Kandidatuppsats

Berättelsens framhävda existens: En läsning av Patrick Rothfuss två romaner The Name of the Wind och Slow Regard of Silent Things

Författare: Carl Johansson Handledare: Peter Forsgren Examinator: Piia Posti Termin: HT15 Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Kandidat Kurskod: 2LI10E

1

Innehållsförteckning

1 Inledning ___________________________________________________________ 21.1 Romanerna _____________________________________________________ 2

2 Syfte och metod ______________________________________________________ 3

3 Forskningsöversikt ___________________________________________________ 4

4 Teori _______________________________________________________________ 44.1 Narratologi (Gérard Genette) _______________________________________ 44.2 Modus _________________________________________________________ 54.3 Narrativ instans _________________________________________________ 64.4 Nivåer (Levels) __________________________________________________ 74.5 Tid ___________________________________________________________ 8

5 Analys av The Name of the Wind ________________________________________ 95.1 Ordning _______________________________________________________ 95.2 Rörelse _______________________________________________________ 115.3 Frekvens ______________________________________________________ 145.4 Modus ________________________________________________________ 145.5 Tempus och rum ________________________________________________ 155.6 Berättaren _____________________________________________________ 17

6 Analys av The Slow Regard of Silent Things ______________________________ 186.1 Ordning ______________________________________________________ 196.2 Rörelse _______________________________________________________ 196.3 Frekvens ______________________________________________________ 216.4 Modus ________________________________________________________ 216.5 Tempus och rum ________________________________________________ 226.6 Berättaren _____________________________________________________ 22

7 Berättelsen om berättelsen ____________________________________________ 24

8 Sammanfattning ____________________________________________________ 25

Litteraturförteckning __________________________________________________ 26

2

1 Inledning Jag har valt att undersöka berättartekniken författaren Patrick Rothfuss använder i sin

debutroman, The Name of The Wind (2007), och i sitt senaste verk, The Slow Regard

of Silent Things (2014). Grunden till mitt val av ämne är till en viss del min stora

uppskattning av Rothfuss berättarstil, men framförallt min förundran över den abrupta

ändringen av atmosfären i berättandet som framkommer tydligt i hans nyaste verk. Jag

blev också förbluffad över Rothfuss egna förord till texten, i vilket han skriver bland

annat: ”You might not want to buy this book […] if you haven’t read my other books,

you don’t want to start here […] even if you have read my other books, I think it’s

only fair to warn you that this is a bit of a strange story”. Med andra ord tror

författaren att texten och den olikartade berättarstilen troligtvis inte kommer att gå

hem hos många av hans läsare, men han väljer att ge ut den ändå. På grund av detta

har jag också undrat över om och varför det var nödvändigt att ändra stilen på

berättandet.

1.1 Romanerna The Name of the Wind är en roman tillhörande fantasy-genren. Romanen handlar om

den berömda och lika mycket ökända krigaren, trollkarlen, musikern och spionen vid

namn Kvothe. Han avslöjas av en resande skribent, Chronicler, som föreslår sig själv

till att vara den som nedtecknar den världskända mannens mystiska bakgrund.

Hädanefter får vi följa Kvothes resa från sin lätta barndom, sin första erfarenhet med

ett slags imitationsmagi sympati och vindens namn, till gatorna av Tarbean, efter att

hans föräldrar blir mördade, och slutligen Universitetet, där denna roman slutar.

The Slow Regard of Silent Things tillhör också stilarten fantasy och är den andra

romanen denna uppsats utgår från. Dess berättelse handlar om den egendomliga lilla

flickan Auri, vars bubbliga personlighet och mystiska liv i de uråldriga tunnlarna

under Universitet vi blir introducerade till redan i The Name of the Wind. The Slow

Regard of Silent Things kan egentligen summereras kort till att vara en form av

anekdot, som handlar om en bifigur i The Name of the Wind, vars händelseförlopp inte

sträcker sig längre än sju dagar och utgörs att vara Auris förberedelser till att ”han”,

Kvothe, ska komma på besök.

3

2 Syfte och metod Syftet med denna uppsats kommer att vara att fördjupa mig i Patrick Rothfuss olika

berättartekniker i två av sina böcker, The Name of The Wind och The Slow Regard of

Silent Things, och granska hur berättarteknikerna i de två romanerna skiljer sig åt. Jag

vill också undersöka vilka funktioner det kan fylla att byta berättarteknik även om

texten fortfarande är riktad till samma läsare.

De frågor jag alltså vill få svar på är följande:

1. På vilket sätt skiljer sig berättartekniken i de två verken?

2. Vilka funktioner kan det fylla att ändra berättarteknik?

Som hjälp till utformningen av analysen utgår jag från ett exempel på en

narratologisk analys av en text i Holmbergs och Ohlssons Epikanalys (1999).1 Jag startar med att först reda ut intriger och stories i texterna – det vill säga

texternas ”hur?” och ”vad?”. Därefter kommer jag att framhäva teman och möjligtvis

genomgripande symboler, befintliga ledmotiv och utreda framkomsten av allegoriska

framställningar. Detta gör jag för att få en bra överblick av texterna och en bra

inledning till analysen. Efter detta tänker jag gå djupare och studera karaktärerna i

texterna noggrant: i synnerhet se över deras utseende och på vilket sätt de beskrivs,

men också om deras namn kan ge en antydan om deras personlighet samt observera

miljön de ofta befinner sig i. Berättaren kommer att undersökas och lyssnaren i texten

likaså, eftersom det framkommer tydligt i de två texterna att de skiljer sig åt. De olika

berättarnivåerna i texterna kommer också att utforskas, eftersom det förekommer

berättande på olika nivåer i båda romanerna. Fokalisering, tiden i texten och titeln

kommer dessutom att ha sin del av analysen. Eventuellt kan jämförelse mellan slutet

och inledningen utföras, om det ter sig vara relevant.

I de individuella analyserna av de två verken ska jag utgå ifrån Ulf Olssons I det

lysande mörkret (1988).2 I Olssons avhandling görs bland annat en analys som följer

nära Gérard Genettes metod i Narrative Discourse: An Essay in Method (1980).3

Analysen är tänkt att läggas upp på följande vis: först en individuell analys av verken,

varefter de sedan ställs jämte varandra för att man på så vis ska kunna observera det

som skiljer sig. Därefter gör jag en tolkning av resultatet och svarar på mina frågor.

1Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson, Epikanalys: En introduktion, Lund 19992Ulf Olsson, I det lysande mörkret, Stockholm 1988.3Gérard Genette, Narrative Discourse: An Essay In Method, Ithaca 1980.

4

3 Forskningsöversikt I Litteraturvetenskap: En inledning tas narratologi upp i breda termer och förklaras

först och främst som ett fenomen inom litteraturvetenskapen. I Epikanalys läggs

berättelsens struktur i fokus och Gérard Genettes narratologi blir således en av de

primära utgångspunkterna, vilket också nämns av bokens författare. I detta verk

demonstrerar man hur denna läsningsmetod fungerar både i teorin och i praktiken,

genom att förklara många av de termer som Gérard Genette redogör för i sin

utvecklade teori, för att sedan användas i ett analysexempel och tolkningsexempel.

Både Litteraturvetenskap: En inledning och Epikanalys ska dock bara fungera som en

introduktion till läsmetoden och Genettes metod och benämningar och deras bakgrund

klargörs därför aldrig på ett djupgående plan, utan behandlas med en mer generell och

enklare omsorg.

