Uppföljning av VINN-projektet · 2018. 8. 31. · Uppföljning av VINN projektet - slutrapport 6 1970 talet främst från andra Nordiska länder, idag kommer den i större utsträckning

Uppföljning av VINN projektet - slutrapport 1

Uppföljning av VINN-projektet

Slutrapport

30 november, 2011

Ek dr Andreas Diedrich

Gothenburg Research Institute (GRI)

Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet

Box 603

405 30 Göteborg

e-mail: [email protected]

mailto:[email protected]


Innehållsförteckning Sammanfattning ......................................................................................................................... 3

Inledning ..................................................................................................................................... 5

VINN projektet – Bakgrund ........................................................................................................ 5

Arbetsmarknaden och invandrare i Sverige ........................................................................... 5

Presentation av VINN projektet ................................................................................................. 8

Att arbeta med förändring ....................................................................................................... 10

Metod och arbetsplan .............................................................................................................. 11

Metod ................................................................................................................................... 12

Avgränsningar ....................................................................................................................... 13

Att definiera validering ......................................................................................................... 14

Aktörer och aktiviteter i VINN projektet .................................................................................. 16

Hösten 2009 ..................................................................................................................... 16

2010 .................................................................................................................................. 17

Våren 2011 ....................................................................................................................... 20

Hösten 2011 ..................................................................................................................... 20

VINN projektets förutsättningar: idén om etablerade branschmodeller ................................ 22

VINN projektets praktik ............................................................................................................ 25

Samverkan, olika erfarenheter och förväntningar ............................................................... 25

Att förhandla valideringens innebörd .................................................................................. 28

Betydelsen av språk och andra kompetenser ...................................................................... 29

Kompetensbrister ............................................................................................................. 30

Språkets betydelse ........................................................................................................... 32

Tolkens roll ....................................................................................................................... 33

Resultatens värde ................................................................................................................. 36

Projektets utfall och framtiden ................................................................................................ 38

Bristande efterfråga – ett informationsproblem? ............................................................... 38

VINN projektets hållbarhet .................................................................................................. 41

Rekommendationer ................................................................................................................. 42

Slutsatser .................................................................................................................................. 46

Referenser ................................................................................................................................ 48


Sammanfattning VINN projektet har syftat till att bidra till att skapa en uthållig plattform för bedömning och

dokumentation av nyanlända invandrares kunskaper och kompetenser på bas av

branschmodellerna för validering. Myndigheten för Yrkeshögskolan har i samarbete med

Arbetsförmedlingen och ett stort antal branschorganisationer och utförare drivit VINN

projektet från hösten 2009 till hösten 2011. Medan projektets uttalade syfte har varit att

bedriva VINN projektet inom ramen för den ordinarie verksamheten, har det dock haft

karaktär av ett typiskt projekt med en egen organisation som inte är gångbart efter

projektets avslut samt en projektspecifik finansiell resursallokering. Frågan om

verksamheten har förutsättningar att fortsätta efter det att projektet slutförts blir därför

inte primärt en fråga om man i projektet lyckats genomföra ett visst antal valideringar, utan

också en fråga om de inblandade aktörerna betraktar validering som ett så värdefullt verktyg

att man väljer att avsätta resurser i termer av tid och pengar för dess fortsatta användning.

Här visar dock studien att frågor kring validering, och speciellt validering av nyanländas

kunskap och kompetenser ännu ses inte som en del i många organisationers

kärnverksamhet, och blir därför lätt bortglömda eller tolkade på ett sätt som inte främjar

invandrarnas inträde på arbetsmarknaden.

I bästa fall kan man hoppas att frågorna kring validering av invandrarnas kunskap och

kompetens har hamnat på dagordningen igen på de ingående organisationerna efter att i

stort sett helt ha legat på is under de senaste två åren sedan ett tidigare integrationsprojekt

rörande validering – Validering till 1000!.

Konkret har projektet resulterat i att ett antal valideringar av nyanländas kunskaper och

kompetenser har genomförts – dock betydligt färre än förväntat. Arbetet i projektet pekar

på svårigheter med validering av nyanländas kunskaper och kompetens på bas av

branschmodellerna som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd: kraven på kunskaper i svenska

språket och svenskt arbetsliv som förutsätts i bedömningssituationen kan den målgruppen


rimligtvis inte antas ha. Med andra ord finns det en inbyggd paradox i VINN-projektets

praktik som avser att etablera bedömningsmetoder för kompetens som i hög grad kräver

kunskaper i svenska språket med en målgrupp som inte kan förväntas besitta dessa

kunskaper. Dessutom har utmaningen bestått av att validering syftar till att lokala

yrkespersoner bedöma kompetens och kunskaper som nyanlända invandrare har skaffat sig i

ett sammanhang och en praktik som skiljer sig från de svenska förhållandena.

Man bör i framtiden överväga valideringens roll som arbetsmarknadspolitisk åtgärd riktat

mot specifika grupper med en position på arbetsmarknaden som redan innan åtgärdens

implementering betecknas som ”svag”.


“The language of tolerance expresses goodwill, while the

practice of tolerance means that the other is scrutinized,

categorized, labelled and assessed by dominant norms and

values”. [Essed, 1991: 211]

Inledning Denna rapport utgör den kvalitativa uppföljningen av ”VINN projektet”. Under 2009 fick

Myndigheten för Yrkeshögskolan (härefter Yh-myndigheten) uppdraget av

Utbildningsdepartementet att leda en verksamhet om validering av utländsk icke-akademisk

yrkeskompetens för nyanlända invandrare. Projektet påbörjades i oktober 2009 och kommer

att avslutas under december 2011.

Denna rapport består av fyra delar. Första delen introducerar projektets bakgrund, och

innehåll. Andra delen presenterar uppföljningens mål, upplägg och arbetsmetoderna. Den

tredje delen presenterar utvecklingen i projektet och behandlar det som framkommit i

intervjuerna och observationerna. Den avslutande delen rymmer en diskussion kring de

frågor som ställdes inom ramen för uppföljningen och avslutningsvis sammanfattas

uppföljningens resultat i en diskussion kring uthålligheten av projektet samt en presentation

av rekommendationer för framtida arbetet med validering.

VINN projektet – Bakgrund

Arbetsmarknaden och invandrare i Sverige VINN-projektets bakgrund är den svåra situationen som nyanlända utomeuropeiska

invandrare befinner sig i gällande sin integration på arbetsmarknaden i Sverige. Mellan 1960-

talet och 2000-talet har förutsättningar för invandrarpolitiken i Sverige förändrats i ett antal

viktiga avseenden. Arbetskraftsinvandringen har i hög grad ersatts av flykting- och

anhöriginvandring (se Lundh & Olsson, 1999). Dessutom kom invandringen under 1960 och


1970 talet främst från andra Nordiska länder, idag kommer den i större utsträckning från

andra delar av världen, och inte minst har andelen utomeuropeiska invandrare ökat.

Situationen på arbetsmarknaden i Sverige skiljer sig också tydligt idag för utrikes födda

jämfört med inrikes födda. Sysselsättningsgraden för utrikes födda är ca 64 procent jämfört

med ca 82 procent för inrikes födda (i åldersgruppen 20-64 år) (Segendorf & Teljosuo,

2011:35). Sysselsättningen bland utrikes födda har varit konstant lägre än bland inrikes

födda under perioden 1987 till 2009. Arbetslösheten är dessutom betydligt högre bland

utrikes födda.

Gruppen ’utrikes födda’ är dock mycket heterogen och att skillnaderna i

sysselsättningsgraden mellan de olika grupperna av utrikes födda är stora. Flyktingar från

utomeuropeiska länder och deras anhöriga är till exempel i mycket högre grad arbetslös än

invandrare från de nordiska länderna. Vidare har utrikesfödda i genomsnitt en något lägre

utbildningsnivå än inrikes födda och det är framför allt andelen personer med endast

förgymnasial utbildning som är högre bland utrikes födda (detta till skillnad av länder som

Kanada och Australien som har ett poängsystem där personer med eftertraktad utbildning

har det särskilt lätt att få uppehållstillstånd). I en rapport om arbetsmarknadsintegration

framställd i uppdrag av Finansdepartementet påpekar Segendorf och Teljosuo (2011:80) att

det i genomsnitt lönar sig att ha en hög utbildning med sig från födelselandet, eller att

utbilda sig i Sverige men också att personer med en svensk utbildning har fler fördelar (en

högre avkastning) jämfört med personer med utländsk utbildning.

Dessutom verkar det vara av betydelse vart ifrån man kommer – invandrare är inte lika med

invandrare. Generellt kan man saga att ju högre utbildningsnivå invandare har desto högre

är deras sysselsättningsgrad. Högsta sysselsättningsgraden har invandrare från Tyskland och

Finland, som oftast är högutbildade, lägsta sysselsättningsgraden har invandrare som

kommer från Somalia och anses vara väldigt lågutbildade (SCB, 2009:44). Det som är

intressant i sammanhanget är att sysselsättningsgraden bland invandrare från Irak och Iran

är relativt låg fast de vanligtvis har en högre akademisk utbildning med sig (SCB, 2009: 44).


Detta, och många studier indikerar att det inte enbart är utbildningsnivån som kan förklara

invandrarnas situation på arbetsmarknaden i Sverige.

Huruvida man är framgångsrik på arbetsmarknaden anses även bero på kunskaper i svenska

språket och hur länge man har varit i Sverige. Dessutom har ett antal olika studier indikerat

att efterfrågning på “Sverige-specifik kunskap” – språkkunskaper och kunskaper om svensk

kultur och svensk arbetsmarknad – som förutsättningar för att få jobb på arbetsmarknaden

har ökat under de senaste åren (se t ex de los Reyes, 1999; 2001). Förändringen förklaras

bland annat med den strukturella förändring som den svenska arbetsmarknaden anses

genomgått sedan 1960-talet, vilket fått till följd att lågkvalificerade arbeten i allt större

utsträckning har försvunnit och istället ersatts med arbete som ställer högre krav på

kunskaper om svensk arbetsmarknad, utbildning och språkkunskaper. Det i sig innebär att

nyanlända invandrare, och speciellt personer som inte har dokumenterade formella meriter

med sig från hemlandet, konfronteras med särskilda problem i sina försök att etablera sig på

den svenska arbetsmarknaden (Bevelander, 2000; Broomé et al., 1996; Broomé, Carlsson &

Ohlsson, 2001; Lundh & Ohlsson, 1999; Scott, 1999).

Till sist har ett antal studier påpekat att integration av invandrare på svenska

arbetsmarknaden och i samhället i hög grad beror på det som Brah (1992) kallade för

”ethnicism” – en process genom vilken vissa grupper av invandrare konstitueras som

liknande både kulturellt och geografiskt den infödda populationen. Detta är ett sätt att

förklara varför sysselsättningsgraden blandiIrakiska akademiker är så mycket högre jämfört

med tyska akademiker i Sverige.

Mot bakgrund av ovanstående problematik har en rad projekt och insatser initierats runt om

i Sverige för att på olika sätt underlätta och stödja invandrares inträde på den svenska

arbetsmarknaden (se till exempel, Valideringsdelegationen, 2008; Diedrich et al. 2011).

Bland dessa anses validering av kunskap och kompetens allt mer som ett effektivt verktyg för

att integrera nyanlända, utomnordiska invandrare på svenska arbetsmarknaden och i

samhället (se Cedefop, 2009: 16; Segendorf & Teljosuo, 2011). Validering introducerades

mer explicit i Sverige som del i Kunskapslyftet 1997 till 2002, och ansågs vara värdefull i


omstruktureringen av vuxenutbildning i Sverige (SOU 1997:158). Valideringen har sedan dess

beskrivits som ett värdefullt verktyg för 1) personer som inte har dokumenterade

kompetenser och kunskaper, 2) personer som behöver, eller vill byta jobb, och 3) personer

som behöver rehabilitering av något slag. Validering riktade sig mot alla personer som var i

behov av stöd för att komma ut på arbetsmarknaden, inte enbart specifika grupper, såsom

invandrare. Under årens gång har dock valideringen fått allt större betydelse på politiskt nivå

som ett verktyg för integration på arbetsmarknaden och i samhället (Integrationsverket,

2002; SOU 2003:75). Inte minst blir detta tydligt genom ett antal större nationella satsningar

på att etablera validering som ett meningsfullt, effektivt verktyg för bedömning och

dokumentation av utländska kunskaper och kompetenser: först, Validering till 1000! som

syftade till att testa branschmodellerna som utvecklades under den nu nedlagda

Valideringsdelegationens tid1 (Valideringsdelegationen 2008; Diedrich 2011), för det andra

valideringsverksamheten inom ramen för etableringsreformen på Arbetsförmedlingen och

nu senast det projektet som denna rapport har som sitt fokus: VINN projektet.

