annan vårdgivare/vårdnivå så att träningen verkligen fortsätter.

Viktigt att få stöd och att någon frågar hur det går!! Det är även viktigt att påpeka att man ska

fortsätta med sina vanliga aktiviteter och inte tro att träningen ett par-tre gånger i veckan

räcker. Risk att man sätter sig och är nöjd med att ingå i en gruppträning….

Efter utskrivning från sjukhus har många patienter 10-15% nedsatt funktionsförmåga jämfört

med före. Rehabiliteringen på sjukhus är inte så imponerande. Viktigt göra en individuell

bedömning av personen behöver träna. Ett individuellt utbildningsprogram kan ändra en

personens hälsobeteende.

Filmer från vårdhem där man tittat på hur äldre personer faller: Bland män är det vanligare att

man faller vid uppresning eller när man inte har stöd. För kvinnor är det vanligaste att falla

genom snubbling (tripping).

Chair stand 30 sek kan förutsäga fall bättre än TUG. Mindre än 7 repetitioner finns ökad

fallrisk. Fler män än kvinnor faller i samband med uppresning/nedsittning och fler kvinnor än

män faller genom att snubbla.

Ref: Applebaum EV et al. Modified 30-second Sit to Stand test predicts falls in a cohort of institutionalized

older veterans. PLoS One. 2017 May 2;12(5):e0176946.

Gör alltid fallriskbedömning!

Ny teknik kanske kan öka följsamheten till träning, inte minst i glesbygd. Ex Säkra steg

(app som är på gång att utvecklas).

Pågående studie i Storbritannien: PreFIT (Prevention of falls and injury trial), Sarah Lamb.

9000 deltagare är rekryterade på olika orter, hemmaboende personer.

PhISICAL – RCT-studie där programmet FaME ska användas. FaME är träning med lite

svårare komponenter än Otago.

NICE – guidelines för fallprevention

Aktivitetsnivå vid 65 års ålder kan förutsäga fall vid 90 års ålder.

Mer än 30 min träning/ dag minskar fallrisk eller risk för upprepade fall med 35-40%.

Endast 19% av männen och 12% av kvinnorna lever upp till rekommendationerna om

balansträning.

Ref: Paganini-Hill A et al. Lifestyle Factors and Dementia in the Oldest-old: The 90+ Study. Alzheimer Dis

Assoc Disord. 2016 Jan-Mar;30(1):21-6

Att minska sittandet är viktigt, inte minst på sjukhem, t ex genom att resa sig minst 1 g/timme.

En pågående studie på sjukhem testar att man gör 10-15 sit-to-stand för att se om det kan

minska fallrisk.

Referens: Copeland JL et al. Sedentary time in older adults: a critical review of measurement, associations with

health, and interventions. Br J Sports Med. 2017 Nov;51(21):1539.

SIT LESS – BUILD STRENGTH – EXERCISE BALANCE

Rose-Anne Kenny, professor i medical gerontology från Dublin pratade om

kardiovaskulära aspekter och orsak till fall. Viktigt att tidigt hitta tecken på nedsättning av

kardiovaskulära systemet.

Fall påverkas av blodtrycket, t ex lågt blodtryck, men inte helt klart att fall har samband med

ortostatism (!). Oförklarade fall har ofta samband med kardiovaskulära problem, t ex lågt

blodtryck, hjärtsvikt. Cerebralt blodflöde är generellt lägre hos äldre personer och man är mer

påverkad av flödesförändringar. (ref Bhangu 2017). Blodtryck och hjärtpåverkan står ofta

bakom oförklarliga fall.

Ref: Jansen S et al. The association of cardiovascular disorders and falls. A systematic review. J Am Med Dir

Assoc. 2016 Mar 1;17(3):193-9.

Vid uppresning sjunker blodtrycket, men återställs relativt snabbt i normala fall. Hos yngre

(under 60) ska det återställas inom 40 sekunder. Hos äldre 80+ tar det mer än 120 sekunder.

Man bör därför testa blodtrycket med tanke på det tidsperspektivet.

Högt blodtryck och lågt blodtryck (ortostatisk hypotension) kan öka fallrisken med 30%.

Även hjärtflimmer ökar fallrisken. Ca 20% hos personer över 80 år har hjärtflimmer vilket är

associerat med svimning och fall. Nästan en tredjedel av fallen kan ha samband med arytmi.