I sin avhandling I det lysande mörkret har Ulf Olsson valt ut en text för sin

läsning, Birgitta Trotzigs De Utsatta. Han gör dock inte bara en narratologisk analys

av texten, utan också en intertextuell, som dessutom tar upp den största delen av

avhandlingen. Sin narratologiska analys delar han upp i sju delar, (1) ordning, (2)

rörelse, (3) frekvens, (4) modus, (5) tempus och rum, (6) berättaren och (7) berättelsen

om berättelsen, vilka, som han själv klargör innan han påbörjar analysen, gör

anspelning på Gérard Genettes analys av Marcel Prousts På spaning efter den tid som

flytt i Narrative Discourse: An Essay in Method.

4 Teori Detta avsnitt omfattar en överblick av de olika begreppen och analysingångar inom

den narratologiska traditionen. Denna framställning kommer att hämta direktiv ur både

Ulf Olssons narratologiska analys av Birgitta Trotzigs De utsatta i sin avhandling I det

lysande mörkret och direkt ur den ursprungliga källan, det vill säga Gérard Genettes

analys av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i Narrative Discourse: An

Essay in Method.

4.1 Narratologi (Gérard Genette) Narratologin sysslar generellt i första hand med två, i Genettes fall tre, distinkta

fundamentala enheter: historien, vilket är en följd av händelser och handlingar som

berättas av någon; berättelsen (narrative) blir resultatet av dessa uppsättningar när de

5

blir uppställda i en slutgiltig form; den tredje, berättande (narration), är de interna

mekanismerna i en berättelse, det vill säga formen ett berättande händelseförlopp

intar.4 Inom den narratologiska diskursen försöker man urskilja alla möjliga

förhållanden mellan de tre elementen nämnda ovan. Dessa relationer verkar inom fyra

utmärkande analytiska kategorier: modus, berättelsens instans, nivå och tid.

4.2 Modus När man undersöker modus i berättandet tittar man på berättelsens verbala

representation. Vid produktionen av en text görs vissa tekniska val för att på så vis

skapa ett modus som styr regleringen av information som lämnas till läsaren. Vid den

här punkten studerar man ”showing” och ”telling”, alltså kommer berättarens

distansering i fråga. Men enligt Genette har alla texter en berättare och han hävdar att

det, istället för de två vanliga modus man brukar granska i en text, enbart finns olika

variationer, grader, av ”telling”, när berättaren är antingen mer eller mindre delaktig i

skildrandet. Berättaren är dock aldrig helt frånvarande, eftersom berättelsen ”helt

enkelt är en språkhandling”.5 Berättandet kan alltså aldrig imitera verkligheten, det

kan aldrig manifestera en berättelse, varken realistisk eller fiktiv, utan bara återberätta

den.

Det finns fyra olika grader av distansering mellan berättelsen och historien. Med

dessa fyra graderna av distansering som utgångspunkt kan man därefter redogöra för

berättarens funktion.

1) Berättande tal. Karaktärens ord och handlingar integreras in i berättandet

och behandlas därmed som vilken annan händelse. (Diegesis)

2) Inkorporerat tal, indirekt stil. Karaktärens ord eller handlingar rapporteras av

berättaren, som presenterar dem i sin tolkning. (Diegesis)

3) Inkorporerat tal, fri indirekt stil. Karaktärens ord eller handlingar rapporteras

av berättaren, som presenterar dem utan att använda underordnade bindeord.

(Diegesis)

4) Rapporterat tal. Karaktärens ord citeras ordagrant av berättaren. (Mimesis)6

Med detta som utgångspunkt kan alltså Genette identifiera fem funktioner

berättaren kan inta, vilka skiljer sig beroende på hur mycket berättaren lösgör sig från

eller involverar sig i berättandet.

4 Ulf Olsson, I det lysande mörkret, Stockholm 1988, s. 169. 5 Olsson, s. 198. 6 Gérard Genette, Narrative Discourse, Ithaca 1980, s. 171ff

6

1) Den narrativa funktionen. Den mest grundläggande funktionen. De andra

fyra funktionerna kan egentligen ses som extrafunktioner. Närhelst vi har ett

berättande övertar berättaren denna roll.

2) Regifunktionen. Berättaren avbryter berättelsen för att kommentera

organisationen eller artikulationen av sin text.

3) Den kommunikativa funktionen. Berättaren tilltalar adressaten (läsaren eller

åhöraren) för att skapa eller bibehålla kontakten med denne.

4) Vittnesfunktionen. Berättaren tillkännager sanningen i sin berättelse, graden

av precision i sitt berättande, vissheten gällande händelserna,

informationskällorna, osv. Detsamma gäller när berättaren på något sätt

uttrycker sin emotionella relation till berättelsen.

5) Den ideologiska funktionen. Berättaren avbryter berättelsen för att flika in

lärorika synpunkter eller generell visdom beträffande sitt berättande.7

4.3 Narrativ instans För att få en ännu bättre förståelse för relationen mellan berättaren och skildrandet blir

granskningen av den narrativa instansen (the narrative instance) nästa del i analysen.

Den narrativa instansen beskrivs som sambandet mellan den berättande rösten,

tidpunkten av berättandet och det berättande perspektivet.

Den narrativa rösten kan man dela in i två distinkta grupper: den

heterodiegetiska, när berättaren inte är delaktig i berättelsens värld, och den

homodiegetiska, när berättaren är en av karaktärerna i berättelsens värld. I den

homodiegetiska gruppen kan man också placera berättaren i en liten delgrupp –

nämligen den autodiegetiska, det vill säga när berättaren inte bara är delaktig i

berättelsen utan också är protagonisten. 8

Berättandet har inte alltid samma tidpunkt som berättaren eller berättelsen.

Genette urskiljer fyra sorters av berättande i förhållande till tiden av berättelsen.

Efterföljande narration, den vanligaste temporala positionen för berättaren i en

berättande text, är det man syftar på när en berättelse skildras i ”dåtid”. Berättaren

beskriver alltså något i förflutet. Förhandsnarration används för att skildra något som

kommer att hända, förekommer ofta i form av drömmar och profetior. Samtidig

narration förekommer när berättelsen skildras vid samma ögonblick som den utspelas.

Interpolerad narration är en blandning av minst två av de tidigare nämnda typer av 7 Genette, s. 255ff.8 Genette, s. 244ff.

7

narration. En berättare kan till exempel förhålla sig till stor del vid att berätta något

som tidigare har hänt, men är samtidigt inte oförmögen till att inflika sina intryck av

dessa händelser vid narrationens tidpunkt.

Det narrativa perspektivet, det Genette kallar för fokalisation, är inte det samma

som den narrativa rösten, som det ibland kan sammanblandas med. Det beror helt

enkelt på att den som registrerar berättelsens alla ögonblick inte nödvändigtvis

behöver vara berättaren. Under denna kategori redogör Gérard Genette för tre olika

typer. Nollfokalisation kommer på fråga när skildrandet sköts av den traditionella

allvetande berättaren. Intern fokalisation blir aktuellt när berättaren inte vet mer än

berättelsens karaktärer. Extern fokalisation fungerar ungefär som en kameralins. Här

vet berättaren mindre än karaktärerna och ger läsaren endast information om utvändig

aktivitet, det vill säga gester och agerande. Tankar och känslor hos karaktärerna blir

därmed enbart tillgängliga genom läsarens förutsägning och tolkning.9

Olika narrativa processer producerar olika effekter för läsaren. Dessa kan

användas för att ge berättelsen en trovärdighet, som till exempel när protagonisten är

en autodiegetisk berättare och använder samtidig narration och intern fokalisation,

vilket skapar en illusion av verklighet. Genom att studera det narrativa forumet och

modus i texten kan man därmed urskilja de mekanismer som används i berättandet och

varsebli de metodologiska val författaren har gjort för att presentera texten på sitt egna

sätt.

4.4 Nivåer (Levels) En annan process i en narrativ text som författare använder är något som kallas för

inbäddat berättande. Inom det huvudsakliga händelseförloppet kan små inbäddade

händelseförlopp äga rum som under varierande tid tar över från det ursprungliga

berättandet. Detta kallas också för meta, en berättelse i en berättelse, och är en vanlig

teknik som författare använder för att ge en komplexitet i sin text.