Presentation av VINN projektet

Genom regleringsbreven för budgetåren 2009 och 2010 fick Yh-myndigheten uppdraget av

Utbildningsdepartementet att leda en verksamhet för validering av utländsk

yrkeskompetens för målgruppen nyanlända. Uppdraget avsåg validering av kunskaper och

1 I maj 2007 gav regeringen uppdrag till den dåvarande Valideringsdelegationen att initiera och leda en pilotverksamhet avseende validering av upp till 1000 personers utländska (utomnordiska) yrkeskompetens. Det som kom att kallas för Validering till 1000! byggde på de metoder och modeller som branschorganisationer fram till dess utarbetat med stöd från Valideringsdelegationen. Modellerna testades inom ramen för projektet för att bereda vägen för utveckling av en framtida valideringsverksamhet i Sverige. Projektet hade två mål: det mer övergripande målet var från början att genomföra validering av högst 1 000 personer med utomnordiska yrkeskompetenser som inte kan verifieras på något annat känt sätt. Varje deltagare i projektet skulle erhålla en dokumentation efter genomförd validering i form av intyg, yrkesbevis, certifikat eller dyl. Dessutom syftade projektet till att minst hälften av branschmodellerna skulle ha provats i skarpt läge under pilotverksamheten. Förseningar i projektet och strukturella problem i samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Valideringsdelegationen medförde att projektet hade en betydligt kortare tidsram till sitt förfogande för att uppnå sina mål än tidigare valideringssatsningar. Tidsbristen kom således att uppfattas av alla inblandade aktörer som den stora begränsande faktorn och anledningen till varför projektet inte blev så framgångsrikt som planerat.


kompetenser inhämtat utanför det akademiska utbildningsområdet. VINN projektet var en

del i denna satsning. Syftet med VINN-projektet var att

tidigt kartlägga, bedöma och dokumentera den reella kompetens som en nyanländ har med sig till Sverige så att det blir lättare att snabbt komma ut i arbete och identifiera eventuella utbildningsbehov.

Syftet är därmed inte att organisera kompletterande utbildning.

Målgruppen för VINN-projektet var nyanlända invandrare (max 3 år från att man fått

uppehållstillstånd) med introduktionsersättning, försörjningsstöd eller etableringsersättning

från Arbetsförmedlingen. I likhet med Validering till 1000! projektet skulle Yh-myndigheten

(1) samarbeta med Arbetsförmedlingen och samråda om möjligheterna till validering av

arbetssökande med utländsk yrkeskompetens och (2) genomföra valideringar i enlighet med

de metoder och modeller som har tagits fram av de centrala branschorganisationerna. Totalt

fanns inom ramen för projektet valideringsplatser inom 16 olika branscher och runt 100

yrken. Antalet platser inom varje bransch var begränsat (se tabell 1).

Bransch Organisation Antalet valideringar planerad ursprungligen

Bageri/konditor Livsmedelsföretagen 20

Detaljhandel Svensk Handel Kunskap 100

El/Distribution Svensk Energi 10

El/Installation El. Installationsorganisationen EIO 30

Fastighet Fastighetsbranschens utbildningsnämnd

30

Frisör Frisörföretagarna 20

Gjuteri Swerea - Gjuterier 10

Lantbruk Lantbrukarnas Riksförbund 20

Lokalvård Städbranschen/Servicebranschen 60

Motorverkstad Motorbranschens Yrkesnämnd 40

Måleri Måleriföretagen 5

Plåt & Ventilation

Plåt & Vent Yrkesnämnd 10

Träindustri Trä- och Möbelindustriförbundet 40

Underhåll UTEK 30

VVS/montörer Installatörernas Utbildningscentrum 10


Hantverk Hantverkarna 20

Tabell 1: De 16 branscherna

Att arbeta med förändring Arbetet med att organisera och implementera VINN projektet kan beskrivas som en planerad

förändring där ambitionen är att många olika organisationer och ett stort antal personer

inom ramen för en projektverksamhet skall bidra till upprättande och stabilisering av ett nytt

arbetssätt (validering av nyanländas kunskaper och kompetenser).

Att åstadkomma förändring i organisering är en svår och ofta långvarig process. Bland annat

visar organisationsforskaren Barbara Czarniawska (2005) tydligt de svårigheter som går hand

i hand med förändringsarbete. Från början, menar hon, finns det alltid stora och fina planer

på hur saker och ting skall bli i framtiden och hur man når dit genom att initiera projekt. Det

blir dock nästan aldrig som man har tänkt sig.

Inom forskningen brukar man skilja mellan två olika modeller för hur förändringar sker inom

organisering: den implementeringsorienterade ansatsen och den översättningsansatsen.

Den implementeringsorienterade ansatsen den fokuserar på implementering av färdiga

lösningar i enlighet med uppsatta planer. Lösningen i form av en modell eller ett nytt

arbetssätt anses finnas med en given uppsättning egenskaper från första början.

Implementeringsarbetet handlar då om att se till att det blir som man har tänkt sig.

Eftersom det är ett faktum att det nästan aldrig blir som man har tänkt sig, och eftersom det

generellt inte fungerar att exakt implementera färdiga lösningar enligt plan, har denna

modell kritiserats av många forskare på sistone. Idén om den färdiga modellen anses

uttrycka en önskedröm snarare än att hjälpa att förklara hur förändringsarbete går till i

verkligheten.

Istället har man föreslagit att se förändringsarbete som en ”översättning” av planer och

modeller till praktik. Enligt denna så kallade ”översättningsmodell” (Czarniawska & Sevón,


1996) blir en plan, en metod, ett styrdokument, eller en modell – någonting meningsfullt

först när människor tar till sig den och själva skapar en egen förståelse av den i praktiken.

Självklart blir det friktion, missförståelser, olika tolkningar och förhandlingar i denna process

när idéerna om hur arbetet skall organiseras i framtiden vandrar från person till person och

organisation till organisation. Varje människa skapar och utvecklar sin egen förståelse

baserat på hennes tidigare erfarenheter, intryck och upplevelser. Eftersom vi alla har olika

erfarenheter och intressen med oss är det inte konstigt att vi tolkar saker och ting på olika

sätt.

Man kan därför säga att det inte är modellen som sådan (som någonting given) som bör vara

det centrala i förändringsarbete, utan det är hur människor går tillvägar för att skapa sig en

uppfattning om vad modellen är inom ramen för sin egen verklighet.

Metod och arbetsplan Uppföljningens uppgift är att granska projektets kvalitativa aspekter. De kvantitativa

aspekterna följs upp på olika sätt av projektledarna själva. Formen för uppföljningen är en så

kallad formativ utvärdering vilken mäter projektets framgång gentemot de uppsatta målen.

Den är således processorienterad och fokuserar på de kvalitativa delarna av dessa mål. På

ett övergripande plan handlar det om att följa upp och beskriva organiseringen av

valideringsaktiviteterna i projektet samt att indikera framgångsfaktorer och kritiska moment

i aktiviteterna.

Dessutom specificerades ett antal frågor i uppföljningsplanen:

1.) Vilka förväntningar har aktörerna på arbetet/projektet?

2.) Hur används (översätts) modellerna i praktiken?

3.) Vilka likheter/olikheter finns i praktiken när det gäller validering inom olika områden?

4.) Vad betyder aktiviteternas utformning/organisering i relation till arbetets/projektets

målsättningar?


En aspekt som är viktig i sammanhanget är att en formativ, kvalitativ uppföljning av

projektets syfte som beskrivits ovan inte kan ses vara helt oproblematiskt. För det första är

det svårt att besvara frågan: har projektet lyckats eller inte, givet de målsättningar man haft?

När vet man att man har lyckats/misslyckats?

Metod Materialet för denna uppföljning har samlats in med hjälp av observation av olika typer av

projektmöten och valideringsaktiviteter, intervjuer med representanter för berörda grupper,

samt analys av olika typer av dokument med anknytning till projektet.

Deltagande observationer har gjorts vid de bransch- och nätverksträffar samt konferenser

som ägde rum i Stockholm sedan december 2009. Dessutom har 10 valideringsaktiviteter

observerats i praktiken.

Ett 40–tal intervjuer har genomförts med representanter från Myndigheten för

Yrkeshögskolan, branschorganisationerna, Arbetsförmedlingen och utförarna. Alla intervjuer

har spelats in. Förutom dessa mer formella intervjuer har ett antal kortare, mer informella

intervjuer genomförts under telefonsamtal med berörda aktörer i projektet och vid de

deltagande observationerna med deltagare i valideringsaktiviteterna samt tolkar. Därmed

intervjuades representanter från projektorganisationen, rekryteringssidan, bransch- och

utföraresidan. Dessa valdes ut utifrån en ambition att spegla projektets ingående aktörer,

deltagare och geografiska spridning med syftet att få en fördjupad förståelse av projektets

betydelse och effekter för de inblandade parterna (i den mån det är möjligt i detta tidiga

läge).

Till sist utgjordes en viktig del av arbetet av genomgång och analys av den omfattande

skriftliga dokumentationen i form av informationsmaterial, planer, modellbeskrivningar,

mötesanteckningar, broschyrer, dokumentationen från valideringsaktiviteterna o. dyl. som

producerats som en del i arbetet.

Genom att kombinera flera tekniker, såsom observationer, intervjuer och dokumentanalys,

samlas empirisk data in där olika aspekter på samma fenomen kan framträda. Metoderna

bidrar till olika saker, och understödjer varandra. Medan intervjuer kan ge mycket


information och insikter om det pågående arbetet, kan man genom observationer av

valideringsaktiviteter och möten osv. få fram hur aktörerna skapar mening kring olika

koncept, idéer, modeller osv., som en del i deras vardagliga arbete. På så vis blir det möjligt

att synliggöra och fånga deras förståelse för vissa av dessa idéer och tankar.

En ambition med uppföljningen har varit att personerna som deltagit i projektet eller på ett

eller annat sätt berörts av det, skall få ta del av de erfarenheter som gjorts genom

uppföljningen (Rombach & Sahlin-Andersson, 1995). Denna del i uppföljningen har uppfyllts

genom löpande återföringar till projektledningen inom ramen för en rad seminarier samt

genom återföringar i samband med bransch- och nätverksträffar.

Sist, men inte minst har materialet sammanställts och tolkats med utgångspunkt i

uppdragets målsättningar och avrapporteringen skall ske i form av en skriftlig rapport samt

en muntlig presentation för projektledarna samt andra berörda aktörer.

Avgränsningar Denna uppföljning fokuserar på organisering av arbetet i VINN projektet. Som ovan nämnt

beskrivs de försättningar och förväntningar som aktörerna hade med sig in i projektet, hur

modellerna översatts i praktiken, likheterna och olikheterna i praktiken när det gäller

validering inom olika områden, samt betydelsen av aktiviteternas utformning/organisering i

relation till arbetets/projektets målsättningar.

Uppföljningen har däremot inte syftet att på ett normativt sätt utvärdera branschmodellerna

som sådana – att uttala sig om modellernas funktion och om huruvida modellerna är de

rätta eller inte. Vidare är syftet med denna uppföljning inte att utvärdera enskilda aktörers

prestation, utan att titta på organiseringen mellan aktörerna inom ramen för projektet och

vilka konsekvenser detta får.

Uppföljningens fokus är dessutom avgränsat till aktiviteterna i projektet, vilket innebär att

de processer och aktiviteter som förgår valideringsinsatserna inte behandlas mer än

undantagsvis i texten, och inte heller deltagarnas fortsatta process, efter en genomförd

valideringsaktivitet. I samband med detta kan en möjlig begränsning vara att de personer

som genomgått en valideringsaktivitet inom ramen för projektet och som insatserna avser


att stödja, inte följts upp efter en viss tid efter projektets slut. En anledning till detta är att

fokus i uppföljningen främst ligger på VINN projektets organisation och utformning, frågor

som projektets, Arbetsförmedlingens, utförarens och branschens representanter med

nödvändighet behärska väl. En annan anledning är att en utvärdering med inriktning på att

också följa upp deltagarna under projektets gång och några månader efter projektets slut

hade behövt vara betydligt mer omfattande. Deltagarnas röster är dock inte helt

bortglömda. Observationerna av interaktionen mellan utförarna, tolken och deltagaren

under valideringsaktivitetens gång utgör en viktig källa för att fånga in förståelsen bland

deltagarna. Under observationerna fördes också samtal och kortare intervjuer med

deltagarna direkt eller genom tolk för att ta reda på deras upplevelser av

valideringsaktiviteten.