2/3 vet inte om att de har arytmi och arytmi leder till en 5 ggr ökad risk för ytterligare fall hos

en person.

Inte bra med aggressiv insättande av blodtrycksläkemedel vid högt blodtryck, då försämras

återhämtningen efter uppresning ännu mer och fallrisken ökar.

Träning av glutéer minskar fallrisken (förbättrar ”pooling” av blodet och minskar ortostatisk

hypotension.

Nathalie van der Velde, geriatriker från Amsterdam, pratade om läkemedel

och polyfarmaci i relation till fall och frailty. Bland personer över 65 år, har hälften minst en

sjukdom och hos 75 åringar och äldre, har hälften minst 3 sjukdomar samt äter många olika

läkemedel. Det ökar risken för biverkningar av läkemedlen. Nathalie pratade om ”adverse

drug events” (ADR). Den risken ökar vid frailty. Andra riskfaktorer för ADR är bl a ålder,

kön, övervikt, och sjuklighet. ADR kan ge symtom som t ex fall, magblödning, förvirring m

m.

Om äldre personer har 6,5 mediciner eller fler har de ökad risk för frailty och disability. 90%

av ”fallare” använder fallriskökande mediciner som tex läkemedel kopplade till hjärt-

kärlsjukdom ( icke-selektiva beta-blockerare, de selektiva ger ingen ökad fallrisk) och

”psychotropic drygs”.

Frailty påverkar associationen fall-läkemedel.

Ref: Bromfield SG et al. Blood Pressure, Antihypertensive Polypharmacy, Frailty, and Risk for Serious Fall

Injuries Among Older Treated Adults With Hypertension. Hypertension. 2017 Aug;70(2):259-266.

För äldre är ofta självständighet viktigare än överlevnad.

Avan Sayer, professor i geriatrisk medicin vid Newcastle University, pratade

om diagnostisering av sarkopeni. Hon konstaterade att sarkopeni från början innebar enbart

förlust av muskelmassa och funktionsförmåga under åldrandet. Sedan kom tillägg av

gånghastighet och man startade då en utredning om sarkopeni med mätning av gånghastighet

och gick vidare med utredning av muskelmassan efter det.

Vid 85 år har i genomsnitt 21% av befolkningen sarkopeni men redan bland personer över 67

år har ca 4,5 5 av männen och nära 8 % av kvinnorna sarkopeni. Handstyrka och

gånghastighet är kopplade till fler frakturer; försämrad kognition, kardiovaskulära sjukdomar

och en ökad hospitalisering. Handstyrkan är associerad med sarkopeni och har även

konstaterats ha samband med längden på sjukhusvistelse och om man kan skrivas ut till eget

hem.

Peak mean grip strength vid 32 år och är 52 kg för män och 32 kg för kvinnor. Cut-off-värde

för risk för sarkopeni: 27 20?? kg för män, 16 kg för kvinnor.

Fysisk aktivitet, diet, genetiska faktorer och tidig utveckling av sarkopeni påverkar förekomst

av densamma

Hur ska sarkopeni förebyggas och behandlas? En geriatrisk bedömning behöver göras vilken

innefattar muskel- och funktionsförmåga samt påverka livsstilsfaktorer. Träning, fra

högintensiv, och god nutrition har visat sig ha effekt även när sarkopeni är påvisbar. Det

behövs protein och en bra halt av D vitamin En äldre person behöver äta 1,2-1,5 g

protein/kg/dag! Effektiva läkemedel håller på att utvecklas.

Man har i en stor epidemiologisk studie följt nyfödda och mätt födelsevikt, mat etc samt mätt

60-70 år senare (hälsa, livskvalitet, mat, fysisk aktivitet). Födelsevikten sågs då ha samband

med muskelstyrka efter 60-70 år.

Ref: Dodds R & Sayer AA. Sarcopenia and frailty: new challenges for clinical practice. Clin Med (Lond). 2016

Oct;16(5):455-458.

Dodds R et al. Physical activity levels across adult life and grip strength in early old age: updating findings from

a British birth cohort. Age Ageing. 2013 Nov;42(6):794-8

SPRINT – en stor studie som pågår inom detta område i Europa.