Narrationen av det ursprungliga narrativa äger rum på den första nivån, som

kallas för den extradiegetiska nivån. När sedan en berättelse tar form inom den

huvudsakliga berättelsen hamnar narrationen på nästa nivå, som kallas intradiegetisk

nivå. Om en karaktär i denna berättelse tar över och startar en narration kommer man i

texten till den andra nivån på det intradiegetiska planet. Händelseförloppet som blir

9 Genette, s. 189ff.

8

resultatet av detta berättande hamnar slutligen på den metadiegetiska nivån.10 Dessa

narrativa nivåer står i regel för sig själva, de är ogenomträngliga, men det händer

ibland att författare väljer medvetet att sudda ut gränserna mellan dessa nivåer.

Resultatet av detta blir en enorm rubbning i textens värld och i läsningen. När

incidenter, som i berättelsens värld inte borde vara möjliga, äger rum och texten

därmed hoppar mellan fiktion och verklighet, väcks läsaren ur den illusion som

tidigare skapats av författaren som håller mottagaren insjunken i texten. En sådan

förekomst kallas för metalepsis.11

4.5 Tid Tiden har sedan tidigare uppvisats vara en viktig del i en analys av en text. Ovan har

berättandets tidpunkt tagits upp som en viktig faktor, men Genette funderade också

över berättandets tid och han fann slutligen tre metodologiska val som är tillgängliga

för författaren när denne vill lägga upp historiens delar.

Ordningen blir en viktig del i analysen av narrativ tid. Uppläggningen av en

berättelses händelser kan i enklast form vara i den ordning de inträffar, det vill säga

kronologisk ordning. Det är dock inte sällan berättaren väljer att återberätta dem i en

först till synes tumult. Till exempel är en vanlig förekomst bland deckare att först

presentera ett brott som ska lösas, men efterdyningarna och händelserna som leder

fram till brottets avläsning blir så gott som alla gånger upplagda i en helt annan

ordning än i den de egentligen ägde rum. Denna oordning, dessa segment som tycks

avvika från den ursprungliga berättelsens händelseförlopp, i uppläggningen kallar

Genette för anakronisk och framvisar två typer av detta fenomen. Analeps

(tillbakablick): när berättaren skildrar något som har hänt innan huvudberättelsens

tid.12 Proleps (framåtblick): berättaren förutser eller vet vad som händer i framtiden.13

Berättandets rörelse är nästa effekt som hör till den narrativa tiden. I den

traditionella dramatiken är berättelsen lika lång som berättandet, men i litteraturen är

det sällan så, i en text kan berättandet ägna till exempel enbart en mening till att

skildra ett helt liv och på samma gång ägna tusen sidor åt ett helt dygn. Genette listar

fyra rörelser i berättandet: paus, tiden stannas för enbart beskrivande syften

(beskrivningen av en person), scen, när historiens takt stämmer överens med

10 Ibid., s. 228ff. 11 Ibid., s. 234ff.12 Olsson, s. 175. 13 Ibid., s. 171.

9

berättandets (dialog), summeringen, historien sammanfattas i berättandet, ellips,

berättandet säger ingenting om vissa delar av historien.14

Det sista konceptet som lämnas för analys med förankring till den narrativa tiden

är frekvensen av händelser. Detta syftar på relationen mellan de gånger en händelse

äger rum i historien och de gånger den nämns i berättandet. Mellan dessa former av

repetition, de skildrande händelserna och de uttalande i texten, bildas ett system av

relationer, menar Genette, som i slutändan kan reduceras till fyra virtuella typer. Dessa

relationer av frekvenser kan sedan delas in tre kategorier: singulativ narration,

återberättar en gång om något som hänt en gång, eller återberättar x gånger om något

som hänt x gånger; repeterande narration, återberättar flera gånger om något som hänt

endast en gång; iterativ narration, refererar en gång om något som hänt flera gånger.15

5 Analys av The Name of the Wind The Name of the Wind berättas av en anonym extradiegetisk berättare, som kan hoppa

mellan olika perspektiv hos karaktärerna och en intradiegetisk berättare, som är

Kvothe när han berättar sin historia för Chronicler och sin lärling Bast. Den

ursprungliga berättelsen, som i stort sett handlar om att Kvothe berättar sin historia,

utspelas under en kort tid (några dagar) medan den andra (Kvothes historia) utspelas

under flera år - från när han var 12 år till runt 15-16.

5.1 Ordning Ett riktigt händelseförlopp är inget som blir fastställt i början av denna berättelsen.

Tiden står nästintill stilla. Men i sinom tid blir historiens rörelse tydligare och

händelseförloppet, som i största del äger rum i ett relativt nära, men på samma gång

avlägset förflutet av den ursprungliga historien. Den uppenbarar sig som ett flöde av

minnen, återberättat av en karaktärer i berättelsen. Med detta fastställt blir det heller

ingen överraskning att berättelsens utveckling inte sker utan stopp och avvikelser.

Om ordningen i berättelsen ska behandlas i analysen måste anakronier, analepser

och prolepser, bli en stor del i undersökningen. När det blir tydligt att The Name of the

Wind är nästan helt och hållet en berättelse inom en redan existerande berättelses

ramar framgår anakronismens stora betydelse i berättandet av historien.

14 Ibid., s. 180.15 Olsson, s. 193.

10

Prolepser är högst förekommande i berättandet på den metadiegetiska nivån.

Eftersom den andra berättaren också är protagonisten i berättelsen är dess utgång inget

mysterium och därför kombineras många uttalanden om framtida sorger eller lycka i

slutet på stycken i en figur som har förankringen i dåtid med en framåtriktad rörelse

som överskrider berättelsens egentliga tempus. Uttalanden i futurum preteritum såsom

”Little did I know our time was drawing to an end”, ”That’s how I like to remember

them today” och ”But that, as they say, is story for another day” har en viss

sammanfattande redogörelse för något som senare skall berättas igen utförligare och

på en mer “korrekt” plats i historiens ordningsföljd. Vissa prolepser skulle också

kunna falla innanför berättelsens egentliga tidsram. Dessa är uppbyggda av en typisk

grammatik, i temporala bestämningar som till exempel ”later”, ”which became”, ”that

came to”; beskrivande fraser som pekar vidare in i berättelsen. Några andra skulle till

och med kunna erhålla en profetisk karaktär, hade det inte varit en biografisk berättare.

Som tidigare nämnts är hela karaktärens berättelse en biografi, nedskriven av

Chronicler, som förhåller sig inom en redan existerande dieges. Därmed utgörs

närmare 80 % av hela texten av en analeps. Analepsen är därför den mest påfallande

och mest betydelsefulla anakronin i det narrativa. Analepsen funktion består i dess

svar på den frågan som ställs av varje läsare gällande inledningen av den ursprungliga

historien, det vill säga ”vem är denna Kvothe?”. Den förklarar varför Kvothe har blivit

den han är; den ger också liv i den annars tomma ”nutiden” i romanen, samtidigt som

den anspelar på att så småningom komma ikapp och sedan sammansmälta med den

egentliga tidsramen.

Inte så konstigt nog förekommer andra analepser inuti den huvudsakliga och

mest omfattande. Ofta fullgör de ett historiskt syfte och läggs som bakgrund för hur

romanens värld är uppbyggd. Sagan är ett vanligt fenomen i The Name of the Wind

och även om de tillför en viss underhållning för oss så är deras ideligen religiösa

innehåll en ingång till kulturen hos allt folk som existerar inom textens ramar. Gamle

Cobbs små berättelser om ”Taborlin the Great” och ”The Chandrian” är typiska

exempel på detta. Samma sak gäller för Skarpis berättelse om guden ”Tehlu” och hans

nedgång på jorden, som ger en bakgrund för den största religionen i romanens värld,

samtidigt som den ger en bakgrund för många seder folket utför och uttryck de

använder och inte minst ger den underlag för ”The Chandrians” skapelse.

