The Footprints of a Gigantic HoundEn komparativ analys av Arthur Conan Doyles roman The Hound of the

Baskervilles och adaptionen ”The Hounds of Baskerville” i BBC:s

TV-serie Sherlock

The Footprints of a Gigantic Hound:

A Comparative Analysis of the Novel The Hound of the Baskervilles by

Arthur Conan Doyle and the Adaptation ”The Hounds of Baskerville” in

the BBC's TV series Sherlock

Francesca Linder

Estetisk-filosofiska fakulteten

Litteraturvetenskap

Litteraturvetenskap 3, 15 hp

Handledare: Sofia Wijkmark

Examinator: Karin Aspenberg

Datum: 2014-06

Sammanfattning

I den här uppsatsen görs en komparativ analys av Arthur Conan Doyles roman The Hound of

the Baskervilles (1902) och adaptionen ”The Hounds of Baskerville” (2012) i BBC:s TV-serie

Sherlock (2010-). Avsikten med analysen är att besvara frågeställningen: Hur har man gått

tillväga i framställandet av berättelsen och karaktärerna i romanen respektive adaptionen?

Analysen berör likheter och skillnader i dels handlingen och kontexten i verken och dels

huvudkaraktärernas personligheter och relation till varandra. Originalverket och adaptionen

diskuteras parallellt. Aspekter som tas i beaktande är bland annat hur det skrivna och det

audiovisuella mediet skiljer sig från varandra, samt hur man i adaptionen refererar till

romanen. Eftersom romanen utspelas vid sekelskiftet 1800-1900 och adaptionen utspelas i

nutid undersöks också hur verken speglar sin samtid.

Abstract

This essay presents a comparative analysis of the novel The Hound of the Baskervilles (1902)

by Arthur Conan Doyle and the adaptation ”The Hounds of Baskerville” (2012) in the BBC's

TV series Sherlock (2010-). The intention with the analysis is to respond to the question at

issue: What courses of action have been used in the portrayal of the story and the characters in

the novel and in the adaptation?

The analysis concerns the similarities and differences in partly the story and context of the

creations, and partly the personalities of the main characters and their relation to each other.

The original writing and the adaptation are discussed in parallel. Aspects taken into

consideration include the differences between the written and the audiovisual media, and in

what ways the adaptation refers to the novel. Since the action of the novel takes place in the

turn 1800-1900, while the action of the adaptation takes place in the present day, the essay

also examines how the creations reflect their contemporaries.

2

Innehåll

1. Inledning............................................................................................4

1.1 Syfte, frågeställning och metod................................................5

1.2 Sherlock Holmes historia..........................................................7

1.3 Teori.............................................................................................9

1.3.1 Intermedialitet..........................................................................9

1.3.2 Adaption.................................................................................10

1.4 Forskningsöversikt....................................................................12

2. Analys................................................................................................14

2.1 Den transformerade berättelsen............................................14

2.2 Holmes och Watson kontra Sherlock och John................24

3. Avslutning....................................................................................35

4. Käll- och litteraturförteckning...............................................39

3

1. Inledning

Simply adapting a novel without changing it is like reheating a meal.1

— Alain Resnais, filmregissör

Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) var läkare i grunden men såg författarskapet som sitt

sanna kall. Under sin tid som student vid Edinburghs universitet hade han dock en

fascinerande lärare i medicin, en viss professor Joseph Bell som för sina elever uppvisade en

stor begåvning i observationsförmåga och slutledningsförmåga. Bara genom att kasta ett öga

på en patient kunde Bell tala om vad personen hade för besvär. När Conan Doyle ett antal år

senare började skriva en detektivroman använde han sin forne lärare som förebild för

huvudkaraktärens skicklighet i att lösa brott. Karaktären döpte han till Sherlock Holmes.2

Med tiden bestämde sig Conan Doyle för att lämna läkaryrket och ägna sig åt skrivandet på

heltid. Han såg sina historiska romaner som sina viktigaste litterära verk, det var för dessa han

ville bli berömd. Hos läsarna var dock intresset för Sherlock Holmes stort, och Conan Doyle

skrev berättelser om honom under fyrtio års tid.3

Sherlock Holmes blev också i allt högre grad ett fenomen som levde vidare även utan

författarens inblandning. Parodier och piratkopior på verken dök upp, och även berättelser

skrivna av personer som använde sig av namnen från Conan Doyles detektivberättelser, men

som annars inte hade något gemensamt med originalhistorierna. Namnet Sherlock Holmes

blev en benämning på skarpsinniga personer i allmänhet. Professor Moriarty blev idealbilden

av en ärkeskurk. Både Conan Doyle och hans forne lärare Joseph Bell mottog brev från

människor som bad om hjälp, då man antog att de två var bra på att lösa mysterier och att de

rentav var verklighetens Sherlock Holmes. Dessutom uppstod med tiden fler och fler

grupperingar av Sherlock Holmes- entusiaster.4

Något som har hjälpt fenomenet att leva vidare är de filmatiseringar, TV-serier,

teaterpjäser och bilder som bygger på Conan Doyles verk. Även om adaptionerna existerar

tack vare originalverken, så är det kanske till stor del dessa senare versioner som håller

1 Alain Resnais, citeras efter Robert Stam. ”Introduction: The Theory and Practice of Adaptation”, Literature and Film: A Guide to the Theory and Practice of Film Adaptation, Robert Stam & Alessandra Raengo (red.), Oxford, Malden & Carlton: Blackwell Publishing, 2005, [2005a], s. 16.

2 Mattias Boström. Från Holmes till Sherlock, Stockholm: Piratförlaget, 2013, s. 12ff, 23f, 30f.3 Boström 2013, s. 79ff.4 Boström 2013, 87, 91f, 103, 156f, 241f.

4

originalverken fortsatt intressanta och gör att nya beundrare av detektiven ständigt

tillkommer. De nya versionerna håller inte bara Sherlock Holmes levande utan utvecklar även

fenomenet.5

Faktum är att några klassiska kännetecken för Sherlock Holmes kommer från senare

adaptioner och inte från originalverken. Den berömda mössan med brätten både fram och bak

är inte något författaren själv beskrivit, utan kommer från konstnären Sidney Paget, som i sina

tidiga illustrationer av berättelserna gjorde sin egen tolkning av Conan Doyles text. Den lika

berömda böjda pipan kommer från pjäsförfattaren och skådespelaren William Gillette, som

ansåg att en rak pipa skulle skymma hans mun på scenen.6

Omkring tusen adaptioner på Conan Doyles skapelse har gjorts, vilket innebär att Sherlock

Holmes är en av tidernas mest filmatiserade karaktärer.7 Hur är det möjligt att en fiktionell

person kan fortsätta intressera människor genom hittills mer än ett århundrade? Varför tröttnar

man inte på att framställa nya versioner av honom? Varför tröttnar man aldrig på att se eller

läsa om honom? Vad är så speciellt med Sherlock Holmes?

När det gäller mig själv läste jag ett par Sherlock Holmes-romaner när jag var barn, och

har sett några av filmatiseringarna. Det var dock för knappt ett år sedan, när en vän

introducerade för mig den senaste, BBC-producerade TV-serien Sherlock (2010-) som min

fascination för fenomenet väcktes på allvar. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kan

föreställa mig Sherlock Holmes på något annat sätt än i skepnaden av skådespelaren Benedict

Cumberbatch, ständigt åtföljd av Martin Freeman som John Watson. Därav ämnet för följande

uppsats, där jag har för avsikt att göra en komparativ analys av Arthur Conan Doyles

originalverk och adaptionen Sherlock.

1.1 Syfte, frågeställning och metod

Studieobjektet i den här uppsatsen är intressant för att adaptionen är relativt outforskad då den

är ny och i skrivande stund ännu inte avslutad. Därför kommer i analysen något större fokus

läggas på adaptionen än på originalverket, även om båda versioner kommer beröras i stor

utsträckning.

Miniserien Sherlock, skapad av Mark Gatiss och Steven Moffat, är en hittills tre säsonger

lång TV-serie, och varje säsong består av tre avsnitt, vart och ett nittio minuter långt. Den

5 Boström 2013, s. 459f.6 Boström 2013, s. 77, 219.7 Jessika Gedin i Babel. SVT, Sverige (sändes 140427).

5

första säsongen kom 2010, andra säsongen 2012 och tredje säsongen 2014. En fjärde säsong

är annonserad till 2016.8

Då både Conan Doyles detektivberättelser och avsnitten i TV-serien är många och

omfångsrika så kommer denna uppsats begränsas till att beröra ett verk av författaren,

nämligen The Hound of the Baskervilles (1902) och ett avsnitt av TV-serien som bygger på

romanen, döpt till ”The Hounds of Baskerville” (2012). Anledningen till att jag valt dessa

verk är att The Hound of the Baskervilles är den kanske mest kända och ofta även nämnd som

den bästa av Sherlock Holmes-berättelserna. Dessutom följer ”The Hounds of Baskerville”

originalet mer tydligt vad gäller handlingen än vissa andra avsnitt. Varje avsnitt av TV-serien

bygger på olika verk av Conan Doyle, vissa följer originalberättelserna mer än andra och

ibland har man hämtat influenser från olika verk i ett och samma avsnitt. I analysen kommer

några andra avsnitt av Sherlock och andra verk av Conan Doyle att nämnas.

Syftet med uppsatsen är att analysera hur handlingen och karaktärerna framställs i de olika

verken. Dels är det intressant att undersöka berättartekniker i det skrivna respektive det

audiovisuella mediet. Och dels ligger fokus på det skrivna och det talade ordet. Jag vill

fördjupa mig i likheter och skillnader mellan romantexten och adaptionsmanuset.

Analysen i uppsatsen delas in i två avsnitt; ett som berör handlingen och ett som berör

karaktärerna (även om handlingen till viss del också syns i avsnittet om karaktärerna).

Originalet och adaptionen diskuteras parallellt. Vad gäller karaktärer koncentreras analysen

till huvudpersonerna, nämligen Sherlock Holmes och John Watson. Karaktärernas relation till

varandra står i fokus, samt hur deras personligheter framställs och med hjälp av vilka metoder

de framställs i roman respektive TV-serie. Även de skådespelare som valts för huvudrollerna i

adaptionen diskuteras. Beträffande handlingen undersöks på vilka sätt den framställs i de

olika verken. Miljö och samhälleliga förhållanden undersöks också, hur samtiden är synlig i

de båda verken och vilken betydelse det får att adaptionens handling är placerad i nutid medan

romanen utspelas omkring sekelskiftet 1800-1900. Frågeställningen är således:

• Hur har man gått tillväga i framställandet av berättelsen och karaktärerna i romanen

respektive adaptionen?

Film- och litteraturforskaren Robert Stam beskriver att transformationen av den skrivna

romanen till en filmatisering innebär att det är osannolikt att en adaption är lik originalet.

8 ”Sherlock”, Internet Movie Database. <http://www.imdb.com/title/tt1475582/?ref_=fn_al_tt_1> (läst 140411).

6

Men, menar Stam, inte bara osannolikt utan också oönskat. Den audiovisuella adaptionen bör

vara annorlunda än det skrivna originalet.9 Något som jag inte har för avsikt att göra i

uppsatsen är att värdera adaptionen i jämförelse med originalverket. Enligt min mening

bygger bestämmandet av vilken version som är ”bäst” i för hög grad på åskådarens subjektiva

åsikter. Däremot vill jag analysera verken utifrån föreställningen att samtidigt som adaptionen

bygger på originalet, så är de också två enskilda, unika alster.

1.2 Sherlock Holmes historia

Den första romanen av Arthur Conan Doyle om Sherlock Holmes utkom 1887. I A Study in

Scarlet kommer en skadad militärläkare, John Watson, hem till England från ett krig i

Afghanistan. Han har inte mycket pengar och söker därför någon att dela lägenhet med.

Genom en gemensam bekant får han kontakt med Sherlock Holmes, en ung man med udda

intressen och stora kunskaper på vitt skilda områden. Snart får Watson veta att Holmes är en

”konsulterande detektiv”; han hjälper polisen att lösa brott. När de två flyttar ihop på 221b

Baker Street i London dröjer det inte länge innan Watson blir Holmes följeslagare i

detektivarbetet. Watson anser att det är orättvist att poliserna på Scotland Yard alltid tar åt sig

äran för Holmes arbete. Därför bestämmer han sig för att själv bli Holmes levnadstecknare

och skriver ner händelserna i sin dagbok. Senare sammanställer han dem i berättelserna vi får

läsa, med sig själv som berättare, för att Holmes ska få ett publikt erkännande för sina

bedrifter.