Att definiera validering Ett traditionellt sätt att definiera validering är med hjälp av ett ostensivt synsätt där

forskaren från början bestämmer vad validering är och sedan bedömer huruvida

verkligheten motsvarar denna definition. Definitionen på validering som jag kommer att

använda mig av i denna rapport utgår däremot ifrån aktörernas beskrivningar. Det ger

uttryck för ett performativt synsätt på validering, där definitionen på vad validering är

bestäms i praktiken av de inblandade personerna, och där begreppets innebörd – det sättet

människorna skapar mening kring begreppet – kan ändras (se Latour 1986 för mer om det

ostensiva och performativa synsättet).

Ett vanligt sätt att ge innebörd åt validering i Sverige baseras på fyrstegsmodellen som

utarbetades under Valideringsdelegations tid (2004-2007). Modellen framställer

valideringen som en process som innefattar fyra olika moment (steg):


Fig. 1. Valideringsdelegationens valideringsmodell.

Enligt intentionerna bakom modellen kan en valideringsprocess innehålla en, två, tre eller

alla fyra steg. Stegen ses inte heller som arrangerad i en särskild ordning. De första två

stegen beskrivs ofta som “utforskande”, riktat mot att identifiera och beskriva så mycket av

en persons erfarenheter, färdigheter, kunskaper och kompetenser som möjligt för att få

fram ett underlag som sedan skall ligga till grund för beslut om vilka åtgärder skall tas för att

understödja en persons inträde på arbetsmarknaden. Steg 3 är också utforskande, men

kopplad till de normerande yrkeskraven inom de olika branscherna. Slutligen är Steg 4

inriktat mot att bedöma en persons kompetens i relation till de formella yrkeskraven för

certifikat, intyg eller yrkesbevis inom ett visst yrke.

Medan varje steg har en egen beteckning, har man inom ramen för arbetet med validering i

Sverige i praktiken etablerat ett språkbruk där varje enskilt steg kallas för validering. Med

andra ord, pratar man om validering oavsett om det rör en person som skall genomgå en

fördjupad kompetenskartläggning (också ibland kallad för yrkesbedömning) eller en person

som skall genomgå en kompetensbedömning för betyg eller licens. Detta har medfört att

begreppet validering idag står för många olika mer eller mindre strukturerade aktiviteter.


Aktörer och aktiviteter i VINN projektet

Hösten 2009

VINN projektet påbörjades operativt i oktober 2009 då projektledare utsågs på YH-

myndigheten. Den beräknades vara avslutad under december månad 2010. I likhet med

Validering till 1000! betraktade man redan från början ett samarbete med

Arbetsförmedlingen som en garanti för ett lyckat projekt. Tanken var att det enbart genom

ett sådant samarbete skulle vara möjligt att rekrytera tillräckligt många deltagare till

projektet. YH-myndighetens projektledare skulle fungera som en länk mellan

Arbetsförmedlingens handläggare och branschernas representanter och utförare.

Emellertid hade Arbetsförmedlingen precis påbörjat arbetet med förberedelserna för

myndighetens nya uppdrag att ansvara för etableringen av nyanlända flyktingar och andra

invandrare, där validering ansågs utgöra en viktig del. Arbetsförmedlingens representanter

uttryckte möjligheten att VINN projektet skulle kunna kopplas ihop med deras utökade

försöksverksamhet med etableringssamtal med start våren 2010. Tanken var att rekrytering

till validering skulle kunna ske via Arbetsförmedlingen med möjlighet att hänvisa nyanlända

vidare till valideringsutförare som Yh-myndigheten hade utsett.

I slutet av 2009 fördelade Yh-myndigheten totalt 6 MSEK till ett antal centrala

branschorganisationer för utförande av validering. Tanken var att YH-myndighetens

valideringsplatser skulle komplettera Arbetsförmedlingens upphandling av fem

yrkesområden med ytterligare yrkesområden för att på så sätt bredda möjligheterna till

validering.

Branschrepresentanterna fick uppdraget ifrån Yh-myndigheten att utse utförare för

valideringen. Tanken var att det skulle finnas en tydlig avgränsning mellan branscherna och

utförarna. I praktiken är denna avgränsning inte så tydlig. I många fall har

branschrepresentanter och utförare mångåriga, djupa relationer genom samverkan kring

validering och andra yrkes och utbildningsrelaterade frågor. Det har i många fall uttryckts att

valet av utförare har skett på bas av de personliga relationer man har haft sedan tidigare

eller på grund av den extensiva kunskapen inom valideringsområdet som utföraren har. I


praktiken är det dock svårt att bedöma valet av utförare utifrån någon sorts

kvalitetssäkringsaspekt. Det fanns inga tydliga kriterier i projektet, utan ansvaret för urvalet

placerades helt och hållet hos branschorganisationerna. De utförare som man valde ut

beskrevs i stor allmänhet som kompetenta yrkesmän, som ofta på ett eller annat sätt också

hade varit med att utveckla kompetenskraven för validering inom sitt yrke. Deras

yrkeskompetens stod utan fråga, precis som deras kompetens att bedöma nyanländas reella

kompetens och kunskaper. Men, hur mycket erfarenhet hade utförarna av att validera

nyanlända invandrare? Intervjuerna med utförarna visade att denna erfarenhet var

begränsad och i vissa fall obefintlig. Vissa av utförarna hade varit med i Validering till 1000!

men hade då inte nödvändigtvis validerat nyanlända, andra konfronterades för första

gången med målgruppen.

2010

Under våren 2010 bildades en arbetsgrupp med representanter från både

Arbetsförmedlingen och Yh-myndigheten för att jobba vidare med att få till stånd en process

för arbetet med validering av nyanländas yrkeskompetens. Rekryteringsproblematiken inom

ramen för VINN-projektet utgjorde från början gruppens fokus. Arbetsgruppen kom fram till

att Yh-myndighetens valideringsplatser kunde erbjudas till nyanlända med

introduktionsersättning eller försörjningsstöd som kommunen ansvarar för. Samtidigt var

det fortfarande oklart huruvida Yh-myndighetens platser skulle kunna erbjudas till

nyanlända med etableringsersättning efter det att Arbetsförmedlingen tagit över ansvaret

för etableringsverksamheten från 1 december 2010. Flera juridiska och andra formella regler

såsom försäkringsskyddet under valideringstiden – (t ex. går det att likställa den med

försäkringsstödet vid aktivitetsersättning?) behövde utredas från Arbetsförmedlingens sida.

Under tiden låg fokus i projektet på att vidare planera inför framtida valideringar genom att

jobba med administrativa rutiner och dokumentation (t ex avtalsmallar,

processbeskrivningar, broschyrer och annan information till olika aktörer såsom

Arbetsförmedlingen och kommunen).

I slutet av juni 2010 påpekade Arbetsförmedlingen vid ett möte med Yh-myndigheten att det

kunde finnas ett juridiskt, strukturellt hinder för det planerade samarbetet eftersom


Arbetsförmedlingens kompletterande aktörer skall vara upphandlade enligt lagen om

offentlig upphandling. Det skulle därmed förhindra Arbetsförmedlingen från att kunna

hänvisa arbetssökanden (nyanlända) till utförare som inte var offentligt upphandlade vilket

var fallet för Yh-myndighetens utsedda valideringsutförare. Med andra ord kunde

Arbetsförmedlingen inte skicka personer till valideringsplatserna som finansierades av Yh-

myndigheten genom bidrag. Problemet förtydligas genom följande uttalande:

Ja alltså grundproblemet till att vi inte har kommit igång att använda platserna det är ju att våra valideringar är ju en förberedande utbildning och enligt våra allmänna råd är det väl, så ska ju förberedande utbildningar vara upphandlade. Och så att det var ett juridiskt problem här att dom här platserna inte var upphandlade… [arbetsförmedlingen, CS101005:39]

När projektets slut närmade sig, hösten 2010, insåg man dock från Yh-myndighetens sida att

möjligheten att kunna utföra dessa valideringar2 fram till slutet av året var mycket liten, om

inte obefintlig. Ingen validering hade då utförts för de finansiella medlen som fördelats till

branscherna under 2009, och medlen för 2010 hade inte ens delats ut än. Ett beslut om att

utvidga projektet till att omfatta även 2011 i enlighet med Yh-myndighetens förslag fattades

då av Utbildningsdepartementet. Detta för att möjliggöra upprättandet av hållbara former

för samverkan med Arbetsförmedlingen och ett generellt skapande av förutsättningar för att

bedriva Yh-myndighetens valideringsverksamhet på ett långsiktigt hållbart sätt. Att man vid

denna tidpunkt beslutade att förlänga projektet kan betraktas som positiv – projektets

förutsättningar förändrades när verkligheten förändrades.

I slutet av 2010 gav Arbetsförmedlingen ett positivt besked och rekrytering av deltagare från

två målgrupper blev möjligt – nyanlända med introduktionsersättning från kommunerna och

nyanlända med etableringsstöd från Arbetsförmedlingen. Yh-myndighetens representanter

var optimistiska till att anmälningar till validering snart skulle inkomma till YH-myndigheten.

Trots att man till slut löste den problematik som framgick ur den institutionella samverkan

två myndigheter emellan, förändrade det långa uppskovet arbetet i projektet på ett

2 Enligt Regleringsbrevet för budgetåret 2009 hade pengar avsatts för cirka 700 valideringar av nyanländas kompetenser (om man utgår från maxkostnaden per validering på 15 000 kr, och en ersättning till utförare motsvarande totalt 11 000 000 kr).


avgörande sätt: även fast uppdragsgivarna hade beviljat en förlängning av projektet var

tiden för att genomföra valideringar relativt begränsad. Dessutom skapade uppskovet en del

badwill i projektet. Branschrepresentanterna och utförarna uttryckte en besvikelse över att

den myndighetsövergripande samverkan återigen inte fungerade – ett bevis för byråkratins

baksida. Dessutom kände de aktörer som varit inblandade i Validering till 1000! igen

situationen. Samma problem hade man stött på under detta projekt år 2007 och frågan som

branschrepresentanterna ställde var: varför hade myndigheterna inte lärt sig något från

Validering till 1000! och sett till att de institutionella hindren för samverkan hanterades

innan projektet kom igång fullt ut?

Trots att inga valideringar hade gjorts vid årsskiftet 2010/2011, hade man dock en klar bild

över hur valideringsprocessen skulle gå till i praktiken. I teorin skulle processen fungera på

följande sätt inom ramen för VINN projektet: Arbetsförmedlingen eller kommunen anmäler

personer som identifierats som i behov av validering till Yh-myndigheten. Mer konkret,

ringer en AF handläggare till projektledaren på Yh-myndigheten och meddelar att man har

identifierat en eller flera personer som skall valideras. Projektledaren granskar

ansökningarna och vidarebefordrar dem till lämplig utförare – utsedd av

branschorganisationerna.

Fig. 1 Valideringsprocessen inom VINN-projektet – anpassad skiss från ett projektmöte.

Kommunen

Arbetsförmedlingen

YH-myndigheten

Underleverantörer (t.ex. konsulter)

Tolkar

Utförare

Deltagare


Det är branscherna som ser till att utförarna är kvalificerade och det är branscherna som

kvalitetssäkrar deras arbete. Arbetsförmedlingen och/eller Yh-myndigheten ser i praktiken

till att tolk finns tillgänglig vid valideringen. Efter en genomförd validering ansvarar utföraren

för återkopplingen av resultaten till deltagaren och den berörda arbetsförmedlaren, samt att

resultaten registreras i Yh-myndighetens resultatdatabas.

Våren 2011

De första valideringarna inom ramen för VINN projektet genomfördes under våren 2011,

men antalet anmälningar till validering var betydligt lägre än vad projektledningen hade

förväntat sig. Fram till maj 2011 hade bara drygt 30 personer anmälts till validering och bara

ett fåtal hade genomgått validering. Branschrepresentanterna och utförarna såg ansvaret för

detta att ligga hos myndigheterna – dels på grund av problemen man haft med att

åstadkomma en fungerande samverkan, dels beroende på arbetsförmedlarnas bristande

kompetens med att identifiera personer med yrkesidentitet som kunde anmälas till VINN

projektet bland sina klienter.

Hösten 2011

Under hösten 2011 ökade aktivitetsnivån när det gäller valideringar i projektet. Fler

anmälningar kom in till Yh-myndighetens projektledare, och fler deltagare gick genom en

valideringsaktivitet. Det var på tiden. Projektledningen påpekade att man var långt ifrån att

uppnå projektets kvantitativa målsättningar i termer av antalet valideringar inom vissa

branscher. Inom andra hade överhuvudtaget inga valideringar utförts än och inga

anmälningar inkommit till Yh-myndigheten. Projektledningen såg framförallt problemen i

projektet som ett resultat av brister i informationsspridningen. Dels borde man ha gått ut på

en bredare front med information om projektet, dels borde Arbetsförmedlingens chefer på

bättre sätt ha informerat sina anställda om VINN projektet.