Dessa analepser, sagor, tjänar en mimetisk funktion. Istället för att berättaren gör

en paus i berättelsen för bakgrundsmässiga syften låter man en karaktär ta över som

11

berättare. Detta stärker den ”referentiella illusionen” i berättelsen. När ett behov av

bakgrundsinformation uppstår och man genom detta refererar till en ”tidigare”

historia, ibland långt utanför tidsramarna i diegesen, skapar analepsen illusionen av en

historia av betydligt större räckvidd än det som berättas.16 Som renodlade analepser

må dessa anakronier föra det narrativa långt bort från den huvudsakliga historien, men

då de är sagor står de alltid i något symboliskt förhållande till den historia som

berättas.

5.2 Rörelse Omedelbart slående i The Name of the Wind är summeringens betydelse i narrativet. I

synnerhet är det påfallande i två avsnitt i historien som obevekligen lämnar läsaren i

förundran och nyfikenhet över vad som skulle kunna ha fyllt ut de nerkortade sidorna.

När den obestridligt största intrigen i berättelsen äger rum lämnas kanske den mest

betydande beståndsdelen till en sammanfattning av vad som beskrivs som betungande

hjärtesorg och obeskrivlig nedbrytande smärta. I will not burden you with what followed. How I ran from body to body, frantically

feeling for the signs of life as Ben had taught me. My futile attempt at digging a grave.

How I scrabbled in the dirt until my fingers were bloody and raw. How I found my

parents…17

En viktig del av Kvothes historia lämnas alltså till vårt förfogande. Hans

föräldrars död blir inte en stor del i texten men kommer ändå att vara det mest

påträngande avsnittet i hela historien och det som lever kvar i de resterande delarna i

historien. Denna sektion uppvisar också de knappast absoluta gränserna mellan de

olika kategorierna i en berättelses rörelse. Dessa satser summerar hur protagonisten

förlorar både sin oskyldighet och sitt gamla trygga liv. Summeringen gör därefter en

naturlig övergång till vad som kallas explicit ellips. Vanligtvis tjänar ellipsen till att

”upplösa berättelsens kontinuitet”18 som då skapar en lucka i berättelsen utan

motsvarighet i historien; den explicita ellipsen kommer snarare att stärka berättelsens

sammanhang.19 Vad som händer när pojken finner sina föräldrars livlösa kroppar får vi

inte veta. I det avseendet skapar ellipsen en lucka i förloppet. Den signalerar dock inte

att det som händer inte är viktigt, vilket annars är utmärkande för den explicita

ellipsen, utan understryker avsnittets viktiga substans men att det på samma gång inte

16 Olsson, s. 176. 17 Patrick Rothfuss, The Name of the Wind, London 2007, s. 118.18 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 189. 19 Ibid., s. 188.

12

är värt att nämnas eftersom dess vikt för berättelsen istället är underförstådd. Detta

avsnitt rymmer dessutom en till figur av berättelsens rörelse. Den deskriptiva pausen i

citatet, ”I will not burden you with what followed”, överskrider den diegetiska

funktionen och avvikelsen stärker sig själv ”som symbolisk handling, genom att

berättaren i eget tal värderar och tolkar historien, och som mimetisk handling, genom

att berättaren där fastslår den egna representationens sanning”.20

Små uttalanden såsom ”Towards the end of summer” och kort efterföljande ”In a

span” är typiska summariska beskrivningar – kortare än den tid som den täcker in i

historien. Denna typ av summering låter berättelsen hoppa från en punkt i historien till

en annan för på så vis ”hoppa över” repeterande eller händelsefattiga delar.

Att scenen intar en viktig roll för berättelsens struktur I The Name of the Wind är

föga förvånande. Romanen är första delen i en trilogi och inte bara en introduktion till

en berättelse, utan också dess värld. Då det är första delen, berättelsen om

protagonistens unga år, blir ett av historiens ledande teman ”livets hårda läxor”. Det är

just vad det är: Kvothe blir lärd inom historia, kemi, matematik, aritmetik, filosofi och

inte minst ”sympathy”, som vanliga människor skulle kalla magi, av Ben och sedan på

universitetet. Han lär sig hatet som ryms inom alla människor, stora som små, om både

främlingsfientlighet och medmänsklighet. I slutet börjar han till och med att jaga

vindens namn och därmed studera riktig magi under ledning av mästare Elodin.

Kvothes undervisning av Ben och Elodin, hans klasser på universitetet och hans

kontakt med människor på gatan i ”Tarbean” blir alla berättade med först och främst

dialog. Vi får därmed ta del av undervisningen samtidigt som Kvothe i

händelseförloppet: historiens tid stämmer alltså överens med berättandets.

Den deskriptiva pausen i The Name of the Wind kan omedelbart urskiljas redan

på första sidan. Första sidan består nämligen av en prolog som ger en beskrivning av

den ihåliga tystnaden på platsen som det extradiegetiska berättandet äger rum i och

likaså av det tomma lugnet som hos berättelsens protagonist. Det blir den första

funktionen hos den deskriptiva pausen: ”att framställa de diegetiska förutsättningarna

för historiens personer och deras handlingar; beskrivningen bygger berättelsens

rum”.21 Den andra funktionen kan skönjas genom att först, om man så vill, titta på

romanens genre, vilken är fantasy. Om detta inte räcker så blir det dock tydligt med

förloppets gång. Som en text av fantasins genre, som en berättelse vilken äger rum i en

20Olsson, s. 186. 21 Ibid., s. 183.

13

helt ny imaginär värld, blir det berättarens skyldighet att ”avlägga en rapport från en

värld som den framställer som existerande utanför texten” 22 för att kunna ”lura” oss

till att tro att de händelser som inträffar är verkliga och att världen och dess invånare är

äkta. Precis som analepser och prolepser erhåller en mimetisk funktion då de stärker

den ”referentiella illusionen”, hjälper också den deskriptiva pausen till i det narrativa

för att bygga berättelsens rum. It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

The most obvious part was a hollow, echoing quiet, made by things that were lacking. If

there had been a wind it would have sighed through the trees […] If there had been a

crowd, even a handful of men inside the inn, they would have filled the silence with

conversation and laughter […] If there had been music… but no, of course there was no

music.23

”Kopplad till den deskriptiva pausen är också ytterligare en mimetisk funktion,

nämligen vad Roland Barthes kallar ’verklighetseffekten’”.24 Onödiga detaljer som till

exempel olika valutors värde, relationer mellan avlägsna nationer, direkt återgivelse av

många sångtexter och dikter, etc., har inte någon som helst betydelse för berättelsens

struktur eller tolkning, men trots detta är det ändå ett väldigt upprepande fenomen i

texten. Istället blir dess funktion att skapa en bubbla som fångar oss i sin illusion, ett

”verklighetens” genomslag i berättelsen.

Men de deskriptiva pauserna fyller också en funktion utöver den mimetiska.

Berättelsens biografiska stil gör sig påmind ständigt i texten och inte minst i dess

struktur. Det vi emellertid stöter på i berättelsens gång som erinrar om att historien är

berättad av en karaktär inom diegesen är mellanspelen. Här kommer den deskriptiva

pausens tredje funktion in i bilden. Vid vissa tillfällen i den metadiegetiska berättelsen

väljer berättaren (Kvothe) att göra en paus och på så vis lämnar vi denna berättelses

historia för att övergå till det extradiegetiska planet i berättelsen. Under dessa

mellanspel ”lämnar berättelsen sin historia för en mer allmän reflexion, diegetiskt

oberoende av historien” och således överskrider berättelsens beskrivande rörelse den

diegetiska funktionen.25 ‘In what manner was she beautiful? I realise that I cannot say enough. So. Since I cannot

say enough, at least I will avoid say enough […] she was dark haired. There […] She was

22 Olsson, s. 183. 23 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 1. 24 Olsson, s. 184. 25Ibid., s. 185

14

dark of eye and fair complected. There. Her face was oval, her jaw strong and delicate.