Sammanlagt skrev Conan Doyle fyra romaner om detektiven: A Study in Scarlet (1887),

The Sign of Four (1890), The Hound of the Baskervilles (1902) och The Valley of Fear (1915).

Han skrev också femtiosex noveller om detektiven som först gavs ut i den engelska tidskriften

The Strand Magazine (som också först gav ut romanerna The Hound of the Baskervilles och

The Valley of Fear i följetongsform) och senare i fem novellsamlingar: The Adventures of

Sherlock Holmes (1892), The Memoirs of Sherlock Holmes (1893), The Return of Sherlock

Holmes (1905), His Last Bow (1917) samt The Case-Book of Sherlock Holmes (1927).10

En mängd filmatiseringar av både romanerna och novellerna har gjorts genom åren. Några

som bör nämnas i högre grad än andra är dels fjorton filmer som gjordes i Hollywood under

1940-talet, med britterna Basil Rathbone i rollen som Holmes och Nigel Bruce som Watson.

9 Robert Stam. Literature Through Film: Realism, Magic and the Art of Adaptation, Oxford, Malden & Carlton: Blackwell Publishing, 2005, [2005b], s. 4.

10 Boström 2013, s. 68, 128f, 179f, 501ff.

7

Dessa filmer var de första filmatiseringar där man gick tillbaka till den viktorianska tiden då

berättelserna skrevs, tidigare hade alla filmatiseringar anpassats till sin samtid. Rathbone och

Bruce spelade sedan även Holmes och Watson i en flera säsonger lång radioteater.11

Vidare kom 1970 den brittiska The Private Life of Sherlock Holmes med Robert Stephens

som Holmes och Colin Blakely som Watson. Även om filmen inte blev någon biosuccé så var

den startskottet för filmer om detektiven som fokuserade mer på Holmes karaktär och

personlighet, än på gåtorna han löste.12

1984-1994 gick den brittiska TV-serien Sherlock Holmes med Jeremy Brett som Holmes

och David Burke som Watson (senare Edward Hardwicke som Watson). Serien byggde mer på

originalhistorierna än några tidigare gjort, man var mycket nogrann med att scenerna och

manus stämde överens med vad som beskrevs i originalberättelserna.13

Hollywoodproduktionen Sherlock Holmes, regisserad av Guy Ritchie med Robert Downey

Jr som Holmes och Jude Law som Watson hade biopremiär 2009. Filmen har redan fått en

uppföljare, Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) och ännu en är inplanerad.14 Dessa

är de i skrivande stund senaste filmerna om Sherlock Holmes som visats på biograferna.

Här följer en kort presentation av verken som står i fokus i den här analysen. Våren 1901

led Arthur Conan Doyle sviter av tyfus som han ådragit sig under boerkriget i Sydafrika. För

att återhämta sig begav han sig till Norfolk tillsammans med sin vän Fletcher Robinson. En

dag talade de två om myter rörande demoniska hundar som sades härja i hedlandskapet, och

kom på att ämnet var utmärkt stoff för en skräckroman. Från början planerade de att skapa

boken tillsammans, men med tiden minskade Robinsons medverkan tills han i slutändan

endast fick ett tack i romanen. Romanen skrevs då Conan Doyle tillfälligt tagit livet av

Holmes i novellen The Final Problem (1893) och innan han återupplivat honom igen i

novellen The Adventure of the Empty House (1903), men han bestämde att historien kunde

utspelas innan detektivens död.15

De flesta Sherlock Holmes-historier utspelas i London, men The Hound of the Baskervilles

utspelas till största delen i grevskapet Devonshire (numera Devon) och närmare bestämt det

glesbefolkade hedlandskapet Dartmoor. En rik man i trakten, Charles Baskerville, drabbas av

en hjärtinfarkt, men vissa misstänker att något annat än en sjukdom ligger bakom hans död.

11 Boström 2013, s. 264-271, 280, 293, 303.12 Boström 2013, s. 377ff.13 Boström 2013, s. 407ff, 422ff.14 Boström 2013, s. 445f, 457.15 Boström 2013, s. 128f.

8

Det går nämligen rykten i trakten om att en stor, demonisk hund förföljer släkten Baskerville,

som även tidigare drabbats av mystiska dödsfall. Charles hittas död utanför sin gård och i

närheten av kroppen ses spåren av en hund. Nu är man orolig för Charles brorson och

arvtagare Henry som befunnit sig utomlands men återvänder hem för att bosätta sig i

Baskerville Hall. Sherlock Holmes och Dr. Watson får i uppdrag att vaka över Henry och se

till att han inte kommer till skada, samtidigt som de utreder om Charles Baskerville blev

mördad.

I adaptionen ”The Hounds of Baskerville” i Sherlock är Henry son till den mördade

mannen, och han söker upp Sherlock och John för att be dem utreda faderns död. Han gör det

för att han som barn såg sin far bli dödad av en onaturligt stor hund. Men ingen tror honom,

alla är övertygade om att traumat det innebar när hans far dog gjort sonen psykiskt sjuk. Han

vill nu med hjälp av detektiven bevisa att han inte är galen och att det han berättat är sant.

Medan originalhistorierna av Conan Doyle utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av

1900-talet, så är handlingen i Sherlock liksom i de tidigaste adaptionerna av verken förflyttad

till sin samtid. Sherlock Holmes och John Watson bor i nutidens London och Dartmoor är en

turistattraherande nationalpark där även militären utför en del aktiviteter.

1.3 Teori

1.3.1 Intermedialitet

Beteckningen intermedialitet går ut på att det finns ett samband mellan olika medier och att de

ofta samverkar med varandra. Grunden för intermedial forskning är att de gränsdragningar

som görs mellan olika medier sällan stämmer. Exempelvis är ord, bild och ljud inte helt skilda

från varandra; ett medium innehåller oftast spår från andra medier. Tidigare har området

kallats ”interartiella studier”, men det ses numera som ett för begränsat område eftersom ”art”

innebär att studierna bara omfattar konstformer, vilka också kan vara svårdefinierade. Därför

ses ”intermedialitet” som en bättre term eftersom det innefattar all form av media. Även detta

ord är smått problematiskt eftersom det inte är helt tydligt vad ett medium är för något.16

Intermedialitetsforskaren Hans Lund ger en beskrivning av medium och intermedialitet

utifrån medieforskaren Jürgen E. Müllers syn på begreppen: ”Medium, medietext eller

medieprodukt står [...] för formgivna musikaliska, visuella eller verbala talakter,

16 Hans Lund. ”Medier i samspel”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), 1:3, Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 11ff.

9

uttrycksformer som kommunicerar meddelanden oavsett grad av estetisk avsikt och lödighet.

Intermedialitet betecknar därmed enligt Müller samband och samverkan mellan olika

medietexter eller medieprodukter.”17

Studier av relationen mellan exempelvis målningar och litteratur har gjorts under många

århundraden, startpunkten var konkurrensen mellan olika konstformer på 1500-talet. Fokus

har i historien legat på att se samband och skillnader mellan konstarter genom att jämföra

form och innehåll. Ibland har man sökt efter generella drag mellan konstarter och ibland har

man betraktat enskilda verk. Från 1970-talet har det interartiella området växt fram, vilket inte

begränsar studierna till jämförelser mellan konstverk. Där används även strukturalism,

hermeneutik och semiotik i undersökningarna av konstformernas relationer. Det intermediala

forskningsområdet har uppmärksammats under 2000-talet. Numera har studierna expanderats

till att inte bara omfatta traditionella konstformer som musik, litteratur och bilder, utan också

exempelvis reklam, mode och fotojournalism.18

Vidare kan de intermediala relationerna delas in i tre huvudgrupper. ”Kombinerade”

medier är exempelvis en reklambild (där text och bild samexisterar) eller en tidningsartikel

med en bild till (där bild och text refererar till varandra). ”Integrerade” medier är exempelvis

kalligrafi och bildskrift (där två medier, bild och skrift, måste hänga ihop för att verket ska få

sin mening). Den tredje gruppen är ”transformerade” medier. Då refererar medier till,

representerar eller gör en tolkning av andra medier. Ett exempel på transformation är när en

film görs som bygger på en roman, eller vice versa.19 Ämnet för den här uppsatsen berör en

transformation, nämligen ett TV-serieavsnitt som bygger på en roman.

1.3.2 Adaption

Processen där ett verk transformeras till ett annat medium har benämningen ”adaption”. Även

versionen som är baserad på originalverket kan kallas för ”en adaption”.20 Efter att ha sett en

film som är baserad på en roman så är få diskussionsområden så vanliga som det att tittaren är

väldigt benägen att kommentera hur lyckad filmen är jämförd med originalet, påpekar Brian

McFarlane. Litteratur har filmatiserats i stort sett så länge som filmmediet funnits.21

17 Lund 2012, s. 19.18 Lund 2012, s. 14-19.19 Lund 2012, s. 19f.20 Stam, 2005a, s. 1.21 Brian McFarlane. Novel To Film: An Introduction to the Theory of Adaptation, Oxford: Clarendon Press,

1996, s. 3.

10

Mycket av det som utförts på forskningsområdet berör adaptioner från skönlitteratur till

film, men teorierna går även att tillämpa på studier av adaptioner från skönlitteratur till

exempelvis en TV-serie.

Robert Stam presenterar olika perspektiv på adaptionsområdet. Ett sätt är att se

originalverket och adaptioner som tvillingar. Ett annat sätt är att se adaptionen som en

”parasit” på originalet. Det går också att se de två versionerna som beroende av varandra,

genom att adaptionen existerar tack vare originalet, medan originalet eventuellt blir

ihågkommet tack vare adaptionen. Adaptioner av litteratur till audiovisuella medier har

genom historien fått kritik för att vara otrogna eller göra våld på originalet. Stam anser att

istället för att fixera sig vid hur bra en adaption är, vilket beror på subjektiva åsikter, så bör

man istället intressera sig för att analysera adaptioner.22

De strukturalistiska, poststrukturalistiska och dekonstruktivistiska traditionerna bryter

också ner de fientliga synerna på en adaption, påpekar Stam. Enligt Julia Kristeva som

myntade begreppet ”intertextualitet” är alla texter (och därmed även filmmanus) tätt knutna

till och beroende av varandra. Jacques Derrida menade att det är kopior (eller adaptioner) som

skapar originalet, eftersom beteckningen ”original” förlorar sin betydelse om det inte finns

några kopior. Michail Bakhtin ansåg att mänskligheten grundas i språkbruket och dialoger,

inte bara mellan personer utan även exempelvis mellan sociala företeelser, och mellan

historiska och dagens aktörer.23

Litteraturforskaren Malgorzata Marciniak menar att det är ett risktagande för filmskapare

att göra en adaption av en bästsäljande roman. Så varför tar sig en regissör an arbetet att

filmatisera en bästsäljare, och varför går en skeptisk läsare och ser filmen på bio? Enligt

Marciniak är visserligen filmskaparen medveten om risken att få kritik och därmed också gå

med ekonomisk förlust på grund av hur man omvandlar ett populärt verk. Och läsaren är

medveten om risken att filmen inte stämmer överens med ens egen vision av det litterära

verket. Riskerna överträffas dock av viljan från filmskaparen att kunna tillföra nya aspekter av

verket, och läsarens intresse för att få återuppleva ett älskat verk. Dessutom ges nya

perspektiv på verket i och med att filmmediet tillför exempelvis bild och ljud, som kan göra

att verket får en ny mening för oss. 24

22 Stam 2005a, s. 1ff.23 Stam 2005a, s. 8f.24 Malgorzata Marciniak. ”The Appeal of Literature-to-Film Adaptation”, Lingua ac Communitas, Poznań, årg

17, 2007, <http://www.lingua.amu.edu.pl/Lingua_17/lin-5.pdf> (läst 140405), s. 61ff.

11

1.4 Forskningsöversikt

Vad gäller tidigare forskning finns det en uppsjö av böcker, artiklar och uppsatser som berör

adaptioner av Conan Doyles verk till filmer och tv-serier. Det finns guider som presenterar en

övergripande guide över filmatiseringar och tv-serier som gjorts genom åren, eller studier som

fokuserar på en specifik adaption. Vidare finns analyser som berör en viss skådespelares

tolkning av Sherlock Holmes, eller hur en viss karaktär framställs i olika adaptioner. En del

studier undersöker hur fenomenet Sherlock Holmes fortsätter intressera människor genom de

adaptioner som görs. Nedan presenteras forskning som är förknippad med och ses som

relevant för ämnet i den här uppsatsen. I synnerhet läggs därför fokus på artiklar som berör

TV-serien Sherlock. En mer utförlig presentation av artiklarna är integrerad i analysen.

