http://www.diva-portal.org

This is the published version of a paper published in Utställningsestetiskt Forum.

Citation for the original published paper (version of record):

Östberg, W. (2015)

Museet som världens mötesplats.

Utställningsestetiskt Forum, (6): http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

Access to the published version may require subscription.

N.B. When citing this work, cite the original published paper.

Permanent link to this version:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-124387

Det väldiga Asian Civilisations Museum iSingapore är inrymt i de gamla kolonialaregeringsbyggnaderna. Den senastetillbyggnaden är en kub som flyter utanpåfasaden till Empress Place Building från 1867.Foto: Asian Civilisations Museum

HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN

MUSEET SOM VÄRLDENS MÖTESPLATSArtifacts and Allegiances. How museums put the nationand the world on displayPeggy LevittUniversity of California Press, 2015

Den amerikanska sociologen Peggy Levitthar besökt museer på fyra kontinenter.Hon belyser i sin nya bok hur museer kanöppna världen för hela mänskligheten –eller nöja sig med en mer endimensionellhyllning till den egna nationen. WilhelmÖstberg har läst boken Artifacts andAllegiances.

Få museer i världen har lika avanceradteknologi och infrastruktur som the Asian Civilisations Museum i Singapore.Fattas bara, Singapore är ju ett av världens mest uppkopplade länder. Menbeträffande innehåll och budskap är det rojak som gäller.

Över en mix av frukt och grönsaker hälls en söt och kryddig sås. Densmaksätter hela anrättningen men låter ändå varje ingrediens få behålla sinegenart. Singapore är kinesiskt, malaysiskt, indiskt och mycket mer, och villse sig som en harmonisk enhet karaktäriserad av konsensus. Det finns hurmånga maträtter som helst där smakerna balanseras med rojak-sås.

The Asian Civilisations Museumjämför sig med en rojak-sås; museetska bidra till att bygga ett harmonisktsamhälle med medborgare som ärmultietniska och mångkulturella men”i hjärtat singaporianer”. Det därsista lämnar inte utrymme förkritiska undersökningar varken avekonomi eller sociala förhållandenutan museet bidrar med just dennationella idyllisering som landetspolitiska ledning önskar. Singaporeaspirerar på att bli ett konstcentrumför Asien men samtidigt är konstensuppgift att bidra till just dennationella identitet som maktenönskar. En tidigare kulturminister,Lee Khoon Choy, stakade utriktningen: ”Tiden med konst förkonstens egen skull är över.Konstnärer bör verka som enintegrerad del i vår ambition att

bygga ett multietniskt, flerspråkigt och mångreligiöst samhälle”. Således,inte det minsta fråga om att politiker bör hålla ”armlängds avstånd” tillkulturinstitutionerna.

Peggy Levitt har besökt museer iSingapore, pratat med museicheferoch intendenter, pedagoger ochkulturpolitiker. I boken Artifacts andAllegiances. How museums put the

LITTERATUR

2015Wilhelm ÖstbergMuseet som världens mötesplatsIngrid MiljandNya frågor till gamla föremålAron AmbrosianiMuseerna och besökarna 2050Stefan BohmanMuseernas utveckling 1965-1990Maria Hirvi-IjäsOut of Time, Out of PlacePia CederholmGenusförbartVaike ForsHur äger museiutställningar rum?

Tidigare LITTERATUR i ARKIV

UtställningsEstetiskt Forum – Sveriges enda tidskrift om muse... http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

1 of 5 2015-12-20 21:39

Singapore har i århundraden varit mötesplatsför influenser från Kina, Indien, Arabiskahalvön, Malaysia, Thailand, Indonesien ochEuropa, något som återspeglas i samlingarnapå the Asian Civilisations Museum.Bronsskulptur från Jina, norra Indien,300-400-talet e.Kr. Foto: Asian CivilisationsMuseum

nation and the world on displayanalyserar hon hur museer iSingapore men också i Qatar,Danmark, Sverige och USAformulerar sig om globalisering,nationen och tidensmigrationsrörelser. Överallt användsmuseer för att påverka medborgarnamen vad de olika museerna bidrarmed skiljer sig tydligt åt mellanländerna.

I Singapore, och också i Qatar,skapas nationella berättelser omden roll länderna vill ha i världen ochmuseerna bidrar aktivt med attgestalta dessa. Man harkosmopolitiska ambitioner, man ärmoderniserande men utan att för

den skull ge utrymme för medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet. IQatars självbild, som man möter den på de många nybyggda och mycketspektakulära museerna, är det som saknas lika intressant som vad manvisar upp, argumenterar Levitt. Inget sägs om klanfejder, massakrer, inrereligiösa och etniska motsättningar, kvinnors roll eller slavhandel. Mellan enidylliserad bild av ett förgånget beduinsamhälle och dagensprestigeuniversitet, al-Jazeera, konstmässor, sportarenor och lyxhotell finnsbara tomrum.