Say that she was poised and graceful. There.’26

“Uppenbart gör dess icke-diegetiska karaktär den obehövlig för historien. Men

berättelsen kan behöva den” – i The Name of the Wind fungerar mellanspelen som en

”tankedigression närmast en förtydligande läsning av historien” 27 för den

metadiegetiska berättelsen. Karaktärens Dennas närvaro i berättelsen och hennes

påverkan på Kvothe blir ett stort motiv i berättelsen, då hon genom detta också

påverkar hela historiens utgång. Hennes utseende, som är en essentiell beståndsdel för

hennes förtrollning av män och inte minst Kvothe, blir således en viktig punkt för

berättandet.

5.3 Frekvens The Name of the Wind domineras till synes av ett traditionellt singulativt berättande.

Kvothes föräldrar dör, han blir undervisad av Ben och mästrarna på universitetet ett

minst sagt flertal gånger, han hamnar i gräl med Ambrose om och om igen, osv. –

”[…] alla dessa singulativa händelser motsvaras av singulativa uttalanden i

berättelsen”28. Men berättelsen följer också ett mönster i att gärna övergå till iterativa

serier när protagonisten börjar bli fastsittande under samma omständigheter. Såtillvida

ter sig händelseförloppet, vars diegetiska karaktär inte alltid är unik, ideligen följa en

blandning av singulativ och iterativ frekvens: återberättar x gånger om något som har

hänt xy gånger.

5.4 Modus Avståndet mellan berättelsen och dess historia är i största del längre snarare än kortare

i The Name of the Wind. Båda berättelsernavisar exempel på citerad dialog,

rapporterat tal, vilket vi redan känner till genom framförandet av scenens viktiga roll

för berättelsen. Ett annat exempel på en ”generatör av mimesis” är det Genette kallar

för ”mimesiskonnotatör”, vilket sammanfattar ”de funktionellt onödiga detaljerna som

’vittnar’ om att berättelsen ’var där’, samtidigt med historien”.29 Dessa onödiga

detaljer hittar vi i de direkt återgivna sångtexterna och dikter som ligger utspridda över

hela den metadiegetiska berättelsen. Detta är ett ypperligt exempel på hur berättelsen

sammansmälter med historien. Utöver detta finner vi inga fler tecken på mimesis utan

26 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 385. 27 Olsson, s. 185. 28 Ibid., s. 194.29 Ibid., s. 198.

15

kan skönja två ”berättelser av händelser (diegesis)”30, vilka domineras av berättande

tal.

Den ursprungliga historien i The Name of the Wind pendlar mellan två

fokaliseringar. Detta gör sig tydligt genom att berättaren har tillgång till alla

karaktärers tankar och kan dessutom inta flera perspektiv i berättelsen, i The Name of

the Wind berättar den extradiegetiska berättaren ur både Kvothes och Chroniclers

synvinkel. Detta är typiskt för en nollfokaliserad berättelse. Å andra sidan så finns det

skäl för skepsis mot den extradiegetiska berättarens trovärdighet. Berättaren tycks inte

ha kännedom om Kvothes framtid, men på samma gång benämns inte heller

protagonistens riktiga namn förrän det uttalas av Chronicler (s.48); dock vet vi sedan

prologen att berättaren är bekant med hans förflutna: ”but no… of course there was no

music”. Detta talar alltså för att berättelsen pendlar mellan, eller snarare blandar, olika

fokaliseringar: nollfokalisation och extern fokalisation.

Den metadiegetiska historien är internt fokaliserad, då även om berättaren,

Kvothe, vet hur förloppet kommer att ske så är denne inte allvetande: det finns ingen

tillgång till de andra karaktärernas tankar och det finns inte heller kännedom om allt

som försiggår i historien.

5.5 Tempus och rum I The Name of the Wind placerar sig uppenbart den intradiegetisk berättaren senare i

tiden än i historien. Att den metadiegetiska historien berättas i preteritum, ”dåtid”,

råder det självklart inga tvivel om då det är en direkt återgivelse (”jag-form”) av

berättarens liv och att texten i sig är nedskriven av en objektiv person utomstående

historiens dieges. Så vi vet alltså vem berättaren är i detta sammanhang och att det rör

sig om efterföljande narration. Den extradiegetiska berättaren å andra sidan befinner

sig varken före eller efter historiens skeende i det mån att det redan finns en

bekantskap med protagonistens förflutna, vilket framkommer redan i inledningen: ”of

course there was no music”, medan framtiden är ett mysterium. Trots att den

ursprunglige berättaren och dennes historia existerar under samma temporala

förhållande domineras berättandet grammatiskt ändå helt och hållet av preteritum.

Med detta utpekat kan vi då utröna i The Name of the Wind en övertydlig interpolerad

narration, eller det som Ulf Olsson benämner ”den inskjutna berättelsen”, vilket sker

mellan händelseförloppets olika element. Likt brevromanen kommer ”jag-monologen”

30 Olsson, s. 198.

16

i berättandet spela med två temporala nivåer – en historia som utspelas i ett förflutet

och ett berättande av historien som inträffar i ett ”nu”.31

”Övertydlig” betonas på grund av Olssons beröring av den inskjutna berättelsen

vi finner i jag-monologen i Birgitta Trotzigs De utsatta, vilket Olsson menar erhåller

ett dubbelt temporalt förhållande, genom att historien kan ”utspelas i ett tryggt

förflutet ’då’, samtidigt som berättandet av historien sker i ett ’nu’”. I The Name of the

Wind finner vi dock två berättare, den anonyma (extradiegetisk) och Kvothe

(intradiegetisk), därmed blir förverkligandet om att ”berättandet av historien blir själva

historien som sådan”32 mer påtagligt hos oss eftersom berättandet av historien faktiskt

är den ursprungliga historien i romanen.

Inledningen och avslutningen av berättelsen hör minst sagt ihop med varandra.

Dessa avsnitt är några av de mest särskiljande delarna i hela romanen – i synnerhet för

den egenartade deskriptiva pausen som inte har någon helst betydelse för historien,

men som ändå spelar en framstående roll för berättelsen. Utöver detta kan vi också

lägga märke till en viss tempusväxling från preteritum till pluskvamperfekt. If there had been a wind it would have sighed through the trees, set the inn’s sign

creaking on its hooks, and brushed the silence down the road like trailing autumn leaves.

If there had been a crowd […] they would have filled the silence with conversation and

laughter, the clatter and clamour one expects from a drinking house during the dark hours

of night. If there had been music… but no, of course there was no music. In fact there

were none of these things, and so the silence remained.33

Denna växling mellan tempus får oss att varsebli den extradiegetiska berättarens

rumsliga förhållande med historien. Berättaren befinner sig i värdshuset med Kvothe,

då denne är medveten om ”a silence of three parts”: (1) tystnaden i det som saknas34,

(2) tystnaden i beslutsamheten hos den lilla gruppen av män i hörnet, som dricker utan

någon riktig konversation35 eller hos mannen (Chronicler) som ligger stilla i sin säng

och försöker sova36 och slutligen (3) den största och mest svåruppfattade tystnaden i

värdshuset, som tillhörde den fåordige mannen bakom disken som saknar något syfte37

eller mannen som satt där, på sitt rum, med sidor tillhörande en oavslutad självskriven

memoar om hans eget liv, tystnaden hos en man som väntar på att dö.38

31 Olsson, s. 207. 32 Ibid., s. 207. 33 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 1 och 662 34 Ibid., s. 1 och 662. 35 Ibid., s. 1.36 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 662. 37 Ibid., s. 1. 38 Ibid., s. 662.

