Våldet och staden.En kritisk granskning av svensk kriminologisk forskning

MATS FRANZÉN Nowhere, as in the field of social control and deviance,is the uprooting from their cultural soil more lethal to a thorough understanding of the phenomena studied.

- D a r i o M e lo s s i ( 1994:216 )

Yet to talk only about safety is somehow to suggest that on the one hand urban living ... is extremely dangerous, and simulteanously that it can be made totally safe...

- E l iz a b e t h W i l s o n ( 1997 :135 )

Frånstötande och fascinerande är våldet. Hur mycket vi än tar avstånd från an­vändningen av våld, så är vår inställning till våldet knappast avvisande på något entydigt sätt. Hur ska man annars kunna förstå den lockelse som det fiktiva våldet utövar, om inte på var och en av oss, så ändå på så många?1 Detektivromanen ex­empelvis är ju en populär genre, och mordet ger berättelsen dess riktning och me­ning. I staden äger det mest frånstötande våldet rum: det som sägs vara både ano­nymt och oprovocerat. Och det behöver inte handla om en sommarnatt i Falun el­ler en vinternatt vid Stureplan i Stockholm för att vara det. Åtminstone framställs det så i pressen.2

Våldet och staden är med andra ord en angelägen fråga - men en angelägenhet som inte är mindre tvetydig än vår inställning till våldet. Redan frågan om vad våld är - det vill säga hur det kan förstås - är långtifrån enkel. När den sedan kopplas till staden ökar komplexiteten. När pressen åskådliggör våldet i staden - enkanner­ligen gatuvåldet - som så avskyvärt är anonymiteten en avgörande byggsten. Vem som helst kan ju drabbas, alldeles oväntat.3 Men är det våld som inte är oväntat, kanske just för att det är personligt, som barn- eller kvinnomisshandel mindre från­stötande? Frågan är förvisso retorisk, men den pekar på ett bestämt problem, att det offentliga våldet oroar oss mest, trots att risken att råka ut för det anonyma

MATS FRANZÉN är docent i sociologi vid Institutet för bostadsforskning, Uppsala universitet, med inrikt­ning mot kultur- och urbansociologi. Han arbetar för närvarande med dels en studie av staden och våldets praktik och representationer, dels en jämförande studie av äldre arbetarstadsdelars sociala och kulturella omvandling från cirka 1970 och framåt med fokus på stadsdelarna Ottensen i Hamburg och Söder i Stockholm. E-post: m ats.franzén@ l lsf.uu.se

2 4 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

våldet är mindre än för många andra former av våld. Men den så kallade rädslan för brott verkar gälla främst gatuvåld.4 Gatuvåldet är med andra ord mer än något som man kan råka ut för, det är också en kulturell representation med vidhängande effekter.

Frågan om staden och våldet är således av sammansatt natur. Frågor som denna torde lämpa sig ypperligt väl för att visa samhällsforskningens perspektivberoende. Därmed blir det viktigt att redovisa detta arbetes perspektiv. Enligt min mening är det viktigt att undersöka våldet i staden såväl som praktik som kulturell representa­tion, inte minst på grund av att uppfattningen om våldet kan vara och ofta är nå­got annat än våldet i praktiken. Uppfattningarna om våldet varierar dessutom, samtidigt som just de skänker våldet mening, vilket kan vara nog så viktigt att upp­märksamma när det gäller ett fenomen som kanske alltför lätt förklaras inte bara meningslöst utan också - genom en lika enkel som försåtlig glidning - obegripligt. Bland annat därför är det viktigt med ett kultursociologiskt perspektiv på våldet.

Men det är inte allt. Problemet våldet och staden har i sociologin av tradition skilda disciplinära utgångspunkter. Tar man fasta på våldet är det lätt att hamna i kriminologin, ser man till andra sidan av och-et aktualiseras urbansociologin. Mig veterligt är det länge sedan dessa saker diskuterades tillsammans, trots ett visst ge­mensamt ursprung i Chicagoskolan.5 Bruket av ekologiska data inom kriminolo- gisk analys är visserligen ett direkt arv härvidlag, liksom vissa ansatser inom den så kallade kritiska, eller nya, kriminologin,6 och de rumsliga konsekvenserna av räds­lan för våldet har nyligen börjat att uppmärksammas i urbansociologin (se exem­pelvis Zukin 1995: 38ff), men disciplinerna har knappast sammanförts, eller ens konfronterats med varandra.

Syftet med den här artikeln är emellertid inte att inventera hela detta problem­komplex, utan mer modest: att påbörja en sådan granskning. Mer bestämt handlar det om en kritisk granskning av vad den aktuella svenska kriminologin har att säga om våldet och staden. Därmed kommer jag automatiskt in på de mer kriminologi­ska frågorna om brott och social kontroll. Först kan det emellertid vara lämpligt att redovisa det kultursociologiska perspektiv på staden som jag utgår från.

Liminalitet, ordning och kontrollUrbansociologin har sedan lång tid präglats - men enligt min mening näppeligen plågats - av frågan om det urbanas specificitet. Att denna i vissas smak kanske allt­för introverta fråga är och har varit central inom ämnet borgar ju i själva verket för dess vilja att diskutera sina egna förutsättningar. Att inget definitivt svar på frågan

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 2 5

ännu har kommit fram hör bara till saken, och det kan knappast tas till intäkt för kritik av urbansociologin så länge den fortsätter att leverera intressant empirisk forskning. Balansen inom denna sociologiska subdisciplin torde nog i detta avse­ende kunna betraktas som mer än blott nöjaktigt godkänd.

Här är inte platsen att än en gång rekapitulera de grundläggande diskussionerna om det urbanas specificitet, men väl på sin plats med påpekandet att den syn på staden och - sammanhängande därmed - på urbaniteten och det urbana som jag kort avser presentera är tänkt som ett svar på den frågan. Ett kultursociologiskt svar på frågan om det urbanas specificitet måste, enligt min mening, bestämma de sociala förutsättningarna för (stor)staden som kulturell form, det fenomen som Ge­org Simmel (1903: 123) fångade som en ambivalent men blaserad attityd - avhäng- ig ”einem äußerst mannigfaltigen Stufenbau von Sympathien, Gleichgültigkeit und Aversionen” - och Louis Wirth (1938) på ett liknande sätt beskrev med formeln urbanismen som livsform. Andra sidan av detta fenomen är den främlingarnas ano­nymitet som bär upp det urbana (Lofland 1973). Förutsättningarna för detta är na­turligtvis en viss mängd människor,7 men framförallt, skulle jag vilja hävda, ett be­stämt rumsligt arrangemang, som samtidigt som det för människor samman låter dem förbli anonyma. Staden gör detta, men inte var som helst, utan just i de rum, eller bättre: de platser, som - för att nu använda ett språkbruk som geografer inte självklart uppskattar (men se Entrikin 1991) - i en bestämd mening kan sägas vara mellanrum. Varje avgränsat rum har den kvaliteten att det står i något slags rela­tion till åtminstone det angränsande rummet eller rummen. I princip kan man tänka sig två slags relationer, dels öppningen, som tillåter förbindelser, dels väggen, som stänger ute och/eller inne. (Dörren gör det möjligt att växla mellan dessa båda relationer.) Står rummet i fråga i förbindelse med minst två andra rum, får det gen­temot dem en mellankommande kvalitet. När rummet får en sådan mellankom- mande kvalitet kallar jag det för ett mellanrum.

Mellanrummens kvalitet varierar. Ett bestämt mellankommande rums kvalitet förtätas, eller koncentreras, med mängden av förbindelser till andra rum. Stads­rummet - gator och torg - besitter denna mellankommande kvalitet. Rumsligt ska­pas den på två sätt. Enklast kan detta fångas genom att vi betraktar en viss gata el­ler ett bestämt torg. Ett sådant rum blir mellankommande genom att vara samman­knutet med andra gator, men också genom att vara förmedlande länk mellan de verksamheter som äger rum i de byggnader som direkt eller indirekt ansluter till rummet. Staden, dess liv och kultur, har - det är min tes - detta mellankommande som nödvändig förutsättning. En stad och dess liv bestäms således av dess olika verksamheter och deras inbördes rumsliga artikulering. För att förutsättningen ska bli tillräcklig krävs vidare ett bestämt minimum av människors närvaro - jämför

26 S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

påpekandena ovan om mängdens betydelse.Staden och dess liv är alltså något annat och mer än summan av de verksamheter

som tar plats i stadens byggnader. Detta stadsperspektiv lägger snarare fokus på det liv som genereras mellan husen. Men detta utesluter inte att det liv som tar form i direkt anslutning till det mellankommande rummet saknar intresse, utan snarare att det ska betraktas utifrån och in. Ej heller innebär det att rum inomhus är oin­tressanta, dels kan sådana (ibland) relateras till det mellankommande rummet, dels kan de själva vara mellankommande, som exempelvis i gallerians eller tunnelba­nans fall (jfr Franzén 1996). Med andra ord låter sig inte bara klassiska urbana ele­ment som torg och gator observeras i detta perspektiv utan också element som hör till den moderna staden.

Skillnaden mellan stadslivet och det liv som varje enskild verksamhet formar lig­ger i att den senare som regel är organiserad.81 mellanrummet sammanförs således främlingar - främlingar eftersom de kan sägas få sin identitet genom de organisera­de verksamheterna (om vi bortser från askriptiva egenskaper och i förlängningen stereotypa identiteter) - till en ambivalent anonymitet. Genom människors möten i detta mellanrum kan emellertid både det ena och det andra utvecklas, där skapas, kort sagt, både händelser och handlingar. Den obestämdhet - kontingens - som yt­terst bottnar i mellanrummets egenskaper är signifikativ för staden. Just obestämd­heten i mellankommandet konstituerar det urbana, eller bättre uttryckt: den urba­na möjligheten.

Denna kvalitet - stadens kreativa, en del skulle säga destruktiva, egenskaper - kan vi med hjälp av antropologen Victor Turner (1969: 128) bestämma som limi- nah den ”breaks in through the interstices of structure...; at the edges of structure, in marginality; and from beneath structure, in inferiority.” Det handlar om vad Turner (1969: 107) så träffande beskriver som ”a set of transitional qualities ’be­twixt and between’ defined states of culture” vilket han kontrasterar med ett in­stitutionaliserat tillstånd, eller vad jag ovan bestämt som det organiserade. Framfö­rallt är det den form av liminalitet som Turner (1969: 132) kallar för existentiell, eller spontan, som låter sig förbindas med staden.