Ju fler valideringsaktiviteterna som genomfördes desto tydligare blev det att ”validering”

framförallt betydde ”fördjupad kompetenskartläggning” i projektet. Aktiviteternas syfte var

att kartlägga deltagarnas kompetenser på ett bättre sätt än arbetsförmedlarna för att på så

sätt underlätta AF handläggarnas arbete med att matcha mot arbetsmarknaden. Det fanns


dock undantag. Inom elinstallation och frisörområdet gick ett mindre antal personer genom

en mer ingående individuell, praktisk validering i vad som beskrivs som en mer eller mindre

”autentisk” miljö.

Dessutom kan man i detta sammanhang nämnar en speciell satsning för guldsmed inom

hantverksområdet. I Södertälje identifierade arbetsförmedlare ett 60-tal guldsmed i sina

databaser som anmäldes till projektet. Efter ett antal informationsmöten samt ett antal

valideringsaktiviteter i grupp där deltagarnas kompetens kartlagdes på ett mera

övergripande sätt, bedömdes 2-3 deltagare för att vara så pass yrkesskickliga att de skulle

kunna delta i en individuell steg 3 validering3.

Antalet valideringsaktiviteterna– i termer av bedömningar av individuell, praktiska

yrkesskicklighet i ”autentiskt” miljö – som hade genomförts inom projektet var dock mycket

begränsad i mitten av november 2011 när denna rapport skrevs.

Den 8 november 2011 hölls två avslutande möten i projektet i Stockholm: en på morgonen

med arbetsförmedlare och utförare som varit delaktig i projektet och en på eftermiddagen

med branschrepresentanterna. Möten syftade till att bidra till erfarenhetsutbyte: vad hade

gått bra i projektet och vad hade varit mindre bra. Vid mötet presenterade projektledaren

en prognos på antal valideringar (120-150 stycken) som kommer att ha genomförts vid slutet

av projektet. Dessutom beräknades att drygt hälften av de 6 MSEK fördelade projektmedel

kommer att ha nyttjas för genomförandet av valideringsaktiviteter innan projektets slut.

Avslutningsvis kan man konstatera att VINN projektet utgjorde ett ”typiskt” projekt. Från

början hade det mycket specifika förutsättningar och inom ramen för projektet utvecklades

arbetsprocesser som inte var gångbara (eller önskvärda) efter avslutad projekttid (t ex.

avtalen med Arbetsförmedlingen/kommunen). Projektet utgjorde dessutom ett speciellt

resursmässigt sammanhang.

I det följande avsnittet kommer jag att presentera projektets förutsättningar och utfall –

vilka förväntningar de ingående aktörerna hade på arbetet och hur arbetet har utformats

3 Vid tidpunkten av rapportskrivandet stod det inte klart om deltagarna verkligen anmäldes till den individuella

valideringen.


och organiserats under projektets gång. Tonvikten ligger på konsekvenserna detta innebär

för inblandade aktörer, inte minst deltagarna. En viktig fråga är: vad betyder aktiviteternas

utformning i relation till arbetets målsättning?

VINN projektets förutsättningar: idén om etablerade

branschmodeller Uppdraget från Utbildningsdepartementet avsåg att genomföra valideringar på bas av

branschmodellerna. Antagandet var att modellerna fanns på plats och att det etablerade

arbetssättet skulle anpassas till en ny målgrupp – ”nyanlända invandrare”. Från politiskt håll

utgick man 2009 ifrån att branschvalideringar hade ägt rum under de senaste två åren sedan

Validering till 1000! projektets slut och de mer eller mindre etablerade metoderna nu skulle

användas för att validera kompetenser och kunskaper bland en ny målgrupp: nyanlända

invandrare.

Detta antagande om någon form av etablerad valideringsprocess indikerades även i VINN

projektplanen. Där kan man läsa att framgångsfaktorerna för ett lyckat projekt ansågs vara

att på bästa möjliga sätt ”anpassa valideringsarbetet (rekrytering, genomförande och

uppföljning) till målgruppen nyanlända” (VINN projektplan s. 4). Detta tyder med andra ord

på att Validering till 1000! och VINN projektets uttalade syften skiljde sig ifrån varandra både

när det gäller förutsättningar för validering (testa nya metoder för validering kontra att

genomföra valideringar på bas av etablerade metoder) och målgruppen (invandrare kontra

nyanlända invandrare). Men, många av modellerna hade inte använts sedan nedläggningen

av Valideringsdelegationen i slutet av 2007. Inom de få områden där valideringar hade

genomförts sedan 2008 hade bara ett fåtal personer validerats. Den allmänna uppfattningen

som uttrycktes under intervjuerna har varit att valideringsverksamheten på bas av

branschmodellerna i stort sett stannade upp fullständigt efter Validering till 1000! projektets

slut. Det blir tydligt i följande uttalande:

Ingenting hände, egentligen, efter [Validering till 1000!] för att det var väl då... För just då så validerade man rätt många, men i samma veva så hade ju Arbetsförmedlingen plötsligt inte pengar till det här


med färdigutbildning för dom, utan... Därför så försvann det ganska många på vägen där, som kanske inte kom ut i arbetslivet av den orsaken då. [branschrepresentant SS101008:10]

Det fanns med andra ord ingen etablerad valideringsverksamhet att prata om när VINN

projektet startades4. Dessutom riktade VINN projektet in sig på en ny målgrupp: nyanlända

invandrare. Dessa två anledningar kan användas för att argumentera att VINN projektet,

kontra dess uttalade syfte att vara ett genomförandeprojekt (till skillnad från Validering till

1000!) i praktiken översattes till att betyda att ”testa” branschmodellerna (i likhet med

Validering till 1000!).

Branschmodellerna inom de flesta områden hade inte använts i skarpt läge under ett antal

år och behövdes ses över; i vissa fall tyckte projektledningen och branschrepresentanterna

att modellbeskrivningarna inte var så pass klara för att kunna ligga till grund för validering i

praktiken, i andra fall var ambitionen att vidareutveckla redan existerande

modellbeskrivningar. Allt detta ledde till att fokus i början av projektet hamnade mycket på

diskussioner kring branschmodellerna, dess innehåll och utveckling.

Medan Yh-myndigheten gav bidrag till branscherna för utveckling av modellerna,

uppmärksammades inte på samma sätt arbetsförmedlarnas praktiska arbete och dess

betydelse i valideringsprocessen i början (bortsätt från deras formella roll): Yh-myndigheten

skulle samverka med Arbetsförmedlingen genom att identifiera och skicka personer till Yh-

myndighetens valideringsplatser. I projektplanen poängterades vikten av ett fungerande

samverkan med Arbetsförmedlingen och man inrättade en arbetsgrupp för att främja denna

samverkan.

I praktiken visade arbetet i VINN projektet dock snart att det inte bara var samverkan med

Arbetsförmedlingen som var av vikt utan AF handläggarnas praktiska arbete som en

integrerad del i valideringsprocessen var av avgörande betydelse. Följande uttalanden pekar

på problematiken:

4 De med avstånd flesta branschvalideringar hade genomförts inom Handel (cirka 100 stycken, enligt en

utförare).


Från början så sa man, Arbetsförmedlingarna skulle skicka människor till olika branscher, för validering. Men det funkade inte för att det är inte så lätt som arbetsförmedlare förstå vad det innebär, inte så lätt att förmedla, vad innebär en validering i den branschen och den branschen och den. Och det visste ju jag tyvärr. Utifrån Validering till 1000!. För vi var ute då också. Och då var vi också en av dom som var ute mycket. Det var en av oss som var ute mycket. Och skaffade validander. [utförare BS111102:20]

När VINN projektet väl var igång ledde det faktumet att man inte utvecklat

kommunikationen och relationen mellan arbetsförmedlarna, Yh-myndighetens

representanter, branschrepresentanterna och utförarna och inte på ett mer systematiskt

sätt reflekterat över hur dessa skulle se ut i framtiden, till att det uppstod visst

missförståelse och konflikt när valideringarna väl kom igång i praktiken:

I det här fallet, är det ju som jag sa att jag har haft svårt och förstå vem som

driver processen [i VINN]. När jag har signalerat att det här vill jag ha hjälp

med, så har jag inte förstått vart tog bollen vägen nu och vem driver det så

att det händer nåt. Det har varit problemet. Men... det positiva är ju att vi...

det finns modeller för att ta tillvara kompetenser, dom ska utvecklas och vi

ska bli bättre och kunnigare på det. Det tror jag är nyckeln till framgång. För

att kunna ta tillvara på kompetens. [arbetsförmedlare KU111031:24]

Problemen med samverkan mellan de olika parterna i projektet skall således inte ses som

baserad enbart på brister/konflikter i den formella ansvarsfördelningen mellan

Arbetsförmedlingen och Yh-myndigheten. De bör främst betraktas som ett resultat av den

vittspridda uppfattningen på alla nivåer från politikerna, myndigheterna, branscherna och

utförarna innan VINN projektet initierades att branschmodellerna representerade den

centrala delen i valideringen och på så sätt var den centrala delen som VINN projektet skulle

fokusera på.

Denna vittspridda uppfattning resulterade i en abstraherad bild av valideringens komplexitet

som påverkade projektets förutsättningar på ett avgörande sätt. Valideringsprocessen som

projektet huvudsakligen skulle fokusera på avgränsades då tydligt från början: valideringen

ansågs börja när en arbetsförmedlare kontaktar projektledaren med önskemål om att få en


klient validerad. Processen ansågs vara slutförd när ansvarig valideringsutförare tar ”kontakt

med ansvarig arbetsförmedlare för en avslutande dialog kring resultatet av valideringen”5.

Och branschmodellerna låg till grund för vad som bör hända under processens gång.

Validering utvecklas och genomförs emellertid i ett sammanhang där branschmodellerna är

bara en av många olika delar. Detta sammanhang inkluderar många olika aktiviteter och

aktörer, formella kriterier för vad som räknas eller inte räknas som kunskap som ges uttryck i

formella policydokument, kursplaner, strategiformuleringar, och regler av mer informell

karaktär i form av implicita synsätt hos personer, grupper och organisationer eller inbäddade

i rutiner, metoder eller modeller. Det är i det här sammanhanget som branschmodellerna

skall översättas i praktiken och hur det blir kan inte förutsägas i detalj – det beror på det

sammanhanget där valideringen äger rum.

I det följande presenteras ett antal betydelsefulla aspekter som präglade VINN projektets

sammanhang och därmed hur valideringar ägde rum i praktiken: de vittskilda intressen bland

de ingående aktörerna, otydlighet när det gäller valideringens innebörd, synpunkter kring

vilken kunskap som räknas som relevant och vilken som inte räknas samt olika uppfattningar

om valideringsresultatets värde.

VINN projektets praktik

Samverkan, olika erfarenheter och förväntningar Förändringsarbete innebär ofta att många olika organisationer/institutioner skall samverka

över organisationsgränser. Dessa organisationer har var och en sina egna erfarenheter med

sig in i projektarbetet. En del av dessa erfarenheter rör deras olika intressen baserade på

olika målsättningar, prioriteringar, regler, rutiner, traditioner, osv. som styr verksamhet in i

förändringsarbetet. Skillnaderna i erfarenheterna och mer specifikt, intressena, betyder

dessutom att det finns olika förväntningar på arbetet i projektet.

I likhet med Validering till 1000! tecknades avtal mellan Yh-myndigheten och

branschorganisationerna kring antalet valideringsplatser som skulle finnas tillgängliga inom

5 Se informationsbladet för VINN projektet.


varje bransch. Vissa branscher fick dessutom finansiella medel för utveckling av sina

valideringsmodeller. Generellt kan man dock säga att validering konkurrerade med ett stort

antal andra frågor rörande utbildning och professionalisering inom branscherna. Enligt

branschföreträdarna låg valideringsfrågorna inte särskilt högt på branschorganisationernas

prioriteringslistor:

Jag tror att det är väldigt få av våra medlemsföretag som har en tydlig

bild av validering. Och för mina medarbetare här är validering kanske

inte den högst prioriterade frågan. [branschrepresentant

HT100917:5]

Uttalanden speglar situationen i alla branscher som deltagit i projektet. Validering är en

marginell fråga på dagordningen, som istället styrs av frågorna kring vidareutveckling av

gymnasie- och yrkesutbildningar och utmaningar i takt med den ökade professionaliseringen

av branscherna. I vissa sammanhang fick validering en större betydelse när den var direkt

kopplad till denna professionalisering. Inom måleri, till exempel, kräver det nya

utbildningsavtalet att personer som inte har deltagit i en måleriutbildning i Sverige i

framtiden skall genomgå en validering för att bli målare.