I antologin Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations (2012)

diskuteras varför Sherlock Holmes ständigt fortsätter attrahera nya läsare och tittare. Här finns

artiklar samlade som utifrån olika infallsvinklar behandlar nya verk baserade på Conan

Doyles berättelser. Främst ligger fokus i artiklarna på adaptionerna Sherlock Holmes och

Sherlock Holmes: A Game of Shadows regisserade av Guy Ritchie, samt Mark Gatiss och

Steven Moffats TV-serie Sherlock.

Lynette Porter inleder antologin med att beskriva att detektiven är ytterst aktuell nu i och

med Sherlock, den amerikanska TV-serien Elementary som utspelas i nutidens USA och där

John Watson förvandlats till Joan Watson, samt Guy Ritchies filmer som utspelas under

viktoriansk tid men med mer framträdande drag av action än originalberättelserna. Inte bara

filmer och TV-serier bibehåller detektivens popularitet utan även dataspel och rollspel. Porter

menar att alla olika versioner av originalverken ligger till grund för många undersökningar.25

Några av artiklarna är särskilt användbara för min analys. Carlen Lavigne diskuterar i sin

artikel ”The Noble Bachelor and the Crooked Man: Subtext and Sexuality in the BBC's

Sherlock” karaktärernas sexualitet i Sherlock. I den här uppsatsen kommer artikeln vara

relevant i analysen av huvudkaraktärernas relation till varandra i roman respektive TV-serie.

För analysen av karaktärernas personlighet är April Toadvines ”The Watson Effect:

Civilizing the Sociopath” intressant. Toadvine lägger fokus på karaktären John Watsons

personlighetsdrag, och vad han tillför berättelserna om Sherlock Holmes.

Francesca M. Marinaro och Kayley Thomas har i ”'Don't Make People Into Heroes, John':

25 Lynette Porter. ”Introduction: In Search of the Real Sherlock Holmes”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 2ff, 10.

12

(Re/De)Constructing the Detective as Hero” för avsikt att definiera om Sherlock Holmes är en

hjälte eller inte. Även här diskuterar man Johns inverkan på Sherlock, men framför allt ligger

fokus på Sherlocks personlighet. Därför är denna artikel intressant för karaktärsanalysen.

Rhonda Harris Taylor undersöker i ”The 'Great Game' of Information: The BBC's Digital

Native” hur Sherlock Holmes i Sherlock på flera sätt är ett barn av den ”digitala tidsålder” han

lever i, till skillnad från Conan Doyles originalskapelse. Artikelförfattaren undersöker hur

karaktärerna använder sig av högteknologi i adaptionen. Men hon diskuterar också Sherlocks

hjärna som ett digitalt inslag, då han ”scannar” och analyserar människor, nästan som om hans

hjärna vore en dator. Artikeln är främst relevant för analysen för att den presenterar många

detaljer i TV-serien som anknyter till sin samtid.

Även Svetlana Bochman har skrivit en artikel som berör hur den teknologiska tidsåldern är

synlig i Sherlock. ”Detecting the technocratic detective” fokuserar främst på vilka

teknologiska hjälpmedel Sherlock använder för att lösa brott.

En annan antologi som i skrivande stund är relativt nyutgiven är Sherlock Holmes and

Conan Doyle: Multi-Media Afterlives (2013). Här finns artiklar samlade som till viss del

behandlar originalverken och författaren, men framför allt hur fenomenet Sherlock Holmes

levt vidare genom senare tolkningar i form av filmer, TV-serier, dataspel och reklam.

Antologin kommer inte användas som referens i min analys, då artiklarna inte är tillräckligt

anknutna till ämnet för den här uppsatsen. Den är dock värd att vara medveten om eftersom

den utgör en omfattande del av forskningen kring Sherlock.

Benjamin F. Fisher avhandlar i en artikel, ”The Hound of the Baskervilles 100 Years After

– A Review Essay” (2004), vad som hänt på forskningsområdet sedan The Hound of the

Baskervilles först gavs ut. Han diskuterar studier som gjorts av romanen, analyserande förord

i olika utgåvor av romanen, samt vissa ändringar som gjorts av författaren i olika utgåvor.

Många studier rör de gotiska inslagen och psykologiska drag i romanen. Annat som

undersökts är Conan Doyles eventuella strävan efter att vara tydlig med att romanen ska ses

som fiktion, exempelvis genom att ortsnamn som i första utgåvan var autentiska senare

ändrats till fiktiva namn. Andra studier riktas mot det textuella, bland annat analyseras

poetiska inslag i texten och att varje ord i texten är betydelsefullt och har en mening. Fishers

artikel är ingen utförlig analys, men de aspekter som tas upp är av intresse att ha i åtanke i en

analys av romanen.

Jag har även haft nytta av svenske Mattias Boströms populärhistoriska Från Holmes till

13

Sherlock (2013). Boken är till stor del en biografi över Arthur Conan Doyles liv och hans

relation till sin litterära skapelse Sherlock Holmes. Vidare ges en presentation av människor

som på vita duken, på TV, på teaterscenen och i radio hållit detektiven levande fram till idag.

Boström talar även om ett antal ”vanliga” människor som är intresserade av karaktären, och

vikten av dessa beundrare för att ett verk ska kunna fortleva. Några djupare analyser av de

olika film- och TV-versioner som finns av Conan Doyles verk har inte Boström gjort. Men

boken ger en övergripande bild över vad som hänt kring karaktären Sherlock Holmes och på

adaptionsfältet under de år som gått från den första romanens A Study in Scarlet tillkomst till

sändningen av den senaste säsongen av Sherlock.

2. Analys

2.1 Den transformerade berättelsen

You may marry him, or murder, or do what you like with him.26

— Sir Arthur Conan Doyle, 1901

Ovanstående citat är hämtat ur ett telegram som Arthur Conan Doyle skickade till

pjäsförfattaren William Gillette, som svar på dennes förfrågan om han i sin teaterpjäs fick

tillåtelse att gifta bort Sherlock Holmes. En av manusförfattarna till Sherlock, Steven Moffat,

menar att adaptionsskaparna måste få ta sig friheten att förändra originalet. Särskilt som

författaren själv en gång i tiden gav sin tillåtelse att göra olika förändringar i en adaption. Men

Moffat anser dock att han och den andre manusförfattaren, Mark Gatiss, är trogna andan i

originalverken.27

Forskaren i filmvetenskap Erik Hedling påpekar i en artikel om romaner som filmatiserats

att alla tolkar en roman olika på grund av kognitiva mekanismer: det är individuellt och står

varje enskild tolkare fritt hur man föreställer sig karaktärer, miljö och vilka element man

tycker bäst om i en roman. Det är inte troligt att adaptionsskaparens tolkning av romanen är

likadan som vår egen, därför är det inte heller säkert att vi blir nöjda med adaptionen. Därav

kommer det vedertagna uttrycket ”boken var bättre än filmen”. Men Hedling anser vidare att

26 Arthur Conan Doyle, citeras efter Steven Moffat i en intervju av Stuart Jeffries. ”There is a clue everybody's missed': Sherlock writer Steven Moffat interviewed”, The Guardian, 20.1.2012, <http://www.theguardian.com/tv-and-radio/2012/jan/20/steven-moffat-sherlock-doctor-who> (läst 140502).

27 Steven Moffat intervjuad av Jeffries 2012.

14

det är viktigt att göra nya tolkningar av klassiska berättelser för att de ska kunna leva vidare.28

Adaptionen i Sherlock har fått titeln ”The Hounds of Baskerville”, vilket skiljer sig något

från romanens titel, The Hound of the Baskervilles. Vad romantiteln syftar på blir tydligt i

handlingen: som tidigare nämnts talas om en legend i trakten där historien utspelar sig som

gäller att släkten Baskerville är förföljd av en spökhund, och Charles Baskervilles död får

diskussionen att ta fart igen. Är hunden myt eller verklighet?

I Sherlock-avsnittet går titeln däremot att tolka på flera sätt. Någon person som heter

Baskerville finns inte här och legenden rör inte specifikt en släkt utan är anknuten till trakten i

allmänhet. Namnet Baskerville syftar på ett biologiskt forskningscenter som militären har på

Dartmoor. Gåtfullheten kring Baskerville ligger till grund för myten i trakten om att man

genmanipulerar djur på centret, varav en muterad hund rymt eller släppts lös.

Ortsbefolkningen använder sig sedan av myten för att locka turister till platsen. Vilka

hundarna (plural, till skillnad från den enda hunden i romanens titel) i titeln är, är däremot mer

osäkert.

I svenskan har vi bara ordet ”hund”, medan engelskan rymmer orden ”dog” och ”hound”.

Engelska är liksom bland annat svenska, tyska och holländska ett germanskt språk, och ordet

”hound” är släkt med det holländska ”hond”, tyska ”hund” och därmed också det svenska

”hund”. Men medan vårt ”hund” är ett samlingsnamn för djurarten hundar i allmänhet, har det

engelska ordet ”hound” en något annan betydelse. Dels är ordet en benämning på speciella

hundraser som används för jakt, framför allt sådana med en förmåga att spåra ett byte med

hjälp av sitt luktsinne. Och dels är ordet en definition på en ihärdigt sökande person .29

Om man utgår från den engelska definitionen på ”hound” så skulle å ena sidan hundarna i

titeln på Sherlock-avsnittet kunna syfta på myten om de muterade djuren på forskningscentret.

Men å andra sidan finns i verkligheten inga muterade hundar där, åtminstone inte som vi får

se. Därför skulle ”hundarna” även kunna syfta på människorna som arbetar på Baskerville, det

vill säga forskare som ihärdigt söker efter svaret på någonting.

Att just ordet ”hound” används istället för ”dog” får en djupare mening i såväl adaption

som originalberättelse. I romanen används ordet för att benämna en speciell jakthund, som

med hjälp av sitt luktsinne spårar sitt byte. Bytet är medlemmar av familjen Baskerville. (När

man då översätter Conan Doyles titel till svenska Baskervilles hund förlorar titeln något av sin

28 Erik Hedling. ”Roman blir film”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 229ff.

29 ”hound”, Oxford Dictionaries. <http://www.oxforddictionaries.com/definition/english/hound> (läst 140505).

15

innebörd. Titeln syftar inte på vilken hund som helst.) Ordvalets betydelse förstärks i

adaptionen då Sherlock vid ett tillfälle frågar Henry, mannen som sökt upp honom för att reda

ut mysteriet kring sin fars död, varför han hela tiden använder ordet ”hound” när han talar om

händelsen då fadern dog? Vidare säger han att det var på grund av ordvalet han åtog sig fallet.

När Sherlock sedan löser mysteriet kommer han fram till att ”hound” inte alls är en referens

till ett djur. I själva verket är det en benämning på ett forskningsexperiment kallat H.O.U.N.D.

Gemensamt för verken är att den verkliga, fysiska hunden existerar, men den är egentligen

oskyldig. I romanen är det en mördare som föder upp en ovanligt stor hund, som han sedan

släpper lös på heden. Hunden skrämmer därpå Charles Baskerville och orsakar en hjärtattack,

då han tror att han ser den demoniska mördarhund som förföljer hans släkt. I adaptionen är det

ett värdshuspar som i hemlighet släpper lös sin hund på heden för att locka turister till orten.

Robert Stam menar att det inte går att skilja adaptionsteoretisk historia från historia

överlag. När man analyserar kulturella verk så bör forskaren ha tidpunkten för alstrets

tillblivelse i åtanke och se till samband mellan verket och historiska händelser.30 Enligt Erik

Hedling är det dessutom viktigt att göra adaptioner som är anpassade till samtiden för att

tillföra originalet nya tolkningsalternativ.31

Den historiska aspekten är särskilt intressant att ha i åtanke i denna analys eftersom

originalverket utspelas i sin samtid, liksom adaptionen i sin.

Mordgåtan är ett exempel på hur berättelsen är anknuten till sin samtid i såväl romanen

som adaptionen. I en artikel om The Hound of the Baskervilles beskriver Benjamin F. Fisher

att det under den senviktorianska tiden då romanen skrevs var vanligt med grubblerier kring

släktdrag, identitet och familjehemligheter.32 Detta går att se på två sätt i berättelsen. Dels

genom legenden som tidigare nämnts är anknuten till familjen Baskerville. Dels genom att

mördaren som kallar sig Stapleton i själva verket heter Rodger Baskerville och är en dittills

okänd brorson till Charles Baskerville. Han har orsakat sin farbrors död och försöker också

mörda sin kusin Henry Baskerville, för att därigenom själv ärva familjegodset och släktens

förmögenhet. Sherlock Holmes löser mysteriet då han besöker Baskerville Hall och får syn på

ett porträtt av en anfader till Henry, som bortsett från hårlängd är mycket lik Stapleton, varpå

30 Stam 2005b, s. 16.31 Hedling 2012, s. 232.32 Benjamin F. Fisher. ”The Hound of the Baskervilles 100 Years After: A Review Essay”, English Literature in

Transition 1880-1920, Greensboro, årg 47, 2004:2, <https://login.bibproxy.kau.se:8443/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=edsgao&AN=edsgcl.113138559&lang=sv&site=eds-live> (läst 140410), s. 182.