Så långt är dessa bestämningar tämligen allmänna, vilket också är avsikten, det handlar om ett perspektiv på staden. Likväl måste det sägas att de liminala kvalite­terna i staden knappast är jämnt fördelade (i mellanrummen). Tvärtom varierar de starkt med mängden människor, hur förtätat mellankommandet är rent rumsligt - två faktorer vilka dock som regel torde samvariera - samt med arten av de verk­samheter som definierar platsen ifråga. Kanske är det också för starkt att tala om liminalitet i sammanhanget; kanske är det bättre att tala om en svagare, mindre ri­tuell form, det liminoida tillståndet (jfr Arantes 1996). Mellanrummens liminala

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 2 7

egenskaper kan vidare ses som den mekanism som kan frambringa just de kon- junktiva egenskaper som Henri Lefebvre förknippade med staden, med det specifikt urbana. Stadens rum, skriver han (Lefebvre 1970: 105), definieras av Vektorn Noll, det rum där ”varje punkt virtuellt kan dra till sig allt som befolkar omgivningen: ting, verk, människor”: en närmast karnevalisk kvalitet.

Att det handlar om en kreativ möjlighet, i och ut ur vardagen, behöver kanske påpekas - vardagen i mellanrummen domineras som bekant av människor på väg, ofta med en så stark instrumenteil hållning att mötets möjligheter förbigås närmast automatiskt (se vidare Jergeby 1996, kap. 6). Det stadsbegrepp som här skisseras är således inte av det empiricistiska slaget, utan handlar om en specifik mekanism vars styrka bestäms av socio-rumsliga relationer och vars effekter kan motverkas - och motverkas - på flera sätt. Mekanismen är inte mindre verklig för det9

Samtidigt ska dessa liminala egenskaper inte skymma det faktum att främlingar­nas ambivalenta anonymitet i staden innebär en bestämd form av samhällelig ord­ning. Att ordningens normer kan vara svåra att mer noggrant beskriva motsäger knappast det,10 utan tjänar mer som ett belägg för att det är fråga om en öppen, til­låtande och rörlig ordning, som inte bara varierar från plats till plats, utan också olika personer på samma plats kan ha olika uppfattning om. Om denna ordning råder det strid, eller förhandling, på plats efter plats (Franzén 1982: lOff). Beträf­fande denna ordning vill jag göra två påpekanden. För det första att den just utgör en ordning - trots att den bygger på anonymitet mellan främlingar - att anonymitet inte står i motsättning till ordning. Därmed behöver staden inte förstås som en ano- mins asfaltdjungel eller något liknande.11 För det andra att denna ordning - som alltså bygger på främlingarnas kontroll av och respekt för varandra - utgör en fin och känslig mekanism. Där den fungerar skapar den ett slags balans mellan mång­fald och ordning, den förenar skillnader genom att låta dem finnas sida vid sida, men reglerar också mötet mellan olika främlingar.12 Denna ordning hotas från åt­minstone två håll. Dels från en alltför strikt reglementering av rummets användare och användning, exempelvis genom olika disciplinära makttekniker, som polis och stadsplanering (Franzén 1982), dels från olika slag av mer eller mindre olagliga handlingar, från den direkta användningen av våld, eller hot om våld - vilket i praktiken nog är det största hotet - till att grupper för egen del exproprierar an­vändningen av vissa platser, eller av andra upplevs göra det.

Denna mångfaldiga ordning - med sina ibland liminala kvaliteter - kan inte bara tas för given. Många uppfattar den nog inte heller som ett slags normalitet och för­väntar sig den därför inte, samtidigt som hoten mot den alltså är flera. Social kon­troll brukar förstås som en mekanism för upprätthållande av ordning och bekräf­tande av normalitet. Frågan om den sociala kontrollen i staden tar jag upp nedan i

2 8 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

samband med diskussionen av den svenska kriminologin. Redan här vill jag emel­lertid fästa uppmärksamhet vid förhållandet mellan kontroll och det slags ordning som jag uppehållit mig vid eftersom det knappast är enkelt och rätlinjigt. Primärt upprätthålls ordningen av för varandra anonyma främlingar genom deras ömsesi­diga respekt för varandra - i sammanhanget kan man också tala om tilltro13 - vil­ken innefattar både rätten att få vara för sig själv och en bestämd lyhördhet inför andra. Denna kontrollmekanism kompletteras vidare av polisen, vilket kan visa sig vara en kinkig historia. Båda dessa kontrollinstanser verkar direkt i mellanrum­met.

Till dem kommer emellertid en tredje kontrollinstans som verkar indirekt på ord­ningen i fråga. Den verkar indirekt på mellanrummets förhållanden genom att vara inriktad på gränskontroll (om begreppet, Sahlin 1996, kap 4-6,11), kontrollen av flödet mellan utsidan och insidan, i båda riktningarna. Hur strikt kontrollen är, och vilket håll den främst riktar sig mot, är naturligtvis beroende av vilket slags verksamhet som det gäller på insidan. Hur som helst torde det inte vara svårt att föreställa sig att summan av de gränskontroller som utövas i anslutning till en be­stämd plats har betydelse för livet på platsen i fråga. Affärstider utgör ett lika bra som enkelt åskådningsexempel. Samtidigt har det en begränsning: det gör det allt­för lätt att bortse från att många verksamheter har en mycket strikt gränskontroll: alla är inte välkomna, några bemöts med misstänksamhet. Gränskontroll handlar om riskhantering och förvandlar den som där får träda in snabbt från medborgare till kund/klient om inte handgripligt så med små men tydliga ritualer. Kontrollen syftar till att skydda insidans verksamhet från allehanda störningar; effekterna i mellanrummet är den som regel ouppmärksam på.

Förhållandet som genom gränskontroll kommer att upprättas till utsidan och mellanrummet är emellertid knappast entydigt. Här finns en hel skala av skillnader mellan skilda verksamheter. Ena ändpunkten utgörs av lokaler som verkligen vän­der sig till allmänheten - som kaféer eller vissa livsmedelshandlare - och, åtmins­tone när de är öppna, etablerar ett närmast symbiotiskt förhållande till det urbana mellanrummet; gränskontrollen blir här knappast märkbar samtidigt som verksam­heten blir en del av kontrollen av ordningen i själva mellanrummet.14 Vid skalans andra ändpunkt vänder man mellanrummet ryggen, det betraktas genom sin ano­nyma mångfald som ett potentiellt hot mot insidan varför gränskontrollen blir skarp; förhållandet till ordningen i mellanrummet blir här närmast motsatsen till symbiotiskt: gränskontrollen kan komma att fungera som en provokation och där­med kanske också skapa våld på utsidan, och det oavsett om den utövas person­ligt,15 genom portkoder, övervakningskameror, vanliga eller elektroniska nycklar. Ju mer olika säkerhetsarrangemang utvecklas för gränskontroll - en påtaglig utveck-

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 2 9

ling det senaste decenniet eller två16 - desto mer inte bara avskiljs insidorna från utsidorna, utan fortplantas olika för mellanrummets ordning negativa konsekven­ser i mellanrummet. Att det sker som en oavsedd konsekvens av förfiningen och ut­bredningen av olika säkerhetsarrangemang gör dem inte mindre - utan bara svå­rare att observera och reflektera över. Som polisen är också denna kontrollmeka­nism tvetydig för den urbana ordningen. Kontrollmekanismer som fungerar nega­tivt för denna är av centralt intresse för våldet och staden - särskilt när och där det finns starka intressen för att sätta dem i arbete.

Staden, brottet, kriminologinÄven om staden och våldet på senare tid har väckt ett betydande intresse i sam­hällsdebatten, vilket fått ett karaktäristiskt genomslag såväl i BRÅs verksamhet17 som i den svenska kriminalpolitiken, så har detta avsatt relativt litet av kvalificerad forskning. Med kvalificerad forskning menar jag då inte något särskilt märkvär­digt, utan försöker bara dra en gräns mellan forskning å ena sidan, utredningar och populärvetenskapliga rapporter å den andra, utan att för den skull vilja förringa de senare. Inom den svenska sociologin har inte heller intresset för kriminologiska frå­gor varit särskilt framträdande. Idag bedrivs kriminologisk forskning i Lund, men framförallt i Stockholm, där det finns en särskild universitetsinstitution för krimi­nologi förutom Polishögskolan.

Att inte särskilt mycket skrivits om staden och våldet i Sverige - ett ämne som ju omfattar bara en liten del av vad kriminologer bör hålla på med - är således inte förvånande. I och för sig kunde man kanske förväntat sig ett växande intresse med tanke på ämnets uppmärksamhet i media, men så har knappast blivit fallet. Likväl har en svensk sociolog/kriminolog skrivit en hel del om staden och brottet det se­naste dryga decenniet - och han har gjort det i ett sammanhang. Från avhandlingen Everyday violence in contemporary Sweden (1985) har Per-Olof Wikström ägnat staden och (vålds)brottet ett betydande intresse. År 1991 utkom han med Urban crime, criminals, and victims, för att nu nämna Wikströms andra större arbete på detta tema. Även om andra forskare tangerat detta tema, så torde Wikström vara unik genom att han så konsekvent satt brottet i en explicit urban kontext.

Att låta Wikström närmast ensam stå för den svenska kriminologins bidrag till frågan om staden och våldet gör det naturligtvis svårt att skilja person från institu­tion. Men jag ser ingen enkel utväg ur detta dilemma (som inte heller är alldeles ovanligt i ett litet land som Sverige). Lösningen är emellertid inte att se hans bidrag som blott och bart personligt: de kan svårligen betraktas som tillkomna av en ex­centriker, utan har snarare vunnit burskap såväl officiellt, exempelvis genom att

3 0 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

stödas och publiceras av BRÅ, som akademiskt-disciplinärt genom doktors- och docenttitel.

Min granskning av den svenska kriminologin tjänar emellertid inte bara till en kritisk redovisning av dess bidrag utan samtidigt till att koppla samman det stads- perspektiv som presenterats med våldet. Därvid kommer jag att arbeta både brett och snävt. Snävt i den meningen att perspektivet riktar blicken mot det offentliga stadsrummet, varför jag inte kommer att närmare gå in på exempelvis skillnader i barnmisshandel mellan stad och land. Brett så tillvida att jag inte enbart granskar våldet utan även brottslighet i litet vidare mening när det kan anses relevant.

En empiricistisk diskursTill och med för en kriminologisk novis är det tämligen enkelt att mer allmänt ka­raktärisera Wikströms arbete. Att han så konsekvent hållit fast vid ett visst an­greppssätt skänker nämligen en inte obetydlig homogenitet åt hans olika arbeten. Till övervägande del handlar det om våldsbrottslighet i staden.

