Upload
others
View
0
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
UPPSALA UNIVERSITET C-uppsats i lingvistik Institutionen för lingvistik och filologi HT 04
Att samtala med två publiker –
dubbla kontexter i en tv-sänd gudstjänst Petter Lövgren
Handledare: Cilla Häggkvist
Abstract This paper explores the construction of identity and categorization in a televised Christian service. The main aim is to view and evaluate the existence of two outer contexts, on the one hand the participants present in the church building, and on the other hand the television viewers. Some of the aspects analyzed are how the participants of the service are aware of the two audiences and acknowledge them and involve them in the service. This concerns in particular the leader of the service and his effect on the dynamics and positioning of roles during the communicative events of the service. The material is a recording and a transcription of a Christian service aired through a public service channel. As results of the analysis I have found the service to be an extremely context dependent situation relying on the presuppositions of and coherence among the participants. The structure and procedure of talk and interaction during the service indicates that the service has two audiences in mind at the time of the recording. The leader of the service addresses the church attendants and the television viewers in often clearly distinct ways. The analysis shows how the switch of addressors and addressees generates different roles and identities, and views the verbal and non-verbal tools used to acquire this.
1
Strukturell översikt av gudstjänstens delmoment 1. En procession av kyrkliga representanter är på väg in i katedralen. Delar av denna
grupp tar plats runt altaret. Resterande del, inklusive gustjänstledaren (L) , stannar i mittgången mellan bänkraderna där kyrkobesökarna sitter.
2. Gudstjänstledaren öppnar gudstjänsten. Detta stycke finns transkriberat i raderna
001-007. 3. Psalm. Resterande grupp kyrkliga reprsentanter tar plats runt altarplatsen. Detta
föjs av en sång i vilken en solist och gudstjänstdeltagarna deltar. 4. Gudstjänstledaren ber. Detta stycke finns transkriberat i raderna 008-009. 5. Ny talare. Kvinna (K) reciterar ett textstycke ur gammla testamentet. Detta stycke
finns transkriberat i raderna 009-010. 6. Psalm. 7. Ny talare. En man läser dagens episteltext ur Apostlagärningarna. 8. Psalm. 9. En kvinna (K) läser ett stycke ur Johannesevangeliet. 10. Kören sjunger en psalm. 11. Gudstjänstledaren predikar från predikstolen. Detta stycke finns transkriberat i
raderna 012-013. 12. Gudstjänstledaren uppmanar till att delta i kyrkans trosbekännelse. 13. Förbön. Nya talare, man (M2), kvinna (K2), kvinna (K3). Detta stycke finns
transkriberat i raderna 014-025. 14. Psalm. Under denna inhämtas kollekten. 15. Nattvarden. 16. Psalm. 17. Gudstjänstledaren avslutar gudstjänstem och gudstjänstdeltagarna börjar gå ut ur
kyrkan. För tv-tittarna markeras att gudstjänsten är slut när eftertexterna kommer.
2
1. INLEDNING........................................................................................................................ 4
1.2 Syfte ............................................................................................................................................5 1.3 Material och metod.....................................................................................................................6
2. TRANSKRIPTION ............................................................................................................. 7
3. KONTEXT ........................................................................................................................... 8 3.1 Dubbla yttre kontexter ................................................................................................................8 3.2 Praktiskt realiserade dubbla kontexter.....................................................................................13
4. SITUATIONELL KONTEXT.......................................................................................... 15
5. KATEGORISERINGSARBETE ..................................................................................... 17
6. IDENTITETSARBETE .................................................................................................... 21 6.1 Diskursidentitet.........................................................................................................................21 6.2 Situationell identitet..................................................................................................................26 6.3 Transportabel identitet .............................................................................................................30
7. SJÄLVIDENTITET OCH RELIGION........................................................................... 31
8. DISKUSSION .................................................................................................................... 32
REFERENSLISTA................................................................................................................ 35
APPENDIX I TRANSKRIPTIONSKONVENTIONER.................................................... 36
APPENDIX II TRANSKRIPTION...................................................................................... 38
3
1. Inledning Språk har en samlande effekt, genom det skapar och upprätthåller människor grupper
och tillägnar sig identiteter, t.ex. inom religiösa institutioner. Identitetsskapande pågår
såväl i gruppen som helhet som i individuell relation till religionen. Språket är alltså
en angelägen del gällande religionsskapande och religiösa identiteter. Det religiösa
representeras och uttrycks språkligt av ritualer, vilka jag ser som språk och
kommunikation i vid bemärkelse. Det är denna språkliga grund som analyseras i
föreliggande arbete.
”Ritual is always a point where God and humanity come into contact (Stromberg 1993)”.
Det rituella språket skapar sålunda en länk mellan människa och det religiösa, och det
religiösa rummet är platsen där detta händer, ibland under ledning av en representant
från respektive religion. De ord som t.ex. prästen yttrar genererar en för kontexten
obestridbar sannig. Denna typ av semantiska kreation finner jag intressant. Att det
religiösa språket nyttjas på olika sätt (från de tidiga avlatsbreven inom den katolska
kyrkan till relativt nya filmen The Passion of the Christ), ser jag som ett sätt
manifestera en identitet som vilken annan. Vissa gör det genom kläder och vissa gör
det genom att investera sitt kulturella kapital och känslokapital i en ideologi. En sådan
identitetsinskaffning sker då framför allt genom att anamma ett annat språk alternativt
jargong. Självklart har många grupper i samhället ett gemensamt språk, t.ex.
ungdomar, finansmän etc. Särskilt tydligt blir dock detta fenomen i gudstjänsten då
dennas språk är ritualiserat.
Vidare menar jag att en ideologi aldrig är mer populär än sin profet, att det
rituella språket, och dess producent, dikterar villkoren för eventuell gudomlig
inblandning i den religiösa kontext som kyrkorummet utgör. Det teokratiska språket
kan på detta sätt lyckosamt liknas vid den symbolik vilken används inom till exempel
reklam. Att involvera en individ i en gruppidentitet, t.ex. den religiösa församlingen,
sker möjligen inte på samma villkor som reklamen, men de ytliggande strukturerna
och formerna för att åstadkomma detta kan mycket väl vara likartade (jfr Djurström
1997). Dessa processer kan även ske, likt reklamen, genom olika medier, t.ex. tv.
Identitets och kategoriseringsarbetet genom detta medium sker inom dubbla
kontextuella ramar, dubbla publiker vilka deltar på olika villkor från olika positioner.
Å ena sidan de som deltar i själva kyrkorummet och å andra sidan tv-tittarna.
4
Genom uppsatsen förekommer olika användningar av kontextbegrepp vilka
syftar till att belysa vissa delar av kommunikationen genom vissa kontextuella ramar.
Situationell kontext behandlar det direkta studiet av enskilda situationer och de
moment och deltagare situationen innehåller. Detta är relevant för att begränsa
respektive stödja tolkningsmöjligheterna för en viss kontext (se sid. 12).
Inom situationella identiteter, vilka relaterar till identiteter i samtal och ger
konsekvenser för hur samtalet fortlöper, förekommer överliggande respektive
närliggande kontexter för det interaktionella tolkningsarbete (se sid. 24).
Ett annat centralt och frekvent begrepp jag kommer använda är ’positionering’
(Goffman 1998), detta nyttjas för att beskriva de samtalsroller och identiteter vilka
deltagarna tar och ges under interaktionen.
1.2 Syfte Denna uppsats har som syfte att behandla och analysera ett material rörande naturligt
producerat talspråk i ett funktionalistiskt perspektiv, och visar på en övergripande
struktur rörande språkets sociala konsekvenser inom en viss kontext. Detta sker
genom att analysera en tv-sänd gudstjänst sociolingvistsikt identitetsmässigt.
Analysen utgår från antagandet att kommunikationen äger rum inom dubbla
kontexter. Då jag genomför en diskursanalys på transkriberat material kommer
undersökningen delvis få en deskriptiv karaktär. Transkriptionen bör ses som mindre
fin, detta av anledning till att jag, som nämnt, önskar inbegripa ytterligare
dimensioner utöver de rent språkliga.
Frågor jag söker besvara är bland andra: Hur refererar man till en
gudomlighet? Är vardagsrummet en förlängning av gudstjänsten? Hur kan de dubbla
kontexterna beskrivas? Hur fungerar gudstjänsten som identitetsskapande institution
och tradition? Återfinns speciella lingvistiska drag vilka indikerar att gudstjänsten är
tv-sänd?
Jag diskuterar kring den involverade tv-tittaren som gudstjänstdeltagare och
problematiken kring den dubbla, och därför komplexa, kontexten. Uppsatsens analys
innehåller en sociolingvistisk hållning till materialet, jag söker redogöra för den
språkliga interaktionen mellan predikant och gudstjänstdeltagare och någon form av
gudomlighet; samt relativt djupgående analys kring strukturerna omgivandes
identitetsskapande och kategoriseringshantering.
5
1.3 Material och metod Källmaterialet till denna undersökning är en 60 minuter lång tv-sänd gudstjänst från
Lunds domkyrka genom Svenska Kyrkan, vilken sändes i SVT2 17 september, 2004
klockan 10.00. Detta audiovisuella material har jag transkriberat enligt Valescos
transkriptionskonventioner (se appendix I). Då materialet även behandlar visuell
information av vikt finns hänvisningar i transkriptionen där relevanta icke-verbala
händelser ägt rum. Den sociolingvistiska och identitetsskapande analysen kretsar
mycket kring den religiösa ritualen, vilken i högsta grad har en visuell symbolik.
Det deskriptiva valet av transkription ger en utgång vilken, enligt Kibrik,
kräver tre avgörande delar, koncept för vilka redogörs nedan (Milroy 1997:75):
1. Undersökningssubjekt (språket eller en del av språket)
2. Underökningens objekt (skrivna texter eller inspelad data).
3. Undersökningens produkt, modellen av undersökningsobjektet, i mitt fall en
transkription och analyserna grundade på denna.
Jag utgår från Kibriks modell beträffande innehåll och kombinerar detta med den
analytiska undersökningsmetod Milroy presenterar. Denna förutsätter kunskaper om
målspråket, men istället för att hänvisa till intuition, som t.ex. inom grammatiska
undersökningar, görs generaliseringarna från en corpus oberoende insamlade data
(Milroy 1997:76). Jag tillämpar även ett generaliserat samhällsperspektiv angående
religionen som ett relativt bekant fenomen, men vilket kräver vidare kunskap för att
fullt kunna förstås och delta i.
Problemet med att studera språk i användning är att delta som forskare utan att
själv influera talhandlingen (Jarowskij & Coupland 1999:69). Labov myntade det
berömda uttrycket ”the observer’s paradox” (Norrby 1996:33). Jag har behandlat detta
problem genom att använda ett expositoriskt redigerat material. Den enda möjliga
kopplingen jag kan ha till materialet jag använt är som medlem av Svenska kyrkan,
vilket är obetydligt då tid och plats för inspelningen inte stämmer överens med var jag
befann mig för tillfället i fråga. Däremot är jag, trots att jag utför en vetenskaplig
studie på det audiovisuella materialet, vilken tittare som helst. Labovs
observationsproblem blir ur denna synvinkel irrelevant, en inspelning av denna i fråga
aktuella gudstjänst skulle ha skett oberoende av denna undersöknings genomförande
eller inte.