För Museum of Islamic Art byggdes en egen ö, så att inget skulle störa intrycket. Ambitionen var attplacera Doha på kartan över världens mest spektakulära museibyggnader. Museet invigdes 2008och har följts av ytterligare flera stora museisatsningar i Qatar. Foto: Museum of Islamic Art

Levitt skildrar hur idéer om nationen, om det kosmopolitiska och ommigration landar på museer på fyra kontinenter. Boken ger överblicksamtidigt som den närsynt besöker specifika utställningar. Den är flyhäntskriven, en blandning av reportage och diskussion. Noter, bibliografi ochindex upptar en tredjedel av boken och det är en god ordning. Bland demånga och ofta ganska långa noterna döljs en mer akademisk bok där denintresserade kan leta sig vidare mot fördjupande diskussioner, medan densom är ute efter själva storyn läser brödtexten och inte behöver bekymrasig om det akademiska. Praktiskt.

I Qatar och Singapore är det tydligt vilka berättelser om nationen man villskapa och också uppdrar åt museerna att förmedla. Hur ser det då ut iSkandinavien och USA? Hur är samspelet mellan makten och museernadär? Om det i Qatar och Singapore handlar om att göra avtryck i världen,skapa sig en ledande plats, så är det i Skandinavien i stället fråga om attförsöka förstå sin plats i världen. Peggy Levitts granskning visar att det serförvånande olika ut i grannländerna Sverige och Danmark. I Köpenhamn ärde internationella samlingarna styvmoderligt behandlade medan den egnahistorien ges en påkostad och innehållsrik presentation. Det främmandetycks intressant bara om det kan relateras till dansk historia medan man iGöteborg och Stockholm vill vara kosmopolitisk. I Danmark ser författarenutställningar om dansk förhistoria och historia, i Sverige möter hontrafficking och Bollywood. På Historiska museet i Stockholm inleds

UtställningsEstetiskt Forum – Sveriges enda tidskrift om muse... http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

2 of 5 2015-12-20 21:39

utställningen om vår förhistoria med att ”år 1000 fanns ingen svensk nation[…] man såg sig inte som ’svensk’”. I stället förmedlar museet ”en kör avröster” och man letar efter förbindelser bortom de egna gränserna.

Solvagnen, tidig bronsålder, en ikon för Nationalmuseet i Köpenhamn. Presentationen på museet ärpåkostad och innehållsrik, i kontrast till museets etnografiska samlingar som ”känns något övergivnaoch med föga förklarande text”. Foto: Nationalmuseet, Köpenhamn

Stockholm och Göteborg tycks mer likna New York än vad de liknarKöpenhamn. På de förra ställena undersöker man, menar Levitt, aktivt vaden kosmopolitisk värld kunde vara medan man i Danmark vänder sig inåt,mot det egna. Hon påminner om Danmarks historiska förluster (Skåne,Norge, de tyska hertigdömena) som gjorde landet inte bara mycket mindreutan också mer homogent, etniskt danskt. Det spelar säkert roll, men enskandinavisk läsare minns också hur Dansk folkeparti i början av 2000-taletfick inflytande på kulturpolitiken i utbyte mot att man stödde AndersFogh-Rasmussens koalitionsregering. I jämförelse är Sveriges historiamycket mer invandrarnas. Landet har varit en regional stormakt ochpretenderade länge på att vara ett moraliskt samvete i världen; vi har,skriver Levitt, en ”djupt rotad tro att solidaritet inte upphör vidnationsgränsen”. Visst, sedan hon skrev det bevisade åtminstone för en tidflyktingströmmarna till Sverige att vi ville vara en nedfälld vindbrygga iutkanten av ”Fästning Europa”.