Mer intressant än att han satisfierar detta grundläggande relevanskriterium är dock arten av den kriminologi som han bedriver. Wikströms arbete motsvarar väl den bestämning av den svenska kriminologins huvudfåra som Malin Åkerström (1996 a: 8f) gjort: ”en positivistisk tradition ... som är starkt empirisk och inriktad på mätbara fenomen” där ”ofta registerdata” kommer till användning. Huvud­fåran skulle vidare vara praktiskt inriktad, med siktet inställt på att förebygga brott och undanröja risker. Problemformuleringarna har därvid grundats mer i administ­rativa än teoretiska problem.18

Med hjälp av Ngaire Naffines feministiska historik över kriminologin kan Wik­ströms diskurs vidare lokaliseras till den ledande empiricistiska kriminologin i USA (Naffine 1997: 16f). Slående är nämligen bristen på referenser till den förnyelse av disciplinen som gjorts utanför huvudfåran, inte minst under efterkrigstiden. Ro- mantiseringen av det avvikande hos en William H. Whyte eller Howard S. Becker, de radikala ansatserna hos den så kallade nya kriminologin i Storbritannien på 1970-talet, den senare kommande nya realismen, poststrukturalismen i allmänhet och Foucault i synnerhet, för att nu inte tala om den feminsitiska kriminologin (Naffine 1997: kap 1-3) - inget av detta har satt några märkbara spår i Wikströms forskning. Att inget av detta ens fått chansen att bli explicit avvisat efter en kritisk diskussion kan man bara spekulera över skälen till. I avsaknad av belägg ska jag inte ge mig in på ett dylikt företag, utan blott konstatera att Wikström uppenbarli­gen inte haft något behov av att pröva nya problemformuleringar och perspektiv, utan stannat inom ramen för den i U.S.A. ledande forskningsfåran.

I Wikströms två monografier åskådliggör sig empiricismen på åtminstone två

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 3 1

sätt. När det gäller själva problemformuleringarna är de rent deskriptiva. Avhand­lingen börjar således på följande sätt: ”Who beats who[m], where and when, and under what circumstances? This is what this dissertation is all about.” (Wikström 1995: 11, se vidare 28f). Sättet att ställa frågan på är av samma slag som det som Harold D. Lasswell år 1948 (citerad i De Fleur 1966: 128) använde när han formu­lerade den klassiska frågan för den empiricistiska mediaforskningen:

Who says what in which channel to whom with what effect.

Åter till Wikström. Efter sin problemformulering slår han direkt fast att han vill angripa problemet genom en socialekologisk analys som lyfter fram hur brottslig­heten påverkas av kulturella och strukturella faktorer, kompletterad med en situa­tioneil analys (vilken dock kan betraktas som ett slags mikroekologi enligt Wik­ström [1985:11])- en ansats som med sina rötter i chicagosociologin gör Wik­ströms arbete urbansociologiskt relevant. Wikström behandlar problem och ansats inledningsvis helt kort (på två sidor). Han diskuterar knappast dessa val, utan de slås helt enkelt fast. (Använda data diskuteras långt mer ingående.) Att han gör en viss diskursanknytning ändrar inte på det: dem för vilka diskursen inte är självklar - fungerar paradigmatiskt för - skulle gärna se en motivering till varför det urbana vardagsvåldet ska utforskas just på detta sätt.

Urban crime, criminals, and victims (1991) skiljer sig inte i detta avseende från avhandlingen, även om arbetet handlar om mer än våld - om så kallade traditio­nella brott (våld, vandalism och stöld). Syftet är nämligen att beskriva resultat från olika studier, med fokus på Stockholm, ”to give the Swedish experience of urban crime.” Två andra syften - jag uppfattar dem som underordnade - är att relatera den svenska erfarenheten till den anglo-amerikanska, samt att försöka binda sam­man fyra olika ansatser - gärningsmannen och den kriminella karriären, den kon- textuella ansatsen, viktimologin och den ekologiska ansatsen - som använts vid dessa studier (Wikström 1991:lf). Mer än så blir det inte vad problemformulering­en bekommer.

Wikströms empiricism är av den kvantitativa sorten.191 det ligger kanske en för­klaring till att han är så ivrig att få problemformuleringen överstökad: hur den så kallade verkligheten ska mätas blir det mer angelägna problemet. Här infinner sig emellertid det andra signumet för Wikströms empiricism - vilket han delar med mycken kriminologisk forskning (jfr Nelken 1994b: 13). Till stor del utgår han nämligen från data av common sense-karaktär, det vill säga data som producerats

3 2 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

genom samhällets rättsapparater och i form av de kategorier som dessa - som regel lagen - tillhandahåller. Med andra ord använder han registerdata flitigt. Fördelen med det är att resultaten inte behöver översättas tillbaka till dessa apparater för att kunna förstås och nyttjas där. Nackdelen är emellertid att rättsapparatens självför­ståelse och sätt att definiera problem lätt kommer att befästas. Förvisso använder Wikström fler sociologiska än juridiska begrepp. Men de sociologiska begreppen operationaliseras som regel med i grunden juridiska kategorier.20 Med det vill jag inte säga att Wikström är allmänt oförsiktig vid användningen av så kallade re­gisterdata. Exempelvis lägger han i avhandlingen ner betydande energi på att reda ut frågan om våldsbrottslighetens mörkertal; att det sedan svårligen låter sig upp­skattas på något entydigt sätt är en annan sak (Wikström 1985: 33-62).

Stad och brott: en modellTiden är nu kommen för den kriminologiska diskursen. Min behandling av Wik­ström blir med nödvändighet ensidig samt i en viss mening orättvis då jag mer tar fasta på det kvalitativa än det kvantitativa. Ensidigheten motiveras av mitt syfte som handlar om hur man begreppsligt kan förstå förhållandet mellan våldet och staden. Men den blir orättvis i så motto att Wikströms arbete främst ägnas det kvantitativa och redan därför torde ha sina förtjänster just där. Med detta konstate­rande kan jag så ta upp den kriminologiska diskursen om staden.

Som utgångspunkt för detta väljer jag en modell som Wikström har presenterat och ingående diskuterat i uppsatsen ”Stadsstruktur och brottslighet” (1990b). Valet motiveras av att modellen kan antas vara mycket central i Wikströms kriminologi­ska diskurs av två skäl. Modellen får i uppsatsen tjäna som utgångspunkt för det så kallade Stockholmsprojektet, ”det mest omfattande projekt om brott och åtgärder mot brott i stadsmiljö som genomförts i Sverige” (Wikström 1990a: 5). Vidare an­vänder han den i Urban crime, criminals, and victims (1991: 237) för att ”present the general picture of urban crime, criminals, and victims that has emerged from the findings”21. Modellen gör det möjligt att systematisera diskussionen, men jag tar upp andra arbeten av Wikström när det är relevant för diskussionen.

Modellen - som Wikström (1991: 238) betraktar som tentativ - presenteras i fi­gur 1. Som jag förstår Wikström hämtar modellens samband sin mening ur en em­pirisk generalisering: ”ju större stad, desto högre brottslighet, även om det före­kommer betydande variationer i brottsnivå mellan städer av olika storlek” (Wik­ström 1990b: 7). Eller bättre uttryckt: modellen är ett förslag till hur detta sam­band ska förstås. Framförallt gäller detta de så kallade traditionella brotten. Skill­naderna i brottsnivå går alltså tillbaka på skillnader i urbaniseringsnivå, vilket Wik-

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 3 3

ström (1990b: 7) förstår både som skillnader mellan olika städer och som skillna­der över tid (under efterkrigstiden).

Figur 1: Urbanisering och brottslighet.

Svagare

7»Urbanisering

Källa: Wikström 1990:7.

Att brottsligheten är mer omfattande i stadsmiljön, eller växande överhuvudtaget, är visserligen inget som kan tas för givet, allra minst i det riktigt långa historiska perspektivet (se Österberg 1996), men låt mig i stället för att diskutera den faktiska brottsutvecklingen rikta blicken mot stadens förhållande till brottet, särskilt våldet.

Stadens brottsbefrämjande egenskaperÄven om den oberoende variabeln i den tentativa modellen är urbaniseringsnivå, handlar Wikströms diskussion om vad som gör att just staden skapar brott: vad gör brottsligheten mer omfattande i stadsmiljön? Hans svar går tillbaka till tre be­stämningar av staden. Först då Max Webers, eller staden som en marknadsplats. Sedan Lyn Loflands syn på staden som en värld av främlingar. Slutligen tar Wik­ström upp Louis Wirths karaktäristik av staden med befolkningsmängd, befolk­ningstäthet och heterogenitet (Wikström 1990b: 7-9). Jag ska granska dem i den ordningen.

Wikström ser staden som marknadsplats som ett svar på frågan om vilka egen­skaper i stadsmiljön som genererar brott. Men därvid stannar det. Vad det är i marknadsplatsen som leder till brott diskuterar han alltså inte, inte heller anger han om det är några särskilda passager i Webers text som han stödjer sig på. Går man till Webers text får man inte heller något svar. Visserligen säger han att stadens eko­nomiska definition inbegriper att invånarnas vardagsbehov till övervägande del täcks via marknaden, men inget om hur detta kan relateras till brottslighet (Weber 1922:729). För övrigt gäller detta förhållande nutidens svenska bönder; Webers stadskapitel handlar också främst om den medeltida staden. Å andra sidan noterar han i en diskussion av yrkesbegreppet på ett annat ställe i Wirtschaft und Gesell­schaft (1922) möjligheten av kriminella förvärv ”durch Gewalt oder List” men fin­ner inte dessa intressanta i en diskussion av den ekonomiska verksamhetens grund­kategorier (Weber 1922:82). Wikström är troligen ute efter ett samband av typen ju

social kontroll Fler motiverade gärningsmän

ien till brott Fler brottshändelser

3 4 S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

större marknad, desto fler föremål på den och därmed tillfällen till brott (jfr Wik­ström 1995:431).

Inte heller när det gäller staden som en värld av främlingar är han särskilt explicit om vilket slags mekanism det skulle vara fråga om. Om mitt förslag till perspektiv på staden är rimligt, ja då kan man lika gärna se denna värld av främlingar som en urban ordning och därmed också som en framgångsrik social kontroll. Wikström ser emellertid inte denna möjlighet. I det allmänna - det jag kallat för mellanrum­met - gör han nämligen polisen (eller någon annan formell organisation) till de främsta kontrollinstrumentet. Att främlingar kontrollerar främlingar är emellertid en mycket rimlig tanke; ett extremt men slående exempel på det är hur iakttagen man känner sig inför okända i en hiss och samtidigt rädd att besvära dem.23 Går vi till Lofland, så är det snarast min tolkning som får stöd. Världen av främlingar är också för henne en ordning, visserligen är den öppen, vilket samtidigt skapar en viss osäkerhet, men detta innebär inte social disorganisering, anomi eller något lik­nande i vars förlängning brotten ökar (se Lofland 1973: 113ff, 176ff exempelvis).