6
2. Transkription Att transkribera naturligt tal, vi förutsätter att mitt material behandlar detta, innebär en
förflyttning av tal från ett öppet medium till ett relativt slutet. Jag ser de kontexter
inom vilka naturligt tal förekommer som ett stort medium, direkt tillgängligt för
lyssnare i samma diskursiva samhälle och inom adekvat hörhåll från talaren. Ett öppet
medium är dock, enligt min åsikt, mer tillgängligt för ”felaktiga” tolkningar (om vi
förutsätter att talarens prototypiska intention är den lyckade tolkningen), avstånd, ljud
från omgivning, svårtolkade gester, ointresse, etc. kan med största sannolikhet alterera
informationen. Ingen förekommande tolkning kan per definition vara ”fel”, men i
gudstjänstens kontext utfaller t.ex. vissa tolkningar som motstridande de
samtalsstrukturer som finns.
För att lagra talöverföring inom ett slutet medium är transkriberat tal den form
som bör användas. Att studera tal i interaktion ter sig relativt svårt att genomföra om
talet inte är transkriberat. Skriven text är vidare en effektiv och tillgänglig lagring av
materialet jämfört med videoinspelningar. Ochs (1999:167-82) visar på arkets fysiska
ramar som eventuellt missledande, den spatiala organisationen presupponerar att
”certain items will be noticed before others and that certain items will be seen as part
of particular unit and categories (Ochs i ed. Jarowskij & Coupland 1999:169).
Transkriberingen av icke-verbala markörer bör ske utifrån undersökningens syfte
(Ochs 1999:174-75). Den undersökning jag ämnar genomföra rör i högsta grad icke-
verbal kommunikation, t.ex. rituella handlingar där särskilda yttranden vilka i frånvaro
av särskilda icke-verbala informationsbärare inte blir lyckosamma. Fairclough
refererar till dessa som visaulier (“visuals” Fairclough 1989:27).
Vidare nämner Ochs den selektiva process forskaren omedvetet bedriver, och
att ett inspelat material inte eliminerar denna, snarare skjuts selektionen upp till den tid
då transkriptionen äger rum. Det är bland annat av denna anledning jag satt mig själv
utanför inspelningskontexten (jag gör skillnad på kontext och inspelningskontext då
även tv-rummet måste ses som kontext). Transkriptionen är forskarens instrument och
hjälper denne att utföra undersökningen (Ochs 1999:168). Min transkription följer
Valescos transkriptionskonventioner (se appendix I) vilken är relativt fattig på
7
fonetiska och fonologiska markörer. Den lämpar sig bättre för undersökningar,
liknande den jag genomför, behandlandes mer samtals- och diskursinriktade analyser.
Det råder t.ex. inga svårigheter att vid första anblick semantiskt bestämma orden.
3. Kontext
Yttrandens betydelse och funktion realiseras och skapas i en kontext, ett sammanhang
vilket definierar texten i ett annat perspektiv. Vice versa skapar yttrandena och dess
producenter kontexten. Den tydligaste och mest konkreta uppdelning av kontext sker
genom åtskillnad av de språkliga respektive icke-språkliga elementen vilka ingår i
diskursen. Nunan nämner den språkliga, eller lingvistiska, kontexten som det språk
som omger den analyserade diskursen. Detta inkluderar även icke-verbala handlingar
som t.ex. gester, blickar, tonläge osv. Den icke-språkliga kontexten inkluderar i stora
drag: typen av kommunikationshändelse, ämnet, syftet med händelsen, omgivningen,
deltagarna och relationen dessa emellan, samt bakgrundskunskapen kring den
kommunikativa händelsen (Nunan 1993:8).
Ett annat sätt att beskriva kontext är genom ko-text, den förekommande
diskursen. Det vill säga att allt, förutom det absolut första yttrandet, tolkas utifrån den
tidigare texten (Brown & Yule 1983:46). Den inre texten erhåller sålunda en betydelse
och referensstruktur vilken förutsätter och skapar sig själv. Detta gäller även i högsta
grad för den yttre kontexten (Norrby 1996:41). T.ex. kan relationen mellan deltagarna
variera markant under ett samtal, vidare, anser jag, styr ämnet radikalt deltagarnas
yttranden och den kontext vilka förutsätter dessa. Den produktion deltagarna bedriver
blir sålunda cirkulär, men de initiala yttrandena, i t.ex. ett samtal, är enligt min
mening inte helt oberoende. De är en produkt av kulturella förutsättningar och kräver
sålunda en kontext för att bli funktionella och förstådda.
3.1 Dubbla yttre kontexter Ovan nämnda teorier och analysverktyg kan med fördel brukas i en diskursanalys av
en tv-sänd gudstjänst, om man talar om kyrkorummet i egenskap av inspelningsplats,
som den ”verkliga” kontexten. Vad händer när den inre kontexten, yttranden och
paralingvistiska drag, uppfattas av mottagare i en helt annan yttre kontext än den
8
kyrkorummet representerar? Jag vill visa på komplexiteten i kontexten hos den tv-
sända gudstjänsten i och med att den är tillgänglig för fler än de som på plats i
kyrkorummet kan uppleva den. Jag ser det som att man utvecklar dubbla kontexter
från ett och samma kärnmaterial, det religiösa budskapet är det samma men
distribueras via två olika medier i två olika kontexter. Detta innebär rimligtvis en
anpassning av språket för att fungera både för tv-tittare och för kyrkobesökare, detta
då deltagarna är medvetna om de dubbla kontexterna.
I egenskap av ponerad gudstjänstbesökare i Lunds domkyrka kan jag spatialt
och temporalt deiktiskt referera “här” till just domkyrkan i Lund vid en given
tidpunkt. Men då mitt undersökningsmaterial inte direkt återger denna kontext kan
detta te sig svårt att genomföra. Däremot kan jag utan spatiala och temporala problem
tillgodogöra mig den information den tv-sända gudstjänsten förmedlar. Jag vill likna
den tv-sända gudstjänsten vid en dokumentär, en belysning av vissa delar av
verkligheten men knappast en återgivning. Man belyser, enligt min mening, relevanta
och effektiva vidarebefordringar av det som hände i kyrkorummet via TV till en
eventuell mottagare.
Denna problematik ämnar jag behandla genom att applicera Hymes
kontextdefinierande drag på materialet. Initialt fokuseras de personer vilka deltar i
talhändelsen (speech event), producent respektive recipient. Dessa urskiljs som,
talaren (adressor) vilken producerar och mottagaren (adressee) vilken hör eller läser
yttrandet (Brown & Levinson 1983:38). Texten kan vara både skriven och talad
(Norrby 1996:26). Detta är av intresse då det religiösa budskapet i högsta grad även
förmedlas genom skriven text. Detta sker genom uppläsning av texter samt
undertextning av böner, psalmer, trosbekännelser etc. i tv-sändningen.
Hymes nämner ytterligare att antal kontextdefinierande drag av intresse,
framför allt publik (audience), vilket blir särskilt relevant när en publik även kan vara
en inte direkt tilltalad mottagare, t.ex. någon passerande förbi tv-rummet. Detta kan
problematiseras vidare, anta att TV: n i en viss situation har funktionen av
bakgrundsstimuli. I många sammanhang är förmodligen TV: n ofta är påslagen utan
att någon aktivt tittar. Var dras då gränsen mellan mottagare kontra publik? Hymes
beskriver publiken som en eller flera personer vilka inte blir direkt tilltalade men
uppfattar de producerande yttrandena (Hymes i Brown & Levinson 1983:38). I detta
fall innebär det att tv-tittarna respektive gudstjänstdeltagarna blir två olika publiker.
9
Figur 3.1 nedan åskådliggör de termer som används och hur dessa relaterar till
varandra. I figuren återfinns de som talar till vänster och de som hör till höger. Med
denna indelning vill jag visa att deltagare i samtal alltid har samtalsroller. Även om en
producent inte tilltalar en deltagare kommer denne att ses som talare om den icke
tilltalade kan höra vad som sades. Särskilt känsligt blir detta under gudstjänsten, om
någon tittar på tv-sändningen kommer situationen att innehålla interaktion.
Recipient/åhörare – den tar emot tal
F
I
p
v
se
h
G
fö
id
k
in
Producent – den som producerar tal
Mottagare – relativt medveten, av talaren intentionellt positionerad recipient
Lyssnare – relativt medveten, av talaren ej intentionellt positionerad recipient
Publik – gemensamt begrepp för en eller flera personer vilka inte blir direkt tilltalade men uppfattar de producerade yttrandena
Talare – intentionellt och kontrollerad talproduktion
igur 3.1 Diskursidentiteter i interaktionen.
figuren ovan används begreppet “positionering”, Goffmans (1998) beskrivning av
ositionering fokuserar på roller som relativt statiska och förutbestämda. Harré och
an Langen-hove (1999) riktar istället fokus mot dynamiken i sociala situationer och
r positionering som en konstituerande process. I denna uppsats kommer jag att
ålla mig till Goffmans beskrivning då detta belyser särdrag hos materialet.
udstjänstens händelseförlopp är extremt kontextstyrt och bygger till stor del på
rutfattningar. Detta diskuteras vidare under kategoriseringsarbete (sid. 14-18) och
entitetsarbete (sid. 18-27).
Jämför situationen med TV: n som bakgrundsstimuli med att på plats i
yrkorummet delta i en gudstjänst. Kyrkobesökarna i undersökningsmaterialet visar
te upp ett sporadiskt deltagande i aktiviteten utan tar medvetet en mycket deltagande
10
roll. T.ex. är man involverad direkt i bönerna och psalmerna, och har möjlighet att ta
del av nattvarden. Är denna publik, medlemmar av den ursprungliga yttre kontexten
samt den inre språkliga, mer relevant för diskursen än den publik som uppfattar
budskapet via TV? Uppenbart är dock att kyrkobesökarna kan påverka på ett annat
plan än tv-tittarna. Undersökningen visar att det handlar om något av en balansakt.
Predikan riktar talaren, i detta fall biskopen, uteslutande direkt in i kameran mot tv-
tittaren. Men denne har ingen möjlighet att personligen delta i de ritualer som äger
rum. Tv-tittaren kan i detta läge endast betrakta.
Sammanfattningsvis anser jag att gudstjänstdeltagarna i kyrkorummet är
nödvändiga för att diskursens inre kontext ska kunna realiseras på det sätt det sker.
Dessa är sålunda ur denna synpunkt mer relevanta för gudstjänsten, kyrkobesökarna
påverkar som jag ser det på ett annat sätt än tv-tittarna. Kamerorna vilka spelar in det
som sker i kyrkan påverkar antagligen med sin närvaro, tv-sändningen har högst
troligt en stor inverkan på hela diskursen. Den komplexa kontextuella situationen och
undersökningsmaterialet kan åskådliggöras på följande sätt:
DISKURS Gudstjänst
YTTRE KONTEXT 1. Gudstjänsten i domkyrkan i Lund
YTTRE KONTEXT 2. Det rum i vilken TV: n återfinns
INRE KONTEXT Det religiösa budskapet
Figur 3.2 Relationen mellan inre och yttre kontexter i diskursen
11
Pilarna i figur 3.2. indikerar riktning av textflöde. En viktig poäng med denna figur är
beroendet och förnyandet av kontext. I YTTRE KONTEXT 1. skapar deltagarna
tillsammans den inre kontexten, de samarbetar och skapar på så sätt en inre kontext
som i sin tur påverkar den yttre. Deltagarna i YTTRE KONTEXT 2. kan däremot inte
förhandla fram en yttre kontext utifrån den inre, de har ingen språklig påverkan på
vare sig biskop eller kyrkobesökare. Vidare kan man göra distinktionen under
predikan:
TALARE (gudstjänstledare)
PUBLIK
(gudstjänstdeltagare) MOTTAGARE
(tv-tittare)
Figur 3.3 Riktning av talproduktion
Pilarna i figur 3.3 indikerar talarens produktion och yttranden riktade till mottagare i
olika yttre kontexter. Men, som nämnt ovan, riktas inte talproduktion och textflöde till
nödvändigtvis en eller flera exklusiva mottagare. Sålunda kan ytterligare en
dimension av produktionen illustreras, nämligen den där biskopen är talare och alla
blir mottagare och en uppdelning inte är nödvändig.