16

Holmes utbrister: ”The fellow is a Baskerville – that is evident.”33

I adaptionen berör mordgåtan istället sådant som är ämne för vissa av dagens

samhällsdebatter, nämligen biologiska experiment. Ett forskningsprojekt (H.O.U.N.D.) med

en drog som är tänkt att användas i biologisk krigföring går snett varpå man avslutar

experimentet. En man fortsätter i hemlighet på egen hand med experimentet men blir upptäckt

av Henrys far, som han då mördar. Henry blir vittne till mordet, men eftersom han är ett litet

barn förvränger han sitt minne av vad som hände hans far för att kunna hantera händelsen. I

det konstruerade minnet ser han en stor hund som sliter fadern i stycken, vilket beror på att

mördaren bar en tröja med trycket av en hund samt ordet H.O.U.N.D.

Förutom att motivet till mordet är anknutet till samtiden i såväl original som adaption, kan

man också se att motiven liknar varandra så sett att girighet ligger till grund för båda morden.

I romanen strävar mördaren efter att ärva en förmögenhet, i TV-serien vill mördaren lyckas

med experimentet som antagligen skulle leda till ekonomisk vinning.

Fisher diskuterar också kring psykologi och symbolism i romanen, komponenter som var

vanliga hos författare kring tiden för verkets tillblivelse. Han nämner att de psykologiska

dragen exempelvis syns när Watsons ”hjärta och själ” påverkas av händelserna som utspelas,

samt när Holmes analyserar hur andra personers medvetanden fungerar. Vidare beskriver

Fisher att det vidsträckta hedlandskapet skulle kunna vara en symbol för livet.34 Utöver vad

Fisher tar upp så går det även att se en interaktion mellan de psykologiska och symboliska

delarna i romanen. När Watson ska gå och lägga sig första kvällen han befinner sig i

Baskerville Hall för att övervaka Henry, tittar han ut genom fönstret:

It opened upon the grassy space which lay in front of the hall door. Beyond, two copses of treesmoaned and swung in a rising wind. A half moon broke through the rifts of racing clouds. In itscold light I saw beyond the trees a broken fringe of rocks, and the long, low curve of themelancholy moor.35

Vinden i träden och det kalla månljuset kan tolkas som symbolik för Watsons oroliga

sinnesstämning, eller som en taktik för att förstärka obehagskänslan hos läsaren inför

situationen som karaktärerna befinner sig i. Det är uppenbart att miljön och vädret går att

jämföra med känslorna hos karaktärerna, till skillnad från om Watson hade blickat ut över ett

soligt och vindstilla landskap. Strax innan har även Henry anmärkt: ”My word, it isn't a very

33 Arthur Conan Doyle. The Complete Sherlock Holmes: The Hound of the Baskervilles, 2013 [1902], <http://sherlock-holm.es/> (läst 140403), s. 646.

34 Fisher 2004, s. 186ff.35 Conan Doyle 2013 [1902], s. 612.

17

cheerful place”36 som för att förtydliga obehaget både inför situationen och platsen. Att

Watson dessutom beskriver heden som ”melankolisk” stärker parallellen mellan karaktärernas

känslor och naturen.

Stam påpekar att adaptioner har möjlighet att utvecklas i och med den ”digitala

revolutionen”. Nu för tiden kan filmskapare digitalt bygga upp avancerade miljöer som

tidigare varit omöjligt eller åtminstone betydligt svårare och dyrare att göra fysiska

konstruktioner av. Man kan till och med skapa helt digitala karaktärer.37 I den här adaptionen

används inte naturen eller vädret som symbolik, istället används andra metoder för att stärka

obehagskänslan i handlingen. Delvis används klassiska filmiska metoder som att låta

skrämmande scener på heden utspelas under natten, med besynnerliga ljud (en skällande räv)

och spänningsladdad musik. Men även modernare hjälpmedel används, exempelvis är hunden

i en scen digitalt tillverkad; stor, muskulös och med lysande, röda ögon för att göra den mer

skrämmande ur karaktärernas synvinkel.

The Hound of the Baskervilles är utöver en detektivroman också en skräckberättelse.

Skräckfaktorerna framställs på olika sätt i romanen och adaptionen. I romanen väcker rädslan

hos karaktärerna och det otrevliga vädret en obehagskänsla hos läsaren. En tydligare

skräckrelaterad detalj är dimman som sveper in över heden lagom till den avgörande

uppgörelsen mellan Sherlock Holmes och mördaren. Holmes och Watson planerar att avslöja

mördaren just som han släpper lös sin hund för att döda Henry Baskerville. Men dimman gör

att de två är nära att förlora Henry ur sikte och därmed riskera att han dör och att mördaren

kommer undan. Det återkommande ljudet av en ylande hund på heden är en annan faktor som

höjer romanens status som skräckberättelse. Den skrämmande känslan i berättelsen

intensifieras när ytterligare en person hittas död, efter att Holmes och Watson först hört

hundylandet blandat med skrik från en människa. Och slutligen får huvudkaraktärerna också

se hunden, varpå Watson blir förlamad av skräck:

I sprang to my feet, my inert hand grasping my pistol, my mind paralyzed by the dreadfulshape which had sprung out upon us from the shadows of the fog. A hound it was, an enormouscoal-black hound, but not such a hound as mortal eyes have ever seen. Fire burst from its openmouth, its eyes glowed with a smouldering glare, its muzzle and hackles and dewlap wereoutlined in flickering flame. Never in the delirious dream of a disordered brain could anythingmore savage, more apalling, more hellish be conceived than that dark form and savage facewhich broke upon us out of the wall of fog.38

36 Conan Doyle 2013 [1902], s. 612.37 Stam 2005a, s. 11ff.38 Conan Doyle 2013 [1902], s. 651.

18

Medan en roman är vad Stam beskriver som ett enspårigt medium, som alltså bara består av

ord, så är filmen eller TV-serien ett flerspårigt medium som förutom ord även består av musik

och olika former av ljud samt rörliga bilder.39 I ”The Hounds of Baskerville” används i hög

grad filmiska metoder som ljud- och ljuseffekter för att göra avsnittet till en skräckberättelse. I

en scen blir John inlåst i ett stort laboratorium på Baskerville. När dörren låsts slås ett starkt

vitt ljus på och ett larm på hög volym ljuder, vilket desorienterar John. Sedan slås larmet och

ljuset av och ett rött ljus fyller rummet istället. Spänningshöjande musik hörs, och plötsligt

också ett djuriskt morrande. På samma sätt görs också de psykologiska inslagen mer

skrämmande än i romanen. Henry får ofta minnesbilder från natten då hans far dog och han

själv traumatiserades. I vissa scener ses Henry sittandes i sitt hus, han är ensam och det är tyst

omkring honom. Plötsligt ändras scenen och en annan bild visas under ett ögonblick, med rött

ljus, en skrikande man och ett morrande djur som sliter i mannen. Därpå ses återigen den

lidande Henry, ensam i sitt hus. Växlingen från en stillsam scen till en våldsam scen med höga

ljudeffekter ger en ”hoppa till”-effekt i skräckfilmsstil.

För att återgå till utdraget ur romanen där Watson ser hunden, så är det trots att det bara

består av ord även ett exempel på att även det skrivna mediet innehåller spår av andra medier.

Hans Lund redogör för ”ekfras”, en beteckning som rör skildringar, framför allt i skönlitterära

sammanhang, som syftar till att läsaren i huvudet ska kunna ”se” det som berättas. Lund

menar att ekfrasen kan vara ett sätt från författarens sida att förtydliga något abstrakt. Och för

läsarens del är ekfraser till fördel för att kunna göra en så tydlig tolkning av texten som

möjligt.40 I exemplet från The Hound of the Baskervilles beskrivs i stil med ett filmmanus hur

Watson kommer på fötter och greppar sin pistol. Därefter skildras hunden, som måste

förklaras ingående eftersom den inte går att jämföra med en vanlig hund. Genom att beskriva

den som enorm, kolsvart, med eld som väller fram ur munnen och glödande ögon, ges läsaren

möjligheten att se en tydligare bild av hunden framför sig än om den exempelvis bara skulle

beskrivas som en onaturligt stor och skrämmande hund.

Rhonda Harris Taylor presenterar i sin artikel att den teknologiska tidsåldern spelar olika

roller i TV-serien. Dels genom det sceniska framställandet av berättelsen, men också i själva

handlingen. Sherlock-skaparna avsåg enligt Harris Taylor att göra detektiven till ett ”barn av

sin tid”, liksom original-Holmes var modern på tiden för romanens tillkomst. De teknologiska

39 Stam 2005b, s. 4.40 Hans Lund, ”Litterär ekfras”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), 1:3, Lund:

Studentlitteratur, 2012, s. 183ff.

19

elementen är synliga bland annat genom att Sherlock har en webbsida, och John har en blogg.

Användandet av mobiltelefoner är omfattande för att skicka sms och för att söka information.

Sherlock listar ut lösenord till datorer och stjäl id-handlingar av personer i sin omgivning för

att få tillträde till ställen där han egentligen inte är berättigad att befinna sig, även detta

anknutet till den digitala tidsåldern. I ”The Hounds of Baskerville” använder han sin brors

identitetshandlingar för att få inträde till forskningscentret. Vid ett annat tillfälle hackar han

sig in i en majors dator för att få tillgång till uppgifter om projektet H.O.U.N.D.41

Eftersom Sherlock utspelas i nutid har många detaljer i handlingen anpassats därefter.

Delvis de teknologiska element som Harris Taylor presenterar, men även en mängd andra

komponenter i handlingen som moderniserar berättelsen och samtidigt refererar till romanen.

Vissa platser har moderniserats. Baskerville är i romanen en mytomspunnen familj, i

adaptionen ett mytomspunnet forskningscenter istället. ”Grimpen Mire” är i The Hound of the

Baskervilles en livsfarlig sankmark på den glesbefolkade heden där mördaren går sitt öde till

mötes då han försöker smita från Holmes och Watson. Nu för tiden är inte Dartmoor en

glesbygd längre utan en turistattraherande nationalpark. I ”The Hounds of Baskerville” har

därför sankmarken förvandlats till ”Grimpen Minefield”, ett minfält som är förbundet med

militärens övningar på området (även i verkligheten utför militären övningar i trakten).

Mördaren springer ut på fältet och kliver på en mina i ett försök att smita från Sherlock och

John. I romanen drunknar mördaren, i adaptionen exploderar han; i båda versionerna

försvinner hans kropp.

Hunden i romanen är en ovanligt stor men vanlig hund, som mördaren målat tänderna på

med ett självlysande medel för att göra den skräckinjagande. I adaptionen förstärks intrycket

av hunden genom att de som ser den som övernaturligt stor har blivit drogade. Även drogen

(från projekt H.O.U.N.D.) är ett moderniserande grepp. I romanen råkar vädret växla vid

scenen för uppgörelsen och dimman sveper in. Den blir ett dödligt hot i och med att Holmes

och Watson varken kan se mördaren, hunden eller Henry förrän de är mycket nära. I TV-

serien däremot har dimman gjorts om till en luftburen drog, som är livsfarlig för de som andas

in den då den skapar allvarliga hallucinationer och vanföreställningar.

De flesta av personnamnen från romanen finns kvar i adaptionen, men karaktärerna är

annorlunda. Henry Baskerville har fått namnet Henry Knight istället. Stapleton är inte namnet

41 Rhonda Harris Taylor. ”The 'Great Game' of Information: The BBC's Digital Native”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012,s. 131ff.

20

på den manlige mördaren längre utan en kvinnlig forskare på Baskerville, dock var även

original-Stapleton en biolog. Mördaren i adaptionen heter Frankland, medan Frankland i

romanen är en oskyldig ortsbo. Barrymore som i romanen är en betjänt på Baskerville Hall är

i adaptionen en major på Baskerville. Mortimer som i romanen är en manlig läkare har i

adaptionen blivit en kvinnlig psykolog. Två kvinnliga karaktärer från romanen, mördarens fru

och mördarens älskarinna, har uteslutits i adaptionen, men istället har två manliga karaktärer i

romanen förvandlats till två kvinnliga i adaptionen. Att de kvinnliga karaktärerna fått yrken

som forskare och psykolog är ett moderniserande drag; under Conan Doyles tid var dessa

mindre vanliga kvinnoyrken.