Hos Wikström finns en speciell variant av detta när han diskuterar våldsbrott på allmän plats och då särskilt i (anslutning till) nöjeslokaler. Öppenheten och ambiva­lensen i världen av främlingarna leder där till våld när deras möten kommer att präglas av friktion - friktion är den term som Wikström (1990b: 22f ;1995: 438, 450) här lyfter fram.24 Vidare är friktion vanligast mellan män(niskor) med olika bakgrund. Inte sällan handlar det om rivalitet mellan män om kvinnor, eller om vikten för män av att försvara sin självrespekt när den provoceras (Wikström 1990b:24; 1991:68, 74). Med den senare observationen närmar sig Wikström ett perspektiv som ställer våldets kultur i fokus. Samtidigt kan han inte nå dit när friktioner och frustrationer tar överhanden.

Wikströms bruk av Wirths urbansociologiska klassiker förtjänar flera kommenta­rer. För det första undviker Wikström Wirths huvudbegrepp: urbanismen som livs­form, vilket på flera intressanta sätt kan relateras till främlingarnas anonyma ord­ning. Vad han gör istället är att särskilt ta upp de tre faktorer Wirth förklarar livs­formen med: befolkningsmängd, befolkningstäthet och heterogenitet. Wikström är försiktig här. Han menar att ”ett områdes sociala liv påverkas av dess folkmängd, folktäthet och heterogenitet” och talar om sådant som ”graden av möten och kon­takter” mellan människor (Wikström 1990b:9). Det hela förblir mycket obestämt. Om det fungerar socialt kontrollerande eller motsatsen diskuteras ej. Istället gör Wikström en glidning här - det blir min andra kommentar - i riktning mot en Ge- meinshaft-Gesellschaftstolkning genom att överlagra Wirth med Hunters tre typer av ordningar - privata (som familjen), parokiala (som grannskapet) och allmänna (gator och torg). Min tolkning är att han gör det för att förbereda en positiv kopp-

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 3 5

ling av staden till kriminaliteten som han annars skulle få svårt att göra. Mer pre­cist handlar det om en koppling till både en försvagning av den sociala kontrollen - vilken ju explicit görs i modellen - och en förändring av dess former - med Hun­ters bistånd.

Vi får här alltså inget direkt svar på vad det är i stadsmiljön som är kriminogent. I stället får vi gå till modellens mellanliggande variabler för att få ett mer precist svar. Samtidigt innebär det att Wikström med sin modell till stor del lämnar oss i sticket när det gäller frågan om vad det är hos staden som skapar brottslighet. Att han på andra sätt lämnar ledtrådar till frågan återkommer jag till. Först måste vi ta oss ige­nom modellen, och även om vi därvid lämnar stadens egenskaper närmar vi oss brottets.

Social kontrollSocial kontroll är, som Wikström påpekar, en viktig orsak i mycken kriminologi när det gäller att förklara brott. Han bestämmer inte det sociala kontrollbegreppet, men inför en rad distinktioner: inre och yttre kontroll, vilka båda kan verka direkt och indirekt. Sambandet med urbaniseringsnivån finner Wikström genom en speci­fik kombination av Wirth och Hunter och sammanfattar det med antagandet att ”betingelserna för att utöva social kontroll allmänt sett är bättre i mindre och mer homogena områden, än i större och mer heterogena områden.” I de senare blir den yttre kontrollen, som är mindre effektiv, viktigare; samtidigt blir betingelserna för den inre kontrollen genom familj och skola andra än i mer homogena samhällen. (Wikström 1990b:9)

Glidningen in i en Gemeinschaft-Gesellschaftstolkning blir här uppenbar, och Hunters typologi över sociala ordningar kommer till användning. Ju större stad, desto svagare social kontroll (Wikström 1990b:9; 1995:431). Innan jag tar upp denna tes hos Wikström, vill jag diskutera det sociala kontrollbegreppet.25 Begrep­pet är definitivt centralt i det slags kriminologi som Wikström utvecklar. Problemet är dels att Wikström inte diskuterar det allmänt, dels att de distinktioner som han inför inte räcker särskilt långt. Problemet blir mindre om man talar om mycket spe­cifika former av kontroll, knutna till bestämda sammanhang; kontrollbegreppet skulle då närma sig vad Foucault kallar för makttekniker. Men Wikströms sociala kontrollbegrepp är av det allmänna slaget, även om det nu kan antaga skilda for­mer. Därmed förutsätter det en samhällsteori. I Wikströms fall förblir den implicit. Min tolkning är att den är en enkel variant av hur Gemeinschaft blir Gesellschaft.

I Parsons mycket ingående diskussion av social kontroll och avvikelse står social kontroll för ”those processes in the social system which tend to counteract the devi­ant tendencies.” Dessa processer äger rum överallt - naturligtvis inte jämntjockt - i

3 6 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

samhället ”in the normal processes of interaction in an institutionally integrated so­cial system.” Beroende på vilket system det är fråga om, ser processen olika ut, me­nar Parsons (1951: 297, 301). Men det som gör hans diskussion så sofistikerad är att han diskuterar det moderna samhällets ordningsproblem. Lösningen kan då aldrig bli en Gemeinschaftsliknande socialintegration. Tvärtom finns ”in a com­plex society many phenomena which are either on the edge of deviance or in im­portant aspects shade off inte what is definitely deviant.” Och denna ofullgångna integrering är funktionellt viktig för samhället, menar han, ty ”[t]he balance between flexibility and disorganization is delicate.”(Parsons 1951:307, 309) Med andra ord: kraven på flexibilitet är oförenliga med stark socialintegration.

Främlingarnas anonymitet i den som regel segregerade urbana ordningen - Par­sons talar uttryckligen om anonymitet och funktionell segregation - kan som jag ser det förstås i det här sammanhanget. Även om detta, enligt Parsons, ofta bryter ned den sociala kontrollen, gör det samtidigt samexistensen av motstridiga företeel­ser och personer möjligt (Parsons 1951: 308f). Fastän Parsons här inte explicit talar om det urbana, ett ämne han överhuvudtaget behandlat styvmoderligt, så är det just där det äger sin tillämpning. Hans observationer ligger direkt i linje med vad jag ovan framhållit om den urbana ordningens ambivalens. Dessutom pekar de in­direkt på en annan sak som jag framhållit: att denna urbana ordning just är en so­cial ordning, det vill säga, för att tala med Parsons, ett system som genom sina van­liga interaktionsprocesser samtidigt åvägabringar ett visst mått av social kontroll. För att använda hans egen terminologi: han ser den inre kontroll som inte bara finns här, utan som också brukar fungera.26

Förvisso är denna kontroll anonym, men inte desto mindre verksam, delvis bero­ende på att den samtidigt är direkt. Wikström ser inte detta, utan den grundläg­gande kontrollinstansen här för honom blir polisen. Distinktionen inre/yttre kon­troll kan således inte enkelt användas för att skilja mellan olika ordningar, vilket Wikström gör. Ironiskt nog kan en stark socialintegration med åtföljande inre kon­troll också innebära besvärande svårigheter för laglig kontroll,27 vad Wikström kallar yttre kontroll.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att Wikströms ensidiga syn på den urbana ord­ningen underlättar för honom att hävda försvagningen av den sociala kontrollen enligt modellen, vilket skulle bli svårare i ett mer sammansatt perspektiv. Förenk­lingen grundar sig till en del i att Wikströms ambition till stor del är att förklara skillnader i (konstaterad) brottsnivå på så generell nivå som möjligt, inte undersöka den sociala kontrollens mekanismer konkret. Hur det senare skulle kunna gå till har jag tagit upp i diskussionen av ordning och kontroll i mellanrummet.

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 3 7

BrottsmöjligheterEnligt modellen bestäms brottsmöjligheterna såväl av urbaniseringsnivå (positivt) som den sociala kontrollen (negativt). När det gäller det förra ledet hänvisar Wik­ström ånyo till Wirths tre faktorer, vilka skulle förklara ökningen både av stöld- och våldsbrottsligheten i staden: ”Ett områdes folkmängd, folktäthet och heteroge- nitet påverkar mängden och variationen av olika objekt som kan stjälas, samt mängden möten mellan personer av skild social bakgrund som kan komma att ut­vecklas till konflikter och våld.” Beträffande den sociala kontrollens verkan på stöl­der och våld har Wikström ett intressant förbehåll. En hel del av det han kallar för det expressiva våldet i det offentliga rummet involverar nämligen tämligen ofta väktare/polis. Överhuvudtaget verkar ”de inblandade i många fall inte ... hämmas särskilt mycket av närvaron av andra” vid ”expressiva våldsbrott”. (Wikström 1990b:9f)

Förbehållet är intressant därför att det pekar på en del kritiska frågor i anslutning till Wikströms modell. I första rummet tänker jag på att det tydligen är viktigt hur den sociala kontrollen utövas. Gränskontroll (vakter) kan tydligen generera våld, vilket pekar på vikten av att studera social kontroll in situ för att förstå hur det fungerar, vilket Wikström också uppmärksammat i ett senare arbete (Wikström 1995:462). Till det kan föras att brottshandlingar kan ha helt andra upphov än bristande social kontroll och lämpliga tillfällen därför. Men därmed kommer vi till två frågor, dels den om motiverade gärningsmän, dels den om vad våld är för nå­got, vilka jag ska återkomma till.