LACE trial i Storbritannien är en multicenterstudie om sarkopeni:

En kartläggning av medelålders personer behöver göras för att upptäcka/förhindra/bromsa

uppkomst av sarcopeni. För att kunna göra det, måste man bedöma styrka och fysisk

funktionsförmåga samt andra fysiska utfallsmått.

Varför diagnosticera sarkopeni? Prediction – förutse individuell risk, Prevention – förebygga,

skjuta upp, Treatment – för äldre personer med sarkopeni (protein och träning)

Det finns en speciell intressegrupp för forskning inom frailty och sarkopeni.

Artiklar: Bann D et al. Physical activity across adulthood in relation to fat and lean body mass in early old age: findings

from the Medical Research Council National Survey of Health and Development, 1946-2010. National Survey of

Health and Development scientific and data collection team. Am J Epidemiol. 2014 May 15;179(10):1197-207.

Bann et al. Light Intensity physical activity and sedentary behavior in relation to body mass index and grip

strength in older adults: cross-sectional findings from the Lifestyle Interventions and Independence for Elders

(LIFE) study. LIFE Study Group.

PLoS One. 2015 Feb 3;10(2):e0116058.

Professor Reto Kressig från Schweiz pratade om Sarcopenia and Nutrition.

När man blir äldre (>55år) förändras energibehovet. Man behöver äta med ökad ”density”

(täthet) näringsmässigt dvs färre tomma kalorier, för pga minskad muskelmassa behövs det

25% mindre kalorier men lika mycket eller mer näringsämnen!

För ett ”healthy muscle ageing” krävs träning och ökat protein intag. Man behöver äta 1-1,5 g

protein per kg kroppsvikt per dag, vilket är detsamma som 6,5 kg kött! (Deutz 2014).

Protein och träning leder till förbättrad styrka. Protein finns i nötkött men inte minst i mjölk,

soja och ägg. Hos äldre bör man äta > 25g protein/dag, mindre än så ger ett sämre svar på

träning.

I en studie jämförde man en grupp som åt 220 g fint kött (dyrt!) per dag i 6 månader med en

grupp som åt kolhydratrik mat + träning + vitamin D i 6 månader. Grupp 1 blev starkare och

fick ökad muskelmassa i jämförelse med grupp 2.

Prof Kressigs råd är att äta protein 3 ggr/dag, även till frukost (ägg, ost, yoghurt). Det finns

proteiner som är ”snabbare” och där man inte behöver äta så stora mängder för att få samma

effekt, s k Whey-proteiner. Det finns en aminosyra, leucine, som är mycket viktig för

muskeluppbyggnad. Leucine skyddar mot kolesterol och skyddar muskelcellen. Whey kan

berikas med leucine, det blir då en mer rimlig mängd protein att få i sig (6 g Whey + 5 mg

leucine), kan ges i pulver. Man provade detta på ett sjukhem i Schweiz och ökad

muskelmassan signifikant UTAN träning.

Dr Briggs, Trinity College Dublin, pratade om att

depression ökade risken för oförutsedda fall hos hemmaboende äldre utifrån en irländsk

longitudinell studie (TILDA). I studien följdes 7000 äldre personer (50 år eller äldre) i 5 år,

med depression vid baslinjen, när det bl a gällde fallregistrering. 10% av deltagarna hade

depression och denna grupp hade ett ökat antal fall, längre tid för TUG och fler var kvinnor.

”Fallare”, det som i studien benämndes ”unexplained falls”, hade högre grad av association

med hjärtsjukdom (20% hade arrytmi) än ”icke-fallare”. Av dem som hade depression vid

studiens början hade också fler oförutsedda fall vid 2-års uppföljningen.

Briggs menar att en person som har depression och är fallrädd, har en rejält ökad fallrisk-

även om personen aldrig fallit tidigare. Kanske är det så att personer med depression och som

har fallit, troligen har en minskad funktionsförmåga som förklaring till fallet….