Medan valideringen i stort inte var prioriterad, beskrevs intresset för validering av

nyanländas kompetenser och kunskaper som nästan obefintlig. Branschföreträdarna

uttryckte att gruppen ”nyanlända invandrare” spelar en mycket liten roll i

branschorganisationernas strävan att säkerställa kompetensförsörjning till sina

medlemsorganisationer.

Eftersom det här [VINN projektet] är annonserad som integrations och arbetsmarknadspolitik, så finns det inget mervärde för våra medlemsföretag att vi som organisation går in och utvecklar modeller som används långt ner i kedjan. Däremot kan det finnas intresse att utveckla det kompetenskartläggningsverktyget för befintliga anställda, som företag skulle vara mer intresserad i. […]. Eftersom det är det arbetsmarknadspolitiska som är viktigt så ligger arbetet just nu på en ganska låg nivå. [branschrepresentant HS100917:9].

Uttalandet visar att branscherna först och främst företräde sina medlemmars intressen och

att dessa inte nödvändigtvis är att möjliggöra tillträde till arbetsmarknaden för utländsk


arbetskraft. Istället blev frågor kring effektivitet inom validering ett återkommande tema

inom VINN projektet. Olika aktörer uttryckte att målsättningen i arbetet borde vara att

förkorta valideringarna så mycket som möjligt. Från branschernas sida såg man gärna att

kostnaderna hölls nere i den mån det gick eftersom, som det uttrycktes i intervjuerna, ”våra

medlemsorganisationer är inte beredda att betala för mycket för validering”. Man

uppfattade att den praktiska valideringen som ofta utförs på arbetsplats ute på företag

redan kostar företagen tillräckligt mycket.

Det är väldigt kostsamt att gå ut och gör den praktiska

valideringen…kartläggningen; för företags del handlar det ju om

pengar hela tiden…dom måste tjäna så mycket som möjligt. Och när

vi kommer ut med en validand till företaget, så handlar det ju om att

det måste finnas någon som övervakar allt den här personen gör.

Företaget är ju ansvarig för kvalitén i det arbetet som görs. Och det

betyder ju att en anställd måste kopplas bort under 1-2 veckor….från

verksamheten. Det blir ju en kostnad. [branschrepresentant

PB111114].

Uttalandet visar hur dessa frågor rörande effektivitet spelade en viss roll i utförarnas

bedömning om huruvida deltagare skulle komma vidare till en praktisk validering (steg 3

eller 4) på ett företag. Bedömningen kan då sägas ske inte bara på grund av deltagarens

kompetens, utan också på bas av utförarnas antaganden om framtida avkastningar (i termer

av kompetensförsörjning) för det företaget där den praktiska valideringen skulle äga rum.

Arbetsförmedlingen utpekades från början som en väldigt viktig aktör i VINN projektet.

Däremot var Arbetsförmedlingens roll i projektet tvetydigt. Formellt skulle

Arbetsförmedlingen i sin databas identifiera nyanlända invandrare i behov av validering och

anmäla de till VINN projektet. Medan man i projektet framhöll att VINN projektet

kompletterar Arbetsförmedlingens satsningar inom ramen för den nya etableringsreformen

med fler branscher (och de två projekten därför inte konkurrerar med varandra) kan man

dock konstatera att denna situation skapade oklarheter när det gäller validering. Hur

förhåller sig VINN projektet och Arbetsförmedlingens valideringsverksamhet till varandra?

Från arbetsförmedlarnas sida framkom det dessutom att VINN projektet var ”bara en grej”


bland många olika stödåtgärder och projekt som en arbetsförmedlare behövde brottas med i

sin arbetsvardag.

Utmaningen med förändringsarbete kan ses vara att man blir lyhörd för de olika intressena,

lyfta fram dem och jobba med att dessa intressen omtolkas till att bidra till uppfyllelsen av

projektets ambitioner. Dessutom betyder fler aktörer inblandade i ett projekt att fler

intressen måste hanteras, komplexiteten ökar och chansen att lyckas med det man planerat

från början minskar.

Att förhandla valideringens innebörd Det är emellertid vanligt i organisatoriskt förändringsarbete att olika aktörer med olika

erfarenheter, förväntningar och intressen förs samman för att uppnå givna syften.

Förändringsarbetet karakteriseras då av kontinuerliga förhandlingar där man bit för bit enas

(eller inte) om vad som gäller; vad arbetet handlar om, vem som får vara med och bestämma

och vems röst som inte hörs. Som ett resultat av dessa förhandlingar och interaktioner

mellan olika aktörer under förändringsarbetets gång definieras innebörden i det man håller

på med.

I relation till VINN projektets målsättning är detta intressant eftersom projektet har det

uttalade syftet att genomföra ett visst antal valideringar. Men, vad menades då med

validering? Menade man ”översiktlig kompetenskartläggning” eller ”kompetensbedömning

för betyg, certifikat eller licens”? Målsättningen med projektet att

tidigt kartlägga, bedöma och dokumentera den reella kompetensen

som en nyanländ har med sig till Sverige så att det blir lättare att

snabbt komma ut i arbete och identifiera eventuella utbildningsbehov

säger lite om utformningen av processen och dess resultat i termer av bedömning och

dokumentation. Det enda kravet är att bedömningen skall ske på bas av branschmodellerna.

Det breda syftet kombinerat med en rådande begreppsförvirring när det gäller validering i

Sverige ledde till att många olika aktiviteter inom ramen för VINN projektet, från

informationsmöten om validering till fördjupad kompetenskartläggning kallats för


”validering”. Man kan tycka att detta inte är något större problem utan bara handlar om en

semantisk fråga. I praktiken betyder det dock att det kan finnas betydande skillnader i

förståelser om vad validering är för något, hur valideringsaktiviteter utformas och vad de

resulterar i. Denna otydlighet påverkar hur validering går till i praktiken och vilka

konsekvenser det tillvägagångssättet får för deltagarna.

I VINN projektet översattes på detta sätt den breda definitionen på vad som menades med

validering i projektets syfte till en operativ definition i praktiken: validering fick överlag

innebörden att vara lika med fördjupad kompetenskartläggning.

Den innebörd skilde sig ifrån tankarna som uttrycktes vid projektets start. Som en utförare

påpekade:

Grundtanken [med VINN projektet] var ju validering alltså. Validering

mot branschintyget. Men det visar sig ju här att det är ju inte bara vår

bransch, det är svårt. I vår bransch är det omöjligt om du inte kan

svenska. Däremot kan du få fart på folk att börja fundera på svenska

lite mer. Men du kan inte agera i [ett jobb i vår bransch] med tolk.

Det blir hur onaturligt som helst. Liksom. Det går inte. Det funkar

liksom inte. Utan det måste man själv kunna uttrycka sig. [utförare

BS111102:18]

Valideringens innebörd skiftade från att betyda validering av kunskaper och kompetenser

mot de formella svenska kraven i form av branschintygen o dyl. (i enlighet med

valideringsbegreppets innebörd ”att verifiera” någonting), till att betyda kartläggning av

kunskaper och kompetenser som ett bredare underlag för fortsatta åtgärder.

Utförarens utsaga indikerar en betydelsefull anledning för denna översättning av

valideringens innebörd: brister i deltagarnas svenska språkkunskaper.

Betydelsen av språk och andra kompetenser Som tidigare nämnts beskrev alla aktörer målgruppen för VINN – nyanlända invandrare –

som en problematisk, ”svår” grupp på möten och under intervjuerna – redan innan

valideringsaktiviteterna hade kommit igång. Många utav utförarna och


branschrepresentanterna hade varit med under Validering till 1000! där man hade

”upptäckt” att nyanlända invandrare ofta saknade dokumenterade kunskaper och

kompetenser med sig, att kompetenserna som de hade med sig i praktiken skilde sig mycket

från de yrkeskompetenserna som krävs i Sverige och att nyanlända hade brister i svenska

språket. Denna syn fick stor betydelse för hur valideringsaktiviteterna utformades i

praktiken. Och denna utformning i praktiken förstärkte i sin tur bilden av den nyanlände

invandraren som okunnig i yrket och språket.

Kompetensbrister

VINN projektet fokuserade på att utveckla modeller och metoder för den så kallade yrkes-

och branschrelaterade valideringen. Denna validering skiljer sig i teorin från den så kallade

yrkes- och utbildningsbaserade valideringen, såsom validering av sjuksköterskor inom

vården.

Den yrkes- och branschrelaterade valideringen ligger vid sidan av det formella etablerade

utbildningssystemet – fast det finns en del kopplingar. I teorin fokuserar denna typ av

validering på kunskap som ett situerat fenomen, dvs. kunskap som någonting som är knutet

till en situation såsom en arbetsplats, en aktivitet eller en praktik. Tanken är att deltagaren

inom ramen för denna validering skall få möjlighet att i en så autentisk miljö som möjligt få

visa sitt kunnande. På så sätt, anser man, blir det en autentisk validering där kunskapen

bedöms i en miljö som liknar den miljön som validanden en gång i tiden har lärt sig (se

Andersson, 2010:111).

Problemet med den yrkes- och branschrelaterade valideringen av nyanlända invandrares

kunskaper och kompetens är att kunskapen inte bedöms i en miljö som liknar den som

deltagaren en gång har lärt sig, utan i det svenska sammanhanget eller en miljö som liknar

den svenska arbetsplatsen. Under hela VINN projektets gång antyddes denna problematik på

möten och under själva valideringsaktiviteterna:

Så där är ju min rekommendation att dom gör en grundutbildning, att

dom läser, dom ska ju komma till en viss nivå på SFI och sedan så gör

dom en grundutbildning för att lära sig material, fackspråk och liksom

svenska grunder om man säger så, dom kanske har [gjort] på ett


annat sätt, gör inte vissa moment som det är i svensk standard om

man säger så, men dom kan säkert utföra ett jättebra hantverk men

dom måste lära sig, alltså komma in i [det svenska] systemet om man

säger så, yrkesmässigt. [utförare BK111012:25]

Det blir tydligt här att deltagarna kan utföra ”ett jätte bra hantverk” är inte det primära, man

måste lära sig att göra ett jätte bra hantverk i det svenska ”systemet”. Under

valideringsaktiviteterna som innehöll praktiska moment, till exempel inom måleri, el-

installation eller guldsmide, hade utförarna en betydelsefull roll i att bedöma huruvida

deltagaren tidigare arbetat ”på ett annat sätt”. Som en utförare uttryckte det:

…jag ta ut dom och så får dom visa att dom kanske får prova att [göra

några olika små uppgifter] så jag ser, jag brukar kunna se om dom

har lite känsla, om dom har gjort [det yrket] innan eller om dom bara

säger att dom kan, och det är det jag lite, hur dom håller i [verktygen]

och handföringen och sådana här grejer,… [utförare BK111012:16]

Uttalandet presenterar även validering som en aktivitet där bara ett fåtal moment eller

aspekter som utgör arbetet inom ett yrkesområde bedöms. Inom de yrken där

valideringsaktiviteten inkluderade praktiska delar, bestod dessa av några få moment. Inom

guldsmide, till exempel, fick deltagarna en uppgift att såga metall och en uppgift att löda.

De tydligt avgränsade uppgifterna gav utförarna möjlighet att ”få en känsla för” deltagarens

färdigheter. Men, de användes också för att bedöma huruvida deltagaren skulle ”gå vidare i

valideringen”, till en fullfjädrad steg 3 eller steg 4 validering. Att basera validering på

bedömning av ett fåtal olika moment är dock problematiskt (se till exempel Andersson,

Sjösten & Ahn, 2003): validering som den komplexa process den är, borde inte reduceras till

att utföra några få enstaka arbetsuppgifter tillfredsställande. Inte mindre problematiskt är

att lägga detta till grund för en bedömning om en framtida validering.

I de flesta fall låg ingen praktiskt bedömning alls till grund för beslut att inte gå vidare till en

individuell, praktisk validering:

Som just som efter den här kartläggningen, jag tror inte att dom

[deltagarna] är någon tillgång till [yrket], just nu som dom har gjort


här, dom behöver mer kunskap. Men som sagt, jag vet inte hur dom

är som [yrkesperson] eftersom dom inte har visat det. [utförare

BK111012:40]

Här antydde utföraren att bedömningen huruvida deltagaren är ”en tillgång till yrket” inte

gjordes på bas av bedömning av yrkesskicklighet utan på bas av den kartläggning som

personen hade gått genom.