Innan vi kommer dit är frågan emellertid hur just staden skapar fler brottstill­fällen, allt annat lika, inklusive den sociala kontrollen och välståndsnivån. Ser vi särskilt till stöldbrottsligheten är frågan om antalet stöldobjekt verkligen växer snabbare än antalet invånare. När det gäller heterogeniteten kan man tänka sig att den ökar antalet stöldbegärliga objekt, men en tämligen homogen stad skulle lika väl kunna göra det, just genom sin homogenitet. Wirths teori är helt enkelt för all­män för att vi ska kunna härleda något bestämt ur den om dessa ting. När det se­dan gäller tätheten är det rimligt att se ett gentemot Wikström inverterat samband som rimligt. Allt annat lika, vid given heterogenitet och folkmängd, torde brotts­tillfällena bli färre vid växande täthet, om inte direkt, så dock indirekt, genom fler kapabla väktare för att nu apostrofera rutinaktivitetsansatsen28

Villiga gärningsmänMotiverade gärningsmän bestäms enligt Wikström dels mer direkt av situationen - som en kombination av svag social kontroll och gynnsamma möjligheter - dels mer indirekt av samhällets strukturella förhållanden och kulturella villkor (Wikström

3 8 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

1990b: 10). Hur det senare sambandet ser ut diskuterar inte Wikström: det postu­leras bara. Vad det förra sambandet anbelangar åberopar Wikström emellertid rutinaktivitetsansatsen, som går ut på att vardagslivets organisering har betydelse för brottsnivån genom det sätt som motiverade gärningsmän, gynnsamma brotts­tillfällen och bristen på kapabla väktare sammanförs i tid och rum. ”Sammanfö- ringsmekanismer ... kan således ha ett självständigt inflytande på brottsnivån”, konstaterar Wikström och tillfogar: ”Vår kunskap om det sistnämndas betydelse är dock ytterst ringa.” Vi vet dock att vissa brottstyper är vanligare på vissa platser än andra och att brottsligheten är starkt koncentrerad till vissa platser. Frågan är, säger Wikström (1990b:10f - emfas borttagen; även 19ff) vidare, ”om sambandet mellan urbanisering och brottsnivå är en återspegling av .... kriminogena miljöer (till ex­empel slumområden, nöjesdistrikt etc.) i den urbana miljön.”

Har närmar sig Wikström några viktiga urbansociologiska frågor av definitiv be­tydelse för en förståelse av brottsligheten i staden. Rutinaktivitetsansatsen pekar mot betydelsen av hur vardagslivet organiseras:

It is ironic that the very factors which increase the opportunity to enjoy the benefits of life also may increase the opportunity to predatory violations. For example, automobiles provide freedom of movement to offenders as well as average citizens and offer vulnerable targets for theft. College enrolment, female labour force participation, urbanization, suburbanization, vacations and new electronic durables provide various opportunities to escape the confines of the houshold while they increase the risk of predatory victimization (Cohen & Felson 1979: 605).

I denna ironiska kommentar utpekas flera viktiga mekanismer som kan förklara brottsligheten. Gemensamt för dem är att de handlar om tid-rummets organisering. Flertalet av dem har dock inte med det urbana att göra, som tillgången till bil, som ju är lägre i Stockholms innerstad än i Norrlands skogsbygder exempelvis. Men två av dem har det, och det gäller naturligtvis urbaniseringen och suburbaniseringen.

Ökningen av brottsligheten som Wikström diskuterar gäller efterkrigstiden. Urba­niseringen under denna tid har emellertid knappast präglats av en stadstillväxt som låtit skillnaderna mötas, vare sig när det gäller verksamheter eller människor. Var­ken tätheten eller heterogeniteten i stadsbygden i Wirths mening har således tilltagit under denna tid, tvärtom har utglesning och förenkling satt sin prägel på den mo­derna staden. Wikström uppmärksammar förvisso aspekter av denna utveckling, särskilt ”särboende och aktivitetsdifferentiering” (Wikström 1990b:19), men inte deras minst sagt tvetydiga förhållande till Wirths tre faktorer.29 Vad som hänt är att kvartersstaden till stor del har ersatts av den funktionsuppdelade staden, bland an­nat, men inte enbart, genom suburbaniseirngen (Franzén 1995:19-22) - ett förhål­lande som via rutinaktivitetsansatsen innebär ytterligare ett kritiskt frågetecken till Wikströms modell.

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 3 9

FacitDärmed skulle vi vara framme vid den beroende variabeln: den kriminella hand­lingen - stöld och våld, eller vad modellen gör anspråk på att förklara. Som jag har visat kan man ställa en rad kritiska frågor till Wikströms modell. I stället för att upprepa dem här låt mig i stället framhålla att kritiken främst har varit teoretisk och begreppslig med fokus på hur modellens orsaksfaktorer verkar. Wikströms empiricistiskt inriktade forskning innehåller en mängd mer eller mindre intressanta data. Den svagaste länken i Wikströms modell gäller hur urbaniseringen leder till svagare social kontroll och fler tillfällen till brott. Tar man bort urbaniseringen som oberoende variabel får modellen en helt annan giltighet - men till priset att bli urbansociologiskt trivial: den reduceras då till rutinaktivitetsansatsen.

Värt att notera är att Wikström använder modellen för att tentativt sammanfatta en rad olika empiriska studier om brottsligheten i det samtida Stockholm. Han har alltså inte försökt att testa modellen empiriskt, vilket man kanske kunde ha förvän­tat sig. Skälet till det anger han inte, men troligen har det att göra med datas kvali­tet. Att få valida data på den sociala kontrollens styrka, antalet brottstillfällen och motiverade gärningsmän på stadsnivå är föga enkelt.

Här finns emellertid ett problem som har med analysens nivå att göra. Wikström uppmärksammar problemet men utan att direkt ta spjärn mot det. Modellens för­sta led gäller nämligen städer av olika storlek (urbaniseringstaktens eventuella bety­delse diskuterar han inte), medan de senare leden, liksom rutinaktivitetsansatsen, har en mer lokaliserad - situationeil - karaktär. Han diskuterar detta som en fråga om variationer mellan brottsnivå och brottsstruktur för stadens olika delar (Wik­ström 1990b:19ff; mer styvmoderligt i Wikström 1991:244f). Därmed närmar vi oss platsen för brottet.

Platsen för brottetEfter att ha behandlat modellen kommer Wikström till frågor av mer socialekolo- gisk och situationell natur: stadens inre differentiering och handlingars och händel­sers ojämna fördelning i stadens tid-rum. Han pekar särskilt ut betydelsen av mark­användningen för variationer i brottsnivå och brottsstruktur, vilket han sedan ex­plicit relaterar till rutinaktivitetsteorin. Stadens inre differentieringen betraktar han i två steg, först mellan områden för olika verksamheter, även om han talar om akti­viteter, sedan (inom kategorin bostadsområden) mellan olika bostadsområden, vil­ket han kallar för särboende, inte det mer vanliga segregation (Wikström 1990b: 19). Här finns två brottsekologiska skolor, den gamla som intresserar sig för brott­slingarnas fördelning i rummet, särskilt de kontextuella effekterna av deras bo­

4 0 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

stadsområde/stadsdel - förekomsten av sociala problem - på deras motivation att begå brott, och den nya som i stället vänder blicken mot hur den lokala miljön situationeilt kan ge upphov till brott (Wikström 1985: 137f).

Wikström undersöker såväl brottslingarnas som brottens fördelning i rummet. Här finns en intressant skillnad mellan förhållandena i USA. och Europa. I USAs städer tenderar de båda fördelningarna att överlappa starkare än i Europas; där bor de kriminella mer centralt, i så kallade inner city slums, och därför närmare brottsplatserna, vilka på båda sidorna av Atlanten har en tendens att klumpa sig samman i stadens mitt (Wikström 1990b:19f; 1985:140-146, 236-240). Här ska jag koncentrera mig på brottsplatserna, de är mest intressanta ur mitt stadspers- pektiv, samt särskilt uppmärksamma våldsbrottsligheten. Fördelningen i rummet av förövarna av traditionella brott visar sig för övrigt och föga förvånande följa den sociala segregationens mönster: de koncentreras till de delar av staden som har lägst anseende (jfr Wikström 1991:143-147). (Kartor över de ekonomiska brotts­lingarna har mig veterligt ännu inte upprättats.)

VåldsproblemetFörst kan det emellertid vara på sin plats med en diskussion av våldsbegreppet, trots att det är notoriskt svårt att bestämma. Våld är ett sällsynt amorft fenomen som dessutom ”svämmar över” av mening (jfr Williams 1976: 278f). Som Paul Hugger påpekar är våld inte bara inneboende i varje samhälle utan samtidigt kulturspecifikt. Inte nog med det: hur en våldshandling uppfattas beror på om den betraktas med förövarens, vittnets eller offrets ögon. Exempelvis är det vanligt att illegitimt våld av förövaren rättfärdigas med argument som lägger skulden på off­ret. Eller att förövaren inte alls uppfattar det som våld (Hugger 1995:21, 24ff).

Just sådana förhållanden ligger bakom svårigheterna att bedöma våldsbrottslighe- tens utveckling över tid: är det samma handlingar som jämförs? Men svårigheterna är inte slut med det. Eftersom våld är förhållandevis sällsynt i vårt moderna sam­hälle - vardagserfarenhet, något ofta och regelbundet återkommande, blir det för ett fåtal: för dem som arbetar på akuten eller är poliser, för hustrur och barn som utsätts för fadersterrorn (listan förtjänar att kompletteras) - blir det svårt att be­stämma dess sammanhang och särskilt dess orsaker. Normalt sett händer det inget våldsamt när människor möts under vanliga omständigheter nuförtiden - då bort­ser jag från de speciella förhållanden som gäller krig och sporter som rugby - vilket är lätt att glömma. Traditionella sociologiska bakgrundsvariabler som ålder, klass och kön eller situationsvariabler som alkoholpåverkan är varken nödvändiga eller tillräckliga för att förklara en våldshandling, allra minst om man vill förstå själva mekanismen, vad det är som ”producerar” handlingen. Psykologiska variabler är

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 4 1

inte bättre de, inte ens seriemördare begår vardagligen våldshandlingar (mord). En slutsats kan jag dock våga mig på: för att förstå och förklara våldshandlingar30 är en intensiv kontextualiserande kvalitativ ansats att föredraga framför en extensiv generaliserande kvantitativ.

Att förklara våldshandlingen som sådan är emellertid något mycket mer specifikt än att förstå våldet som fenomen. Att våld - och mer allmänt: brott - framförallt begås av (yngre) män är en viktig ledtråd när det gäller att förklara och förstå våld.31 Inte minst gäller det ett perspektiv på staden som lägger fokus på mellan­rummet, stadens offentliga platser. Som bekant är det inget som män och kvinnor har ett likvärdigt förhållande till. Våldet, som såväl praktik som representation, har betydelse för att upprätta denna asymmetri.