Dessa figurer illustrerar antaganden grundade på gudstjänstledarens
kommunikativa agerande, under de rent konkreta delarna av gudstjänster definierade
som talakter (Norrby 1996:68). Dessa involverar inte bön, psalmer eller
trosbekännelser, under dessa involveras alla deltagare, inklusive tv-tittarna. Men
under predikan riktas, som nämnt tidigare, all språklig och icke-verbal
uppmärksamhet mot tv-tittaren, varvid denne enligt Hymes kontextbeskrivande drag
blir mottagare och gudstjänstdeltagaren publik (Brown & Yule 1983:39). Märkbart är
hur tydligt gudstjänstledaren som ordförande styr dynamiken i diskursen.
Andra av Hymes kategorier som kan appliceras på undersökningsmaterialet är
först och främst vilken kanal (channel) som nyttjas. Den komplexa kontexten ger
12
också en komplicerad kanal, den är inte enbart talad utan även skriven text i form av
undertextning till böner, psalmer, trosbekännelser med mera. Svenska är
huvudsakligen den kod (code) vilken används. Meddelandeform (message form)
faller sig lämpligt att kategorisera som en ceremoni av relativt hög formalitetsgrad,
vilken är del av en talhändelse (speech event) vi kan specificera som gudstjänst.
Denna kategorisering gör diskursen lättare att överblicka, detta då de dubbla
kontexterna försvårar en enhetlig analys. Lägger man till topik (topic) och omgivning
(setting), ser jag det som en metod att förflytta analysen närmare en punkt mellan de
båda yttre kontexterna. Med detta menas att analysen borde ske utifrån en synvinkel
vilken ligger närmare talproduktionens ursprung och inte fastna i mottagarens
samtalsroll.
3.2 Praktiskt realiserade dubbla kontexter Ovan beskrivs det strukturella skapandet av dubbla kontexter och dess
produktionsflöden. Praktiskt uttrycks detta främst genom icke-språkliga markörer, de
enda möjliga tillfällen till kontakt de tv-tittande deltagarna kan ha med biskopen
(talaren) uppstår när denne riktar sin blick mot kameran. Dylika handlingar indikerar
att talaren är medveten om sina två publiker. Vid tillfällen då talaren riktar sin
uppmärksamhet åt andra håll än kameran positioneras tv-tittarna direkt som lyssnare.
De kan auditivt klart uppfatta talarens produktion, men avsaknad av visuella markörer
utesluter tv-tittarna ur den inre kontext vilken talaren förhandlar fram med
mottagarna. Detta är situationsbundet och fungerar också omvänt, d v s, i de
talhändelser då talaren (gudstjänstledaren) talar med blicken riktad direkt in i kameran
positioneras gudstjänstdeltagarna som lyssnare och tv-tittare som mottagare.
Den inledande processionen följs av en situation där tecken på medvetenhet
om de två publikerna är tydliga, talaren erkänner de båda publikerna genom verbala
och icke-verbala handlingar, detta kan man se i följande exempel. Understrykningar i
transkriptionen indikerar att talare har ögonkontakt med kameran.
Ex. 1 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 001 L: i faderns å sonens å den helige andes [namn↓] ///
GD?: [((…))]
002 L: Herren vare med er↓ (1”)
13
003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /
[...]
I rad 001 riktar L sin blick först mot kyrkorummet, möjligtvis mot en gudomlig
symbol eller liknande, efter detta mot gudstjänstbesökarna (GD) i bänkraderna till
höger respektive vänster om honom själv. Under 003 utför talaren en liknande
blickrörelse, men mer tydlig mot GD på de båda sidorna. Först i rad 004 tittar L i
kameran och skapar visuell kontakt med tv-tittarna för första gången. Genom dessa
inledande handlingar har sålunda L gjort relevant två publiker, vilka deltar genom
olika kontexter och under olika förutsättningar (se sid. 5-6).
En liknande situation uppstår på rad 006, då L direkt med personliga
pronomen ”dej” tilltalar dem som ber om syndernas förlåtelse.
Ex. 2 Gudstjänstledare (L) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger
ja på Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej
förlåtna↓ / i faderns och sonens och den helige
andes namn: // amen↓ //
Under talhandlingen vänder sig L, liksom i ex.1., mot respektive sidor för att tilltala
GD och avslutar med att titta rakt in i kameran. Den understrukna texten i ex. 2 ovan
indikerar att L riktar sin blick in i kameran och talproduktionen mot tv-tittarna. Att L
inom samma taltur växlar mottagare respektive lyssnare tyder på medvetenhet om de
dubbla kontexterna i vilka de olika publikerna deltar. Förmodligen vill L göra alla
potentiella deltagare till mottagare. Märkbart för ex. 2 exempel är att tv-tittarna
positioneras deltagande i en rituell handling, i ex. 1 fick uteslutande GD delta i
ritualen genom rad 003, tv-tittarna blev först deltagande i och med att ritualen var
avslutad.
I figur 3.3 ovan illustreras L:s textproduktion och hur han riktar den mellan
publikerna. Vid inledningen av L:s huvudpredikan tilltalas tv-tittarna direkt med du,
till skillnad från ex. 2 där båda yttre kontexters deltagare tituleras med andra persons
personliga pronomen. GD är inte visuellt uppenbart tilltalade men möjligtvis indirekt
då predikan är en central del av gudstjänsten.
14
Ex. 3 Gudstjänstledare (L) 009 L: HÄRLIG: / e jorden↓ // vilka associationer tänker
du på när jag säge så↓? ///
Detta exempel innehåller också ett intressant exempel på ett kommunikativt problem.
Predikan ter sig till form och innehåll som en monolog, den direkta frågan till tv-
tittarna indikerar däremot att L söker starta en dialog.
Inofficiellt förekommer informell talproduktion gudstjänstdeltagarna emellan,
men denna är otydbar och inte direkt påverkande den inre kontexten. Officiell
talproduktion under gudstjänsten är inte förbehållen L, tre ytterliggare talare
förekommer och bidrar under förbön till diskursens uppbyggnad. Endast en av dessa
talare erkänner de dubbla publikerna genom att initialt söka ögonkontakt med tv-
tittaren.
Ex. 4 Man nummer 2 (M2) 010 M2: låt oss be: / i vår förbön↓
Under resten av talturen (se appendix X) upprättas ingen verbal eller icke-verbal
kontakt mellan talare och tv-tittare. Gudstjänstdeltagarna involveras dock i förbönens
innehåll med frekventa användanden av ’oss’ och ’vi’. Då tv-tittaren genom Man 2:s
(M2) inledande uppmaning görs delaktig i förbönen, kan antas att denne givits
adekvat uppmärksamhet och inte kräver ytterliggare markörer för att diskursen ska
göras tillgänglig.
4. Situationell kontext Den tv-sända gudstjänsten är i ett lyckat genomförande beroende av att en uppsättning
förutsättningar tas i bruk. Tal i användning är i högsta grad en social aktivitet, vilket
ger konsekvenser inom en viss kontext i en viss situation. Detta relevantgör en
etnografisk analys av materialet. Hymes belyser den situationella kontexten som, å
ena sidan, begränsande omfånget av möjliga tolkningar, och, å andra sidan, stödjande
den åsyftade tolkningen (Brown & Yule 1983:37).
15
Firth har utformat en schematisk modell för att lingvistiskt undersöka den
situationella kontexten (Brown & Yule 1983:37). I korthet är de faktorer Firth
använder följande:
A. De relevanta dragen hos deltagarna: personer, personligheter
(i) Deltagarnas verbala handling
(ii) Deltagarnas icke-verbala handling
B. De relevanta objekten
C. Den verbala handlingens effekt
Denna modell kan med fördel appliceras på de verbala och icke-verbala rituella
handlingar vilka äger rum under en gudstjänst. Se exempelvis det kommunikativa
utbytet i ex. 5.
Ex. 5 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ // vi
tackar dej för jordens skönhet // för allt spel av
färg å form å toner / som fyller oss med glädje↓
/// för allt stort å rikt / som du låtit människor
frambringa // forskningens ljus och konstens
härlighet↓ // för skönhet / glädje / å godhet /
som vi får njuta av↓ // öppna Gu:d // våra sinnen
för din närvaror/ i Jesu namn: / [amen↓]
GD: [amen]
Enligt Firths metod kategoriseras (A.) de deltagande L och GD som just deltagare.
Dessas personligheter definierar jag som, för L, gudstjänstledare och reproducent av
det kristna budskapet, och för GD, gudstjänstdeltagare och kyrkobesökare med olika
syften med sin närvaro. (A. (i)) L:s verbala handling utgörs av en mindre predikan,
antagligen unikt författad för detta tillfälle och situation, (ii) ingen icke-verbal
handling av intresse utförs vilken skulle kunna påverka eller bli påverkad av den
situationella kontexten.
De relevanta objekten (B.) för den situationella kontexten är, självklart,
kyrkorummet, men också kan nämnas Gud som tilltalsobjekt. Att objektifiera ett
16
sådant koncept som Gud må vara schematiskt och modellmässigt möjligt, men utanför
kyrkorummets formella diskurs mindre funktionellt. (C.) Den verbala handlingens
effekt är i denna situation att GD producerar yttrandet ’amen’ samtidigt som B utför
dito. Det tal L under sin taltur producerar, skulle förmodligen inte generera en identisk
konsekvens i en annan kontext, gudstjänsten och kyrkorummet ger sålunda
förutsättningarna för yttrandets effekt. Gudstjänstledaren i egenskap av sitt ämbete
bidrar också i högsta grad till den lyckade tolkningen.
5. Kategoriseringsarbete Den etnometodologiska inriktningen på identitet i tal-i-interaktion behandlar
kategorier som kunskap tolkad utifrån interaktörernas kommunikativa beteende. Man
ser, med andra ord, inte deltagarna som bundna till en passiv eller latent identitet, utan
kategorierna ses som tillsammans med andra aktivt framarbetade för sig själv eller
andra (Antaki & Widdicombe 1998:2).
Antaki och Widdicombe redogör för fem principer relevanta för det
etnometodologiska behandlandet av identitet: (1) Kategorier med associerade drag:
Sacks menar att människor organiserar saker i världen i samlingar (collections), i och
med detta grupperar de vad som annars skulle vara skilda objekt. Sålunda byggs
kategorier upp av vissa karaktäristika eller drag, t.ex. att vara på ett visst sätt, i detta
fall ”att vara kristna”. Detta betyder att en person kan tillhöra ett oändligt antal
kategorier. Processen fungerar även åt andra hållet, att särdrag implicerar kategorier,
dvs. om en person som utför en viss handling identifieras denna som kristen (Antaki
& Widdicombe 1998:3-6).
(2) Indexikalitet och tillfällighet; man menar att alla yttranden genererar
varierande betydelse under olika omständigheter, spatiala som temporala. Sacks
applicerar detta på kategorimedlemsskap, bruket av kategorier ska förstås och tolkas
utifrån de exakta omständigheterna kring produktionen av yttrandet.