Avslutningsvis kan man konstatera att kompetensbristen hos nyanlända invandrare ansågs

vara ett faktum: även i de fall där nyanlända invandrare bedömdes utföra ett jättebra

hantverk, ansågs de samtidigt inte ha någon, eller bara lite, vetskap om yrkesskicklighet i en

svensk kontext. En generell uppfattning var att deltagarna saknade kunskap om den svenska

arbetsplatsen och att språkbristen var ett stort tillkortakommande ur säkerhetssynpunkt och

ur social aspekt eftersom man inte kan kommunicera med sina kollegor. Detta utgör ett

”moment 22” i validering av nyanlända: nyanlända invandrare kommer inte ut till praktik

eller till jobb eller till en arbetsplats för att valideras eftersom man saknar språket och

kunskapen om arbetsplatsen och yrket i Sverige; men, det är först på en arbetsplats man lär

sig om yrket, hur en arbetsplats fungerar och det språk man behöver för att kommunicera.

Språkets betydelse

Men, det var inte bara deltagarnas yrkeskompetenser som ifrågasattes, språkbristen i

svenska språket och bristen på kunskap om svensk arbetsmarknad användes för att förklara

arbetsmarknadsskillnader inom de olika branscherna för nyanlända invandrare i Sverige.

Under projektets gång uttryckte branschföreträdare och utförare vid många tillfällen,

språkets betydelse i arbetet inom olika områden. Vid en validering förklarade utföraren det

på följande sätt för en deltagare i valideringen:

”Det spelar ingen roll hur bra du är om du inte kan språket…”

[utförare JS1106: 4]

Och en annan utförare förklarade,

Men just som dom här är nu så tror jag inte dom är någon tillgång i

[yrket], just för att det här med språket och det här, dom behöver

mer, så. [utförare BK111012:40]


Medan branschmodellerna, baserade på de svenska kraven inom respektive bransch,

förutsatt kunskaper i svenska språket hade målgruppen ”nyanlända invandrare” generellt

varit i Sverige under en mycket kort tid och inte kunnat tillägna sig dessa kunskaper. I början

av projektet gav olika aktörer uttryck för en ambition att språkkunskaperna inte skulle vara

avgörande för valideringens resultat. Att stänga ute personer på grund av att de inte har

kunskaper i svenska språket beskrev projektledningen som i allra högsta grad problematiskt.

Som lösning tillsattes tolkar som stöd till deltagarna under valideringen.

Tolkens roll

Redan i början av projektet var Yh-myndighetens representanter och

branschrepresentanterna överens om att de flesta valideringar inom projektet antagligen

skulle behöva utföras med hjälp av tolk. Fokus lades på att se till att tolken fanns på plats när

valideringsaktiviteterna ägde rum. Däremot ifrågasattes inte själva användningen av tolk vid

genomföring av valideringar. Utförarna märkte dock snabbt att tolkens roll i validering inte

var helt okomplicerad. Som en utförare kommenterade:

Jag har ju gjort valideringar i VINN och då har jag ju fått suttit med

tolk. Och då är det ju så att tolken kanske inte vet vad det heter, och

så det blir språkförbistringar, missförstånd och sådana här grejer. Jag

får ju sitta och förklara för tolken vissa saker, hur det är, och så måste

han översätta till validanden då… [utförare BK111012:16]

Problemet med tolkarna har setts som ett problem som rör brister i yrkesspråket – tolkarna

behärskar helt enkelt ofta inte de fackord som krävs inom ett visst yrke. Man försökte lösa

problemet genom att beställa yrkestolkar till valideringsaktiviteterna. Den generella

uppfattningen i projektet var dock att detta fungerade undermåligt: antingen var tolkarna

som dök upp till valideringarna inga yrkestolkar, eller så hade de i bästa fall praktiska

erfarenheter från yrket i fråga eller närliggande yrken men saknade ändå fackterminologin.

Under projektmötena diskuterades hur man skulle lösa detta problem. Ett förslag som fick

allt större gehör var att anordna utbildningar för yrkestolkar. Inom Trä- och möbelindustrin

var en sådan utbildning precis i gång. Eftersom språkbristen hos deltagarna primärt

uppfattades som en brist i kommunikativ förmåga, var uppfattningen bland aktörerna i


projektet att man enbart behövde utbilda tolkar för att kunna rätta till denna brist. Tolken

skulle då kunna översätta fackbegreppen i testerna på deltagarnas språk och tolka mera

ackurat under samtalen mellan utförare och deltagare. Här blev det tydligt att man såg

tolkens roll som en översättare:

Sen tror jag... och har alltid trott att, har man en bra tolk så måste det

ju gå, det kan väl inte vara någon märkvärdighet. Men då måste man

ha en tolk som kan yrkesspråket och fackorden och sådant och det

ska man ju kunna om man är en tolk. [Arbetsförmedlingens

representant CS101005:18]

Tolkens roll i projektet var dock mycket mer komplex och i allra högsta grad problematiskt i

arbetet med validering av nyanlända. Denna komplexitet uppstod eftersom tolkarna som

deltog i projektet ibland fick agera i rollen som tolk och ibland i rollen som översättare. Det

finns dock betydande skillnader mellan dessa två roller inom yrket.

När tolken var med under praktiska moment eller när utföraren ställde frågor till deltagaren

angående dennes tidigare erfarenheter, var hans roll att tolka vad parterna sa till varandra –

en tolks traditionella roll. När en tolk användes under teoretiska moment såsom

självskattningstester eller datoriserade multiple-choice tester, blev tolkens roll en annan och

mycket mer problematiskt. Tolken fungerade då som översättare och tappade då sin

opartiska roll emellan två parter. En tolk förklarade problemet på följande sätt:

När en person på en myndighet säger till mig ’här har du ett papper,

kan du berätta för honom vad som står där?’ så säger jag ’nej, du kan

berätta för mig vad som står där i pappret och så tolkar jag det du

säger.’ Jag ska inte behöva ta ansvar för vad som står i pappret och

hur det uppfattas. [tolk 1105:7].

När det handlar om de digitala testerna som användes i validering vill alltså tolken inte bära

ansvaret för hur frågorna uppfattas av deltagaren. I pausen under ett teoretiskt

valideringsmoment sa samma tolk:

Här är det inte så bra, eftersom jag får ansvaret. Jag känner mig dåligt

eftersom jag är ingen elektriker. Men, ändå hänger det på mig på sätt


och vis om han lyckas. Jag försöker hjälpa honom så bra det går…det

är nästan som ett team. [tolk 1105:7]

Det blev i ett antal fall tydligt att tolken och deltagaren jobbade tillsammans under

valideringarna, som ett ”team” som det uttrycktes. Lite grovt kan ”teamets”

sammansättning sägas spegla det paradoxala i valideringen av nyanländas yrkeskompetenser

med hjälp av tolk: en medlem i teamet kan ämnet, men inte på det språket som det

datoriserade testet är på, och den andra medlemmen i teamet kan språket, men inte testets

ämne.

Ambitionen att i högre gard använda tolkar i valideringsaktiviteterna för att kringgå

språkbristsproblematiken tyder på en förståelse bland de inblandade aktörerna som

betraktar språkbristen som endast en brist i överföring av information från deltagaren till

utföraren och vise versa. I en tolkning överförs dock inte enbart information, utan

informationen transformeras i processen. Den blir något annat6.

Medan projektrepresentanterna fokuserade på betydelsen av svenska språket i

bedömningssituationen, lade branschföreträdarna överlag fokus på språkets betydelse i

arbetet: språkkunskaperna ansågs vara mer eller mindre avgörande för att jobba inom en

bransch i Sverige. Givet detta faktum förefaller det paradoxalt att organisera en verksamhet

som avser att etablera bedömningsmetoder för kompetens och kunskaper som i hög grad

kräver kunskaper i svenska språket med en målgrupp som inte kan förväntas besitta dessa

kunskaper. Inte desto mindre uppfattade projektledningen, utförarna, branschens

representanter samt arbetsförmedlare resultaten av valideringsaktiviteterna som värdefulla

för deltagarna.

6 När jag, för att ge ett exempel, i denna text använder mig av en ”tolkande ansats” gör jag inget anspråk på att återge en objektiv, universal sanning i materialet som jag studerat. I valideringen gör man dock anspråk på att bedöma den ”reella kompetensen” en nyanländ har med sig; man vill identifiera och dokumentera den faktiska kunskapen och kompetensen, och då blir tolkens roll i allra högsta grad problematisk.


Resultatens värde Att resultaten an valideringsaktiviteterna inom VINN projektet var värdefulla rådde det inga

tvivel om bland alla aktörer. Det fanns dock betydliga skillnader i uppfattning om vilket värde

resultaten hade. Inom vissa områden visade resultaten mer tydligt gapen mellan de

bedömda kompetenser och de krav som ställs inom yrket i Sverige. Till exempel visade

dokumentationen inom el-installationsorådet tydligt kunskapsgapen och vilka kurser i

gymnasieprogram de motsvarade. Och resultaten inom trä- och möbelindustrin indikerade

till exempel hur många veckor deltagaren bedömdes att behöva komplettera för att bli

möbelsnickare. Dessa dokument gav en bild av vad som saknades för att bli anställningsbar

inom en bransch.

Inom andra branscher var utförarna och branschens representanter tydliga med att

valideringsaktiviteten som den var utformad inom ramen för VINN projektet inte var något

verktyg för bedömning mot anställningsbarhet i Sverige. Här presenterades istället

valideringens värde som motivationshöjande aktivitet, ovanpå dess konstruktiva bidrag till

arbetsförmedlarnas matchningsarbete.

Som tidigare studier har visat, är det oftast en positiv bild deltagare ger validering när de blir

frågade om upplevelsen i samband med en validering, eller strax efter genomförd validering.

I VINN projektet uttryckte många aktörer att upplevelsen av valideringen generellt var

positiv. Anledningen till detta som nämndes av utförana var att deltagaren kände att den har

blivit uppmärksammad – någonting den kanske tidigare inte ofta upplevt i Sverige. Det anses

stärka personen och motivera den i den fortsatta strävan efter att hitta jobb.

Känslan av att bli uppmärksammad uttryckte sig på olika sätt: ibland handlade det om att

personen kände att någon brydde sig om vad han eller hon kunde i samband med att

kunskaperna kartlades; ibland handlade det om att validering i sig var en trevlig upplevelse,

där deltagaren fick möjlighet att ”småprata” om yrket med en svenskfödd yrkesman.

Observationerna av valideringarna visade dock att bilden är mer komplex och att fler

känslor, och inte bara positiva, kom till uttryck i olika sammanhang under valideringarna.


För det första var känslorna mer positiva när det gällde de praktiska momenten än de

teoretiska momenten. De datoriserade multiple-choice testerna, till exempel inom el-

installation, innehöll mestadels frågor – alla på svenska – som i allra högsta grad var

baserade på den svenska kontexten. De deltagare som observerades mötte en stor utmaning

i att, med hjälp av tolk, besvara dessa frågor situerad i ett sammanhang som de hade väldigt

lite vetskap om. Här gav deltagarna inte uttryck för att man hade uppmärksammats.

Dessutom verkade känslan av validering som en trevlig upplevelse förstärkas när

valideringsaktiviteten genomfördes i grupp, dvs. när flera deltagare samlades för att delta i

validering.

Det förekom dock inte enbart dessa positiva skildringar av validering. Inom ramen för

projektet kom även andra uppfattningar till uttryck. Bilden som då målades upp var att

validering var ännu en aktivitet som ändå inte leder någonvart (en deltagare kallade det till

exempel för ”teater”). Validering uppfattas här som ännu en aktivitet man blir skickad till

som inte ger resultat, men ändå jämställs med aktiviteter som skall leda till praktik/jobb.

Avslutningsvis kan man konstatera att det finns anledning att ifrågasätta de positiva

uppfattningarna bland de ingående aktörerna av valideringsaktiviteternas resultat, inte

minst eftersom VINN projektet inte ansvarade för hur dessa resultat skulle användas i

framtiden för att understödja nyanlända invandrares inträde på arbetsmarknaden, till

exempel genom tillhandahållandet av kompletterande utbildningsinsatser för att göra

personer anställningsbara. Att inte organisera kompletterande insatser för att stänga gapen

som identifierades under valideringsaktiviteterna stämmer överens med projektets syfte

som presenterades tidigare. Det stämmer dock inte överens med projektplanen. Där står att

en framgångsfaktor för projektet ansågs vara ”att inte valideringsprocesser initieras utan att

möjligheter till kompletterande utbildning kan erbjudas för att matcha arbetslivets behov”.

Med det i åtanke borde VINN projektets utfall värderas med försiktighet.


Projektets utfall och framtiden Vid den avslutande konferensen i början av november 2011 presenterade projektledningen

siffror som visade det antalet valideringsaktiviteter man förväntade sig åstadkomma fram till

slutet av projekttiden i december 2011. De 120-150 valideringsaktiviteter låg långt under det

antalet man hade planerat för i projektets budget. Utförarna hade, som tidigare nämnts,

bara använt drygt hälften av de 6 MSEK som avsatts för genomförandet av valideringar.