Men vad har den svenska kriminologin att säga om våld? Wikström, som till stor del specialiserat sig på våldsbrottslighet, har uppmärksammat svårigheterna. Svar på frågor om våldet beror på vad man menar med det, konstaterar han. Därefter ger han sig in på en diskussion om aggression och våld. Den kan sammanfattas så här (Wikström 1985: 65f; 1987: 5-7; 1992: 6-8). Grovt sett har aggression två be­tydelser. Antingen handlar det om en drift eller ett mänskligt beteende. Är det fråga om det förra kan ett beteende förklaras med det. Beteendet skadar den som utsätts för det. Vanliga distinktioner i sammanhanget går mellan fysisk och psykisk aggres­sion samt mellan fientlig (expressiv) och målinriktad (instrumenteil) dito. Våld och aggression är ofta utbytbara, men våld kan förstås som fysisk aggression. Så långt kommen ger sig Wikström in i en diskussion om olagligt våld, alltså brott. Våld blir då en fråga om fysisk aggression som skadar någon annan. Vilket slags skada det gäller tar Wikström inte upp. På engelska beskriver han det dock som harmful, vil­ket är bättre än skada. Här skulle jag vilja lägga till att skadan förvisso är av kroppslig art, men framförallt att den gäller förlusten av självförtroende och fysisk integritet, vilket som regel paras med skam och åtföljs av ett sammanbrott i förtro­endet för den sociala världen (jfr Honneth 1994: 214f). I det senare ligger nyckeln till vår avsky av våldet, inte i blåtiran och knäckta revben (om våldet sedan är leg­alt eller inte torde vara av underordnad betydelse för den som utsätts för det). Med det vill jag också peka på vikten av ett relationellt perspektiv också när det gäller våld som handling. Bestämningen av våld som fysisk aggression tenderar åt beha­viorism och ensidig fokusering av förövarens egenskaper.

Våldets sammanhang: platser och relationerWikströms diskussion om våldsbrottens plats och relationer är fruktbar på ett helt annat sätt än den tentativa modellen, vilket jag tror beror på att han här både lig­ger närmare data och försöker att genom en kontextuell analys nå utöver hur brot­

4 2 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

tet definierats rent juridiskt. Hans utgångspunkt är förvisso det enligt lagen definie­rade brottet, men till det försöker han koppla rumsliga och relationella bestäm­ningar (Wikström 1991:49ff). Detta ger mig möjlighet att - äntligen - ta upp frå­gan om staden och våldet explicit. Granskningen av Wikströms tentativa modell blev i så måtto en omväg, om än inte onödig då den tjänade till en diskussion av vissa för kriminologin och staden viktiga begrepp.

Wikström utvecklar sin kontexteuella klassificering av våldsbrotten - misshandel, våldtäkt och rån - i två steg. Genom att ta fasta på två dimensioner, en rumslig, som gäller brottets scen, den andra avseende relationen mellan gärningsman och offer, kommer han fram till figur 2. Wikström menar nu att rånets, misshandelns och våldtäktens sociala sammanhang kan förväntas variera med om det sker i det offentliga eller det privata. Som exempel nämner han att ett rån i hemmet förmodli­gen har mer likheter med en misshandel därhemma än med ett rån på gatan (Wik­ström 1991:52f). Observera att Wikström reducerar de två dimensionerna till en,

Figur 2: Våldbrottensdimensioner

Personliga relationer

Allmän plats

Familjevåld

1

Gatuvåld

Bostad/hem

Främlingar

Källa: Wikström 1991:Figur 4.1.

kallad privat-offentligt, vilken sammanfaller med figurens så kallade starka diago­nal mellan gatuvåld och familjevåld.

Till detta vill jag foga två kommentarer. För det första att reduktionen till den starka diagonalen vänder blicken från den svaga. Samtidigt är det ofta just den som är den intressanta genom att vara just avvikande: vi har här att göra med det slags avvikelse som kastar ljus över det normala. Det för mig över till den andra punk­

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 4 3

ten. En modell av detta slag lämpar sig väl för en diskussion av våldets kulturella innebörd och former, vilket Wikström inte ger sig in på, trots att hans argumenta­tion implicerar det. Kan det vara så att vi i den starka diagonalen finner just de för vårt samhälle normala våldsbrotten (om normala brott, se Melossi 1994:206)? Och vidare: varför tenderar våldsbrott som antas vara anonyma att ge större tidnings­rubriker än andra våldsbrott?

I nästa steg utvecklar Wikström våldsbrottens social kontext och fördelar sedan olika våldsbrott, definierade efter lagen, över dessa kategorier. De sociala kontex­terna rör sig från det privata och personliga till det offentliga och anonyma. Mel­lanformerna är emellertid många, och så vitt jag kan se, kunde åtminstone några av dem placerats i den svaga diagonalen. Först möter vi våld inom familjen. Wikström gör här ingen skillnad på om det äger rum i hemmet eller någon annanstans. Sedan kommer våld i någons hem mellan bekanta - eller i anslutning till hemmet, som i trapphus, källare och på loftgångar (Wikström 199155f). Klassificeringen under­trycker således den svaga diagonalen: våld i stadens mellanrum mellan familjemed­lemmar liksom mellan bekanta privatiseras. Förvisso kanske dessa fall är få, men det gör dem automatiskt inte mindre intressanta.

Sedan kommer vi till de våldsbrott som Wikström för till själva stadsrummet.Här gör han en differentiering i två dimensioner. En gäller platsen för våldsbrottet, där han skiljer mellan nöjeslokaler - en (av flera) speciella inrättningar, belägna med direkt anslutning till mellanrummet - allmän plats - själva mellanrummet - och en restkategori. Den andra dimensionen avser förhållandet mellan de inblan­dade aktörerna. En variant här gäller när en av aktörerna är i tjänst, som polis, busschaufför, bartender eller liknande. Nästa variant handlar om våld mellan vän­ner och bekanta (ej familjemedlemmar). Slutligen finns det våld mellan främlingar eller mycket tillfälliga bekanta (Wikström 1991: 56).

Sammantaget finns det en hel rad distinktioner i Wikströms utläggning när vi ser till båda stegen. Först kommer distinktionen mellan privat och offentligt. Samtidigt är en annan distinktion av direkt intresse ur mellanrummets perspektiv möjlig här, nämligen mellan inne och ute. I öppningen mellan dem - om och när gränskontroll utövas - finns ju en av aktörerna som enligt Wikström kan vara och inte sällan är inblandad i våld: en tjänsteman. Wikströms tredje distinktion gäller om aktören i fråga tillhör tjänstemannakategorin eller allmänheten. Observera dock att tjänste­män av olika slag finns också direkt i mellanrummet och insidorna, men att de då snarare utövar disciplin än gränskontroll, om de nu inte gör något helt annat, som lägger gatsten. Slutligen finns här en fjärde distinktion, eller snarare tredelning, mellan familjemedlemmar, bekanta och främlingar inklusive (tillfälliga bekanta). Varje typ av distinktion kunde sägas vara en egen dimension, vore det inte för de

4 4 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

två senare som båda gäller aktörskategorier. Komplikationerna kommer sig av att Wikström inte arbetar rent analytiskt utan hela tiden också ser till de empiriska uppgifter han förfogar över. När nöjeslokaler blir en särskild kategori beror det just på det senare.

Wikström diskuterar sedan sina olika våldskontexter. Här kan det räcka med en granskning av det som direkt går att relatera till det stadsperspektiv som jag före­slagit. Innan vi kommer dit, måste vi dock se om något gömmer sig i Wikströms övrigt-kategori (en del finns alltså redan i kategorierna familjen och bostaden, även om det är svårt att mer bestämt få reda på vad). Kategorin visar sig vara rätt hete­rogen. Delvis visar det sig handla om våld, misshandel eller rån, mellan främlingar eller högst tillfälligt bekanta i någons bostad - ett fall som alltså ligger i den svaga diagonalen. Litet tillspetsat kunde man sålunda säga att det anonyma våldet alltså finns också i det privata. Enligt Wikström sker det som regel i samband med ”vå­ta” fester. Här finns också fallet som uppkommer när polis kommer till platsen för att intervenera. Till kategorin hör vidare de våldtäkter som sker strax efter det att tillfälliga bekantskaper gjorts. Våld på institution hör också hit, inklusive det som kan hända i till exempel en polistransport. Överlag hör alltså detta våld inte sam­man med vad som utspelas i stadens mellanrum eller i offentliga lokaler i dess di­rekta anslutninig.

Att särskilt urskilja offentlig nöj es verksamhet som plats för våld verkar vara en kategorisering med tradition; Wikström anger en lång rad källor här med innebör­den att offentliga våldshandlingar är starkt knutna till nöjesverksamhet. Vidare vi­sar Wikströms data att mycket av det övriga offentliga våldet sker på väg till eller från sådana inrättningar. Av rapporterade fall av våld i det offentliga gäller en fem­tedel nöjeslivet direkt. I huvudsak gäller det våld mellan främlingar. I mycket of­fentligt våld - i eller utanför nöjeslivet - ses polis, väktare eller liknande involve­rade (Wikström 1991:67ff). (Till skillnad från våld mellan dem som verkligen kän­ner varandra i det privata är chansen att dessa båda former kommer till polisens kännedom hög.) ”These figures illustrate that much of the violence in public is lin­ked to social control situations,” konstaterar Wikström (1991:71 - emfas borttagen).

Den senare slutsatsen är intressant, men vad betyder den mer bestämt? En tes som jag ovan framförde gäller hur ömtålig den offentliga ordningen är. Med andra ord skulle vi kunna förvänta oss att dessa sociala kontrollsituationer med polis eller väktare direkt involverade mycket väl skulle kunna ge upphov till våld och fung­erar negativt. Tyvärr diskuterar inte Wikström sådana oavsiktliga konsekvenser av den direkta sociala kontrollens utövande. I ett senare arbete tangerar han dock dessa komplikationer när han diskuterar polisens kontrollarbete i stadskärnorna. Å ena sidan, konstaterar han nu, blir ordningen bättre ju lägre tröskeln för det otill-

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 4 5

låtna sätts (om tröskeln är allmänt accepterad), å andra sidan ökar därmed antalet konflikter avhängiga dessa kontrollsträvanden. Polisens interventionstaktik har också betydelse för arbetets resultat (Wikström 1995: 452).

Misshandel i det offentliga utspelas oftast mellan unga män. Flertalet gärnings­män och många offer är, som det brukar heta, tidigare kriminellt belastade. Är det fråga om nöjeslivet är högst sannolikt alkohol med i bilden: ”There are practically no cases of assualt in public between two sober persons,” konstaterar Wikström (1991: 71), men noterar vidare att alkoholen inte direkt leder till aggressiva hand­lingar. En viktig betingelse anser han dock vara - och det gäller särskilt i nöjeslivet - mötet mellan främlingar med olika bakgrund (Wikström 1991: 74). Ironin är dock att mycket av meningen med det offentliga nöjeslivet är just att gå ut bland obekanta - att sitta hemma blir då inget alternativ.

Våldtäktsmännen har inte lika ung åldersprofil som övriga våldsverkare; offren däremot är nästan alla runt tjugo. Merparterna av våldtäkterna fullbordas aldrig, trots att de är mer eller mindre planerade - till skillnad från misshandel är de inte uppkomna ur mötet mellan två människor. Ett skäl till det, vilket Wikströms upp­gifter ger anledning att förmoda, är att de nästan alltid äger rum utomhus, vilket ökar möjligheten att mannen låter sig störas, direkt av kvinnan, eller av någon för­bipasserande, men också för honom att fly. Gaturån - som våldtäkter äger rån som regel rum utomhus och sällan vid nöjesetablissemang - handlar ofta om småpengar. Bland de litet äldre förövarna återfinns många narkomaner (Wikström 1991: 74ff).