Barry Green, Dublin (barry.greene@kinesis.ie) – Prediction of falls in

community dwelling older adults using body-worn sensors and clinical risk factors

Han berättade om en studie där en sensor testades för att förutse fall. 400 personer var med i

studien, medelålder 74 år. Deltagarna förde falldagbok som samlades in varje vecka. Man

gjorde olika kliniska mätningar samt utrustade deltagarna med sensorer, en på varje ben, som

registrerade rörelser och lägesändringar genom s k QTUG https://www.kinesis.ie/qtug/ . När

man tittat på sensorregistreringarna har man noterat att vändningar är viktig för fallrisk,

liksom tid för uppresning från sittande. Han sa också att man kan minska fallrisk med 30-40%

riktad intervention i tidigt skede!!!

Triona McNicholas – Orthostatic hypotension, orthostatic intolerance and

fear of falling

Triona McNicholas talade om ortostatisk hypotension som bl a orsakas autonomt och av

läkemedel. Hon tog upp sambandet mellan ortostatisk hypotension och fallrädsla, vilket mätts

i en studie 50+ med 8500 deltagare. I resultatet syntes dock inget statistiskt samband mellan

ortostatisk hypotension och fallrädsla.

Jesper Ryg, Odense (jesper.ryg@rsyd.dk)– Activities of daily living at

adminission to acute geriatric departments predicts hip fracture – a nationwide cohort study

Jasper Ryg berättade om en dansk studie på patienter inskrivna på geriatriska avdelningar.

17% av kvinnorna (medelålder 84 år) och 5% av männen (medelålder 81 år) hade

osteoporosbehandling före sjukhusvistelsen. Incidensen av höftfraktur var 45/1000 för

kvinnor och 32/1000 för männen. 44% av kvinnorna har tidigare haft en osteoporosrelaterad

fraktur. Man använder i Danmark Barthel Index (BI) som ett nationellt ADL-instrument.

Analys av data visade att de som var moderat beroende enl BI hade högst risk att få en

höftfraktur (de med högst poäng var mer självständiga och de med lägst poäng var mest

beroende av hjälp och kunde inte gå själva, därmed lägre risk för fall). 2/3 av patienterna hade

>5 mediciner. Han ställde sig frågan vilka delar av BI som var kopplade till en ökad risk för

höftfraktur…!?

Dr Madhavi Vindlacharuvu (t v på bilden), geriatriker, Cambridge university

– Post discharge hospital readmission in a cohort of hip fracture patients

Madhavi Vindlacharuvu pratade om hur man kan mäta effektiviteten av vården vid

utskrivning. I Storbritannien rekommenderas 120 dagars uppföljning för patienter med

höftfraktur. 35% av patienterna med hf återinskrivs inom 180 dagar, vanligaste orsaken var

fall (35%), störst risk var under första veckan efter utskrivning. Ofta blir sjukhusvistelsen

längre vid återinskrivning.

Slutsats: personer som haft en höftfraktur har mycket stor risk ytterligare fall. Fallprevention

är nödvändig! Stor fallrisk efter utskrivning! Skörare patienter har större risk för

återinskrivning. Telefonkontakt med patienterna kan minska risken för återinskrivning.

Dr, Geeske Peeters, Dublin, höll ett anförande om The prevalence of falls in

middle aged adults: results from coordinated analyses of harmonized Data from four

population based cohort studies. Kvinnor i 40-60 årsåldern har sämre balans än yngre.

Fallrisken ökar alltså med ålder, mer hos kvinnor än män, och även om fallrisk är lägre i

medelåldern så är den inta låg. Man vet också att intervention hos medelålders kvinnor ger

snabbare förbättring än senare i livet.

Doktor Robert Morris, Nottingham University - Preventing inpatient

falls and fractures. 2014 rapporterades 13-51% fall på sjukhus. På Roberts sjukhus rapporteras

ca 3500 fall/år. Över 1300 av dessa leder till märkbara skador och av dessa är ca 50

höftfrakturer.

Man vet att färre än 5% av alla fall leder till fraktur och fler än hälften utvecklar fallrädsla

efter fallet vilket minskar självtilliten. Fall leder också till att sjukhusvistelsen förlängs med 3-

14 dagar ( äldre data..). Multiprefessionell bedömning och behandling minskar fall och

fallskador där träning är en del i behandlingen. Därför är det viktigt som sjukvårdspersonal att

beteendet ändras där den individuella bedömningen gör och att åtgärder implementeras.