17

5.6 Berättaren Med de två skilda berättarna separerade kan vi också lättare urskilja några olika

funktioner de besitter. När en berättelse har en intradiegetisk berättare som är

inblandad i historien och i detta fall framträder som en person vars handlingar har

betydelse för händelseförloppet betyder det att densamma också är en homodiegetisk

berättare. I fallet med The Name of the Wind finner vi både en homodiegetisk och en

heterodiegetisk berättare och därtill kan vi dessutom placera en av de två narrativa

rösterna i ytterligare en liten delgrupp – nämligen den autodiegetiska. Kvothe är trots

allt protagonisten i berättelsen. Under läsningens gång påträffas egentligen alla dessa

funktioner en berättare kan bruka, men det är hos båda fallen, den autodiegetiska och

heterodiegetiska, varsin funktion som övertas i en allt mer ideligen och utpräglad

användning.

Regifunktionen stöter vi på under avsnitten där den autodiegetiska berättaren på

sätt och vis inte ännu har påbörjat, har pausat eller rentav slutat berättandet. Det bästa

exemplet på detta i texten är när Kvothe just ska börja sin berättelse men vet inte exakt

hur han ska börja. ’In some ways, it started when I heard her singing’ […] ‘No. It began at the University’

[…] ‘I see your laugh […] let us assume I am the centre of creation […] Let us hurry

forward to the only tale of any real importance.’ His smile broadened. ‘Mine.’39

Inte bara går han igenom organisationen av sin berättelse, utan därefter går han

också bland annat igenom hur man rätteligen uttalar hans namn: ”nearly the same as

’Quothe’”.40 Den ideologiska funktionen framträder i full prakt likt regifunktionen

under Kvothes översikt av sitt berättande. Dessa synpunkter på berättelsen kommer på

tal när till exempel Bast frågar Kvothe ”I was wondering why you didn’t go looking

for Skarpi?”41och han svarar först med en elaborerad eftertänkt förklaring, men sedan

ändrar han sig och ger den sanna och mer berikande klargöringen: ”I wasn’t living in a

story”. På så vis uppenbarar sig den angelägna och lärorika insikten, som genomsyrar

denna berättelse, om att det riktiga livet inte är en berättelse och att Kvothes liv aldrig

var och kommer aldrig bli planlagt för en traditionell berättelse.

Vid en första läsning tycks vittnesfunktionen göra sig som mest substantiell hos

den autodiegetiska berättaren. ”Vittnesfunktionen omtalar inte historien oförmedlat,

39 Ibid., s. 52ff. 40 Ibid., s. 53. 41 Ibid., s. 303.

18

utan hur den traderas, och hur ’föreställningen’ fyller ut traderingen”.42 Gång på gång

avbryts historien för det som i kapitlens rubriker kallas för mellanspel i den mån att

Kvothe ska få utrymme för att kunna redogöra sanningen i sin berättelse, precisionen i

sitt berättande, osv. If this were some tavern tale, all half-truth and senseless adventure, I would tell you how

my time at the University was spent with a purity of dedication. I would learn the ever-

changing name of the wind, ride out, and gain my revenge against the Chandrian […] But

while that might make for an entertaining story, it would not be the truth. The truth is this.

I had mourned my parent’s death for three years, and the pain of it had faded to a dull

ache.43

Inte konstigt nog blir också den kommunikativa funktionen mer utvecklad i

denna process, eftersom dessa mellanspel också ger berättaren mellanrum att tilltala

adressaten (Chronicler och Bast) på ett mer intimt vis och inte endast under det

huvudsakliga berättandets gång, vilket också är väldigt förekommande. På något vis är

ändå den kommunikativa funktionen mest central i The Name of the Wind. Om inte det

faktum att tilltalandet till adressaterna förekommer avsevärt mycket mer än något

annat element i berättarens olika funktioner är övertygande nog får vi inte heller

glömma att Kvothe är en muntlig berättare och på vis hör det till, mer än i någon

annan form av berättande, att direkt tilltala åhörarna.

Hos den heterodiegetiske berättaren kan vi bara urskilja endast en funktion,

vilket är regifunktionen. Föga förvånande finner vi exempel på denna i den, vid det här

laget, beryktade inledningen och avslutningen av berättelsen. I inledningen får vi

kännedom av att värdshuset tillhörde Kvothe liksom den tredje tystnaden. Vi får också

veta, i både inledningen och avslutningen, att detta var ”passande” (appropriate)

eftersom det är den största av de tre formerna av tystnad och omger de andra likt

melankoli omger en man som väntar på att dö.

6 Analys av The Slow Regard of Silent Things Denna egendomliga berättelse berättas av en anonym extradiegetisk berättare.

Berättelsens utsträcking är ovanligt kort – den utspelas under endast sju dagar – och är

en långsam och händelsefattig såddan som inte tycks fokusera på själva

händelseförloppet utan snarare karaktären och berättandet i sig.

42 Ibid., s. 218. 43 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 304.

19

6.1 Ordning Berättelsen om Auri är en tämligen anmärkningsvärd och kontroversiell sådan – i

synnerhet när händelseförloppet kommer i fråga. Även om ett egendomligt förlopp

förtydligas redan i inledningen av berättelsen: ”Auri knew she had seven days”, så kan

det ifrågasättas om ett händelseförlopp verkligen kan fastställas när ingenting

egentligen händer. The Slow Regard of Silent Things ter sig lösgöra sig från den

traditionella berättelsen, speciellt i den mån att den varken innehåller intriger eller

konflikter, och inte heller några dialoger och andra karaktärer än just protagonisten.

Men likväl äger händelser fortfarande rum i historien och saker och ting förändras med

tidens gång.

Ett vanligt element i den vanliga berättelsen är dess oöverensstämmelse med

historien: ”[…] lika säkert torde varje läsare uppfatta att berättelsen ändå inte

framställer händelseförloppet eller historien i dess egentliga ordningsföljd”44 och i

detta ärende demonstrerar denna roman sin okonventionella prägel genom att

”gömma” små anakronier i enstaka meningar och uttalanden. Som när Auri bestämmer

sig för att tillverka tvål till sig själv och yttrar de ord hon en gång fått höra av sin före

detta lärare: ”It was just as master Mandrag always said: nine tenths of chemistry was

waiting”45, eller när hon, innan detta utspelas, finner främmande fotspår i ett gammalt

rum: ”It let to the same thing. Upset”.46 Detta talar om händelser som ägt rum innan

historiens skeende och kan därmed klassas som analepser. Vid en punkt i texten finner

vi dock en mer renodlad och förklarande tillbakablick, som därjämte kan ligga som

grund för Auris flykt från resten av världen: ”Like a wrist pinned hard beneath a hand

with the hot breath smell of want and wine”.47 Prolepser förekommer inte någon gång

i berättandet.

6.2 Rörelse Till en början kan vi direkt klarlägga scenens absoluta väsentlighet för berättandet i

The Slow Regard of Silent Things. Naturligtvis går det inte att finna någon återgiven

eller citerad dialog i berättelsen, då den inte omfattar någon karaktär utöver Auri,

däremot går det att konstatera monologens betydelse för uppbyggnaden av berättandet.