Man kan förmoda att alla haft de bästa intentionerna, men i en vardag som karakteriseras av

organisatoriska och samhälleliga förändringar som utsätter organisationer för påfrestningar

och där olika organisationer har olika intressen och validering av nyanländas kompetens inte

ses som en del i kärnverksamheten (eller ens i närheten av kärnverksamheten) på de flesta

organisationer, är det lätt att frågan blir bortglömd, eller omtolkad på ett sätt som skiljer sig

från intentionerna.

Det som blir intressant är att ställa sig frågan varför så få valideringar genomfördes? Lika

intressant är frågan huruvida VINN projektet har resulterat i eller bidragit till utveckling av

hållbara strukturer för validering? Båda frågorna kommer att diskuteras i följande avsnitt.

Bristande efterfråga – ett informationsproblem? Det fanns ett stort antal anledningar som nämndes i olika sammanhang under projektets

gång för varför så få personer gick igenom valideringsaktiviteterna. Yh-myndighetens

projektledning uppfattade den svala efterfrågan på valideringar främst som ett resultat av

brister i informationsspridningen. Mer specifikt uttryckte projektledningen att

Arbetsförmedlingen inte hade spridit informationen om VINN projektet tillräckligt bra inom

sin organisation. Som ett resultat kände AF handläggarna inte till möjligheten att anmäla

nyanlända invandrare bland deras klienter till VINN projektet. Dessutom var man självkritisk

när man bland annat bedömde att man borde ha gått ut med information till fler kommuner

istället för att enbart satsa på storstadsregionerna.


Det fanns dock ett stort antal andra anledningar som uttrycktes i olika sammanhang om

varför VINN projektet inte var så framgångsrikt som man hade tänkt sig. Till exempel

uttryckte utförarna och branschföreträdarna att samverkansproblematiken

Arbetsförmedlingen och Yh-myndigheten emellan hade en stor påverkan på antalet anmälda

deltagare. Man hann helt enkelt inte komma igång i tid.

Dessutom dök frågan upp under mötena huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av

valideringar inom de branscher som fanns med i VINN-projektet. Yh-myndighetens

valideringsplatser fanns främst inom relativt smala branscher såsom Livsmedelsbranschen,

möbel/trä eller gjuteri. De allra största branscherna (till exempel vård eller transport) fanns

inte med i VINN projektet. De fem största branscherna hade istället upphandlats av

Arbetsförmedlingen inom ramen för myndighetens arbete med etableringsreformen.

Dessutom pekade utförarna ofta på arbetsförmedlarnas bristande kompetens att bedöma

den nyanländes yrkesbakgrund inför anmälan till validering. Utförarna såg detta som den

främsta anledning till varför så få deltagare skickades till validering. Dessutom klagade vissa

utav utförarna också på att några av de få deltagarna som skickades till validering inte hade

en yrkesbakgrund inom just det yrket7.

Arbetsförmedlarna å andra sidan beskrev sin vardagssituation genom att peka på det stora

antalet klienter som man behövde ta hand om, men egentligen nästan aldrig riktigt hann

med att ta hand om. Dessutom poängterade arbetsförmedlarna att VINN projektet bara var

en bland många olika åtgärder som handläggarna hade till sitt förfogande som stöd för sina

klienter. I en vardag som karakteriseras av en uppsjö av växlande direktiv, rutiner och

stödåtgärder var VINN projektet ”bara en till grej”.

En annan förklaring som uttrycktes rörde målgruppen som sådan. Till exempel hade en

målgruppsundersökning som Arbetsförmedlingen gjort kommit fram till att målgruppen

7 Till exempel bedömdes det i ett fall att personen som hade skickats till validering inom möbel/trä inte hade jobbat inom trä och möbelindustrin, men inom stoppmöbelindustrin. Konsekvensen för deltagaren var att han – som hade åkt från Uppsala till Tibro för att valideras – nu skulle valideras om inom stoppmöbelindustrin. I ett annat fall inom elbranschen uttryckte utföraren att det under valideringen blev tydligt att personen inte hade någon yrkesbakgrund alls inom el.


”nyanlända utomnordiska invandrare” med etableringsstöd/aktivitetsstöd bestod av

personer med en i allra högsta grad splittrad yrkesbakgrund och många gånger svag

utbildningsbakgrund (exempelvis analfabetism). Som resultat av detta klassades de som

yrkesobestämda av Arbetsförmedlingens handläggare. Denna klassificering försvårade

handläggarnas arbete med att identifiera möjliga deltagare i valideringen eftersom det inte

fanns något yrke att validera mot. Detta framfördes som en möjlig anledning till varför

nyanlända arbetssökande invandrare inte anmäldes till validering. Och även andra aktörer i

projektet uttryckte under möten och seminarier att medlemmar i målgruppen ”nyanlända

utomnordiska invandrare” besatt ringa kompetenser som följande uttalanden visar:

Eftersom, tittar vi då framför allt på dem som idag kommer från

andra delar i världen så har nästan alla klara brister jämfört med de

kraven vi har idag inom industrin. [branschrepresentant HT 100917:2]

Gruppen framställdes som homogen med en uppsättning av karakteristiska drag

(lågutbildad, brister i kompetens, osv.). Dessa drag ansågs vara en anledning till varför

personer inte anmäldes till validering. Men det fanns ett stort antal andra anledningar som

nämndes för varför intresset för validering inom VINN projektet var svalt. Dessa rörde

placeringen av länken till VINN projektet i Arbetsförmedlingens datasystem, konjunkturläget,

faktumet att man hade valt att enbart satsa på storstadsregionerna, lokal tillgänglighet av

utförare för att bara nämna några få.

VINN projektet är på så sätt inte unikt. Förändringsarbete karakteriseras alltid av en mer

eller mindre hög grad av komplexitet och en uppsjö av förklaringar för varför det blir som

det blir. Trots detta, när man i efterskott skall förklara varför det gick som det gick riktas

kritiken ofta mot en eller några få aktörer som misslyckades med det ena eller andra.

Givet det stora antalet förklaringar för det bristande intresset är det inte särskild

meningsfullt att reducera projektets utfall till att främst handla om ett informationsproblem

som främst har orsakats av en aktör. Istället måste man acceptera att anledningen för varför

VINN projektet gick som det gick har att göra med att alla de ingående aktörerna

misslyckades med att upprätthålla en uthållig process för att tidigt kartlägga, bedöma och


dokumentera den reella kompetensen som en nyanländ har med sig till Sverige genom

förhandlingar och genom kontinuerliga anpassningar till en konstant skiftande verklighet.

VINN projektets hållbarhet Utbildningsdepartementets uppdrag till Yh-myndigheten avsåg ett tidsbegränsat projekt som

skulle redovisas efter drygt lite mer en ett år, i slutet av 2010. Detta uppdrag tolkades av Yh-

myndighetens representanter baserat på de erfarenheterna man hade gjort under Validering

till 1000!. Följaktligen pekade VINN projektets plan på vikten av att inte ”bygga upp

parallella, projektstrukturer som inte är gångbara efter projektets slut”. För att skapa

hållbara strukturer skulle VINN projektet bedrivas genom befintliga verksamheter (t ex med

Arbetsförmedlingen som rekryteringsbas) och kanaler. Ändå var man tvungen att bygga en

mindre projektorganisation på Yh-myndigheten för att hantera projektet. Och eftersom

valideringsaktiviteterna i stort sett hade stannat upp helt och hållet efter Validering till 1000!

fick projektledaren en mycket betydelsefull roll i att försöka involvera de etablerade

verksamheterna såsom Arbetsförmedlingen och utförarna i arbetet.

Dessa insatser från Yh-myndighetens håll och specifikt projektledarens roll har beskrivits

som positiv av alla ingående aktörer. Under projektets gång har projektledaren etablerats

som länk mellan Arbetsförmedlingen och branschrepresentanterna/utförarna som har

beskrivits som mycket värdefull (”en dörr in till 16 branscher”) av alla ingående aktörer.

Det är dock meningsfullt att fundera på huruvida verksamheten kring validering av

nyanländas kompetenser har förutsättningar att fortsätta efter det att VINN projektet

slutförts och Yh-myndighetens projektorganisation tas bort.

I likhet med Validering till 1000! och kontra till vad som framfördes i projektplanen som

framtida framgångsfaktorer har VINN projektet blivit ett allt mer ”typiskt” projekt under

arbetets gång med mycket specifika förutsättningar och arbetsprocesser som inte är

gångbara (eller önskvärda) efter avslutad projekttid. Det utgör i sig dessutom ett speciellt

sammanhang, inte minst resursmässigt. Från ett organiseringsperspektiv är det därför

orimligt att tro att VINN projektet kommer att resultera i utveckling av någon form av hållbar


struktur som i framtiden kommer att understödja utvecklingen av validering som ett

meningsfullt verktyg för att matcha nyanlända invandrare med arbetsmarknaden. Det är

dock uthållighet som skapar legitimitet: hållbara strukturer för validering bidrar till att stärka

valideringens legitimitet som i sin tur bidrar till att underlätta för personer att komma ut i

arbete, och det i sin tur fortsätter att bidra till legitimiteten igen, osv.

Frågan om verksamheten har förutsättningar att fortsätta efter det att projektet slutförts blir

därför inte primärt en fråga om man i projektet lyckats genomföra ett visst antal

valideringar, utan också en fråga om de inblandade aktörerna betraktar validering som ett så

värdefullt verktyg att man väljer att avsätta resurser i termer av tid och pengar för dess

fortsatta användning.

Avslutningsvis kan det däremot konstateras att det kan finnas en påtaglig risk att VINN

projektet kan ha en negativ effekt på utveckling av valideringsverksamheten i Sverige genom

att vidare bidra till utveckling av ”valideringspraktik” som karakteriseras av att fler och fler

projekt som syftar till att utveckla validering i Sverige initieras. De kommer in från sidan i

organisationer, stör det dagliga arbetet, skakar om verksamheterna här och var, och

försvinner sedan igen lika snabbt som de dök upp. Risken är då att denna typ av projekt inte

uppfattas som särskilt framgångsrika av de som ”drabbas” av det. Det kan i längden få

konsekvenser för arbetet med valideringen i stort genom att man sätter ett likhetstecken

mellan de många svårhanterbara, mer eller mindre misslyckade projekt med validering av

nyanländas kompetenser och idén om validering i stort (många bäckar små).

Rekommendationer Baserat på det materialet som samlats in genom intervjuerna och observationerna och som

analyserats och ligger till grund för denna rapport, presenterar jag i detta avsnitt ett antal

rekommendationer för hur arbetet med valideringsverksamheten bör utformas i framtiden.

Man bör i framtiden tänka om helt när det gäller arbetet med att utveckla en hållbar

process för validering av nyanländas kompetens. Arbetet bedrivs idag i form av

kortare projekt som är tydligt avgränsade i tid. Dessa utgör speciella sammanhang,


inte minst resursmässigt, och ger ofta upphov till arbetsprocesser som inte är

gångbara eller önskvärda efter avslutad projekttid. Detta bidrar inte till att skapa

hållbara lösningar för validering. Tvärtom har ökningen i antal projekt som haft syfte

att utveckla valideringsprocesser och har avslutats med oklara utfall bidragit till

utveckling av en sorts ”valideringspraktik” där validering alltmer kom att förknippas

med kortsiktiga, projektspecifika lösningar. I längden bidrar detta till att försvåra

arbetet med att skapa legitimitet för valideringen som ett hållbart verktyg för att

underlätta att arbetssökande personer, oavsett om det är invandrare eller

inrikesfödda, kommer ut i arbete. I det fortsatta arbetet med validering bör man

därför inte satsa på projekt som i praktiken hanterar validering enbart som ett

isolerat kartläggningsinstrument som man antar kommer att spela en positiv roll i att

”underlätta nyanländas inträde på arbetsmarknaden” inom ramen för en mycket

större process. Man bör istället fokusera på hela processen som inkluderar

Arbetsförmedlingens och/eller kommunens kartläggningsarbete och kompletterande

aktiviteter såsom praktik, språk- eller annan utbildning. Detta arbete bör syfta till att

stänga de dokumenterade kunskapsgapen (mellan den kunskap som man identifierar

hos validanden och den kunskap som efterfrågas i Sverige) som är ett återkommande

resultat av valideringarna i dess nuvarande utformning. Det är inte genom

valideringen i sig som man gör personer anställningsbara, utan genom sättet man

hanterar resultatet av valideringen som del i en större process.