För Wikström är våldtäkter och rån framförallt instrumentella våldshandlingar medan misshandel är en expressiv. Jag skriver ”framförallt” eftersom han ser att det inte är fråga om något enkelt antingen-eller. Samtidigt är frågan om detta är en relevant distinktion i sammanhanget. Särskilt från en kultursociologisk synpunkt som lägger vikt vid det rituella hos såväl våldshandlingen som kanske också stereo- typiseringen av offret framstår våldet i mycket som just expressivt, inte som ett kal­kylerat medel.32 Samtidigt står en sådan syn på våld och brott emot den klassiskt li­berala syn som från 1980-talet har blivit allt mer dominerande och som genom att inte se några förmildrande omständigheter för brottets förövande förutsätter brottslingens fulla rationalitet, om han nu inte är offer för sin biologiska konstitu­tion - psykopaten har åter blivit en populär fantom. Sociologiskt sett är två an­märkningar här på sin plats. Först den att den sociologiskt intressanta analysen börjar bortom dessa förgivettaganden; sedan den att båda föreställningarna utgör intressanta sociologiska objekt, som kulturella representationer, i analysen av sta­den och våldet.

Våldsbegreppet är uppenbarligen lika viktigt som svårbemästrat. Wikströms för­slag till kontextualisering är här en viktig bit på vägen när det gäller att förstå och

4 6 S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

förklara olika former av våld. Men det gäller att komma än närmare de situationer där våld utspelas i staden. En viktig ledtråd tror jag ligger i de olika kontrollsträv­anden som utgår från polis, väktare och andra som kontrollerar gränserna mellan det offentliga mellanrummet och insidorna. Samtidigt gäller det att här se vålds­handlingarna konkret och att försöka bestämma hur effekterna av samtliga kon­trollsträvanden blir till våldsbetingelser i stadens mellanrum. Det är den rumsliga sidan av problemet. För att sedan komma åt våldets mening, både hur hur det kan motiveras och blir till ett hot, tror jag att en framkomlig väg är kultursociologisk. Våldet i staden tror jag kan förstås i flera kulturella dimensioner. En sådan skulle kunna handla om heder och ära, kränkning och skam; en annan om den manliga action-kultur som prövar och testar sin omgivning (se vidare Connell 1995, kap 4). Listan kan och behöver fyllas på: våld är uppenbart ett heterogent fenomen.

SlutDen kriminologiska diskursen om vålden och staden som vi möter den hos Wik­ström är således förhållandevis okänslig för brottets mening och situationer, trots att han lägger ner en hel del möda på att undersöka våldsbrottens ekologi, kon­texter och relationer. En annan brist i detta slags kriminologi är att den utesluter det tvetydiga när det gäller staden och våldet. Att det urbana, eller främlingarnas ordning, är öppen och ambivalent, det vill säga besitter liminala tendenser samti­digt som den kontrollerar sig själv, synes vara ett perspektiv som är mycket svårt att intaga. En svårighet som delvis lär hänga samman med att man tar sin utgångs­punkt i mer eller mindre officiella problemdefinitioner.

Här ligger vill jag hävda kärnfrågan när det gäller våldet och staden, kriminol­ogin och urbansociologin: att acceptera modernitetens och stadens ambivalenser. Gör man det kan man upprätta en balans och ett fruktbart utbyte mellan urban­sociologin och kriminologin, mellan analysen av den urbana ordningen, de liminala möjligheterna och den sociala kontrollen. Om urbanforskningen ska ta våldet på allvar är det viktigt. Men det är lika viktigt för att kriminologin ska undvika att både överskatta den direkta sociala kontrollens roll och bortse från dess ibland kontraproduktiva roll - vilket en Wikström tenderar att göra.

Men det är inte tillräckligt att bara undersöka våldet, hur situationelit det än kan göras. Minst lika viktigt - inte minst ur stadslivets synvinkel - är de kulturella representationerna. Våra föreställningar om staden och våldet låter våldet och där­med staden bli till faror där riskerna blir närmast inverterade mot vad som faktiskt gäller för olika sociala kategorier. Och föreställningar kan som bekant få högst re­ella konsekvenser. ■

S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 4 7

Noter1 Om vårt ambivalenta förhållande till våld, s e Hugger (1995 : 25f) sam t Young (1996 : 80).2 Om denna mediala uppmärksamhet samtidigt är att betrakta som en moralisk panik låter sig diskuteras. S e Åkerström (1996b ).3 S e Alison Youngs uppslagsrika diskussion om hur just d essa brottsoffer representerar det universella brottsoffret (vilket behändigt låter sig sammanknytas med medborgarskapet och det civila samhället) (Young 1996: 51-60).4 Problemet är sam tidigt en viktig fem inistisk poäng. S e t.ex Stanko (1990:3ff).5 S e Lindner (1990: 106 ff. 113ff) som uppmärksamt påpekar att alla k lassiska chicagostudier gjordes i den del av staden som Ernst B urgess i sin stadsteori kal­lade för the zone o f transition och som ställde frågan om social control i centrum för in tresset - en fråga som fort­sa tt stått i kriminologins fokus.6 Om arvet, Lindner (1 9 9 0 :1 0 5 ), som explicit talar om socialekologins avskiljande ur frågan om de kulturella formerna. Ngair Naffine (1 9 97 :38 ff) pekar på Chicago- skolans betydelse för särskilt den kritiska - men man­liga - kriminologin.7 Bo Grönlunds pågående avhandlingsarbete undersöker (bland annat) olika s la g s trösklar i stadsrum m et mätt i antalet närvarande personer.8 S e vidare Ahrne (1 9 9 0 & 1 9 9 4 ). Ahrnes bestäm ning av ock så familjen som en organisation kan - och behöver - diskuteras, men passar väl den poäng jag vill här vill göra, liksom hans diskussion om det sem i-organiserade fäl­tet, vilket staden kan s e s som en delmängd av. (Inom detta fält står nog staden för det förhållandevis oorganiserade.)9 Med det ansluter jag till en realistisk kausalitetssyn (Sayer 1 9 9 2 :1 0 3 -1 1 7 ) .10 Förvisso gäller detta, som Parsons (1 9 5 1 :2 9 8 ) påpe­kar, all form av ordning - den perfekta ordningen, eller kontrollen, vilken är vad han direkt talar om här, ex iste­rar ej heller empiriskt, utan blott som teoretisk konstruk­tion.11 Här finns en rik flora av antiurbana om döm en.12 För två klassiska formuleringar, s e här Goffman (1971 ) & Jacobs (19 6 1 ). S e vidare Jergeby (1 9 9 6 , kap 1).13 Ett påpekande som påminner om d els att staden som moderniteten i hög grad präglas av en kontingens som det nöjaktigt gäller att hantera, d els att vi här tangerar en mycket aktuell d iskussion inom sociologin som sådan. Jfr Misztal (1996 ). Tilltrobegreppet - liksom begreppet riskhantering - äger direkt kriminologisk tillämpning (åt­m instone för en kulturellt anlagd analys); s e vidare Nelken (1994a : 2 2 9 -2 3 9 ) .14 Jacobs (1 9 6 1 ) har noggrant skildrat detta sym biotiska förhållande som en del av trottoarens liv.15 Stockholm s restaurangköer är ett övertydligt exem pel.16 Jfr Feeley & Smith (1 9 8 4 ) om fen om en et actuarial justice och riskhantering.17 Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är en statlig myndig­het, grundad 1 9 7 4 , med ansvar för samordning av och initiering i kriminalpolitiskt relevanta frågor, bl a försett med v issa utrednings- och forskningsresurser.

18 Att just den positivistiska an satsen så ofta kopplats sam m an med det praktiska livets strävanden är egentli­gen en paradox: d e s s strävanden efter värdeneutralitet- att d e s sa strävanden sed an i grund och botten är omöj­liga är en annan sak - borde föra den bort från adminis­trativa problem. Jfr. Bryant 1 9 9 5 .19 Kvalitativ empiricism förekommer: k lassisk källkritisk historieforskning är ett exempel; strikt grounded theory- sociologi ett annat. Även denna empiricism bortser från forskningens teori-/begreppsberoende - som funnes det en ren empiri. Jfr Bryant 1995:k ap 1 -2 .20 Här erinrar jag mig Emile Dürkheims ampra formule­ring ‘Det finns inget sam hälle där det inte är regel att straffet skall stå i proportion till förbrytelsen; för den italienska skolan är den principen emellertid ett påfund av jurister och saknar all solid grund.’ (Durkheim 1895: 67)21 De centrala textställena om modellen i Wikström 1990b och Wikström 1 9 9 1 är likalydande. Här refereras i första hand den sven sk a texten.221 rättssociologin (Weber 1 9 2 2 ) tar han kort upp själva straffrätten - men som bekant var det civilrätten som intresserade Weber.23 Pinsam hetströskeln är här exceptionellt hög för att tala med Norberrt Elias (1 9 69 :403 ff).24 En intressant implikation av friktionsteorin åskådliggörs av att den var central för förståelsen och planeringen av den ideala apartheidstaden i Sydafrika (Western 1996: 84ff).25 Observera att en gelsk an s control har en vidare inne­börd än m otsvarande ord på de flesta andra europeiska språk; på engelska står det mer för makt och auktoritet, på de sen are språken för kontroll i mer teknisk mening (övervakning etc). (Roucek 1 9 7 8 :4 )26 Antalet fall av gatuvåld är en droppe i havet jämfört med m ängden möten i mellanrummet.27 Smuggling och vrakplundring är bra historiska exem ­pel på det, tillika häm tade från landsbygden. S e Douglas Hay m fl (1975 ).28 Cohen & Felson (1 9 7 9 :5 8 9 , 6 0 4 ) talar inte om täthet men väl om avstånd, två storheter som torde stå i ett närm ast logiskt sam band till varandra (tätheten = k x avståndet2 där k ä r en konstant avhängig stad en s form).29 Wirths, liksom Sim m els, analys förutsatte kvarters­s ta d en s rumsliga egenskaper (Franzén 1 9 9 2 :3 6 ).30 Med betoningen på handlingar vill jag undvika en dis­kussion om strukturellt våld (tvång) vilken skulle föra vi­dare till frågan om den politiska makten och staten .31 Våldet och brottet som viktiga för konstituerandet av v issa maskulinitetsformer har med all rätt uppmärksam­m ats alltmer. S e t ex Connell (1995 : 83ff, 98ff) och M esserschm idt (1993: särskilt 83ff). Att manligheten upp­märksam m ats i sam m anhanget är naturligtvis fem inism ­e n s förtjänst. För kriminologins del, s e vidare Naffine (1997 ).32 Om våldets expressiva karaktär s e vidare Katz (1996).