I adaptionen har även många mindre detaljer som refererar till romanen införts, men i en

modern tappning. Medan original-Holmes röker pipa och cigaretter så försöker adaptions-

Sherlock sluta röka och använder sig istället av nikotinplåster. I romanen målar mördaren

hundens tänder med ett fluorescerande, självlysande medel. I adaptionen är det en kanin på

forskningscentret som injicerats med en fluorescerande gen som gör den självlysande. I

samband med det diskuterar karaktärerna den i det moderna samhället aktuella debatten kring

genmanipulationer. I romanen upptäcker Watson ett ljus ute på heden som han misstänker har

med Charles död att göra, men som egentligen är en signalering från en förrymd brottsling

som betjänterna på Baskerville Hall ger mat. I adaptionen upptäcker John ett blinkande ljus på

heden som han tror är en morse-kod, men som egentligen tillhör en trasig, blinkande billykta.

I båda fallen visar det sig att det suspekta blinkandet inte är relaterat till mordgåtan. I romanen

mottar Henry ett hotfullt brev som Holmes upptäcker parfymdoft på, vilket han härleder till

att en kvinna (mördarens fru) är inblandad i fallet. I adaptionen är det istället

husföreståndarinnan Mrs. Hudson som Sherlock känner doften av parfym hos och drar

slutsatsen att hon har en kärleksaffär. I romanen menar Holmes att det finns sjuttiofem olika

parfymer som en kriminolog bör kunna skilja på. I adaptionen har Sherlock skrivit ett

blogginlägg om parfymer på sin webbsida.

Replikerna i adaptionen är mestadels annorlunda från romanen, men några är ordagrant

citerade efter romanen. Vissa är något modifierade och de används inte alltid i samma

situation i roman och adaption. Att använda sig av några av de mer slagkraftiga citaten i

manuset som referens till originalet attraherar sannolikt inbitna Conan Doyle-fantaster.

I början av romanen berättar Dr. Mortimer för Holmes om när han fann Charles

Baskervilles döda kropp, och framför allt vad han fann intill kroppen. Det effektfulla: ”Mr.

21

Holmes, they were the footprints of a gigantic hound!”42 får Holmes att fatta ett seriöst

intresse för fallet kring Charles Baskervilles död. I adaptionen är det Henry Knight som

berättar för Sherlock att han återvänt till stället hans far dog på för tjugo år sedan, och att han

fann fotspår på platsen. Sherlock är uttråkad och just på väg att köra iväg sin klient då Henry

utropar exakt samma: ”Mr. Holmes, they were the footprints of a gigantic hound!”43, varpå

Sherlock beslutar sig för att ta sig an fallet. Titeln på den här uppsatsen är hämtad från just

detta citat på grund av att det är en hänvisning till såväl originalet som adaptionen, och för att

det eventuellt är den replik som berör såväl karaktärer som läsare och tittare mest.

Det hotfulla brevet som Henry får i romanen består av de varnande orden: ”As you value

your life or your reason keep away from the moor.”44 I adaptionen är meningen något ändrad

men innehåller samma budskap: ”[...] stay away from the moor at night if you value your

lives!”45 Här uttalas orden däremot skämtsamt av en guide till en grupp turister, vilket är i

linje med att hunden för ortsbefolkningen förvandlats från en skräcklegend i romanen till en

turistattraktion i adaptionen.

I romanen anländer polisinspektören Lestrade till Devonshire för att hjälpa till vid

gripandet av mördaren. Holmes säger till honom: ”[...] we will take the London fog out of

your throat by giving you a breath of the pure night air of Dartmoor.”46 Ett dimmigt, förorenat

London i slutet av 1800-talet är en klassisk bild av miljön i Sherlock Holmes-berättelserna. I

adaptionen har uttalandet delvis ändrats i och med att Lestrade själv säger: ”I'm enjoying this!

It's nice to get London out of your lungs!”47

Ett annat sätt att anspela på romanen i adaptionen är genom att göra humoristiska inslag av

referenserna. Conan Doyles alster är främst renodlade detektivberättelser, som blir

underhållande i och med Sherlock Holmes intelligens och unika slutledningsförmåga.

Sherlock är däremot en humorserie i högre grad.

Ett exempel på detta är i romanen då Holmes föreslår att Henry ska äta middag hos

Stapleton och efteråt skicka iväg sin häst och vagn och meddela att han hellre vill gå hem. Det

innebär att han ska gå hem ensam över heden på kvällen, vilket tidigare Holmes sagt åt

honom att absolut inte göra. Anledningen till att Holmes ändrat sig är att han hoppas att

42 Conan Doyle 2013 [1902], s. 594.43 ”The Hounds of Baskerville”, Sherlock, manusförfattare Mark Gatiss & Steven Moffat, regissör Paul

McGuigan, BBC, Storbritannien, 2012.44 Conan Doyle 2013 [1902], s. 599.45 ”The Hounds of Baskerville” 2012.46 Conan Doyle 2013 [1902], s. 649.47 ”The Hounds of Baskerville” 2012.

22

Stapleton ska skicka ut sin hund för att döda Henry, och därmed ta Stapleton på bar gärning

för att få bevis på att han är den skyldige. Henry är inte entusiastisk över förslaget eftersom

han inte vet att Holmes och Watson övervakar honom när han går hem. Han accepterar ändå

förslaget då Holmes bedyrar att det inte är någon fara:

[Henry] ”To walk across the moor?”[Holmes] ”Yes.”[Henry] ”But that is the very thing which you have so often cautioned me not to do.”[Holmes] ”This time you may do it with safety. If I had not every confidence in your nerve andcourage I would not suggest it, but it is essential that you should do it.”48

Det är minst sagt riskabelt att använda Henry som lockbete för att fånga mannen som planerar

att mörda honom. Planerna är också nära att gå fel då dimman gör att hunden hinner attackera

Henry innan Holmes och Watson i sista stund hittar och räddar honom. I adaptionen utspelas

istället följande dialog:

John: Sherlock's got a plan.Sherlock: Yes.Henry: Right.Sherlock: We take you back out onto the moor...Henry: Okay...Sherlock: … and see if anything attacks you.John: What?!Sherlock: That should bring things to a head.[---]John: That's not a plan.Sherlock: Listen, if there is a monster out there, John, there's only one thing to do: find outwhere it lives.49

Genom att det tvivelaktiga förslaget omformuleras till uppenbart idiotiskt och livsfarligt, blir

det också blir humoristiskt. Sherlock talar bryskt om sina planer för Henry, som med tanke på

sin psykiska instabilitet lämpligtvis inte borde skickas ut på heden i mörkret.

Fisher beskriver att The Hound of the Baskervilles har vissa poetiska inslag i texten,

framför allt genom naturbeskrivningarna.50 En del av romanen berättas genom brev som

Watson skickar till Holmes medan han ensam övervakar Henry och tror att Holmes befinner

sig i London. Vid ett tillfälle skriver Watson utförligt och i poetisk stil om hedlandskapet och

människorna som lever där, men avslutar beskrivningen med: ”All this, however, is foreign to

the mission on which you sent me and will probably be very uninteresting to your severely

practical mind.”51 Watsons beskrivning av Holmes praktiska sinnelag exemplifieras på ett mer

48 Conan Doyle 2013 [1902], s. 647.49 ”The Hounds of Baskerville” 2012.50 Fisher 2004, s. 183.51 Conan Doyle 2013 [1902], s. 619.

23

humoristiskt och även modernt sätt i adaptionen då Henry beskriver Dartmoor:

Henry: Do you know Dartmoor, Mr. Holmes?Sherlock: No.Henry: It's an amazing place. It's like nowhere else. It's sort of... bleak, but beautiful.Sherlock: Mmm, not interested. Moving on.[---]Henry: It's a strange place, the Hollow. Makes you feel so cold inside, so afraid.Sherlock: Yes, if I wanted poetry, I'd read John's emails to his girlfriends. Much funnier.52

Genom att dessutom nämna Johns email och poesi anspelar manusförfattarna på originalets

poetiska inslag och Watsons brevskrivande i romanen.

Dessutom görs inte bara humoristiska referenser till originalberättelserna i adaptionen, utan

också till ett fenomen som inte kommer från Conan Doyles verk men som ändå blivit

synonymt med Sherlock Holmes. Den karakteristiska deerstalker-mössan med brätten både

fram och bak från Sidney Pagets illustrationer förekommer första gången i Sherlock i avsnittet

”A Scandal in Belgravia” (2012). Sherlock tar av en slump på sig en skärmmössa för att dölja

sitt ansikte för en grupp fotografers kameror. Därefter, i och med att han blir alltmer känd för

allmänheten, börjar bilden på honom med mössan florera i olika tidningar. I ”The Hounds of

Baskerville” visas Sherlocks frustration inför sitt ofrivilliga identitetstecken, då han blir

igenkänd av en man som han aldrig träffat förut:

Frankland: I know who you really are. I'm never off your webbsite. Thought you'd be wearingthe hat, though.Sherlock: That wasn't my hat.Frankland [till John]: I hardly recognise him without the hat![John ler.]Sherlock [muttrande]: It wasn't my hat.53

Både original-Holmes och adaptions-Sherlock är oåterkalleligt förknippade med hatten, vare

sig de vill eller inte.

2.2 Holmes och Watson kontra Sherlock och John

Manusförfattaren Steven Moffat beskriver relationen mellan Sherlock Holmes och John

Watson som TV-seriens kärna. Han menar att serien är ”the story of the greatest friendship

ever”.54 Nedan analyseras dessa två karaktärer och deras relation till varandra i romanen

respektive i TV-serieavsnittet.

52 ”The Hounds of Baskerville” 2012.53 ”The Hounds of Baskerville” 2012.54 Steven Moffat, citeras efter Carlen Lavigne. ”The Noble Bachelor and the Crooked Man: Subtext and

Sexuality in the BBC's Sherlock”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 15.

24

Vänskapen mellan huvudkaraktärerna har varit ett viktigt tema även i tidigare adaptioner,

men att som i Sherlock benämna dem ”Sherlock” och ”John” är enligt Mattias Boström ett

helt nytt grepp.55 Eftersom de flesta med kännedom om Sherlock Holmes-berättelserna

antagligen är medvetna om att karaktärerna alltid kallat varandra ”Holmes” och ”Watson”, bör

det uppmärksammas att de plötsligt kallar varandra vid förnamn istället.

Hur man titulerar andra människor skiljer sig åt mellan olika länder och kulturer. I Sverige

tilltalar de flesta varandra med förnamn, vissa tilltalar vänner eller arbetskamrater med

efternamn, men att exempelvis kalla någon för ”herr Holmes” eller med en yrkesbeteckning

följt av efternamnet, ”doktor Watson”, förekommer i allmänhet inte nu för tiden. I

Storbritannien, där både romanen och TV-serien utspelar sig, används fortfarande efternamn

och andra tituleringar i större utsträckning. Förnamn används dock även där betydligt oftare

nu än för drygt hundra år sedan, därför kan förändringen delvis bero på att adaptionen

utspelas i nutid.

Men framför allt har förändringen relevans med utgångspunkt i det ovan nämnda uttalandet

av Moffat. Genom att lägga tyngdpunkten på förnamnen blir Sherlocks och Johns relation till

varandra mer familjär och ömsint. Än mer tydlig blir förnamnens betydelse då andra centrala

karaktärer (med undantag för Sherlocks bror Mycroft) fortfarande kallas vid efternamn:

Lestrade, Moriarty, Mrs. Hudson och så vidare. Kontrasten stärker uppfattningen att Sherlocks

och Johns vänskap är speciell. När det gäller Sherlock är betydelsen av namn än mer

framträdande då han inte ens alltid bemödar lära sig vad personer han känner heter i förnamn.

I ”The Hounds of Baskerville” utspelas följande replikskifte då Lestrade, som Sherlock haft

ett nära samarbete med under lång tid, oväntat dyker upp:

Sherlock: What the hell are you doing here?Lestrade: Well, nice to see you too! I'm on holiday, would you believe?Sherlock: No, I wouldn't.Lestrade: Hello, John.John: Greg![---]Sherlock: Oh, this is Mycroft, isn't it? [---] One mention of Baskerville and he sends down myhandler to... to spy on me incognito. Is that why you're calling yourself Greg?John: That's his name.Sherlock: Is it?56

Vänskap är över huvud taget ovanligt för Sherlock, och om inte Johns betydelse för honom

varit tydlig tidigare så blir den definitivt klarlagd i ”The Hounds of Baskerville”. Vid ett

55 Boström 2013, s. 452.56 ”The Hounds of Baskerville” 2012.

25

tillfälle blir de två osams, då Sherlock berättar att han sett den mytomspunna hunden och John

inte tror honom. Sherlocks upprördhet stegras tills han utbrister att han inte har några vänner,

syftande på att inte John heller är hans vän. Nästa dag, när Sherlock lugnat sig och försöker be

om ursäkt till John för sitt uppförande, säger han: ”Listen, what I said before, John. I meant it.