Dr Sean Kinnelly, Tallagh hospital, Dublin talade om ”Dementia, Falls and

Frailty” och kom in på the frailty phenotype. Han berättade om ett patientfall med en 72-årig

kvinna som hade remitterats till en minnesmottagning. Hon hade MMT 29, diabetes, högt

blodtryck, osteoporos, kronisk njursvikt, starr och astma, åt mer än 5 mediciner men gick

självständigt med en käpp. Man screenar ångest och depression, ADL-funktion, AMPS

(exekutiv funktion), gör en strukturerad intervju (RBANS) och fyller i en klinisk demensskala

(CDR) samt utför TUG, utvärderar nutritionsstatus och gör en CGS (Comprehensive Geriatric

Assessment). Damen hade bra resultat i alla utom TUG (16 sek) + hade risk för undernäring.

Man gjorde en MRI hjärna samt tog prover i ryggmärgen. Kvinnan fick en diagnos MCI

(minimal cognitive impairment). Intervention kunde vara utbildning/information, arbetsterapi

samt fysisk aktivitet. Han pratade även om hjärnreserven, bl a storleken på hjärna och antalet

neuron i hjärnan. Dr Kinnelly sa också att fysisk frailty (nedsatt fysisk funktionsförmåga) gav

en ökad risk för Alzheimer och att hastigheten i utvecklingen av fysisk frailty påverkar risken

för Alzheimer.

I en studie på akutavdelning med 205 äldre personer som kom från eget hem fann man att de

som hade demenssjukdom hade fler fall, fler mediciner, hade högre grad av fysisk frailty, fler

sjukhusvistelser och färre kunde skrivas ut till egen bostad. Han menar dock att 40% av detta

är reversibelt, kan behandlas och/eller förebyggas men att det behövs mer forskning. Något

som påverkar risken för demens är antal år man gått i skola och fysisk aktivitet.

Referenser: Robertson DA et al. Cognitive function in the prefrailty and frailty syndrome. Am Geriatr Soc.

2014 Nov;62(11):2118-24.

Robertson DA et al: Negative perceptions of aging and decline in walking speed: a self-fulfilling prophecy.

PLoS One. 2015 Apr 29;10(4):e0123260.

Gareth Clifford, fysioterapeut, MSc, St Vincent University Hospital,

Dublin, pratade om fallrisk bedömning med uppföljning för patienter som ligger på sjukhus.

En tredjedel av alla som faller står för 2/3 av alla fall på sjukhus. På hans sjukhus har man

numera en ”checklista” för att minska antalet fall som bygger på en multifaktoriell bedömning

och behandling. Efter att den implementerades har fallen halverats på ortopedavdelningarna,

minskat med 36% på de geriatriska avdelningarna och med 33% med medicinavdelningarna.

Detta för att man har ökar medvetandet om fall (bland personal) och att man efterlever

checklistans punkter.

Geriatriker prof Alfonso Cruz-Jentoft från Madrid inledde 10 november

med ett föredrag om ”The frailty concept – is it useful?”

Han menade att frailty handlar om beroende mer än funktionsnedsättning men sa också att

kognition och fysisk frailty hör samman. Det gäller att identifiera personer som är ”prefrail”

eftersom det tillståndet kan förutsäga ”negativa resultat” som t ex fall, hjälpberoende, intag av

alltför många läkemedel, ökade kostande för hälso- och sjukvården mm. Vi kan behöva

påverka redan i yngre åldrar!

Att hamna i cirkeln mot frailty handlar om nedsatta reserver och motståndskraft mot stress.

De fysiska systemen bryts ner successivt och skapar en sårbarhet. I cirkeln förlorar man först

avancerad ADL-förmåga, därefter IADL och sist PADL. Fysisk träning är hörnstenen i att

återhämta sig + nutrition. Återhämtning från ”prefrail” till ”not frail” kan ske av sig själv men

då använder man sina reserver ????.

Referens: Avila-Funes JA et al. Vascular Cerebral Damage in Frail Older Adults: The AMImage Study.