Berättelsens beskaffenhet kommer till genom skildrandet om Auris liv och det går inte

heller att utföras utan att berättaren intar hennes perspektiv. Auris tankar, eller, rättare 44 Olsson, s. 171. 45 Patrick Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, Ihtaca 2014, s. 102. 46 Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, s. 51. 47 Ibid., s. 133,

20

sagt, samtal med sig själv, återges inte under citattecken, utan kommer till vår

kännedom genom direkt återgivelse av berättaren, vilket betyder att berättandet sker i

samtiden med händelseförloppet. She picked it up and turned it in her hands. But no. Not this bottle. Grave. Graven. Not

named for someone else. Maybe some other bottle? That felt right. Not quite, but nearly.48

Utan tillgång till Auris tankar och utan att få en återgivelse av de monologer som

försiggår i hennes huvud skulle berättelsen resultera i en obeveklig förvirring för

läsaren, eftersom det skulle innebära att ett händelseförlopp utspelas utan någon som

helst förklaring.

Den deskriptiva pausen blir självklart också ett stort element i berättandet, just

eftersom det ”tar i anspråk en viss tidsrymd i berättelsen, men ingen i historien”.49 Vad

som åsyftas med detta är att även om vi, läsaren, är nya till ”the Underthing” så är

naturligtvis inte Auri det. Därigenom kan inte exempelvis redan kända ting, i

händelseförloppet, ta ”någon tid i anspråk”50 eftersom deras former, färger och totala

utseende redan är bekant hos berättelsens protagonist.

Summeringen kan vi uppfatta som först och främst ett medel berättaren använder

för att inte göra Auris förflyttning genom avloppsledningarnas tunnlar och mellan

undermarkens olika avdelningar för repetitiva. Summeringen kan urskiljas i synnerhet

i avsnittet mellan sidorna 103 och 114, när Auri tillverkar tvål, i vilket alla handlingar

beskrivs i minsta detalj, förutom en tidskrävande och därmed stor beståndsdel: hennes

rörelse mellan de olika delarna av ”the Underthing”. Den mest omfattande

summeringen finner vi dock på dag tre, vilket allt som allt är en enda sammanfattning:

”On the third day, Auri wept”.51

Ellipsen, det vill säga den explicita, finner vi också i Auris strosande genom

undermarkens alla korridorer. Återigen hamnar avsnittet mellan sidorna 103 och 114 i

blickfånget, eftersom kontrasten mellan det beskrivna och det utelämnade är här som

störst. This she carried off to Boundary. Oh so careful she carried it. Oh so careful she placed it

on a high stone shelf. Behind the glass. It would be safest there. In mantle, Auri’s third

and final fire had fallen into ash.52

När exakt Auri lämnar ”Boundary” för att bege sig till ”Mantle”, om det är

direkt efter att hon har placerat burken som innehöll vaxkulan på den höga stenhyllan 48 Ibid., s. 130. 49 Olsson, s. 181. 50 Olsson, s. 181. 51 Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, s. 77. 52 Ibid., s. 109.

21

eller några minuter senare, får vi inte veta; det vi får veta är att hon vid ett tillfälle är

på ett ställe och ett ögonblick senare befinner sig på ett annat – vi vet varken hur eller

hur länge det tog att ta sig mellan platserna. Men för att inte vara alltför cynisk måste

det också klargöras att det naturligtvis är uppenbart att vår protagonist har tagit sig

mellan de två platserna till fots, även om det aldrig nämns i texten, detta kan vi

självklart utreda genom att helt enkelt erinra oss om benämningen av Auris tidigare

turer mellan undermarkens många områden. Hur lång tid det tog innan hon infann sig i

”Mantle” får vi dock ingen antydan om och det lämnas därmed helt och hållet till vår

egen uppfattning.

6.3 Frekvens The Slow Regard of Silent Things domineras fullständigt av singulativt berättande,

vilket kan ha att göra med att händelseförloppet inte sträcker sig längre än sju dagar

och lämnas ingen händelse åt antagande eller repeterande. Detta kan observeras genom

att konstatera att ”berättelsen framställer ett händelseförlopp, vars karaktär är unik”:53

förloppet sträcker sig över sju dagar, vilka applicerar sitt eget särmärke i historien och

får till och med individuella namn av Auri. Varje dag, utom den tredje, tilldelar hon

sig själv ett eget unikt uppdrag, baserat på dagens namn: ”a finding day”, Auri letar

efter saker som hon eventuellt kan ge som gåva till personen hon väntar ett besök ifrån

den sjunde dagen; ”a doing day”, Auri spatserar genom undermarkens korridorer och

hjälper vilsna saker att finna sina rätta platser i ”the Underthing”, etc. Dessa enstaka

händelser, unika för sin dag, uttalas också endast en gång i berättelsen.

6.4 Modus Utöver hela romanen får vi varken ta del av direkt citerad dialog eller monolog, vilket

yppar en berättelse av händelser, alltså diegesis, och syftar därmed på rent berättande

tal. Men i berättandet kan vi också urskilja mimesiskonnotatörer som är utströdda över

hela berättelsen; utan dem skulle texten omfatta ett betydande mindre antal sidor.

Mimesiskonnotation kulminerar i avsnittet när Auri tillverkar tvål. Här observerar

berättelsen, mellan sidorna 103 till 114, inte minst alla små detaljer i varje process

protagonisten går igenom – detaljer som saknar någon som helst betydelse för

händelseförloppet – men också genom hela skedet uppträder individuella uttalanden:

”They were terribly coy, full of stolen moments and the scent of selas flower. Perfect”

53 Olsson, s. 194.

22

och ”The nutmeg was foreign, and something of a stranger. It was brimful of sea foam.

A lovely addition. Essential. They were a cypher and a mystery”.54 Citaten förevisar

hur berättelsen här har kommit så nära sin historia att uttalanden inte går att urskiljas

som varken berättarens eller Auris. Denna sammansmältning av tankedigression

mellan berättare och karaktär demonstrerar ett ”döljande av den narrativa

’instansen’”55, det vill säga sambandet mellan den berättande rösten, tidpunkten av

berättandet och berättandets perspektiv.

The Slow Regard of Silent Things är en internt fokaliserad berättelse, vilket

yppas klart och tydligt genom att berättaren aldrig påvisar ett förfogande över mer

kunskap än Auri om hur historiens förlopp kommer att avsluta.

Mimesiskonnotatörerna manifesterar också den internt fokaliserade berättelsen genom

att, som sagt, dölja den narrativa rösten, tidpunkten och perspektivet: resultatet blir

således att berättelsen och historien, berättaren och karaktären, sammansmälter.

6.5 Tempus och rum I The Slow Regard of Silent Things placerar sig berättaren i samtiden med historien,

just eftersom Auris framtid aldrig blir något vi får ta del av, samtidigt som några

detaljer av hennes förflutna avslöjas vid vissa tillfällen: ”Just as master Mandrag said

years ago”56, ”This place used to belong to her. But no”57 och den mest iögonfallande:

”She knew the way of things. She knew if you weren’t always stepping lightly as a

bird the whole world came apart to crush you […] Like a wrist pinned hard beneath a

hand with the hot breath smell of want and wine”.58 Historien berättas trots detta med

den dominerande tempusformen preteritum. Berättaren i The Slow Regard of Silent

Things är extradiegetisk, då denne uppenbarligen inte är en del av historien.

6.6 Berättaren Unikt för berättandet i The Slow Regard of Silent Things är dess osammanhängande

och vid många tillfällen poetiska karaktär. Berättaren överöser berättelsen med

upprepande fraser, rim och förkroppsligande av livlösa ting, som tillsammans skapar

en rytm i berättandet och dessutom verkar som igenkänningssignaler för läsaren.

Dessa narrativa element är typiskt för den muntliga berättaren.

54 Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, s. 106. 55 Olsson, s. 198. 56 Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, s. 50. 57 Ibid., s. 140.58Ibid., s. 133.

23

Genom att personifiera till exempel en bit av ett tunt linnetyg, ”It was tired but

willing”,59 eller ett stort kugghjul av mässing, ”It was full of true answers and love and

heartlight”,60 skapas en rytm i berättandet, eftersom det gör oss känslomässigt bundna

till berättelsen. Särskilt i denna typ av berättelse, som innehåller bara en karaktär, kan

det vara nödvändigt att hjälpa läsaren att knyta känslomässiga band på ett annat vis.