I don't have friends. I've just got one.”57 Hur stark hans tillgivenhet för John är beskrivs

tydligast i avsnittet ”The Sign of Three” (2014). Sherlock är best-man på Johns bröllop och i

ett tal till vännen förkunnar han att han själv och Mary (Johns nyblivna fru) är de personer

som älskar John mest i världen, en känsloyttring utan motstycke när det gäller Sherlock.

I romanen beslutas att Watson ska åka ensam till Devonshire för att bevaka Henry

Baskerville och undersöka om det är något mystiskt som pågår i trakten, medan Holmes ska

stanna i London och arbeta med andra fall. Innan de skils åt säger Holmes: ”It's an ugly

business, Watson, an ugly dangerous business, and the more I see of it the less I like it. Yes,

my dear fellow, you may laugh, but I give you my word that I shall be very glad to have you

back safe and sound in Baker Street once more.”58 I romanen är Holmes öppen med att han är

orolig för sin vän och att han ser fram emot att Watson kommer hem igen, så vill, eller kan,

Sherlock i adaptionen inte visa sina känslor. Det krävs att John är arg på honom och vänder

honom ryggen för att Sherlock ska yttra några ömma ord för sin vän.

Watsons tillgivenhet för Holmes visas i romanen då de två möts ute på heden, och det visar

sig att Holmes inte alls befunnit sig i London utan gömt sig i Devonshire lika länge som

Watson varit där. Hans avsikt är att övervaka Watson och Henry Baskerville samt lösa

mysteriet med hunden. Watson utbrister när han ser den andre: ”I never was more glad to see

anyone in my life”.59 I adaptionen är däremot inte Johns känslor för Sherlock särskilt varma i

just det här avsnittet. När Henry Knight besöker Baker Street för att be Sherlock om hjälp

med att lösa mysteriet med faderns död, vet Sherlock utan att ha fått det berättat för sig att

något hänt kvällen innan som fått Henry att söka upp honom just då. Henry undrar hur han

kan veta det, och Sherlock börjar genast tala om hur han dragit den slutsatsen. John däremot

är inte entusiastisk över att höra om Sherlocks observationer:

John: Not now, Sherlock.Sherlock: Oh please. I've been cooped up in here for ages.John: You're just showing off.Sherlock: Of course. I am a show-off. That's what we do.60

57 ”The Hounds of Baskerville” 2012.58 Conan Doyle 2013 [1902], s. 608.59 Conan Doyle 2013 [1902], s. 639.60 ”The Hounds of Baskerville” 2012.

26

Vid flera tillfällen verkar John irriterad på den andres självgodhet. Då de två besökt

forskningscentret Baskerville och går tillbaka till sin bil, väntar John på att få höra en

förklaring från Sherlock angående vad de uträttat genom att besöka stället. Sherlock avvaktar

med att dela med sig av vad han tagit reda på. Han fäller upp kragen på sin rock och sveper

den tätare om sig, varpå John blir frustrerad:

John: Oh, please, can we not do this, this time?Sherlock: Do what?John: You being all mysterious with your cheekbones and turning your coat collar up so youlook cool.61

Däremot i avsnittet ”The Reichenbach Fall” (2012), när John tror att Sherlock är död och står

framför vännens gravsten, beskriver han slutligen sina känslor: ”[…] but let me tell you this:

you were the best man, and the most human... human being that I've ever known […] I was so

alone, and I owe you so much.”62 Även i ”The Sign of Three” beskriver John att Sherlock är

en av de viktigaste personerna i hans liv, då han utser honom till best-man på sitt bröllop.

Francesca M. Marinaro och Kayley Thomas påpekar i sin artikel att i det första avsnittet ”A

Study in Pink” (2010) liksom i den första romanen A Study in Scarlet beundrar John Watson

detektivarbetet som Sherlock Holmes utför. Det är av beundran Watson bestämmer sig för att

skriva Holmes biografi, eftersom han anser att Holmes inte får någon uppmärksamhet eller

uppskattning för sin skicklighet. Den irritation John visar i ”The Hound of Baskervilles” kan

enligt artikelförfattarna vara ett tecken på att han börjar bli mer självständig i sitt arbete, och

inte längre ser upp till Sherlock på samma sätt som han gjorde då de först träffades.63

I The Hound of the Baskervilles berättar Watson:

One of Sherlock Holmes's defects – if, indeed, one may call it a defect – was that he wasexceedingly loath to communicate his full plans to any other person until the instant of theirfulfilment. Partly it came no doubt from his own masterful nature, which loved to dominateand surprise those who were around him. Partly also from his professional caution, whichurged him never to take any chances. The result, however, was very trying for those who wereacting as his agents and assistants.64

Detta tyder liksom i adaptionen på en viss frustration från Watsons sida beträffande att inte få

vara helt delaktig i detektivarbetet. Dels ser han det som att Holmes vill skryta med sin

61 ”The Hounds of Baskerville” 2012.62 ”The Reichenbach Fall”, Sherlock, manusförfattare Mark Gatiss, Steven Moffat & Steve Thompson, regissör

Toby Haynes, BBC, Storbritannien, 2012.63 Francesca M. Marinaro & Kayley Thomas. ”'Don't Make People Into Heroes, John': (Re/De)Constructing the

Detective as Hero”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.),Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 68f.

64 Conan Doyle 2013 [1902], s. 649.

27

skicklighet i att lösa brott genom att ”dominera och överraska” andra, dels ser han det som att

Holmes inte fullt ut litar på honom då han inte blir invigd i dennes planer förrän de ska

genomföras.

April Toadvine analyserar i en artikel Johns personlighet. Toadvine menar att vissa tidigare

filmatiseringar och TV-serier om Sherlock Holmes framställde detektiven som intelligent

medan Watson framställdes som en enfaldig lustigkurre. Men i senare versioner som

exempelvis Sherlock har Watson återtagit den karaktär han har i Conan Doyles verk: kanske

inte lika intelligent som Holmes, men han är en vetenskapsman med hög moral, som ser och

uppskattar Holmes arbete. Och Toadvine påpekar vidare att Holmes litar på Watson och ber

om hans hjälp i många komplicerade situationer.65

I The Hound of the Baskervilles uppvisar Watson större självständighet än tidigare då han

arbetar på egen hand, även om det visserligen är på uppdrag av Holmes. Han övervakar den

hotade Henry Baskerville, skuggar och intervjuar misstänkta personer och rapporterar sedan

vidare vad han tagit reda på till Holmes. I adaptionen tar John själv initiativet att arbeta

självständigt, då han upptäcker och undersöker det blinkande ljuset på heden. Det är även

Johns idé att låta Lestrade förhöra värdshusägarna, vilket leder till upptäckten att dessa i

hemlighet äger en hund som de låtit ströva på heden. Därmed klargörs att myten om en

övernaturlig hund i trakten är just en myt. Marinaro och Thomas diskuterar om Sherlock är en

hjälte eller inte, och om John ser honom som en hjälte eller inte. I ”The Hounds of

Baskerville”-avsnittet kan man dock inte se att Sherlock har någon hjältestatus för John, även

om han annars hyser stor beundran för Sherlock, och exempelvis vid hans gravsten talar till

honom som till en hjälte.

Marinaro och Thomas menar att det är tack vare John som Sherlock blir en komplett hjälte.

Om det inte vore för John skulle Sherlock bara utföra goda gärningar, som att fånga en

mördare, för att hålla sin hjärna sysselsatt och inte för att han är en god människa. Men

Marinaro och Thomas beskriver vidare att eftersom Sherlock faktiskt känner en stark

tillgivenhet för John visar han medmänsklighet och att han kan utföra handlingar av godhet.66

Sherlock lider dock ofta av brist på empati för andra människor. Han är aldrig finkänslig och

förstår inte känslosamhet hos andra människor. Exempelvis när Henry Knight upprört ska

berätta om vad som ledde fram till sin fars död, avbryter honom Sherlock med att bryskt säga:

65 April Toadvine. ”The Watson Effect: Civilizing the Sociopath”, Sherlock Holmes for the 21th Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 48, 52-53.

66 Marinaro & Thomas 2012, s. 73ff.

28

”Yes, good. Skipping to the night that your dad was violently killed. Where did that

happen?”67 Vid sådana tillfällen måste John tala om för Sherlock vad som är lämpligt

beteende och att personer kan ta illa upp av hans hårdhet. När Sherlock löst fallet och Henry

uppriven står inför sin fars mördare, börjar Sherlock skratta.

Sherlock: Oh, this case, Henry! Thank you. It's been brilliant.John: Sherlock...Sherlock: What?John: Timing.Sherlock: Not good?68

I slutet av avsnittet pratar Sherlock och John om värdshusvärdarna, som inför Lestrade påstått

att de avlivat sin hund. Uppenbarligen har de inte gjort det eftersom John dödar den vid

upplösningen av dramat. John förklarar för Sherlock att ägarna antagligen inte hade hjärta att

avliva djuret. Sherlock säger att han inte förstår, men att det antagligen har med känslor att

göra, vilket John bekräftar. I romanen beskriver Watson: ”I have not heard him laugh often,

and it has always boded ill to somebody”69, vilket tyder på att Holmes inte enbart har brist på

empati för andra, han blir dessutom entusiastisk när han ser utsikter för att det ska gå illa för

någon (även om det visserligen är ”skurkar” det handlar om). I adaptionen beter sig vid ett

tillfälle Sherlock också tvivelaktigt mot John, då han försöker lura i denne en drog för att

undersöka dess effekter på någon med lägre intellekt än hans eget.

Enligt Toadvine agerar även John stundtals känslokallt. Medan Sherlock kallar sig själv

sociopat, så uppvisar John också drag av sociopati. I avsnittet ”A Study in Pink” skjuter John

en mördare men visar efteråt ingen ånger över att ha tagit livet av en människa, utan går sida

vid sida med Sherlock småskrattande från platsen, påpekar Toadvine.70 En till viss del

liknande händelse inträffar i romanen The Hound of the Baskervilles. När Holmes och Watson

träffas på heden hör de plötsligt människoskrik, följt av morrande från ett djur. De springer åt

hållet där ljuden hördes och finner en död manskropp liggande på marken, som de tar för

givet är Henry Baskerville. Båda blir upprörda över att ha misslyckats med att beskydda

mannen. När de sedan upptäcker att det inte alls är Henry utan den förrymde brottslingen som

dött, börjar Holmes dansa runt och skratta. Även om Watsons reaktion inte är lika extrem så

uppvisar även han lättnad över att inte Henry är död, däremot visas ingen större sorg över den

67 ”The Hounds of Baskerville” 2012.68 ”The Hounds of Baskerville” 2012.69 Conan Doyle 2013 [1902], s. 646.70 Toadvine 2012, s. 60.

29

man som faktiskt ligger där. Watson resonerar: ”The tragedy was still black enough, but this

man had at least deserved death by the laws of his country”71, och ursäktar därmed att de inte

sörjer hans död. Reaktionen är dock förklarlig i enlighet med vad Watson säger. Brottslingen

har begått ett mord, vilket var belagt med dödsstraff vid tiden då verket skrevs. Att mannen

inte sörjs ligger alltså i linje med landets lagar och behöver inte tyda på hjärtlöshet hos

huvudkaraktärerna.