J Gerontol A Biol Sci Med Sci. 2017 Jul 1;72(7):971-977

Riccardo Calvani, läkare, Rom, tog upp ”Definition and

diagnosing frailty – methods?”. Frailty ska ALLTID bedömas och man kan använda både

screening- och bedömningsinstrument. Man behöver dock särskilja hur frailty

screenas/bedöms mellan frailty phenotype och frailty index. Frailty phenotype baseras

huvudsakligen på fysisk förmåga medan frailty index är en screening/bedömning som bygger

på den sammanlagda bilden av symptom, diagnoser och sjukdomar hos en person. Tyvärr så

finns det inget mätsintrument som mäter alla frailtys domäner. Riccardo tycket själv att

bedömning av gånghastighet med tillägg av bedömningsinstrumenten Clinical Frailty Scale

och SPBB räcker långt. (SPBB > 10 p = ingen sarkopeni). Uppresning från stol skulle också

tillföra bedömningen något (vår anmärkning).

Han nämnde också att bedömning av osteoporos och frakturer behöver göras liksom

användning av mätinstrument som berör nutrition, kognition och social situation. Allt det

mäter olika delar av frailty. The SPRINTT study belyser sambandet sarkopeni och physical

frailty med gemensamma symtom som svaghet, nedsatt gånghastighet och försämrad balans-

symtom som ju också är mätbara

Ellen Freiberger, docent, Sport Science, Nürnberg, höll ett

föredrag om” Physical activity, exercise and sarcopenia – future challanges”. Enligt Ellen är

sarcopeni = förlust av muskelmassa + nedsatt muskulär funktion leder till nedsatt

funktionsförmåga t ex nedsatt gånghastighet. I begreppet Physical activity ingår

fritidsaktivitet + arbetsrelaterad fysisk aktivitet.

Hos en person med sarcopeni ses en inflammatorisk process, minskat antal motorneuron,

åldersrelaterade molekulära förändringar liksom hormonella förändringar. Levnadsvanor

”spär” på tillståndet ytterligare. Uthållighetsträning förändrar detta och leder till en minskad

inflammation, minskade hormonella förändringar och ett ökat antal mitokondrier. Svaga

muskler har en mindre tvärsnittsyta, minskad proteinsyntes och en försämrad

kontraktionsförmåga. Styrketräning har en positiv effekt eftersom inflammationen minskar

och de muskulära egenskaperna förbättras vilket ju ger möjligheter till ökad fysisk

funktionsförmåga. Den förmågan ökar dock inte i lika hög grad som muskelstyrkan i sig.

Det är ffa hos de mycket fysiska inaktiva, sk ”coachpotatoes”, som träningen har störst effekt

där en liten ökning av den fysiska aktivitetsnivån minskar risken för sjuklighet med 20%.

Intensiteten i träning bör vara hög för att nå bästa effekt, 3ggr7v, 20-30 min. Lågintensiv

träning har ingen effekt på muskelmassa hos äldre personer! Små förändringar i fysisk

aktivitet påverkar risken för ohälsa.

Det finns allt flervetenskapliga bevis för att träning ska kombineras med rätt och anpassad

kost.

Finbarr Martin, professor emeritus, geriatriker på Guy´s and St

Thomas”. , London, pratade om ”Developing a comprehensive national approach for falls and

fragility fractures reduction. Man behöver forma ett gemensamt arbete i sjukvården genom sk

audits och genomlysningar, med olika frågeställningar, t ex; vem gör vad? sker träning? Blev

tiden till operation kortare? mm. Det kan ske genom ett tvärprofessionellt samarbete med

gemensam ”checklista” och databas. I Storbritannien har detta kunnat genomföras, NHFD

(The National Hip Fracture Database), pga att specialistsköterskor och geriatriker det redan

finns samt att ortopeder blivit med medvetna om problemen via riktlinjer och mentorskap. Att

öka deltagande och sprida förbättringsresultat bidrog också till framgång. Man införde också

ekonomiskt bidrag till de sjukhus som anslöt sig till att använda ”best practice” och NHFDs

program medan övriga sjukhus inte fick någon peng! Om man uppfyller Best Practice får man

lite extra pengar. Alla sjukhus anslöt sig och jämförde sig via kvalitetsregister (som vårt

Rikshöft). Mortaliteten sjönk och effektiviteten ökade i och med detta kvalitetsarbete.