(3) Relevantgöra och orientera mot, denna princip klargör att
identitetsarbetet är interaktörernas verksamhet, inte analytikerns. Deltagarna gör vissa
särdrag eller karaktäristika relevanta och det är det enda som bör studeras eller tolkas.
På samma sätt orienterar deltagarna mot saker i världen som ”någonting”. T.ex. kan
ett yttrande orienteras mot som en fråga, en del av en ritual, en predikan o s v.
17
(4) Förfarandemässig betydelse, detta innebär ett begränsande av
tolkningsmöjligheterna. Om kontexten ger en information som aktörerna gör relevant
men denna inte är intressant för situationen, bör den inte användas i analysen.
Identiteten i fråga kräver att tydlig betydelse i vad som pågår i situationen i fråga
uppvisas. Sålunda skulle en definition av situationen, innan den empiriska analysen
företagits, möjligtvis generera en irrelevant tolkning av materialet.
(5) Samtalsstruktur; den femte principen belyser att allt i samtalet har
strukturer och hur interaktörer tolkar och interagerar med varandra utifrån strukturella
regler. Dessa determinerar huruvida ett yttrande och dess konsekvens passar in i
diskursens samtalsstrukturer eller inte. Sacks menar att dessa regelbundenheter är
oberoende av deltagarna och, i själva verket, måste nyttjas av alla talare av språket i
fråga. Utan dessa strukturer är samtal omöjligt.
Den undersökta gudstjänsten kanske inte med självklarhet faller in under
kategorin samtal. Jag vill dock, bland annat, med hjälp av ovan nämnda
identitetsarbetsprinciper visa att kategorier faktiskt arbetas fram och används i
diskursen. Detta sker samarbetande genom tal-i-interaktion, även om talproduktionen
artar sig ofta som mindre stereotypa samtal av mer monologisk karaktär. För att
vidare söka redogöra för detta, ska en applicering av ovan nämnda principer ske på
det kommunikativa arbetet.
I ex 6. nedan visas hur L:s yttrande uppvisar åtskilliga
kontextualisationsmarkörer. Nyttjandet av amen i denna kontext är tecken på att
talaren tillskriver sig som användare av dessa begrepp. Genom denna handling
uppdagas ett exempel på att (1) fenomen kan utgöra samlingar, eller kategorier,
och att samlingarna ger särdrag associerade med dessa kategorier. L använder,
avslutande i talturen, amen vilket i kontexten indikerar, eller kan tolkas som, att
talaren i fråga är någon form av ledare av en religiös ritual, t.ex. biskop eller präst.
Detta särdrag, att vara präst, ingår vidare i kategorin att vara kristen. Denna kategori,
i sin tur, innefattar, möjligtvis, särdraget generös, vilket i sin tur kan utgöra del av ett
oändligt antal kategorier.
Ex 6. Gudstjäntledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger
ja på Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej
18
förlåtna↓ / i faderns och sonens och den helige
andes namn: // amen↓ //
006 L+GD: Gud vår fader / tack för att vägen till dej: /
alltid är öppen genom Jesus Kristus↓ // hjälp oss
att leva i din förlåtelse / stärk vår tro / öka
vårt hopp / och uppleva vår kärlek↓ / amen:↓
Gudstjänsten är som synes extremt kontextstyrd. Rörande indexikalitet och
tillfällighet märks detta tydligt. Se ex. 6. Om talhandlingarna skett under andra
omständigheter skulle effekten troligen inte alls uttrycka sig likt den kyrkliga. I aulan
på en religiöst obunden gymnasieskola, t.ex., skulle antagligen en helt annan reaktion
på amen ske. Till skillnad från i kyrkorummet där, i princip, alla gudstjänstdeltagare
stämmer in och yttrar just amen samtidigt som L utför dito. Huruvida de tv-tittande
deltagarna inom sin yttre kontext reagerar på L:s utförande av ritualerna är omöjligt
att veta och än mindre resonera kring. Uppenbart är dock, som nämnt tidigare, att
eventuella rektioner från denna publik inte förhandlar fram den inre kontexten då de
inte når L.
Liknande kontextbundna processer återfinns under appliceringen av princip
(3) att relevantgöra och orientera sig mot. Se ex. 7, rad 004, L behandlar här alla
som levande i den värld som är Guds skimrande gåva till oss. Talaren gör här relevant
att alla gör just detta. Under talturen riktar sig L till kameran och tv-tittaren genom
blickar. Följaktligen orienterar sig L mot tv-tittarna som alla, varvid detta blir en
kategori. Detta är intressant då L gör relevant alla som deltagare i den kristna
diskursen, i själva verket de som deltar via tv-tittande. Detta, menar jag, har sin orsak
i att gudstjänstdeltagarna, genom föregående talturer (001-003), orienteras till som
just deltagare i den kristna diskursen.
Ex. 7 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 001 L: i faderns å sonens å den helige andes [namn↓] ///
GD?: [((…))]
002 L: Herren vare med er↓ (1”)
003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! mellan å Ena
sidan // den värld som är / guds skimrande gåva
till oss↓ // och å andra sidan↑ // i djävulens och
syndens välde! /// [...]
19
Den fjärde principen för det etnometodologiska studiet av identitet i samtal, (4)
förfarandemässig betydelse, diskuterar den typiska kontextbundenheten hos den tv-
sända gudstjänsten. Talandet är väl förberett och visar inte upp prototypiskt
framarbetade identiteter, t.ex. den förekommande i dialogiska samtal (Antaki &
Widdicombe 1998:6-7). Däremot uppstår tillfällen där L samtidigt tilltalar två
publiker samt Gud. Om vi förutsätter att Gud fungerar som samtalsdeltagare, trots att
denne inte ger någon respons överhuvudtaget, kan man återfinna frekventa exempel
där man refererar till Gud som någonting, t.ex. är Gud skapare, vår Herre samt vår
Fader. Då den etnometodologiska analysen av identitetshantering utgår från textens
kommunikativa handlingar kan inte tv-tittarna från sin position göra relevant eller
orientera till någonting inom gudstjänsten som L kan uppfatta. Däremot, som visat
ovan, förekommer nämnda process åt andra hållet, från L mot kameran. Denna
dynamiska identitetshantering följer tydlig fortsättande betydelsekonsekvens, den
slutna sfär kyrkorummet och gudstjänsten utgör ger att all produktion, verbal och
icke-verbal, är av intresse. Mer lämpligt kan uttryckas att allt är intressant och viktigt
för diskursen.
Samtalsstrukturerna (5) ter sig omöjliga att applicera om texten inte är ett
samtal. Men, som nämnt ovan, innehåller materialet samtal där samtalsstrukturer
används av deltagarna och styr kommunikationen. Antaki & Widdicombe tar fallet
bridge som exempel; om spelare Nord har bjudit ger de regelbundna
samtalsstrukturerna att spelare Öst måste svara på budet. I denna situation är en viss
respons så till den grad normativ att endast ett svar är förenligt med situationen
(Antaki & Widdicombe 1998:5-6). Liknande situationer är högst frekventa under
gudstjänsten.
Ritualer, i allmänhet, är just ritualer på grund av den ofta exakta struktur dessa
kräver. Om L på rad 001 i ex. 7 ovan t.ex. skulle byta ut endast ett av orden torde en
annan kontext ges som inte identifieras som predikan. Lika kontextuellt oförenligt
skulle någon annan verbal reaktion än hör vår bön vara, om detta under förbön
föregicks av Gud vi ber dej. Genom dessa verbala markörer signaleras också ritualen
som särskild kommunikativ händelse. Bönen, t.ex., binds ihop av låt oss be och amen.
Samtalsstrukturellt fungerar dessa ritualer perfekt i och med sin höga grad av
förutsägbarhet, sålunda kan gränserna för talhändelsen lättare urskiljas av lyssnare
och/eller mottagare (ed. Jarowskij & Coupland 1997:141). Detta exemplifieras nedan:
20
Ex. 8 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! [...] /// låt
oss be↓(2”)
004 L+GD: barmhärtige Gud↓ [...] // amen↓ (2”)
Förutsägbarhetsfaktorn i ex. 7 gör GD samt tv-tittarna redo för att en bön ska företas, i
vilken man förväntas deltaga i och med L:s notation låt oss be. Märk också pauserna
vilka indikerar talarnas avslutningsarbete för talturen (Norrby 1996:100).
6. Identitetsarbete 6.1 Diskursidentitet Gudstjänsten, sedd som tal-i-interaktion, uppvisar fasta strukturer. L är den
huvudsakliga talaren kring vilken den inre kontexten byggs upp, och GD och tv-
tittarna ses som lyssnare tidvis mottagare. Zimmerman diskuterar diskursidentiteter
(discourse identities), att deltagare i tal-i-interaktion positioneras och positionerar, sig
själv och andra, i olika samtalsroller under den kommunikativa utbytessekvensen
(Zimmerman 1998:91).
En tillämpning av dessa identiteter förtydligar typen av diskursaktivitet.
Zimmerman (1998:92) tar som exempel upp uppringaren/svaranden under ett
telefonsamtal, berättare/mottagare under en berättelse osv.
”discourse identities emerge as a feature of the sequential organization of
talk-in-interaction (Zimmerman 1998:92)”
Gudstjänstens förutsägbarhet ger sålunda att en initiering av en sekvens,
t.ex. en predikan, begränsar omfånget av potentiellt efterföljande handlingar. Vissa
deltagarna får i uppgift att utföra dessa handlingar (Zimmerman 1998:92). T.ex. utses
tv-tittarna att betraktande lyssna under gudstjänstens inledningssekvens, detta genom
att L direkt tilltalar GD men inte tv-tittarna.
Tidigare diskuterades de dubbla kontexterna och bevis på talarnas
medvetenhet om dessa och illustrerade en uppdelning mellan en inre och två yttre
kontexter. Denna modell är relevant beträffande diskursidentiteternas distribution i
det kommunikativa utbytet. Den centrala typ av talaktivitet vilken företas har klart
21
narrativ karaktär. Kvantitetsmässigt uppvisar de längsta och mest relevanta talturerna
en berättare/mottagare-relation mellan talare och åhörare. Men fastställandet av
dessa diskursidentiteter till trots, inbegrips i den diskursiva aktiviteten i fråga två
grupper av icke-berättare. Dessa deltagande genom två olika yttre kontexter torde ges
olika diskursidentiteter, detta till följd av den spatiala och temporala skillnaden dem
emellan. Se ex. 1 nedan:
Ex. 9 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 001 L: i faderns å sonens å den helige andes [namn↓] ///
GD?: [((…))]
002 L: Herren vare med er↓ (1”)
003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /
L:s kamerarbete under denna sekvens gör tv-tittarna deltagande i den audiovisuella
erfarenheten på rad 001-003, men är inte dynamiskt positionerade av talaren, d v s L. I
denna situation ger sålunda diskursens sekvens tv-tittarnas diskursidentitet. Enligt min
definition utgör denna sekvens ”gudstjänstens öppnande i kyrkorummet” till skillnad
från ”påslagning av TV:n och programmet Gudstjänst”. Diskursidentiteternas
distribution för denna sekvens torde då resultera i följande:
L: talare, gudstjänstledare GD: åhörare, mottagare, gudstjänstdeltagare TV: åhörare, lyssnare, tv-tittare I och med att denna sekvens (rad 001-003) innehåller det första talet i gudstjänsten är
tv-tittaren inte integrerad i diskursen, den andra yttre kontexten har ännu inte erkänts.