Sherlock kallar som tidigare nämnts sig själv för sociopat, eller mer precist: ”I'm a high-

functioning sociopath”.72 I Svetlana Bochmans analys av Sherlock som en representant för det

moderna, teknologiska samhället nämner hon också Sherlocks moderna personlighet, där hon

menar att man i TV-serien framställer detektivens personlighet med utgångspunkt i nya

diagnoser som inte fanns under Arthur Conan Doyles tid.73 När Lestrade dyker upp i ”The

Hounds of Baskerville” och inte möts av ett alltför varmt välkomnande från Sherlock,

utspelas senare följande dialogskifte mellan John och Lestrade:

John: You know he's actually pleased you're here? Secretly pleased.Lestrade: Is he? That's nice! I suppose he likes having all the same faces back together. Appealsto his... his...John: Asperger's?74

Delvis ägnar sig karaktärerna åt att ställa en eventuell diagnos på Sherlock som förklaring till

hans annorlunda personlighet. Men John vill också tydliggöra att även om Sherlock beter sig

okänsligt eller burdust, så finns det under ytan visst människor som är betydelsefulla för

honom. Steven Moffat påpekar dessutom att det är Sherlock själv som ser sig själv som

sociopat. I själva verket är han visst kapabel att älska människor.75

Svetlana Bochman menar att Sherlock skulle kunna ses som socialt avvikande, särskilt som

han inte uppvisar något sexuellt intresse.76 Carlen Lavigne poängterar att Sherlock Holmes

sexualitet, och även John Watsons, har varit ett hett diskussionsämne länge, något som bland

annat gett upphov till ett antal pastischer där man låter de två karaktärerna vara

homosexuella.77 Enligt Mattias Boström ville exempelvis filmregissören Billy Wilder i sin

71 Conan Doyle 2013 [1902], s. 642.72 ”A Study in Pink”, Sherlock, manusförfattare Mark Gatiss & Steven Moffat, regissör Paul McGuigan, BBC,

Storbritannien, 2012.73 Svetlana Bochman. ”Detecting the Technocratic Detective”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays

on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 145f.74 ”The Hounds of Baskerville” 2012.75 Steven Moffat i Babel 2014.76 Bochman 2012, s. 146.77 Lavigne 2012, s. 14.

30

The Private Life of Sherlock Holmes (1970) göra detektiven homosexuell, men valde istället

att låta hans sexualitet vara obestämd och öppen för gissningar.78

I Sherlock har manusförfattarna gjort det till ett humoristiskt inslag genom hela serien att

människor de möter ständigt tar för givet att Sherlock och John är ett kärlekspar. I ”The

Hounds of Baskerville” är det två värdshusägare, som själva är homosexuella, som antar att

Sherlock och John också är det:

Gary [värdshusägare]: Eh, sorry we couldn't do a double room for you boys.John: That's fine. We- we're not...79

Värdshusägaren ler menande mot honom, varpå John ger upp försöket att tala om för den

andre att han inte är homosexuell. Lavigne anser i sin artikel om sexualitetsaspekten i

Sherlock att även om Sherlocks sexualitet inte klargörs, så lämnas möjligheterna öppna.

Moffat menar dock enligt Lavigne att det i Conan Doyles berättelser är tydligt att Sherlock

Holmes inte är intresserad av sex över huvud taget, och att han inte visar något sexuellt

intresse för vare sig män eller kvinnor.80 Yttrandet stärks av att det i Sherlock alltid är John

som strävar efter att övertyga andra om sin sexuella läggning, och om att han och Sherlock

inte är ett kärlekspar. Sherlock verkar över huvud taget inte bekymra sig eller lägga märke till

vad andra antar eller påstår.

I det sista stycket av The Hound of the Baskervilles säger dock Holmes något till Watson

som skulle kunna tolkas som inviten till ett romantiskt rendezvous:

”And now, my dear Watson, we have had some weeks of severe work, and for one evening, Ithink, we may turn our thoughts into more pleasant channels. I have a box for 'Les Huguenots.'Have you heard the De Reszkes? Might I trouble you then to be ready in half an hour, and wecan stop at Marcini's for a little dinner on the way?”81

Det finns utöver citatet ovan vissa indikationer som antagligen gett upphov till spekulationer

om karaktärernas eventuella homosexualitet. Sherlock Holmes och John Watson står varandra

väldigt nära i såväl original som adaption. De bor tillsammans, arbetar tillsammans, John

Watson är den viktigaste personen i Sherlock Holmes liv och vice versa, bortsett från när John

Watson har en fru. Att Conan Doyles berättelser inte fokuserar på Sherlock Holmes sexualitet

över huvud taget är dock egentligen inget märkligt. När verken skrevs, under slutet av 1800-

78 Boström 2013, s. 378f.79 ”The Hounds of Baskerville” 2012.80 Lavigne 2012, s. 15, 22.81 Conan Doyle 2013 [1902], s. 658.

31

talet och början av 1900-talet, var sexualitet oftast ingenting författare skrev om i romaner.

Malgorzata Marciniak framhåller att den viktigaste förutsättningen för att vi ska uppskatta

en adaption är att vi fattar stark sympati för skådespelaren som gör rollen som vår

favoritkaraktär. Skådespelaren måste ha förmågan att få oss att acceptera att hans eller hennes

utseende, röst och agerande stämmer med hur vi önskar oss att karaktären från texten skulle se

ut och bete sig. Om vi ”förälskar” oss i skådespelarens version av karaktären, har vi enligt

Marciniak en benägenhet att acceptera förändringar av originalverket i stor utsträckning. En

skådespelare som däremot inte lever upp till våra förhoppningar kan få oss att tycka illa om

hela adaptionen.82

De som porträtterar huvudkaraktärerna i Sherlock är Benedict Cumberbatch i rollen som

Sherlock Holmes och Martin Freeman i rollen som John Watson. Båda var väletablerade i

skådespelarbranschen redan innan Sherlock, men ingen av dem var någon som setts i diverse

stora Hollywood-produktioner. Freeman spelade visserligen huvudrollen i filmatiseringen av

Liftarens guide till galaxen (2005) och hade även en roll i TV-serien The Office (2001-2003),

men det hade gått några år sedan dess vid starten av Sherlock. Cumberbatch var jämförelsevis

okänd för den breda publiken innan Sherlock. Freeman har framför allt setts i humoristiska

roller tidigare, vilket kan vara en anledning till att han valts för rollen som John Watson, för

att förstärka TV-seriens status som humorserie. Det kan ha varit en metod från serieskaparna

att välja någon för rollen som detektiven som inte var starkt förknippad med andra roller,

filmer eller TV-serier sedan tidigare. Därmed finns större utrymme för skådespelaren att göra

rollen till sin egen, utan att publiken har några speciella förväntningar på honom.

Steven Moffat beskriver att man ville ha en yngre Sherlock Holmes än i de flesta andra

adaptioner, eftersom han faktiskt är ung i Conan Doyles berättelser. Dessutom ville man göra

honom sexig och attraktiv. Även om Conan Doyle beskrev detektiven som mycket smal och

inte särskilt attraktiv, så ansåg författaren själv senare att de stiliga illustrationerna av Holmes

var mer passande.83 Vad beträffar utseendet har adaptionsskaparna alltså valt att göra

karaktären attraktiv, till skillnad mot i originalromanen, vilket kan vara ett tilltag för att få

tittaren att, som Marciniak beskriver, förälska sig i karaktären. Även John Watson är ung till

skillnad från i många andra adaptioner. Dessutom är Johns ansikte slätrakat, vilket

moderniserar honom, medan han i tidigare adaptioner oftast bär en stor mustasch.

Rhonda Harris Taylor beskriver Sherlocks hjärna som en slags dator. I TV-serien får

82 Marciniak 2007, s. 63f.83 Steven Moffat i Babel 2014.

32

tittaren i slow motion se hur Sherlock iakttar människor eller scener, medan ord sveper över

bilden anknutet till vad han ser. När han sedan förklarar, oftast för John, vad han observerat

ses genom tillbakablickar ögonblicksbilder av vad han registrerat, och han framstår som en

analyserande dator. Han kallar också sin hjärna för sin hårddisk. Harris Taylor nämner också

att i ”The Hounds of Baskerville” ges för första gången en närmare inblick i hårddisken, då

Sherlock går in i sitt ”mind palace” eller minnespalats. Genom hans ögon får tittaren se bilder

och höra ljud, som ska symbolisera hans tankar och minnen.84 Minnespalatset är också en

filmisk metod som inte finns med i romanen: medan romanen i ord beskriver Holmes

slutledningsförmåga, så kan man i det audiovisuella mediet visa hur hans hjärna fungerar.

I The Hound of the Baskervilles beskrivs Holmes röst av Watson som: ”That cold, incisive,

ironical voice could belong to but one man in all the world.”85 Det är en speciell röst som

beskrivs, kall och ironisk, och som enligt Watson inte kan jämföras med någon annans.

Cumberbatch har en karakteristisk, djup röst, som han i rollen som Sherlock ofta ger en

entonig, ironisk klang, i kontrast till Freemans mer känslosamma, böljande tonläge. I en scen i

”The Hounds of Baskerville” sammanfattas både Sherlocks och Johns personligheter, samt

Cumberbatchs och Freemans rollframställningar, tydligt. Det är i inledningen av avsnittet, de

har ännu inget fall att arbeta med och medan John bekvämt sitter tillbakalutad i sin fåtölj går

Sherlock frustrerat fram och tillbaka över golvet. I brist på sysselsättning analyserar Sherlock

deras husföreståndarinna Mrs. Hudson och avslöjar att hon har en kärleksrelation med en gift

man. Mrs. Hudson rusar upprört därifrån, varpå följande replikskifte utspelas:

John [högröstat]: What the bloody hell was all that about?Sherlock [entonigt]: You don't understand.John [med bestämd röst]: Go after her and apologise.Sherlock [oförstående]: Apologise?John [lugnt]: Mm-hmm.Sherlock [suckande, med entonig röst]: Oh, John, I envy you so much.John [skeptiskt tonfall]: You envy me?Sherlock [snabb, men fortfarande entonig röst]: Your mind: it's so placid, straightforward,barely used. Mine's like an engine, racing out of control, a rocket tearing itself to piecestrapped on the launch pad. I need a case! [Den sista meningen skriker han ut]John [skrikande]: You've just solved one! By harpooning a dead pig, apparently!Sherlock [suckande]: That was this morning! When is the next one?John [lugnt]: Nothing on the website?86

Medan Johns röst avslöjar om han är lugn eller upprörd, så har Sherlock i stort sett alltid

samma tonläge. Dessutom talar Cumberbatch i sin rollprestation väldigt snabbt, vilket blir

84 Harris Taylor 2012, s. 134, 139.85 Conan Doyle 2013 [1902], s. 639.86 ”The Hounds of Baskerville” 2012.

33

synonymt med den hyperaktiva hjärna som Harris Taylor beskriver att hans karaktär har. I

dialogen ges också ett exempel på Sherlocks bryskhet och att han inte förstår eller bryr sig om

finkänslighet. John är omtänksam och försöker som vanligt få honom att inse att han sårat en

annan människa genom sitt beteende. John visar sig dessutom vara väldigt accepterande då

han inte blir arg när Sherlock kallar hans hjärna ”knappt använd”. Detta är ett tecken på att de

känner varandra väl och att John förstår, och har överseende med, den andres personlighet.

Erik Hedling påpekar att medan beskrivningar av miljö och karaktärer ofta är avskilda från

utvecklingen i berättelsen i en roman, så vävs beskrivningarna in i berättelsens utveckling i

det audiovisuella mediet.87 Dialogen ovan är ett sådant exempel. Karaktärerna beskrivs

parallellt med handlingen. Genom att iaktta och lyssna på karaktärerna gör tittaren en tolkning

av dem. I romanen får läsaren istället beskrivningen av exempelvis ”That cold, incisive,

ironical voice” åtskild från handlingen då karaktärerna talar med varandra. Det skrivna mediet

och det audiovisuella mediet kan också innebära olika förutsättningar för tolkningar. I

romanen beskrivs Sherlock Holmes röst med ord, men det står läsaren fritt att föreställa sig

exakt hur han låter. I adaptionen hörs hans röst och tittaren ser honom, därför går det inte att

föreställa sig att han låter eller ser ut på ett annat sätt. I Conan Doyles berättelser beskrivs

Holmes personlighet utifrån Watsons syn på honom, och Watsons egen personlighet utifrån

vad han själv berättar om sina känslor, tankar och handlingar. I TV-serien får tittaren däremot

som i exemplet ovan skapa en uppfattning av bådas personlighet genom hur de ser ut, vad de

säger, vilket tonfall de använder, vilket minspel de har, hur de rör sig och så vidare.

I TV-serien används som sagt snabbt tal som en synonym för Sherlocks hyperaktiva hjärna.

Även om ordet hyperaktivitet förknippas med diagnosen ADHD, så syftas här på karaktärens

unika snabbtänkthet och, det som kanske är det främsta kännetecknet för Sherlock Holmes,

hans slutledningsförmåga. Genom att exempelvis under några sekunder iaktta en person kan

han därefter redogöra för personens hela livshistoria.

Holmes behöver rentav inte ens se en person för att kunna berätta om hans eller hennes

livshistoria. I inledningen av The Hound of the Baskervilles uttyder Holmes genom att titta på

en promenadkäpp att den tillhör en landsbygdsläkare som vandrar mycket, att läkaren fått

käppen av sina arbetskamrater som avskedspresent då han slutat jobba på ett sjukhus, att han

är yngre än trettio år, ödmjuk och inte särskilt ambitiös, och att han äger en ganska liten hund.