4 8 SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7

LitteraturAhme, Göran (1990): Agency and organization. Towards an organizational theory o f society. London: S age. Ahrne, Göran (1994): Social organizations. Interaction inside, outside and between organizations. London: Sage. Arantes, Antonio A (1996).: ‘The war of places: symbolic boundaries and lim inalities in urban s p a c e .’ Theory, Culture & Society 1 3 (4), s 8 1 -9 2 .

Bryant, Christopher G.A. (1995): Practical sociology. Post­em piric ism and the recon struc tion o f th eo ry and application. Cambridge: Polity Press.

Cohen, Lawrence E. & Marcus Felson (1979): ‘Social change and crime rate trends: a routine activitiy approach’, American Sociological Review, 4 4 , s 5 8 8 - 6 0 8 .Connell, R.W. (1995): Masculinities. Cambridge: Polity Press.

De Fleur, Melvin L. (1966): Theories o f m ass commu­nication. New York: David McKay Company.Durkheim, Emile (1895): Sociologins metodregler. Göte­borg: Korpen 1 9 7 8 .

Elias, Norbert (1969): Über den Prozeß der Zivilisation. Soziogenetische und psychogenetische Untersuchungen. Band 2. Wandlungen der Gesellschaft. Entwurf zu einer Theorie der Zivilisation. Frankfurt am Main: Suhrkamp 1 9 8 2 .Entrikin, J. N icholas (1991): The betweenness o f place. Towards a geography o f modernity. London: Macmillan.

Feeley, Malcom & Jonathan Simon (1994): ‘Actuarial justice: the em erging new criminal law’, s 1 7 3 -2 0 1 , i David Nelken (red.): The futures o f criminology. London: S age 1 9 9 4 .Franzén, Mats (1982): ‘G atans disciplinering', Häften för Kritiska Studier 1 5 (5), s 3 -2 5 .Franzén, Mats (1992): Den folkliga staden. Söderkvarter i Stockholm mellan krigen. Lund: Arkiv.Franzén, Mats (1995): ‘Desire and longing for Swedish tow ns', s 1 2 -2 7 , i Anders Linde-Laursen & Jan Olof Nils­son (red.): Nordic landscopes. Cultural studies o f place. Nord 1 9 9 5 :1 5 .Franzén, Mats (1996): ‘Mellan lust och leda : En fråga om pendling’, s 7 3 -9 1 , i Farande och fraktande. Essäer om resandet eller fraktandet eller om båda delar. Stock­holm: Kom munikationsforskningsberedningen.

Goffman, Erving (1971): Relations in public. New York: Harper & Row 1 9 7 2 .

Hay, Douglas m.fl. (1975): Albions fatal tree. Crime and society in eighteenth century England. Harmondsworth: Penguin 1 9 7 7 .Honneth, Axel (1994): K am pf um Anerkennung. Zur mo­ralischen Grammatik sozialer Konflikte. Framkfurt am Main: Suhrkamp.Hugger, Paul (1995): ‘Elemente einer Kulturanthropologie der Gewalt’, s 1 7 -2 7 , i d ensam m e & Ulrich Stadler (red.):

Gewalt. Kulturelle Formen in Geschichte und Gegenwart. Zürich: Unionsverlag.

Jacobs, Jane (1961): The death and life o f great Ameri­can cities. The failure o f Town planning. Harmondsworth: Penguin 1 9 7 2 .Jergeby, Ulla (1996): Offentlig miljö som arena och ku­liss. Att se, bli sedd och m ötas på stadens offentliga och bostadsnära platser. Uppsala: Acta Universitatis U psaliensis. Studia Sociologica Upsaliensia 4 2 Katz, Jack (1996): ‘Kriminalitetens lockelser och reform­vännernas dilem ma’, s 2 7 5 -3 0 3 i Malin Åkerström (red.): Kriminalitet Kultur Kontroll - en antologi. Stockholm: C arlssons.

Lefebvre, Henri (1 9 7 0 ): Die Revolution der S tädte. München: List 1 9 7 2 .Lindner, Rolf (1990): Die Entdeckung der Stadtkultur. Soziologie aus der Erfahrung der Reportage. Frankfurt am Main: Suhrkamp.Lofland, Lyn (1973): A world o f strangers. Order and ac­tion in urban space. New York: Basic Books.

M elossi, Dario (1994): ‘The ”econom y” of illegalities. Normal crim es, e lites and social control’, s 2 0 2 - 2 1 9 , i David Nelken (red.): The futures o f criminology. London: S age 1 9 9 4 .M esserschm idt, Jam es W. (1993 ): M asculinities and crime. Critique and reconceptualizaton o f theory. Bos­ton: Rowman & Littlefield,Naffine, Ngair (1997): Feminism and criminology. Cam­bridge: Polity Press.Nelken, David (1994a): ‘Whom can you trust? The future of comparative criminology’, s 2 2 0 - 2 4 3 , i d ensam m e (red.): The futures o f criminology. London: S age 1 9 9 4 Nelken, David (1994b): ‘Reflexive criminology?’, s 7 -4 2 , i d en sam m e (red.): The futures o f criminology. London: S age 1 9 9 4 .

Misztal, Barbara A. (1996): Trust in modern societies. The search for the bases o f social order. Cambridge: Polity Press.

Parsons, Talcott (1951): The social system (1 9 5 1 ). Lon­don: Routledge & Kegan Paul 1 9 7 9 .

Roucek, Joseph S. (1978): ‘The concept of social control in American sociology’, s 3 -1 9 , i den sam m e (red.): So­cial control for the 1 9 8 0 s . A handbook for order in a democratic society. W estport Conn.: Greenwood Press.

Sahlin, Ingrid (1996): På gränsen till bostad. Avvisning, utvisning, specialkontrakt. Lund: Arkiv.Sayer, Andrew (1992): M ethod in social science. A rea­list approach. London: Routledge (2:a uppl.).S im m el, G eorg (1 9 0 3 ) : ‘Die G roß städ te und d a s G eistesleben’, s 1 1 6 -1 3 1 , i d en sam m es (1995 ) Aufsätze und Abhandlungen 1 9 0 1 -1 9 0 8 . B and 1 ^ G e s a m t­au sgab e band 7). Frankfurt am Main: Suhrkamp. Stanko, Elizabeth (1990): Everyday violence. How women and m en experience sexual and physical danger. Lon-

SO C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7 4 9

don: Bandora.Turner, Victor (1969): The ritual process. Structure and anti-structure. Ithaca N.Y.: Cornell University Press 1 9 8 2 .

W eber, Max (1 9 2 2 ): W irtsch a ft und G ese llschaft. Grundriss der Verstehende Soziologie. Tübingen: Mohr 1 9 8 0 (5:e uppl.).W estern, John (1996): Outcast Cape Town. Berkeley: University of California Press.Williams, Raymond (1976): Keywords. A vocabulary o f culture and society. Glasgow: Fontana/Croom Helm. W ikström, Per-Olof H (1 9 8 5 ): Everyday violence in c o n tem p o ra ry Sw eden. S itu a tio n a l and eco logical aspects. Stockholm: BRÅ.Wikström, Per Olof H. (1987): Våld. Stockholm: BRÅ. Wikström, Per-Olof (1990a): ‘Förord’, s 5 , i densam m e (red.), Brott och åtgärder m ot brott i stadsmiljön. Stock­holm: BRÅ-rapport 1 9 9 0 :5 .Wikström, Per-Olof (1990b): ‘Stadsstruktur och brottslig­h et’, s 7 -2 9 , i d ensam m e (red.), Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön. Stockholm: BRÅ-rapport 1 9 9 0 :5 . Wikström, Per-Olof H. (1991): Urban crime, criminals, and victims. The Swedish exprerience in an anglo-american comparative perspective. New York: Springer Verlag Wikström, Per-Olof H. (1992): Våld. En kunskapsöversikt. Stockholm: BRÅ.Wikström, Per-Olof H. (1 9 9 5 ): ‘Preventing city-center

crim e’, Crime and justice. An annual review o f research 1 9 , s 4 2 9 -4 6 8 .Wilson, Elizabeth (1997): ‘Looking backward, nostalgia and the city', s 1 2 7 -1 3 9 , i Sallie W estwood & John Wil­liam s (red.): Imagining cities. Scripts, signs, memory. London: Routledge.Wirth, Louis (1938): ‘Urbanismen som livsform’ s 1 5 8 - 1 7 5 , i Göran Lindberg (red. 1971): Urbana processer. Studier i social ekologi. Lund: CWK Gleerup.Young, Alison (1996): Imagining crime. Textual outlaws and criminal conversations. London: Sage.Zukin, Sharon (1995): The Cultures o f Cities. New York: Blackwell.

Åkerström, Malin (1 9 9 6 a): ‘Inledning’, s 8 -2 4 , i den­sam m a (red.): Kriminalitet Kultur Kontroll - en antologi. Stockholm: C arlssons.Åkerström, Malin (1 9 9 6 b): ‘”Våldet”, en moralisk pa­nik? - Emotionellt engagem ang eller publika tyckanden?’, s 2 2 6 -2 4 4 , i densam m a (red.): Kriminalitet Kultur Kon­troll - en antologi. Stockholm: C arlssons.

Österberg, Eva (1996): ‘Våld och ära, böter och skam . - Kriminalitet och straff i Sverige från medeltid till nutid’, s 1 0 4 -1 2 5 , i Åkerström (red.): Kriminalitet Kultur Kontroll - en antologi. Stockholm: C arlssons.

ABSTRACT

Violence and the city. A critical assessment of Swedish criminologyMATS FRANZÉN

Violence and urban life, particularly street violence, is currently a prominent public issue, of rising importance to various social sciences. Disciplinary, however, there is, traditionally, a double starting point here, one rooted in criminology, the other in urban sociology. Departing in a specific understanding of the urban order as a limi- nal space subjugated to several forms of social control, this article is aimed at a cri­tical assessment of Swedish criminology, particularly the work of P-O Wikström. Two instances of this empiricist discourse are scrutinised. First a general model re­lating level of crime to level of urbanisation, the essence of which is shown to be the so called routine activity approach, is examined step by step. Second, the di­mensions of violent crime in terms of place and social relations is discussed criti­cally.

5 0 S O C IO LO G IS K FO RSKNING 4 / 9 7