Men tv-tittaren är likväl del i interaktionen på så vis att denne har positionerats en
diskursidentitet. Eftersom L inte ålagt tv-tittarna denna är den inte uttryckt i relation
till talaren, snarare till den audiovisuella erfarenheten i sig. En viktig faktor i detta
skede är att GD, positionerade som mottagare, har möjlighet att svara på sin
positionering med en handling icke förenlig med samtalsstrukturen.
Diskursidentiteterna begränsar endast reaktionerna på positionering, de fastställer dem
inte. Tv-tittarna, å sin sida, har inga möjligheter att dynamiskt förändra sekvensernas
organisation, varvid dessas ännu inte inbegripande i diskursen blir väsentligt för sin
eventuella diskursidentitet.
22
I rad 004 och under återstoden av denna taltur riktar L sin talproduktion mot
kameran och tv-tittaren. I detta läge är yttre kontext nummer två erkänd i diskursen
och tv-tittarna mottagare av det som sägs. Diskursidentiteterna omkastas från
föregående taltur och de två publikerna ompositioneras.
Ex. 10 Gudstjänstledare (L) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /
L: talare, berättare GD: åhörare, lyssnare TV: åhörare, mottagare Eftersom GD, i detta läge, redan dynamiskt har initierats i diskursen av L, så
positioneras de genom L:s talande till tv-tittarna. Märk ytterliggare att L genom denna
talhandling positionerar sig själv som berättare, till skillnad från föregående taltur och
diskursaktiviteten ’gudstjänstens öppnande i kyrkorummet’. I enlighet med principen
kring förfarandemässig betydelse tillämpar jag situationens titel i efterhand, som en
beskrivning av deltagarnas identitetsarbete i en viss diskursaktivitet, inte för att hävda
deltagarnas påstått permanenta interaktionsmönster.
En sekvens där liknande ompositionering förekommer uppstår under den del
av gudstjänsten då ritualerna kring syndernas förlåtelse förekommer. I ex. 11 ser vi
hur L har samma typ av relation till kameran (och tv-tittarna) som under sekvensen
001-004, men skiftar positionering under talturen. Understreckat tal indikerar att L har
ögonkontakt med kameran. Se ex. 11 nedan:
Ex. 11 Gudstjänstledare (L) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger
ja på Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej
förlåtna↓ / i faderns och sonens och den helige
andes namn: // amen↓ //
Diskursidentiteterna under talturen markeras strukturerat via L:s uppdelning av
publikerna jämte de personliga pronomen ritualen innehåller. Det tal som riktas till
GD inleds markant genom till DEJ, följt av en attributiv definition av den tilltalade, i
detta fall gudstjänstdeltagarna. I skiftet av tilltalspublik nyttjar L dina synder och
23
indikerar att tv-tittarna var delaktiga redan under talturens första del. Talaren refererar
till någon som ber om sina synders förlåtelse, ko-texten infererar då att tv-tittarna
också eventuellt gör detta. Vice versa uppmärksammas GD först som tilltalade vilket
inbegriper även dem i syndernas förlåtelse. En funktionell tillämpning av
diskursidentiteterna ger förvisso de två publikerna olika roller, men konsekvensen av
positioneringarna i detta fall resulterar troligen inte i ett särskiljande av publikerna.
Frågan är om detta är en fullgod strategi för L att positionera två publiker som
mottagare. Att lita till mottagares och lyssnares förmåga att anaforiskt och kataforiskt
relatera till informationen i L:s tal ter sig som en mindre bra för syftet i fråga. Detta
kräver att tv-tittarna och gudstjänsdeltagare är väl bekanta med de ritualer som utförs.
Under predikan delas publikerna tydligt upp i tilltalad respektive inte tilltalad, i ex.
11, däremot, ser man tydligt hur båda yttre kontexter involveras i talturen.
Ytterliggare en dimension och typ av diskursaktivitet kan urskiljas i ex. 11
ovan, L refererar till DEJ som ber om dina synders förlåtelse och ingen annan utöver
detta. Detta begränsar sålunda det omfång av personer som i själva verket åsyftas i
båda publikerna. Endast de som ber om syndernas förlåtelse tilltalas, självklart kan det
inte avgöras vilka som i sanning ber om sina synders förlåtelse under utförandet av
ritualen i fråga. Däremot är detta relevant för L:s relation till tv-tittaren, kameran mot
vilken L riktar sitt tal är i förlängningen en åhörare. Men framför allt är denna en
potentiell mottagare av syndernas förlåtelse, lika mycket som publiken på plats i
kyrkorummet är detta. Diskursidentiteterna kan delas upp följande, ordningen
beskriver kronologisk positionering:
L: talare, ritualledare GD: åhörare, mottagare, lyssnare, potentiell mottagare av syndernas förlåtelse TV: åhörare, lyssnare, mottagare, potentiell mottagare av syndernas förlåtelse
Tidigare exempel har behandlat L i relation till GD och tv-tittarna, men ytterliggare en
deltagare är frekvent återkommande i samtalen, nämligen den fenomenala och
abstrakta entiteten kallad Gud. Sett till hela gudstjänsten står denna för en ansenlig del
av mottagarrollernas distribution.
24
Ex. 12 Gudstjänstledare (L) 007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ //
[...]öppna Gu:d // våra sinnen för din närvaro/ i
Jesu namn: / [amen↓]
L: talare, ritualledare GD: åhörare, lyssnare TV: åhörare, lyssnare Gud: mottagare, den som ritualen riktas mot
I rad 008 är varken GD eller tv-tittare direkt involverade i diskursaktiviteten som
mottagare. De två publikerna kan endast tillgodogöra sig den audiovisuella
erfarenheten av L då denne tilltalar Gud. Att L talar i egenskap av sitt ämbete
liknande en representant är relevant för diskursidentiteterna, det är L som ger tecken
för vilka handlingar som bör utföras, även om också L följer en relativt rigid
samtalsstruktur. Hade inte L positionerat GD respektive tv-tittare som åhörare och
lyssnare skulle dessa publiker möjligtvis börja delta i bönen vid ”fel” tillfälle.
I ex. 12 ger L:s direkta tilltal Gud samtalsrollen av mottagare, genom frekvent
nyttjande av Gud reproduceras diskursidentiteterna. I denna situation står L vänd bort
från både kamera och GD, troligen på en central plats i kyrkorummet för att spatialt
lokalisera Gud. Som nämnt, är kyrkorummet Guds hus vilket L också påpekar under
predikan, i ex. 13 nedan:
Ex. 13 Gudstjänstledare (L) 009 L: [...] denna skönhetens fest↓ // som vi firar i
katedralen är till Guds ära och människors glädje
[...] här bor förvisso Gud↓ // [...]
Samtalsrollerna distribueras annorlunda i situationer då diskursaktiviteten implicerar
fler talare än L. I de mycket prototypiska bönerna inbjuds GD och tv-tittarna att delta
som talare. L relevantgör oss som talare eller de som ber, ritualens struktur är så till
den grad konventionell och förutsägbar att bönen i frågas faktiska innehåll och
framställning är relativt känd för deltagarna. Genom låt oss be ger L i detta fall
adekvat information för att GD ska kunna delta i ritualen, denna preannonsering
föreslår sålunda kommande positioneringar inom diskursaktiviteten (jfr. Norrby
1996:151).
25
En viktig skillnad mellan publikerna är att GD har tillgång till texterna för de
verbala ritualer de har möjlighet att delta i. Motsvarande ges inte till tv-tittarna i alla
förekommande fall, under den kristna trosbekännelsen ges undertextning varvid
deltagandet publikerna emellan sker under relativt lika villkor. Se ex. 14 nedan där
diskursidentiteterna är radikalt olika i relation till den situation vilken uppstår i ex.
12., där varken GD eller tv-tittare är direkt involverade i diskursaktiviteten som
mottagare.
Ex. 14 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! /// [...] låt
oss be↓ (2”)
004 L+GD: barmhärtige Gud↓ / du som e Kristus öppna
vägen till dej↓// och utplånar alla världens
synder↓ // ja Herre / rena mej så bli ja ren /
hela mej så bli ja hel // dra mej till dej så får
mitt hjärta ro↓ // amen↓ (2”)
L: talare, ritualledare, den som ber GD: potentiell talare, potentiell deltagare i ritualen TV: potentiell talare, potentiell deltagare i ritualen Gud: mottagare, den som ritualen riktas mot
Detta exempel är intressant vad gäller publikernas relation till varandra. I tidigare
exempel positioneras de som antingen mottagare eller lyssnare. En enad publik som är
jämlikt deltagande i gudstjänsten ter sig vara det ideala, men då de två publikerna
opererar från olika kontexter och förhållanden blir så inte fallet. I ex. 12 relevantgör L
sålunda de två publikerna som en, båda deltar i bönen och riktar sitt tal till mot Gud. 1
6.2 Situationell identitet Situationella identiteter innebär att deltagare uppför sig enligt vissa konventioner i
vissa situationer, för vilka vissa språkliga tillvägagångssätt är mer funktionella än
andra. Då diskursidentiteterna i en talhändelse skiftar, förblir de situationella
identiteterna desamma. Som deltagare i en talhändelse har man vissa förväntningar på
denna och formar sin kommunikation därefter. Dessa förväntningar begränsar den
1 Intressant är att L aldrig direkt kategoriserar tv-tittarna vid namn t.ex. ”ni där hemma” eller dyl.
26
kommande situationens egenskaper, deltagarna underhåller så att säga diskurstypen
med sina val av situationell identitet (Zimmerman 1998:94).
Man kan likna den situationella identiteten vid t.ex. en situation innefattandes
en lärare och en skolklass. Den initiala kommunikationen bygger på antagandet att
läraren ska redogöra för klassen vad som ska hända. I det ögonblick läraren sätter sig
vid katedern är denne av de situationellt oberoende identiteterna positionerad som
talare och eleverna som mottagare. Läraren initierar det prototypiska innehållet i en
lektion, inte eleverna. Poängen är att om läraren, i detta exempel, går in i samtalet
med en situationell identitet annan än de föredragna, kommer troligtvis en reaktion
från eleverna. Om läraren t.ex. är tyst är inte omständigheterna de konventionella och
en uppenbar reaktion från eleverna torde ske.
I den undersökta gudstjänsten deltar GD i talhändelsen med den situationella
identiteten, per min definition, ”gudstjänstdeltagare av olika anledningar”.
Gudstjänstens synnerligen formella struktur fylls av uteslutande obligatoriska
förutbestämda delmoment. Detta medför existensen av utpräglade förväntningar på
hur talet-i-interaktionen bör fortlöpa syns i GD:s och L:s tydliga samarbetsförmåga
beträffande gudstjänstens innehåll och utförande. Som nämnts ovan markeras
strukturellt i samtalet hur GD ska relatera till diskursen (se sid. 17).
De situationella identiteterna levererar färdigheter och kunskap som möjliggör
för deltagarna att uppnå vissa mål och genomföra vissa projekt (Zimmerman
1998:88). Målet för den kommunikativa talhändelsen (speech event) utifrån L:s
perspektiv definierar jag som ”vidarebefordran och reproducering av kristendomen”.