NHFD sjukhusen kan följa sina egna data vad gällertid till operation, trycksår, typ av åtgärd

mm och jämföra med andra. Dessa sjukhus har minskat dödlighet efter fall och är med

effektiva i hanteringen av fall. Man har sett att varje försening till operation med 8 timmar

ökar vårdtiden med 1 dag (för höftfraktur). I Storbritannien kan patienten få information om

vård vid höftfraktur m t ex via broschyren ”My hip fracture care”. Det är viktigt för vården att

ta del av patientens förväntningar! Den viktigaste frågan för patienten var ”När kan jag gå?”

Falls and fragility fracture audit programme: www.rcplondon.ac.uk/projects/falls-and-

fragility-fracture-audit-programme-fffabp

Angående osteoporos så behövs det följsamhet till rutiner för frakturkedjor, att en

”verktygslåda” för att synliggöra osteoporos införs men också att det finns andra som varit

framgångsrika inom osteoporosvård, att fråga! För att förhindra fall och frakturer behövs

dessutom ”bredare” allianser med andra organisationer som t ex National Osteoporosis

Society. Nästa steg i utvecklingen i Storbritannien är att få bättre sekundär prevention efter en

fraktur.

Eilish Burke, Assistant Professor, Trinity College, Dublin. Hennes

föredrag “The impact and relationship between muscelosceletal health, falls, medication ang

physical activity on older adults with intellectual disabilities..” handlade om att identifiera

hälsobetingade och sociala beteenden men också skillnader, i den målgruppen. Det finns fler

pågående studier bla the HA-ID study, en multicenterstudie där man bla följer upp fysisk

aktivitiet. 1050 personer över 50 år har inkluderats, ca 505 är kvinnor. Man har sett en

överanvändning av vissa läkemedel tex antidepressiv medicin, 30% vanligare med EP i denna

grupp, ökad känslighet mot läkemedel, ökad risk för frailty och ökad ”diagnostic

overshadowing”.

I medeltal hade denna grupp nästan 6 olika läkemedel/person och 21%!!! hade mer än10

olika läkemedel. Vanligast är antipsykotiska och antikolinergiska mediciner. Det finns ett

signifikant samband mellan antikolinergika och fall. Det finns ett högt Drug Burden Index för

gruppen och man vet att det innebär ett ökat beroende och minskad fysisk funktionsförmåga.

TUG och handstyrka kan vara bra utvärderingsinstrument! Också här gör en

multiprofessionell - inkl apotekare/receptarier – insats verkan!

Hos personer med nedsatt intellektuell funktion ökar risken för osteoporos pga, mindre fysiskt

aktiv livsstil, lägre intellektuell kapacitet, svårigheter med kommunikation (kan inte förmedla

vad man tycker skulle vara roligt att göra) och andra medicinska tillstånd som påverkar

livsstil. Osteoporos förekommer hos fler än 40% och 7 av 10 personer hade inte fått

diagnosen ställd av läkare. Mer än 50% av personer med Down´s syndrom beräknas ha

försämrad benhälsa, att bo i särskilt boende och gångsvårigheter bidrar.

Annika Toots, diputerad fysioterapeut, Umeå, tog upp en del i Umdex studien

dvs ”Effetcs of falls in older peolpe with dementia”. Man vet att demenssjukdom ökar risken

för fall och frakturer. Ett fåtal studier visar att träning har positivt effekt. I en studie där Hi-Fe

(High Intensity funktional extercise) användes som träningsmetod, ville man se om antalet fall

minskade hos personer på ett demensboende. Max 8 deltagare tränade 2-3ggr/vecka, 45 min i

4 månader. 473 fall registrerades vid 12 månadersuppföljningen varav ett fåtal frakturer dock

uppmättes ingen skillnad i fallförekomst mellan interventions- och kontrollgrupperna.

Gradvisa försämringar hos personer med demenssjukdom gör att de har svårare att utföra

dagliga aktiviteter, hos träningsgruppen skedde dessa förändringar långsammare än i

kontrollgruppen

Alex Mavroeidis, läkare, Glascow Caledonian University, talade om “reducing

Falls risk with kinetic based falls prevention Exergames”. Datorspel kan få människor att röra

på sig utan att de inser att det handlar sig om träning men kan de också påverka antalet fall?

Efter träning med exergames, 333 min/vecka under 12 veckor förbättrades balansen

siginifikant (BBS), minskade fallrädslan (FES-I) men också smärta (FRAT-pain scale)

Ellen Freiberger och Dawn Skelton höll i en workshop om ”Physical activity and Exercise

for Sarcopenia, Frailty, Falls, and Bone Health”.