När det gäller valideringens framtid som ett meningsfullt verktyg för att matcha

arbetssökande med arbetsmarknaden bör man överhuvudtaget överväga

valideringens roll som arbetsmarknadspolitisk åtgärd riktat mot specifika grupper

med en position på arbetsmarknaden som ofta beskrivs som ”svag”. Medan

validering har många anhängare och fortfarande mycket goodwill, saknar den

fortfarande allmän legitimitet. För att stödja arbetet med att öka valideringens

legitimitet, bör man till en början fokusera på målgrupper som står nära

arbetsmarknaden. Genom att ”testa” validering – med andra ord, att genomföra

valideringar på bas av modeller som inte har använts i större skala innan – på


målgrupper som man kallar för ”svåra” med mycket ovisst resultat riskerar man att

intresset för valideringen som ett effektivt verktyg för att underlätta inträde (för alla

grupper) på arbetsmarknaden avtar.

Att reda ut frågan om vem som i framtiden bör vara huvudman och på ett otvetydigt

sätt ansvarig för validering i stort (dvs. inte enbart för att utveckla en nationell

struktur för validering) är särskilt viktigt då det har stor betydelse för vad som

kommer att uppfattas som viktigt i arbetet framöver. I dagsläget är det fortfarande

oklart vem som ansvarar för validering i Sverige och på vilket sätt. Formellt har Yh-

myndigheten tagit över ansvaret för utveckling av valideringsverksamheten från den

nu nedlagda Valideringsdelegationen. Myndigheten har fått i uppdrag från

regeringen att initiera och stödja utvecklingen av en nationell struktur för validering

och skall som del i detta arbete samråda med andra aktörer såsom

branschorganisationer och Arbetsförmedlingen. Samtidigt är ett stort antal lokala,

regionala och nationella projekt igång över hela landet och många olika aktörer

såsom privata eller kommunala utbildningsanordnare gör i praktiken anspråk på att

vara ansvariga för utformning av valideringsaktiviteterna och genom detta fylla

begreppet med innebörd. Projekten körs ofta oberoende av varandra utan någon

form av samordning. I de fallen där det finns en viss grad av samordning mellan olika

valideringssatsningar kan det i praktiken uppfattas som oklart vem som bär ansvaret

för validering i stort. Ett exempel är förhållandet mellan Arbetsförmedlingens

satsning på validering inom ramen för myndighetens nya uppdrag kring etablering av

nyanlända invandrare och YH-myndighetens VINN projekt.

Man bör hantera begreppsförvirringen. Begreppet validering står idag för allt och

inget. Begreppet används för allt, från den översiktliga kompetenskartläggningen

som en handläggare på Arbetsförmedlingen gör, till den kompetensbedömning för

yrkesbevis som en branschutförare gör. Resultatet av detta är idag att det ryms

väldigt mycket under ett och samma begrepp och medan man på ett övergripande

plan verkar vara överens om vad man pratar om, kommer konflikter rörande olika


definitioner på vad validering är och vad det inte är fram i praktiken inom ramen för

ett projekt som VINN.

Man bör ställa sig frågan vilken kunskap som räknas och i vilken utsträckning vi

accepterar att kunskapen utvecklas i sitt sammanhang? Om vi accepterar att kunskap

i hög grad utvecklas i sitt sammanhang, går det då verkligen att kräva att kunskapen

skall finnas där i förväg, innan man kommer in i det sammanhanget? Detta blir

särskilt viktigt när det gäller validering av nyanlända invandrares ”reella” kompetens.

Deltagaren har utvecklat sin kunskap i ett sammanhang, och inom ramen för VINN

projektet bedöms den mot kriterierna från ett annat sammanhang (svenska kriterier).

Det är vanligt att höra bedömningar såsom: ”han är jätte duktig, men han saknar

kunskap om svenskt arbetssätt”. Även deltagare har uttryckt att frågorna de fick

svara på rörde saker relaterade till den dagliga samvaron på en arbetsplats i Sverige

som de inte visste någonting om – arbetsledarens roll på ett elföretag, till exempel,

eller vilka föreskrifter påverkar arbetet inom ett företag inom en specifik bransch.

Resultatet när man riktar validering mot nyanlända invandrare är då att man

fokuserar på bedömning av kompetenser hos en person som utvecklas i sitt

sammanhang, mot kriterierna från ett annat sammanhang innan personen rimligtvis

kan anses ha haft tillträde till det sammanhanget. Inte nog med det är man dessutom

beredd att acceptera att deltagarna inte kan uttrycka sig själva utan måste valideras

genom tolk. Valideringsaktiviteten utgår då inte ifrån personens behov och kraven

som ett tänkande, reflekterande subjekt, men personen som ett passivt objekt.

Mycket tyder på att den starka politiska ambitionen att validera invandrares

utländska kompetenser så ”tidigt” som möjligt efter att de fått uppehållstillstånd i

Sverige inte kommer att avta. Om man även i framtiden tänker satsa på att

tillhandahålla validering för denna målgrupp bör man åtminstone ifrågasätta

strategin att satsa på en tidig validering utan koppling till kompletterande utbildning

och som negligerar språkets betydelse i valideringssammanhang. En alternativ väg

skulle kunna vara att börja med en fördjupad kompetenskartläggning, följd av

kompletterande utbildning och praktik, och sedan en mer ingående steg 3 eller steg 4


validering, följd av ytligare utbildning och/eller praktik för att stänga eventuellt

identifierade gap i kompetensen hos personen.

Slutsatser Vad kan man dra för slutsatser från studien av VINN projektet? Det blir först och främst

tydligt igen i vilken hög utsträckning valideringsdiskursen bygger på en föreställning som

högt prisar mångfalden, samtidigt som arbetet med validering i praktiken resulterar i att en i

allra högsta grad heterogen grupp människor med olika erfarenheter, utbildningsbakgrund,

färdigheter och kompetenser homogeniseras. Denna homogenisering grundar sig inte på en

bedömning av invandrarnas så kallade reella eller faktiska kompetens och kunskap, utan

speglar föreställningar om (utomeuropeiska) invandrares olikhet.

Överhuvudtaget är begreppet ”reell kompetens” missvisande då det gör anspelning på att

det är möjligt att objektivt kartlägga, bedöma och dokumentera kompetenser som

inhämtats i en annan miljö (här ett annat utomnordiskt land). Forskningen inom

valideringsområdet, samt inom andra områden såsom pedagogik och organisationsteori har

dock upprepande gånger visat på att idén (”drömmen”) om ”den objektiva bedömningen”

som inte påverkas av vem som gör bedömningen, vart den görs, vem som bedöms, hur

kriterierna för bedömningen har tagits fram och av vem, vilka hjälpmedel, verktyg, metoder

används i bedömningen, osv. är svår, om inte omöjlig att översätta i praktiken (Manning,

1982).

Det är, med andra ord inte deltagarnas erfarenheter och kompetenser som bedöms, det är

deltagarnas erfarenheter och kompetenser i relation till svenska kontexten. Deltagarnas

olikhet konstrueras då som en avvikelse (Becker, 1963) som måste korrigeras. Först när den

korrigeringen skett, kan individen aspirera på en plats i (yrkes)gemenskapen (se också

Osman, 2006).

Givet de tankar som presenterats ovan bör man framöver överväga huruvida validering i

dagens utformning passar ihop med målgruppen ”nyanlända invandrare” och framför allt

reflektera över vilka konsekvenser den får för deltagarna. Börjar man verkligen i rätt ände


för att få nyanlända invandrare ut i arbete? Är den yrkes- och branschrelaterade valideringen

i dess nuvarande utformning som framförallt ett kartläggningsinstrument ett bra verktyg för

att få nyanlända invandrare ut i arbete? Svaret på dessa frågor bör rimligtvis vara nej. Det

finns en inbyggd paradox i VINN-projektets praktik som avser att etablera

bedömningsmetoder för kompetens som i hög grad kräver kunskaper i svenska språket med

en målgrupp som inte kan förväntas besitta dessa kunskaper. Men utmaningen är inte bara

att nyanlända invandrare inte kan förväntas besitta språkkunskaper; den består också av att

valideringsaktiviteterna syftar till att bedöma kompetens och kunskaper som invandrare har

skaffat sig i ett sammanhang och en praktik som skiljer sig från de svenska förhållandena.

Här krävs det en förståelse för det som är annorlunda – de utländska kompetenser och

kunskaper – som någonting berikande (i linje med valideringsdiskursen som prisar mångfald)

och en vilja att på ett så fördomsfritt sätt som möjligt ta reda på och bedöma en nyanländ

invandrares erfarenheter och kompetens. Avgörande för att uppnå detta är egentligen att

man inte bedömer i relation till krav och kriterier som finns inom en specifik bransch eller

utbildningsprogram, förankrad i den svenska kontexten, utan att man tar det livslånga

lärandet där alla erfarenheter räknas som utgångspunkt. Detta idealistiska förhållningssätt är

dock svårt om inte omöjligt att uppnå: validering, inbäddad i den svenska kontexten innebär

i praktiken att bedömarens subjektiva erfarenheter och val av metoder osv. är avgörande för

resultatet. Dessutom är den yrkes- och branschbaserade valideringens explicita ambition att

utgå från branschernas krav, ”inbyggd” i den svenska kontexten.

Man bör dock vara uppmärksam på att dessa yrkeskrav som sedan ligger till grund för

aktiviteter såsom VINN projektet emellertid är ett resultat av en pågående process inom

vissa branscher som karakteriseras av en strävan mot att öka professionaliseringsgraden i

linje med de strukturella förändringar som den svenska arbetsmarknaden anses genomgått

sedan 1960-talet, där lågkvalificerade arbeten i allt större utsträckning har försvunnit och

istället ersatts med arbete som ställer högre krav på utbildning och språkkunskaper. Sådana

processer har förmågan att stänga ute, istället för att inkludera.


Arbetet med att etablera validering som ett meningsfullt verktyg som stöd för att få ut

arbetssökande nyanlända invandrare på arbetsmarknaden är emellertid under fortsatt

utveckling. Som tidigare studier av andra integrationsprojekt har antytt (se Osman 2006)

förutsätter en positiv utveckling av detta arbete i framtiden att man förmår rikta blicken från

”invandrarna” som besitter eller saknar kunskaper till de organiseringspraktiker som gör

dem till ett problem.

Referenser Bevelander, P. Immigrant employment integration and structural change in Sweden 1970-

1995. Stockholm: Ahlmqvist & Wicksell International, 2000.

Brah, A. (1992). Difference, diversity, and differentiation. In: Donald, J & Rattansi, A. (Eds.),

Race, culture and difference. London: Sage, pp. 126-145.

Broomé, P., Bäcklund, A-K., Lundh, C. & Ohlsson, R. Varför sitter ’brassen’ på bänken eller

varför har invandrarna så svårt att få jobb? Stockholm: SNS förlag, 1996.

Broomé, P., Carlson, B. & Ohlsson, R. Bäddat för mångfald. Stockholm: SNS förlag, 2001.

Czarniawska, B. (2005). En teori om organisering. Lund: Studentlitteratur.

De los Reyes, P. Diversity and differentiation. Stockholm: National Institute for working life,

2001.

De los Reyes, P. Arbetslivets (o)synliga murar. Stockholm: Fritzes, 2006.

De los Reyes, P. & Wingborg, M. Vardagsdiskriminering I Sverige – en kunskapsöversikt.

Norrköping: Integrationsverkets rapportserie 2002:13, 2002.

Essed, P. (1991) Understanding everyday racism: An interdisciplinary theory. Newbury Park,

CA: Sage.

Osman, A. (2006) Integrationspraktik som arena för konstruktion och normalisering av det

(in)kompetenta invandrarsubjektet, i de los Reyes, P. (red) Arbetslivets (o)synliga murar.

Stockholm: Fritzes.


Rombach, B. & Sahlin-Andersson, K. (1995). På tal om utvärdering i Rombach, B. & Sahlin-

Andersson, K. (red) Från sanningssökande till styrmedel. Moderna utvärderingar i

offentlig sektor. Stockholm: Nerenius & Santérus förlag.

Rauhut, D. & Blomberg, G. Ekonomiska effekter av integration och invandring. Östersund:

Institut för Tillväxtpolitiska Studier, 2003

Scott, K. The immigrant experience: Changing employment and income patterns in Sweden

1970-1993. Lund: Lund University Press, 1999.

Segendorf, Å. O. & Teljosuo, T. Sysselsättning för invandrare – en ESO-rapport om

arbetsmarknadsintegration. Stockholm: Fritzes, 2011

SOU (2004:48) Kategorisering och integration. Stockholm: Fritzes, 2004.

Documents

Uppföljning av VINN-projektet · 2018. 8. 31. · Uppföljning av VINN projektet - slutrapport 6 1970 talet främst från andra Nordiska länder, idag kommer den i större utsträckning