Gudstjänsten genomförs uppenbarligen från början till slut och, i egenskap av att vara
just en gudstjänst, vidarebefordrar och reproducerar kristendomen. De situationella
identiteterna har sålunda med sina kunskaper bidragit till projektets lyckosamma
genomförande. Men också med sina egenskaper reproducerande definierat
diskursaktiviteten i fråga. Antagligen finns det fler än ett mål med talhändelsen, den
ansenliga mängden deltagare kan ha olika anledningar att deltaga. Jag utgår från L
och dennes mål i egenskap av att vara gudstjänstledare, därav definitionen
”vidarebefordran och reproducering av kristendomen”.
Tv-tittarna är inte delaktiga i projektet genom att de omöjligt aktivt kan
påverka det, vidare är dessas situationella identitet(er) antagligen mycket svårare att
försöka ringa in. GD har, enligt mig, med sin närvaro vid denna gudstjänst gjort
relevant att de har någon form av koppling till situationen i fråga. Hur tv-tittaren
27
relaterar till diskursaktiviteten är omöjligt att säga, t.ex. kan jag bemöta situationen
som undersökningsmaterial med en mer överblickande än interagerad position. Men
man bör inte utesluta potentiella tv-tittare med samma intentioner för att deltaga som
de jag tillskrev för GD.
Zimmerman talar om att deltagarna orienterar mot kategorier i turtagningen, d
v s, talar om saker och relevantgör dem (se sid. 14, 16). Detta inbegrips i den
närliggande (proximal) kontexten, dvs. samtalet, vilken är uppbyggd av sekvenser.
Förutom denna samtalskontext talar man även om överliggande (distal) kontext,
innehållandes extra-textuell text skapad genom de projekt deltagarna företar sig.
Projekten bygger på de situationella identiteternas och diskursidentiteternas
strukturella ordning under situationer inom samtalet (Zimmerman 1998:88).
Beroende på grupperingen (alignment) av de situationella identiteterna och
diskursidentiteterna kan den närliggande och överliggande kontexten länkas samman,
vilket ger att interaktionen innehåller en viss information. T.ex. skulle en sådan
gruppering i det fiktiva fallet nämnt ovan, om lärarna och eleven vid början av en
lektion, ge ett för situationen lyckat genomförande av projektet. Sålunda att läraren
(talaren) redogör för eleverna (mottagarna) vad som ska ske under lektionen.
I gudstjänsten återfinns exempel på hur extra-textuell text länkas samman med
den närliggande kontexten. I ex. 15 nedan på rad 009 reciterar en kvinna (K) ett
avsnitt ur Gamla testamentet. Under talturen refererar hon till Mose, en relativt
välkänd person i den kristna diskursen. K gör Mose relevant som en kategori i
diskursaktiviteten och sålunda tillgänglig i den överliggande (proximal) kontexten,
men utan att vidare behandla denna person på ett mer beskrivande sätt.
Ex. 13 Kvinna (K), gudstjänstdeltagare (GD) 008 K: dagens: ä gammaltestamentliga text // är hämtad
från andra Moseboken de trettiotredje kapitlet ///
Mose sa↓ /// låt mej få se din härlighet [...]så
lyder herrens ord //[Gud vi tackar dej]
GD: [Gud vi tackar dej]
Vidare information kring Mose ges alltså inte, genom gruppering av
diskursidentiteterna och de situationella identiteterna görs dock informationen kring
kategorin Mose tillgänglig. Strukturerna på vilka sekvenserna i gudstjänsten byggs
28
upp är beroende av en viss situationell identitet för att kunna förstås. Talaren
förutsätter detta förmodligen då talhandlingen sker i ett kristet kyrkorum, talaren går
själv in i sin diskursidentitet med en situationell identitet. Så sker själva grupperingen
av identiteterna och den närliggande och den överliggande kontexten länkas samman.
I samtalssituationen i ex. 13. ovan kan deltagarna kategoriseras följande:
Situationella identiteter: K: uppläsare av gammaltestamentlig text, GD: gudstjänstdeltagare Tv-tittare med annan situationell identitet än ’gudstjänstdeltagare’ skulle sålunda inte
kunna tillgodogöra sig kategorin Mose som K åsyftar orientera till den. Detta är svårt
att resonera kring då tv-tittarens verkliga syfte med sitt tv-tittande är omöjligt att
avgöra. Nu är den religiösa diskursen på den här nivån förmodligen relativt välkänd i
Sverige och den extra-textuella texten inte överdrivet svår att tillägna sig. Rent
diskursidentitetsmässigt positionerar talare K, GD och tv-tittare som mottagare
respektive lyssnare, talaren brukar ingen kamerakontakt och står vänd mot publiken
på plats i kyrkorummet.
K: talare GD: åhörare, mottagare TV: åhörare, lyssnare
Viktigt är att gudstjänsten som kommunikativ händelse fungerar interaktionellt
perfekt, ett vardagligt samtal innefattar bland annat fler talare per sekvens och mindre
strukturerat tal. Grunden för själva interaktionen inom gudstjänsten är de situationella
identiteterna, att gemensamt förutsätta omständigheterna kring händelseförloppet och
att händelserna i sig är relativt förutsägbara. Av en tv-tittande deltagare krävs sålunda
en anamning av en situationell identitet likvärdig med den GD arbetar med i
kyrkorummet. Struktureringen av händelseförloppet är, i det här exemplet, förutsatt så
till den grad att något annat inte möjliggör ett tillgodogörande av kristendomen
liknande den process som företas i kyrkorummet.
29
6.3 Transportabel identitet Denna typ av identitet, som namnet antyder, följer med individer genom de situationer
de sätter sig in i och är potentiellt relevanta. T.ex. namn, ålder, kön och nationalitet
ligger som latenta identiteter vilka görs relevanta beroende på kontext. De
transportabla identiteterna är vanligtvis synliga, de grundas på fysiska eller kulturella
tecken vilka tillhandahåller intersubjektiv basis för kategorisering. T.ex., i en ponerad
situation, är egenskaperna ung och man mer bidragande till det intersubjektiva
informationsflödet under ett samtal om kläder för unga män, än i en annan situation
(Zimmerman 1998:91).
Följaktligen är det viktigt att skilja på registrerandet av synliga
identitetsindikatorer och identiteter vilka deltagare orienterar sig mot. En deltagare
kan således vara medveten om det faktum att en interaktör kan kategoriseras på ett
visst sätt, men utan att orientera mot denna kategorisering som relevant för den
ögonblickliga interaktionen (Zimmerman 1998:91).
Under gudstjänsten gör de talande inte relevant sina egennamn eller kroppsliga
egenskaper, däremot finns en sekvens där talare M refererar till vår biskop Kristina.
Personen refererad till förekommer senare som talare. Se ex. 14 nedan:
Ex. 14
016 M2: Gud // tack för din kyrka /// [...] vi ber för
vårt stift /// och vår biskop Kristina /// fyll
oss med din ande /// så att vi får bli re / bli
redskap för din helande kraft /// Gud vi ber dej
Talare M behandlar här personen vilken refereras till som vår biskop, en person med
lokal och proffesionell anknytning till kyrkorummet i fråga. Detta tyder på att talaren,
menar jag, bortser från synliga egenskaper som ålder och kön, identitetsindikatorer
vilka torde vara medvetna för talaren. Begagnandet av egennamn med associerade
transportabla särdrag är dock relevant då talare M2 faktiskt refererar till en person
med hjälp av egennamn. Hur välkänd den refererade än är i diskursen kommer
egennamn antagligen att generera vissa särdrag hos åhörare.
Då jag tidigare presenterat Gud som passiv interaktör faller det sig naturligt att
även se detta som egennamn. Som nämnt refereras till denna entitet med ett flertal
olika former, alla vilka ger varierande associerade särdrag. Denna entitet är,
30
uppenbarligen, inte direkt fysisk interaktör på samma sätt som L och GD och torde
antagligen inte inneha transportabla identiteter. Men då den abstrakta entiteten Gud
frekvent orienteras mot som någonting, t.ex. Skapare, Fader och Herre, kan dessa
också ses som transportabla identiteter
7. Självidentitet och religion Självidentitet, i gudstjänsten och den religiösa diskursen, skapas genom att delta i en
grupp under en ledare. Detta har antagligen sitt ursprung i kyrkorummet som en
relativt bestående verklighet, en rumslig tradition vilken inte förändras på samma sätt
och i samma takt som resten av samhället. Giddens behandlar jagets dilemma, han
menar att vi lever i ’världen’ på ett annorlunda sätt jämfört med den tidigare historien.
Alla individer lever ett lokalt fysiskt liv, spatialt och temporalt bundet i vissa
situationer. Men han nämner också,
”the transformations of place, and the intrusion of distance into local activities,
[…] radically changes what ’the world’ actually is (Giddens 1999:415).”
På detta sätt har en fenomenal värld gjorts tillgänglig för individen, en abstrakt idé
eller uppfattning om omvärlden eller Umwelt (Giddens 1999:415). Den tv-sända
gudstjänsten är en byggsten i den tv-tittande deltagarens fenomenala Umwelt.
’Världen’ upplevs alltså av individen genom multipla differentierade kanaler, t.ex. TV,
tidningar, radio, film, kommunikativt utbyte osv. Dessa medierade erfarenheter måste
individen selektivt relatera till, förvärvandet av erfarenhet är sålunda en
identitetsskapande aktivitet. På samma sätt är den tv-tittande deltagarens val av tv-
program en medvetet vald medierad erfarenhet.
Vidare menar Giddens att det moderna samhället har gjort erfarenheten, i
allmän betydelse, fragmenterad, ett oändligt antal möjligheter presenterar sig som
portar till den öppna världen. Fragmentering är inte ett nödvändigt ont, de ökade
möjligheter individen kan ta del av kan leda till ening och förstärkning av vissa
individuella eller interaktionella egenskaper i vissa situationer. Avlägsna händelser
kan var lika familjära som närliggande sådana (Giddens 1999:417).
31
För min analys betyder detta, t.ex., att tv-tittarna kan känna sig starkare bundna
till den religiösa diskursen via en avlägsen tv-sänd gudstjänst än via det kristna korset
ovanför sängen. Det handlar om en diversifiering av den interaktionella kontexten, att
deltagandet är situationsbundet så att det kan omfatta hela eller belysta delar av den
konkreta världen samt individens fenomenala Umwelt. Gudstjänstdeltagarna förvärvar
en spatialt och temporalt mer lokal erfarenhet än tv-tittarna, erfarenheten blir en icke-
fragmenterad tolkningsbar upplevelse av. Tv-tittarna ser en redigerad belysning av
verkligheten, en fragmenterad erfarenhet. Själva den visuella upplevelsen av
gudstjänsten ter sig då markant olika kontexterna emellan.
Kyrkan, menar Giddens, är en auktoritet, en stark och hållfast institution tydligt
representerandes en tradition. Dessa fungerar, medvetet eller omedvetet,
kontrakulturellt mot det sent moderna diversifierade samhället. En gudstjänstbesökare
tillägnar sig, som nämnt ovan, inte endast en icke-fragmenterad erfarenhet, men också
närvaron av en ledare. Detta faktum är betydelsetungt beträffande kyrkorummet,
Giddens nämner tro som vilande på tillit. Interaktörens tillit till en auktoritär ledare, en
allvetande representant för tron och mystiken. L:s tydliga tro på sig själv, och GD:s tro
på honom, som arbetande för den spirituella treenigheten, visas i de ritualer vilka
utförs (Giddens 1999:421). Se ex. 14 nedan:
Ex. 14 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger
ja på Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej
förlåtna↓ / i faderns och sonens och den helige
andes namn: // amen↓ //
Ovan åskådliggörs hur L litar på sin roll och GD på honom, på Jesu Kristi uppdrag
förenar sålunda den abstrakta entiteten Gud och de mottagare vilka bett om syndernas
förlåtelse och definierar samtidigr L:s roll. Denna erfarenhet, medierad via L, är
alltifrån konkret men relativt ofragmenterad.