Deras take-home message bestod av:

Om en person har varit fysiskt aktiv/tränande men fått diagnosen osteoporos så kan man

fortsätta med den aktiviteten – man har ju den fysiska förutsättningen! Ev kan viss

försiktighet/justering vid aktiviteter som ridning vara till hjälp. Har man inte varit fysisk

aktivt tidigare, så ska man börja – liksom vid all fysisk aktivitet och träning!! – gradvis och

individuellt anpassat!

Styrketräning har stor effekt på styrka, mindre effekt på fysisk funktion och ingen effekt på

muskelmassa?? Styrketräningen ska vara tröttande och explosiv! Efter ett styrketräningspass

så sker återhämtningen – därmed också förbättringen – efter 48 timmar. God idé att utnyttja

denna sk superkompensation för att ytterligare förbättra styrka.

Vid konditionsträning sker återhämtning efter 24 timmar. För att veta om man tränar på rätt

nivå så bör äldre personer ha en puls på 120-140 slag/min. 2 min efter avslutad

konditionsträning ska pulsen ligga på 10 slag lägre än direkt efter träningspasset…

Träning av smidighet/rörlighet bör alltid ingå liksom balans- och gångträning. Gärna efter

FITT: frequency, intensity, time och type.

Principen för träning gäller alla, yngre likaväl som äldre personer!!

Träning ska vara roligt och motivationen är en utmaning för att få människor i rörelse.

”Vanliga” kläder (att man inte behöver byta om..) kanske minimerar barriären till fysisk

aktivitet. Att få en personlig invitation kan vara en annan nyckel. I Erlangen finns ett

samarbete med Röda Korset som kör och hämtar deltagare till träning…

Ellen var mycket entusiastisk och visade hur man kan träna genom att lägga sig på golvet, det

var dock svårt för publiken att se henne – men hon hördes bra!

Dawn Skelton (presenterad ovan) höll också ett föredrag om ”Falls and bone health”.

Personer med osteoporos SKA röra på sig!!! Träning ökar BMD, förändrar skelettets

sammansättning, minskar fall, förbättrar reaktionsförmåga och balans. Om man har varit

fysiskt aktiv/tränande just innan man fick diagnosen osteoporos, med någon speciell aktivitet,

kan man nog fortsätta med den. Ev vara lite extra uppmärksam vid t ex ridning, golf…Har

man inte tränat den aktiviteten tidigare ska man börja försiktigt… Styrketräningen ska vara

progressiv dvs leda till att ”man skakar” vid den 8:e repetitionen – då har man ett muskulärt

arbete på ca 80% 1RM. Träning i stående, gående och – inte minst – i trappa är bra träning

för att få ett bättre skelett. Sk high-impact belastning ger bäst effekt och det är något man

regelbundet behöver hålla på med över tid men kanske inte så länge åt gången. En studie

visade att hårt hushållsarbete mer än 1, 5 tim/v ledde till ökad BMD i femur och ryggrad

(Illich, 2008) medan en annan, där personer >70 år hade stått på ett ben – 3 min/ben/dag –

också gav en ökad bentäthet (hur osteoporotiska var de innan interventionen startade ?? vår

anm.) (Howe, 2011)

Träningen behöver också omfatta att ta sig upp från golv! För personer med kotkompression

gäller fra ryggmuskelträning men Dawn la också till vikten av att träna magmuskler t ex

genom sk ”halva” sit-ups.

Fallpreventiv träning förhindrar fall men osteoporosträning på verkar inte fall. Hos personer

som tränade 30 min, 3ggr/v på gym och därutöver 60 min/dag självträning, ökade

balansförmågan och gånghastigheten och antalet fall minskade i träningsgruppen (Mike,

2016). Alltså, viktigt med träning och övningar där personer ganska snabbt kan känna av en

förbättring och som han/hon tycker om att fortsätta med! De flesta faller under gång framåt

(50%), så det kan vara ett moment för träning. Om man är en ”fallare” kan man kanske

undvika hastiga promenader eftersom fallrisken kan öka då.

Vid datorn:

Lena Zidén och Margareta Svensson

För sektionen Äldres Hälsa