Med hundratals producerade filmer per år och en årlig publik på nästan 4 miljarder människor, ärBollywood världens största filmindustri och en gigantisk exportsuccé för Indien. Utställning påVärldskulturmuseet i Göteborg. Foto: Världskulturmuseet, Göteborg

Levitt ställer frågan om man kan uppmärksamma mångfald och etnicitetutan att det leder till uteslutning. Hon svarar själv med exempel från Bostonoch New York att framhävandet av skillnader mycket väl kan vara ett sättatt stärka självkänslan för underprivilegierade grupper– särskilt förstås närde skildrade själva medverkar i museiarbetet. ”Reciprocitet är detavgörande paradigmskiftet.” Men det finns en hake, resonerar hon: USA ärså stort och inflytelserikt att det kosmopolitiska lätt stannar inom den egnanationen. ”För många amerikaner innebär detta att vara global att varaamerikan.” Qatar och Singapore, i kontrast, är helt beroende av omvärldenför att uppfylla sina nationella mål. Därför skapar man en ”självcentreradkosmopolitik” och reserverar den för de egna medborgarna samt deinternationella experter man rekryterar i stort antal, medan migrantarbetare,minoriteter och kritiker stängs ute.

Så här skulle det kunna se ut om man brutalsammanfattar Levittsgenomgång av museer på fyra kontinenter: superflott men auktoritärt iDoha och Singapore, insulärt i Köpenhamn, kosmopolitiskt i Göteborg ochStockholm, eftertänksamt och elegant men inåtvänt i Boston, tvärkulturellt,

UtställningsEstetiskt Forum – Sveriges enda tidskrift om muse... http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

3 of 5 2015-12-20 21:39

öppet och engagerat i New York. I verkligheten är det förstås mernyanserat och motsägelsefullt. Hon låter en dansk museimedarbetaresummera skillnaderna mellan museer i Danmark och Sverige med att detmesta är sig nog ändå ganska så likt mellan länderna, även om det finns”diskursiva åtskillnader”.

Levitt samtalar med museifolk och kulturpolitiker men går aldrig riktigt iclinch med deras visioner utan de får säga ungefär det som står att läsa iavsiktsförklaringarna på de olika museernas hemsidor. Snart sagt varjemuseum påstår att de ska visa sitt material ”på ett nytt sätt” men efter demånga nedslagen på fyra kontinenter tycks allt sig ganska så likt mellanmuseerna. Somliga har förvisso grandiosa resurser och bygger nyamegamuseer medan andra kämpar på med krympande budgetar. Mensynsätt och ambitioner är ganska så igenkännbara mellan museerna.Kanske är det inte så förvånande om man tänker på hur toppchefernacirkulerar med sina respektive ”nya grepp” mellan Boston, Doha, Göteborgoch Singapore. De är kosmopolitiska, välbetalda och redan på väg till nästaanhalt i karriären.

I Doha sitter en av dessa inköpta internationella museiexperter ochfunderar över om han missade något. ”Hur många fler platser i världenkommer att bygga så här många nya museer de närmsta tjugo åren?” Tänkom själva processen att skapa ett museum kunde påverka samhället? Tänkom Doha skulle kunna skapa en ny modell? Radikalare än så blir det inte,och den internationella stjärncuratorn förblir för säkerhets skull anonym.Han riskerade aldrig något med sina funderingar. Det ligger nära till handsatt dra slutsatsen att museerna och museimedarbetarna befäster gränseroch privilegier snarare än förvandlar dessa.

El Museo del Barrio finns på The Museum Mile, New York, och skildrar latinamerikansk och karibiskkonst och hur denna bidragit till nordamerikansk kultur. Museet vill aktivt påverka samhället ochstärka identitet och självkänsla hos spanskspråkiga immigranter. Foto: El Museo Del Barrio

Peggy Levitt återger en episod som illustrerar hur museer kan vara när defungerar som bäst. Här är en mormor på besök på El Museo del Barrio iNew York. Mormodern använder museet för att berätta för sitt barnbarn omderas bakgrund och kultur. Rena drömmen för en museimedarbetare. Såska det gå till! Men sedan vidgar författaren bilden till vad som händer ommuseet har en vidare ambition än att ”bara” berätta om hembygden och detegna sätts i sammanhang med omvärlden. ”I det förra fallet bekräftas de[d.v.s. mormodern och barnbarnet] men förblir isolerade medan i det senareblir de del i ett större helt”. Och, fortsätter hon, ”i en värld där en av sjumänniskor är intern eller internationell migrant, så växer utmaningen attkomma överens, såväl inom nationen som utanför denna, minut för minut”.Museerna kan då inte längre fortsätta med vad man alltid gjort (samla,vårda, visa), argumenterar Levitt, utan de bara måste finna nya vägar föross alla att mötas.

Text: Wilhelm ÖstbergWÖ är docent i socialantropologi.

UtställningsEstetiskt Forum – Sveriges enda tidskrift om muse... http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

4 of 5 2015-12-20 21:39

2015 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2015

UtställningsEstetiskt Forum – Sveriges enda tidskrift om muse... http://ueforum.se/litteratur/15-6littlevitt.html

5 of 5 2015-12-20 21:39