8. Diskussion
32
För vem produceras den tv-sända gudstjänsten? Helt klart är att man bör göra
åtskillnad mellan denna typ av medierad erfarenhet och ren bildvisning. Idealiskt sett
är det, alla sända tv-programs mål att på något sätt få kontakt med tittaren, att någon
ska titta helt enkelt. Den tv-sända gudstjänsten ligger i en gråzon mellan ren
bildvisning och direkt tittarinteragerande produktioner, t.ex. tv-debatter dit tv-tittaren
kan ringa och delta. Tv-tittaren tilltalas under den tv-sända gudstjänsten direkt som
deltagande och bjuds in i ritualerna, men kontextförändrande respons på denna
inbjudan är inte möjlig.
Det står klart att tv-tittaren är just betraktare. För att delta från tv-tittarens yttre
kontext kräver diskursen en relativt hög bekantskap med gudstjänstens
tillvägagångssätt. Dessa torde måsta vara medvetna om dessa tillvägagångssätt för att
kunna tillgodogöra sig gudstjänsten på samma villkor som de på plats i kyrkorummet.
Tidigare diskuteras samförståndet och förutfattningarna mellan talare och åhörare som
gudstjänsten bygger på. En tv-tittare helt obekant med gudstjänsten som fenomen
torde ha problem att följa gudstjänsten om denne inte är del av detta samförstånd och
förutfattningar.
Men det är tydligt att den tv-sända gudstjänsten är en ren tv-produktion.
Efterbearbetningen av det audiovisuella materialet har dock inte gjort att
gudstjänstdeltagarna uteslutits och endast tv-tittarnas deltagande fokuserats på.
Snarare tyder materialet på motsatsen, att tv-tittarna tydligt och strukturerat
uppmärksammas redan under inspelningen. T.ex. L:s agerande i ex. 14 ovan, där
talaren uppmärksammar två publiker.
Vidare kan diskuteras relationen publikerna emellan, hur reagerar GD på
eventuella framtida tv-tittares medverkan? Antagligen är GD lika medvetna som L att
gudstjänstens audiovisuella erfarenhet spelas in. Stora filmkameror och ovanligt stark
belysning figurerar i YTTRE KONTEXT 1., ting vilka gudstjänstens kontext inte
prototypiskt inkluderar. Poängen är att de två publikerna inte direkt interagerar med
varandra på det sätt de interagerar med gudstjänstledaren.2
L är gudstjänstledaren som styr dynamiken i det kommunikativa arbetet, men
denne är också styrd av kontexten. De förutfattningar och samförstånd som råder
påverkar också L, att denne styr dynamiken gör honom inte oberoende av
2Notera att GD och tv-tittare kan vara en och samma person. Det är inte alls omöjligt att de i kyrkan deltagande vid inspelningen även deltar via den redigerade tv-sända gudstjänsten. Samma personer utgör då två olika publiker.
33
kringliggande förväntningar, förutsättningar och omständigheter. I den tv-sända
gudstjänsten är, som sagt, en framtida tv-tittare medverkande via kameror, det är alltså
högst angeläget att en hypotetisk deltagare via en annan kontext verkligen finns i
kyrkorummet. Faktum är att L reellt praktiserar det kristna budskapets vidarebefordran
i två kontexter med två publiker. Vore inte tv-tittarna så påtagligt inbegripna i
diskursen skulle tv-sändningen kunna jämföras med vilket annat icke-
tittarinvolverande program som helst. Men då gudstjänsten är strukturerad på detta
sätt är det uppenbarligen inte en form av bildvisning som företas. Sålunda är tv-tittaren
motiverande för gudstjänstens utformande och via tv medierade existens (jfr.
Djurström 1997).
Gudstjänsten har sålunda producerats för två publiker under ett tillfälle, men
deltagare ur den tv-tittande publiken upplever inte erfarenheten av denna temporalt
och spatialt lika som gudstjänstdeltagarna. Distinktionen är relevant rörande
möjligheten att en gudstjänst för YTTRE KONTEXT 1. skulle ha utförts oberoende av
den inspelning som gjordes under gudstjänstens förlopp. Förmodligen har ett flertal av
de inblandade kring gudstjänsten i fråga deltagit i gudstjänster liknande denna, i
samma rum, med liknande struktur och ungefär samma inblandade personer. Detta
torde alltså tyda på att gudstjänsterna, både de tv-sända och icke tv-sända, företas
huvudsakligen med relationen mellan det kristna budskapet och eventuell publik i
åtanke.
34
Referenslista Antaki, Charles; Widdicombe, Sue. (red.), 1998. Identities in Talk. London : Sage. Brown, Gillian; Yule George. 1983. Discourse Analysis. Cambridge : Cambridge
University Press, 1983 [Cambridge Textbooks in Linguistics]. Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), 1999. The Discourse Reader. London :
Routledge. Djurström, Niklas. 1997. Att involvera TV-tittaren. En metod för beskrivning av
deltagandestrukturer i kommenterad direktsändning. Examensarbete på C-nivå vid Institutionen för lingvistik, Uppsala Universitet.
Fariclough, Norman. 1989. Language and Power. London : Longman [Language in Social Life Series].
Giddens, Anthony. 1999. ”Modernity and Self-Identity: Tribulations of the Self”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), The Discourse Reader, 415-427. London : Routledge.
Goffman, Erving. 1998. Jaget och maskerna : en studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Prisma.
Harré, R.; van Langenhove, L. 1999. Positioning theory: Moral context of inten- tional action. Oxford, USA: Blackwell.
Milroy, Lesley. 1997. ”Field Linguistics”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), Sociolinguistics, 79-88. Basingstoke : Macmillan ; New York : St. Martin's Press [Modern Linguistics Series].
Norrby, Catrin. 1996. Samtalsanalys: så gör vi när vi pratar med varandra. Lund : Studentlitteratur.
Nunan, David. 1993 Introducing Discourse Analysis. London : Penguin [Penguin English Series].
Ochs, Elinor. 1999. ”Transcription As Theory”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), The Discourse Reader, 167-82. London : Routledge.
Stromberg, Peter G. 1993. Language and self-transformation: a study of the Christian conversion narrative. Cambridge : Cambridge Univ. Press [Publications of the Society for Psychological Anthropology, 5].
Zimmerman, Don H. 1998. ”Identity, Context and Interaction”. I: Antaki, Charles; Widdicombe, Sue. (red.), Identities in Talk, 87-106. London : Sage.
35
Appendix I Transkriptionskonventioner (efter Valesco 2002).
: Byte av talare.
A: Inlägg av en talare identifierad som A.
?: Ej igenkänd talare. § Direkt övergång från ett inlägg av en talare till ett annat inlägg av en annan talare.
= Talaren behåller turen under samtidigt tal.
[ Ställe där samtidigt tal börjar.
] Ställe där samtidigt tal slutar.
/ Kort paus (kortare än en halv sekund).
// Paus som är mellan en halv och en sekund lång..
/// Paus som är en sekund lång eller längre.
(5") Tystnad som varar fem sekunder. Man anger längden i sekunder på de tystnader
som överstiger en sekund, om de bedöms vara betydelsefulla.
↑ Stigande intonationskurva.
↓ Fallande intonationskurva.
‒ Avbruten intonationskontur.
Uppsala Egennamn skrivs med stor bokstav, om de inte uppgått i språket som allmänna ord.
JOBBIGT Markerat eller emfatiskt uttal (två eller fler tecken).
o ut härd ligt Stavelseseparerat uttal.
(( )) Otydbart avsnitt.
((alltid)) Tveksam transkription.
((...)) Avbrott i inspelningen eller transkriptionen. fast(st)älla Rekonstruktion av en lexikal enhet som inte uttalats fullt ut (används endast när
förståelsen annars skulle försvåras).
d’e Förekomster av ’syntaktisk fonetik’ mellan ord.
°( )° Avsnitt som uttalas med låg intensitet (t ex viskande).
(SKRATT, HOSTNING, SKRIK,
HARKLING…) Vad gäller skratt som är samtidiga med det sagda, lägger man till en not till det
aktuella avsnittet och anger ”skrattande”.
a: Förlängda vokaler.
n: Förlängda konsonanter.
!? ‘Falska’ frågor (som bara är frågor rent syntaktiskt; pragmatiskt och uttalsmässigt är
de utrop. Ex. ”men varför valde dom mej!?”;)
? Frågor. Gäller även vidhängda yttranden av typen “eller hur?”.
! Utrop.
Kursiv text: Talaren citerar eller härmar ett annat yttrande.
36
Fotnoter: Pragmatiska anteckningar som ger information om vad som försiggår runt talandet
(exempelvis ”tittar på sin klocka”, ”skakar på huvudet”). Dessa ger ofta information
som är väsentlig för att korrekt tolka yttranden.
37
Appendix II Transkription av den tv-sända gudstjänsten från domkyrkan i Lund vilken sändes i SVT2 17 september, 2004 klockan 10.00 Deltagare: Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD), Man 2 (M2), Kvinna (K),
Kvinna 2(K2), Kvinna 3 (K3).
001 L: i faderns å sonens å den helige andes namn / [amen] ///
GD?: [((..))]
002 L: herren vare med er↓ (1,5”)
003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! mellan å Ena sidan
// den värld som är / Guds skimrande gåva till oss↓ //
och å andra sidan↑ // i djävulens och syndens välde! ///
d’e vår mänskliga OCH dessvÄrre alldagliga erfarenhet //
därför se vi fram emot de som s: beskrivs i Psaltaren↑
// skönt reser sig hans heliga berg:↓ // en fröjd för
hela jorden / den store konungens stad // GUD bor i dess
palats↑// han har visat att han är vår tillflykt /// där
och då↑ // som också är här å nu↑ /// e befrielsen ett
faktum↑ // å härligheterna närvarande↓ /// låt oss be↓
(2”)
004 L+GD: barmhärtige Gud↓ / du som e Kristus öppna vägen till
dej↓// och utplånar alla världens synder↓ // ja Herre /
rena mej så bli ja ren / hela mej så bli ja hel // dra
mej till dej så får mitt hjärta ro↓ // amen↓ (2”)
005 B: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger ja på
Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej förlåtna↓ / i
faderns och sonens och den helige andes namn: // amen↓
//
006 L+GD: Gud vår fader / tack för att vägen till dej: /
alltid är öppen genom Jesus Kristus↓ // hjälp oss att
leva i din förlåtelse / stärk vår tro / öka vårt hopp /
och uppleva vår kärlek↓ / amen:↓
[...]
38
007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ // vi tackar
dej för jordens skönhet // för allt spel av färg å form
å toner / som fyller oss med glädje↓ /// för allt stort
å rikt / som du låtit människor frambringa //
forskningens ljus och konstens härlighet↓ // för skönhet
/ glädje / å godhet / som vi får njuta av↓ // öppna Gu:d
// våra sinnen för din närvaro/ i Jesu namn: / [amen↓]
GD: [amen]
[...]