Fraser såsom:”She was a wicked thing”, ”She could be a greedy, greedy thing at

times”, “But no” och slutligen ”It was well worth it, doing things the proper way”

återkommer ett flertal gånger i texten och påminner oss om Auris stridighet med sig

själv och hur hon ständigt placerar ordning och först och främst världens ordning före

hennes personliga begär.

Allitterationer och väldigt närliggande ord, är högst förekommande genom hela

berättandet: “A glint. A glow”,61 ”Fit. Fixed”,62 ”It held health and hearth and heart”,63

”It stayed. It staied”64, “Grave. Graven”65, “A call. A cry” och ”A weight. A wait”66.

Det fyller tydligt en rytmisk funktion, men de kan i detta fall också ses som en muntlig

retorisk figur som, om inte gör satsen enklare att memorera, helt enkelt klingar bättre,

både i huvudet och på tungan.

Det mest rytmiska och mest påfallande hjälpmedlet från den retoriska arsenalen

vi finner i The Slow Regard of Silent Things är rim. She grinned her proudest grin and stirred and stirred again. She gathered up the amber byne, all

prickling quick and petal kind. She poured it in the kettle too, and all the room was filled with

musk and mystery and bear. She stirred and selas filled the air.67

Dessa plötsliga infall av rim tycks hamna i kontexten av Auris känslomässiga

utbrott: antingen när hon är på ett väldigt gott humör eller när hon är helt bedrövad.

Exemplet ovan är ett utmärkt exempel på Auris glatta humör när hon tillverkar tvål,

samtidigt som det visar hur berättaren skapar en rytm mellan meningarna vilket gör

läsningen enkel och dessutom gör översikten av en process som för många kan bli

händelsefattig eller rentav långtråkig snarare vitsig och okomplicerad.

När vi har pekat ut berättaren som extradiegetisk kan vi likaså klassificera denne

som heterodiegetisk. Berättaren har egentligen enbart en funktion, som vi blir varse av

59 Ibid., s. 6, 60 Ibid., s. 19. 61 Rothfuss, The Slow Regard of Silent Things, s. 20. 62 Ibid., s. 118. 63 Ibid., s. 71. 64 Ibid., s. 120. 65 Ibid., s. 130. 66 Ibid., s. 144. 67 Ibid., s. 120.

24

genom att berättaren söker ”sig ut ifrån sig själv och till och med berättelsens adressat

i ett mer direkt tilltal”.68 Berättaren intar alltså en kommunikativ funktion. Vad i texten

som tyder på denna funktion påträffas i uttal, som tycks förtydliga för adressaten eller

svara på en imaginär fråga, genom det konstanta användandet av fraser såsom ”Oh

yes” och ”but no”.

7 Berättelsen om berättelsen Att de två romanerna The Name of the Wind och The Slow regard of Silent Things

tycks generera två helt olika tonarter i berättandet är väl en grov förenkling. I ren

punktform (alla narrativa element, analeps, summering, fokalisering, etc., uppställda i

punkter) kan vi till och med konstatera att den senare romanen saknar nästan hälften,

och avviker helt och hållet med två, av alla de punkter den första uppfyller.

Varför så många punkter inte uppfylls i berättelsen om Auri tror jag först och

främst beror helt enkelt på den stora skillnaden i historiens temporala utsträckning:

Auris berättelse utspelas i sju dagar medan Kvothes i flera år. En annan stor faktor

som spelar in är just den instängda världen i The Slow Regard of Silent Things, som

inte innehåller fler karaktärer än protagonisten. Den instängda miljön avser en

singulativ repetition, där inget glöms eller hoppas över, och ett innehållsmässigt

händelsefattigt förlopp. Detta bärs sedan över till det narrativa genom att de två

romanernas berättande lägger fokus på helt olika saker. Vad jag menar är att The

Name of the Winds berättelse tycks mynna mot en förklaring, motivering, till sin egen

skapelse, medan The Slow Regard of Silent Things ”bildar en allegorisering av dess

eget projekt”69 och existerar för sin egen skull.

Enligt mig ligger den största skillnaden i berättandet i den rytmiska funktionen

och det fläckfria singulativa i berättandet. Den retoriska arsenal berättaren besitter i

The Slow Regard of Silent Things kan jämföras med det av en muntlig berättare och

avviker totalt ifrån berättarna i den jämteställda romanen. Likt Auris accepterande av

att vara liten, obetydlig, accepterar denna berättelse sig själv som liten; allt annat är

”shadow and sound of distant drums”70. Så när historien och berättelsen

sammansmälter och tillsammans erkänner deras obetydlighet och på samma gång

erhåller ett själviakttagande så riktas deras fokus mot dem själva: mot rytmen, mot

ordningen.

68 Olsson, s. 217ff. 69 Olsson, s. 230. 70 Rothfuss, The Name of the Wind, s. 144.

25

Därmed blir min slutsats att de två romanernas berättarstilar skiljer på så sätt att

The Name of the Wind fokuserar på att framhäva berättelsens historia medan The Slow

Regard of Silent Things använder historien för att framhäva berättelsen. Vad det gäller

vilken funktion det kan fylla att ändra berättarstil tror jag bestämt att det behövs en

större utsträckning än ett tjugotal sidor för att på ett rättvisande sätt besvara den

frågan. Men skulle jag fastställa något med enbart denna uppsats som grund så tror jag

att det grundar i berättelsens utfall. Kvothes berättelse handlar om utveckling och

äventyr, därigenom finner vi utveckling och äventyrande i berättandet: en berättelse

som mynnar ut i en annan och olika blandningar i ordningen och hos berättarens

funktioner. Auris berättelse, å andra sidan, handlar om existens, eftersom dess utfall

redan är fastställt, därmed finner vi här inget mättande och sammanfattande slut, utan

en fin och unik läsning.

8 Sammanfattning Denna uppsats syfte var att granska hur berättarteknikerna i de två romanerna The

Name of The Wind och The Slow Regard of Silent Things skrivna av Patrick Rothfuss

skiljer sig åt och vilken funktion det kan fylla att ändra berättarteknik. För att

analysera berättartekniken i de två romanerna användes Ulf Olssons avhandling I det

lysande mörkret som mall, i vilken hans narratologiska analys delas upp i sju delar, (1)

ordning, (2) rörelse, (3) frekvens, (4) modus, (5) tempus och rum, (6) berättaren och

(7) berättelsen om berättelsen, vilka, som han själv klargör innan han påbörjar

analysen, är modellerade på Gérard Genlettes analys av Marcel Prousts På spaning

efter den tid som flytt i Narrative Discourse: An Essay in Method. Det resultat jag

kommit fram är att de två romanernas berättarstilar skiljer sig på så sätt att den första

fokuserar på att framhäva berättelsens historia medan den andra använder historien för

att framhäva berättelseen. När det kom till att besvara frågan ”vilken funktion det

fyller att ändra berättarteknik?” så blev min slutsats att det behövs mer utrymme, en

mer omfattande uppsats, för att fastställa ett konkret svar, men också att det troligen

har att göra med berättelsens utfall.

26

Litteraturförteckning

Genette, Gérard. Narrative Discourse: An Essay In Method. Lewin E, Jane (övers.).

Ithaca: 1980

Holmberg, Claes-Göran och Ohlsson, Anders. Epikanalys. En introduktion. Lund:

Studentlitteratur AB, 1999

Olsson, Ulf. I det lysande mörkret. Stockholm: Bonnier, 1988

Rothfuss, Patrick. The Name of the Wind. London: Gollancz, 2007

Rothfuss, Patrick. The Slow Regard of Silent Things. New York: DAW Books Inc,

2014