008 K: dagens: ä gammaltestamentliga text // är hämtad från
andra Moseboken de trettiotredje kapitlet /// Mose sa↓
/// låt mej få se din härlighet // Herren svarade // ja
ska låta min höghet och prakt gå förbi dej↓ å ja skall
ropa ut namnet Herren inför dej↓ // ja skall vara nådig
mot den jag vill vara nådig mot↓ // å barmhärtig mot den
jag vill vara barmhärtig mot↓ // han fortsatte // mitt
ansikte kan du inte få se / ty ingen människa kan se mej
å leva↓ // sedan sa Herren // här bredvid mej finns en
plats // ställ dej här på klippan↓ // när min härlighet
går förbi / skall jag ställa dej i en klyfta i berget å
skyla dej me min hand // tills ja har gått förbi↓ // då
skall ja ta bort min hand / å du skall se mej på ryggen
// men mitt ansikte får ingen se↓ /// så lyder herrens
ord // [Gud vi tackar dej]
GD: [Gud vi tackar dej]
[...]
009 L: HÄRLIG: / e jorden↓ // vilka associationer tänker du på
när jag säge så↓? /// minnen↑ / en melodi↑ / sammanhang
där vi har sjungit härlig e jorden↓ // vid en begravning
kanske / en sammanslutning me: / vackert sjungande barn
/// när cd-spelaren eller radion har sjungit en
önskepsalm↓ (2”) MÖJligen kan alla associationer
sammanfattas i ETT ENDA o:rd / nämligen tacksamhet↓ ///
39
härlig e jorden / för andra så: öppnar sej en se:rie
bilder: // ((prunkande)) trägårdar // vidUnderliga
hällvidder // vyer där himmel å hav möts bo(r)ta vid
horisonten // barnets upptäckarglädje // den älskades
blick // ett åldrat ansikte / fyllt av vishet // eller
arkitektur / måleri // teknik / universums oändlighet //
eller mikrokosmos värld↓ // listan kan göras MYCKE
längre↓ /// skönheten tycks flöda ö:ver↓ // de känns
övermäktigt att överhuvudtaget fö(r)söka fånga den i
o:rd // men musiken fortsätter / där orden ta slut↓ (2”)
Överväldigande intryck: /väcker både förUndring / å
frågor /// O så vackert! /// ne men titta så fint! //
hur kan de förhålla sej så↑? (2”) ordningsföljden e ofta
att // upplevelsen kommer först / och eftertanken sedan↓
// förälskelse först / äktenskap sedan↓ / upptäckten
först / analysen sedan↓ // upplevelse / å erfarenheten↓
Estetiken / å Etiken↓ / va de inte de som Mose upplevde?
/// nä Guds härlighet: / gick förbi honom↓ / fanns honom
nära // först Efter de // så fick han budorden↓ (2”) Gud
så:g att allt var gott står det↓ / de va gott / de va
skönt / de va så som Gud ville ha de↓ /// de va /
ljuvligt att SE på // så står det faktist på BIBELNS
första blad där skönheten från allra förste början /
skiner fram↓↑ /// denna sköna värld↓ // denna härliga
jord / vårt kosmos / d’e vår plats // ordet kosmos
hänger faktist samman med ordet kosmetika // Ytans
förändring mot en fulländning // färgkombinationer /
harmoni / uppsättning // ljussättning / fotovinklar /
regi / kyrkorummet å liturgin /// ytan är nämligen inte
oviktig // den kan låta oss ana djup / om de som ligger
/ bakom å bortom / allt de som / vi / tycks se bara //
ytan är själva tilltalet /// skapelsen är: gestaltning /
rörelse / materia ja visst är Gud ande↓ / men Gud är mer
än andlighet och okroppslighet // vi tror nämligen på
skaparen /// Gud finns inte bara / i en verklighet som
tycks overklig för oss // Gud finns här // existensen av
en medeltida katedral /// å årets skörd av alla frukter
40
å blommor /// å mänskliga händer som ha kreerat å
arrangerat allt / så de blir något skönt / tillsammans:
/ så avslöjar de en vilja /// i de yttre i de vanliga i
de ytliga / ta det transcendenta gestalt↓ // Gud säger å
de blir till // så e de↓ // som de konkret uttrycks i
första Moseboken↓ /// d’e därför som Gud blir människa
// ordet blir kött // å tar sin boning bland oss å ni
ser hans härlighet↓ // Johannesevangeliets beskrivning e
inte bara av / Jesu födelse utom hela hans liv på jorden
// bland människor↓ /// gör de möjligt att ana /
härligheten // att se ansiktet inte bara ryggen // Gud
vänder sitt ansikte till oss (2”) å därför blir också
människan kreativ↓ // skapad som han är till GUDS bild å
likhet som e de vackra uttrycket↓ // å visst finner vi
glädjen där kreativiteten får fritt spelrum↓ (3”)
kyrkofadern Augustinus: / sökte lyckan å när han fann
den: så formulerade han hym:n till skönheten sanningen å
godheten↓ / först sent skriver han / kom jag att älska
dej du skönhet så uråldrig å så ung: / sent kom ja att
älska dej // å du var i mej / men ja var Utanför mej å
sökte dej där // vanskaplig stöttade jag mej över de(t)
sköna du skapade // du var hos mej / men ja va inte hos
dej // ja drogs bort från allt de sköna // som inte hade
funnits om du inte hade: / funnits där: // du kallade
mej / du ropade / å genombröt min dövhet // du strålade
du skimrade / å skingrade min blindhet /// din väldoft
spred du / ja andades in / å suckar nu efter dej // ja
fick smeka din godhet // nu hungrar / å törstar jag↓ ///
du rörde vid mej: // å ja upptändes: / av din frid
(4”)denna skönhetens fest↓ // som vi firar i katedralen
är till Guds ära och människors glädje /// i niehundra
år // har människor byggt å förfinat denna domkyrka //
byggmästare / arkitekter / konstnärer / stenmästare /
alla har lagt ned oändlig omsorg i varenda sten /
varenda mosaikbit / varenda detalj / kyrkan ska ju
nämligen va ett rum: / som speglar Guds härlighet /// å
i generationer ha vi beundrat dess skönhet // väl
41
medveten om / att de är som Paulus sa / att vi inte får
föreställa oss de(t) gudomliga som något av guld eller
silver eller ste:n / som något en människa har format
efter sina idéer / å me sin konstfärdighet↓ // men
rummet / det materiella / ytan / låter / oss ana en
gudomlig härlighet / här bor förvisso Gud↓ // å nu ett
par dar överflödar katedralen: / av blommor å grönsaker
i ett möte mellan natur å kultur↓ /// ett crescendo av
färg å form å doft / å mänskliga händer som har
arrangerat å synliggjort de(t) / som redan finns //
nämligen de(t) sköna i de(t) enkla (2”) varför detta
slösande överflöd↓? /// jo därför att de(t) speglar
skapelsens överflödande rikedom↓ // sån e skapelsen /
sån e Gud / skönheten flödar över / härligheten går
inte att stänga in↓ (2”) de berättas att när /
storfursten Vladimir av Kiev / år 988 övergick till
Kristendomen me allt sitt folk / så hade han
dessförinnan skickat ut några delegationer / för att ta
reda saker om olika religioner å trosriktningar //
vilken skulle man ty sej till? /// den första
delegationen kom tillbaka å / sa att dom / i början bara
hade funnit sorg å ingen glädje↓ // den andra kom å /
hade varit med om många gudstjänster / men inte funnit
någon skönhet i dom /// men de tredje // när dom kom
tillbaka från en gudstjänst i ((Hagesofia)) den heliga
vishetens kyrka i Konstantinopel // så sa dom vi visste
inte om vi var i himmelen eller på jorden // ty på
jorden fanns inten sådan syn å inten sådan skönhet // å
vi förmår inte förklara dej↓ // vi kan inte glömma de
skönheten (2”) så långt Mestoskrönikan där detta står //
vi kan inte glömma den skönheten↓ / så ska en gudstjänst
va / så ska en kyrka va / ett sammanhang / där man inte
är en utomförstående betraktare // utan blir indragen i
en upplevelse // då blir de(t) gamla kinesiska uttrycket
besannat på nytt / det man hör glömmer man↓ / det man
ser kommer man ihåg // å de man gör / de man blir
engagerad i / de(t) förstår man↓ // först då / förstår
42
man↓ (2”) skönheten / väcker också engagemang // inte
nödvändigtvis aktivitet men / engagerad inlevelse /// å
så upprättar den relationer // mellan människor↑ / å
mellan gud / å människa↓ /// ibland så a:vslöjar /
spontana uttryck / djupa sanningar↓ // Gud så vacker! /
säger vi↓ / utan att kanske ha vår Herre i tankarna / å
att d’e honom vi riktar oss till↓ /// men visst e de(t)
sant // skönheten / visar ytterst på sin egen källa ///
å när skönheten närmar sej de(t) obeskrivliga // så
byter den ofta namn till härlighet↓ / d’e ett rikare ord
// också när vi talar om Gud↓ /// förr i världen / så
stavades härlighet hå e er er // som i herre! /// alla
o:rd / har en hemvist /// å Herren Gud: e just /
härlighetens: / å skönhetens Gud↓ (2”) härlig e jorden↓
// å härlig är himlen! // skönheten lyser! / ljuder /
doftar å smakar / i vårt kosmos / och i vårt dagliga
liv↓ /// som en GÅVA / till mänskligheten /// men också
som en / påminnelse om något: / som är me:r / något ÄNNU
mer / någon som är större↓ /
[...]
010 M2: låt oss be: / i vår förbön↓ (2”) (HARKLING) Gud // vi
tackar dej för att vi får vara din barn // stora som
små // tack för allt som växer / blommar / och ger
frukt↓ /// tack för alla vackra färger och former /
som fyller oss med glädje // hjälp oss att ta hand om
din skapelse / Gud vi ber dej/
011 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] //
012 K3: Gud / vi ber för alla som lever i krig / eller har
drabbats av katastrofer↓ /// vi ber för alla som
utsätts för våld / å orättvisor // å för dom som
saknar bröd för dagen // särskilt tänker vi på
situationen i Mellanöstern / Irak / och Sudan / vi ber
för dom som har inflytande // hjälp dom att fatta
beslut / som leder till fred och frihet↓ // Gud vi ber
dej //
43
013 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] //
014 K2: Gud i höstens tid ser vi färgerna klarare och känner
dofterna tydligare↓ // ditt är livet också när
sommaren / gått mot sitt slut↓ / men värmen / inom oss
finns kvar // Gud / hjälp oss att använda vår tid väl
/ till glädje å välsignelse för andra å för oss själva
// hjälp oss att leva i dopets livskälla // även de
stunder då livet står oss emot / nu ber vi särskilt
för dem / som sörjer sina när å kära // Gud vi ber dej
015 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] (2”)
016 M2: Gud // tack för din kyrka /// låt den vara ljus å salt
i världen /// Gud // låt vår församling präglas av en
anda // där vi blir öppna att ta emot // där vi blir
villiga att dela tro / hopp / å gemenskap↓ / en plats
för möte / som utstrålar trygghet och glädje↓ /// vi
ber för vårt stift /// och vår biskop Kristina ///
fyll oss med din ande /// så att vi får bli re / bli
redskap för din helande kraft /// Gud vi ber dej //
017 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] //
018 K3: Gud / vi ber för oss själva // för våra familjer //
för våra vänner // gör våra ovänner // för dom vi
möter m glädje // för dom vi drar oss undan↓ // för
dom som ser oss // för dom som längtar efter vår
blick↓ // tänd kärlekens låga // bryt stolthetens
murar // vidga ömhetens synfält denna dag↓ // Gud / vi
ber dej //
019 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] /
020 K3: om allt detta ber vi i vår herre Jesu Kristi namn↓ /
021 M2+K2+K3+GD: [amen↓]
[...]
44