I inledningen av ”The Hounds of Baskerville” är iakttagelsen annorlunda, men

87 Hedling 2012, s. 230.

34

slutledningsförmågan densamma. Sherlock förstår genom att titta på Henry att han kom med

morgontåget från Devon, att frukosten han åt inte var till belåtenhet, att han träffade en flicka

på tåget som var intresserad av honom men att känslorna inte var besvarade, att han röker men

ännu inte hunnit röka dagens första cigarett. Detta är också ett exempel på att det

audiovisuella mediet bär spår av det skrivna mediet. Sherlocks talade monolog liknar en

skriven monolog som läses högt.

Hur slutledningsförmågan presenteras skiljer sig dock något åt mellan roman och adaption.

I romanen presenteras Holmes observationer genom en dialog. Holmes berättar vad han vet,

Watson frågar hur han kan veta det, Holmes berättar hur. I adaptionen går det delvis till på

samma sätt, men här finns även möjligheten att visa det. Det görs genom stillbilder; medan

Sherlock berättar vad han observerat zoomas stillbilderna in, exempelvis visas en liten

pappersbit på Henrys kavaj som Sherlock inser kommer från den stämplade tågbiljetten.

Dessutom är Sherlock mer brysk i presentationen av observationerna än originalkaraktären.

Medan romankaraktärerna för en lugn diskussion kring promenadkäppen där Holmes

tålmodigt lyssnar på Watsons funderingar, berättar adaptions-Sherlock med intensiv röst om

sina iakttagelser vare sig John vill höra på eller inte. Och när Henry imponeras av hans talang

svarar Sherlock: ”It's my job. Now shut up and smoke.”88

Skådespelarnas framställning av karaktärerna är också den komponent som främst

genrebestämmer Sherlock, eller kanske snarare gör TV-serien omöjlig att placera i enbart en

genre. Det är framför allt Sherlocks unika observations- och slutledningsförmåga som gör

verket till en detektivserie, precis som Conan Doyles originalverk. Det är dialogerna mellan

karaktärerna som gör den till en humorserie. Och det är huvudkaraktärernas seriösa vänskap

och personkemin mellan de två som gör den till en dramaserie.

3. AvslutningSyftet med den här uppsatsen var att ta reda på hur man gått tillväga i framställandet av

berättelsen och karaktärerna i Arthur Conan Doyles roman The Hound of the Baskervilles

respektive adaptionen ”The Hounds of Baskerville” i TV-serien Sherlock.

I det första avsnittet av analysen, ”Den transformerade berättelsen”, diskuteras på vilka sätt

handlingen framställs i originalromanen och adaptionen. Framför allt undersöks hur samtiden

är synlig i verken, vilket är intressant eftersom romanen skrevs och utspelas vid sekelskiftet

88 ”The Hounds of Baskerville” 2012.

35

1800-1900, medan skaparna av Sherlock valt att flytta adaptionens handling till sin samtid, det

vill säga 2000-talet.

Det går bland annat att se ett samband mellan mordgåtan som berättelsen kretsar kring och

tiden för verkens tillblivelse. Bakgrunden till mordet i såväl romanen som adaptionen berör

ämnen aktuella för samtiden. I romanen är motivet till mordet en familjeförmögenhet, som en

okänd arvinge strävar efter att vinna genom att mörda sina släktingar. Den här uppfattningen

grundas i en artikel av Benjamin F. Fisher, som beskriver att familjeidentitet var en vanligt

förekommande källa till grubblerier under senviktoriansk tid. Ursprunget till mordgåtan i

adaptionen är också anknutet till sin samtid, nämligen genom det för nutiden aktuella

diskussionsämnet genmanipulation.

Vidare analyseras legenden om hunden i de olika versionerna samt vilka ”hundar” verkens

titlar syftar på. I romanen är hunden liksom mordgåtan förknippad med ett familjemysterium,

nämligen en legend om att släkten Baskerville är förföljd av en stor hund som inte är av denna

världen. Att ordet ”hound” används istället för ”dog” innebär att man syftar på en speciell

jakthund som spårar sitt byte. I adaptionen är legenden moderniserad, då den istället rör ryktet

att en genmanipulerad hund rymt eller släppts lös från Baskerville, som är ett mytomspunnet

forskningscenter istället för en mytomspunnen släkt. Titeln kan dels syfta på de på

forskningscentret muterade djuren, men skulle även kunna syfta på forskarna på Baskerville.

Diskussionen grundas framför allt i definitionen av det engelska ordet ”hound”.

Fisher beskriver vissa symboliska och psykologiska drag i romanen. Utöver att dessa drag

förekommer har jag uppfattningen att den psykologiska och den symboliska aspekten också

samspelar i romanen, genom att vädret speglar karaktärernas känslor och naturen speglar

situationens obehag. Vidare analyseras vilka litterära och filmiska stilgrepp som används för

att göra handlingen till en skräckberättelse i de olika medierna. I den skrivna romanen

beskrivs ett psykologiskt obehag hos karaktärerna i stor utsträckning, medan

adaptionsskaparna använt sig av audiovisuella hjälpmedel som höga ljud, starkt ljus och

snabba, blixtrande bilder för att göra scenerna mer skrämmande.

Även hur TV-serien på många olika sätt anspelar på romanen analyseras, samt att

referenserna anpassats till adaptionens samtid. Exempelvis finns många detaljer som platser,

personer och saker från romanen med i adaptionen men i modernare tappning, exempelvis

genom att de getts en teknologisk prägel. Även dialogerna är stundtals inspirerade av eller

direktciterade från romanen. Adaptionen är en humorserie i högre grad än originalverket,

36

något är synligt genom hur referenserna till romanen ofta gjorts om till humoristiska inslag i

adaptionen.

I det andra avsnittet, ”Holmes och Watson kontra Sherlock och John”, analyseras

huvudkaraktärerna. Stort fokus läggs på karaktärernas relation till varandra och hur deras

tillgivenhet för varandra är synlig i verken. Diskussionen utgår från ett uttalande av

manusförfattaren Steven Moffat, som menar att huvudkaraktärernas vänskap är det centrala i

berättelserna om Sherlock Holmes.

Med utgångspunkt i Carlen Lavignes artikel om sexualitet i Sherlock analyseras om

huvudkaraktärerna har romantiska känslor för varandra. Lavigne menar att frågan om

sexualitet lämnas relativt obesvarad och öppen för olika möjligheter. Jag resonerar på

liknande sätt som Lavigne. Även om John Watson i adaptionen många gånger förklarar att

han inte är homosexuell, och även om Sherlock Holmes inte uppvisar något sexuellt intresse i

vare sig roman eller adaption, så finns samtidigt vissa tendenser i verken som ger stoff till

diskussionen.

Vidare diskuteras personlighetsdrag och eventuella personlighetsstörningar hos

karaktärerna och då har April Toadvines artikel varit till hjälp. Hon menar att både John

Watson och Sherlock Holmes uppvisar drag av sociopati, vilket även den här analysen

exemplifierar. Men jag kommer också fram till att karaktärerna har en ansenlig förmåga att

känna empati för andra människor. Francesca M. Marinaro och Kayley Thomas diskuterar i

sin artikel om Sherlock Holmes är en hjälte, och framför allt om han har en hjältestatus för

John Watson. Min analys kommer till slutsatsen att även om John ofta ser upp till Sherlock

som till en hjälte, så uppvisar han ingen större beundran för den andre i just ”The Hounds of

Baskerville”.

Slutligen undersöks skådespelarnas inverkan på hur karaktärerna framställs i adaptionen,

med utgångspunkt i Malgorzata Marciniaks artikel om adaption. Även vilken betydelse

karaktärsframställningen har när det gäller att genrebestämma verken diskuteras. I och med att

Benedict Cumberbatch och Martin Freeman gör humoristiska tolkningar av karaktärerna,

stärks TV-seriens status som både detektiv- och humorserie medan romanen snarare är en

renodlad detektivberättelse. Men framställningen av karaktärernas seriösa vänskap gör också

adaptionen svår att genrebestämma, eftersom den ger Sherlock en egenskap för en dramaserie.

Avsikten med uppsatsen var att göra en komparativ analys av Arthur Conan Doyles verk

om Sherlock Holmes och TV-serien Sherlock, men för att begränsa forskningsområdet valde

37

jag en roman och ett avsnitt av TV-serien. Även beträffande dessa två verk har dock analysen

begränsats. Exempelvis har händelseförloppet i de båda verken exkluderats i analysen: den

inledande fjärdedelen av romanen utspelas i London medan handlingen i adaptionen förflyttas

till Devon jämförelsevis snabbt. Och i romanen är Holmes frånvarande under nästan en

tredjedel av berättelsen, medan han i adaptionen är närvarande i hela avsnittet. Om utrymme

funnits för att göra karaktärsanalysen än mer djupgående skulle en fördel varit att bredda

analysmaterialet till fler verk av Conan Doyle och fler avsnitt av Sherlock. Vid några tillfällen

har andra avsnitt nämnts i analysen, och en viss inblick även i andra avsnitt krävs för att göra

en heltäckande analys av karaktärerna. Ett enskilt avsnitt är inte fullt tillräckligt. Jag har dock

fokuserat analysen på de komponenter i dessa två verk som enligt min mening är mest

relevanta. Jag har också analyserat verken utifrån den uppfattning som beskrevs i uppsatsens

inledning, nämligen att verken är två unika alster, samtidigt som de är förenade med varandra.

38

4. Käll- och litteraturförteckning”A Scandal in Belgravia”, Sherlock, manusförfattare Gatiss, Mark & Moffat, Steven, regissör McGuigan, Paul, BBC, Storbritannien, 2012.

”A Study in Pink”, Sherlock, manusförfattare Gatiss, Mark & Moffat, Steven, regissör McGuigan, Paul, BBC, Storbritannien, 2010.

Babel, SVT, Sverige (sändes 140427).

Bochman, Svetlana. ”Detecting the Technocratic Detective”, Sherlock Holmes for the 21stCentury: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 144-154.

Boström, Mattias. Från Holmes till Sherlock, Stockholm: Piratförlaget, 2013.

Conan Doyle, Arthur. The Complete Sherlock Holmes, 2013, <http://sherlock-holm.es/> (läst 140403).

- A Study in Scarlet [1887], s. 7-62.- The Hound of the Baskervilles [1902], s. 583-658.

Fisher, Benjamin F. ”The Hound of the Baskervilles 100 Years After: A Review Essay”, English Literature in Transition 1880-1920, Greensboro, årg 47, 2004:2, <https://login.bibproxy.kau.se:8443/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=edsgao&AN=edsgcl.113138559&lang=sv&site=eds-live> (läst 140410), s. 181-190.

Harris Taylor, Rhonda. ”The 'Great Game' of Information: The BBC's Digital Native”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 128-143.

Hedling, Erik. ”Roman blir film”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 229-233.

”hound”, Oxford Dictionaries, <http://www.oxforddictionaries.com/definition/english/hound>(läst 140505).

Jeffries, Stuart. ”'There is a clue everybody's missed': Sherlock writer Steven Moffat interviewed”,The Guardian, 20.1.2012, <http://www.theguardian.com/tv-and-radio/2012/jan/20/steven-moffat-sherlock-doctor-who> (läst 140502).

Lavigne, Carlen. ”The Noble Bachelor and the Crooked Man: Subtext and Sexuality in the BBC's Sherlock”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.) Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 13-23.

Lund, Hans. ”Litterär ekfras”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 183-192.

39

Lund, Hans. ”Medier i samspel”, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel, Hans Lund (red.), Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 9-22.

Marciniak, Malgorzata. ”The Appeal of Literature-to-Film Adaptation”, Lingua ac Communitas, Poznań, årg 17, 2007, <http://www.lingua.amu.edu.pl/Lingua_17/lin-5.pdf> (läst 140405), s. 59-67.

Marinaro, Francesca M. & Thomas, Kayley. ”'Don't Make People Into Heroes, John': (Re/De)Constructing the Detective as Hero”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 65-80.

McFarlane, Brian. Novel To Film: An Introduction to the Theory of Adaptation, Oxford: Clarendon Press, 1996.

Porter, Lynette. ”Introduction: In Search of the Real Sherlock Holmes”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 1-12.

”Sherlock”, Internet Movie Database, <http://www.imdb.com/title/tt1475582/?ref_=fn_al_tt_1> (läst 140411).

Sherlock Holmes and Conan Doyle: Multi-Media Afterlives, Sabine Vanacker & Catherine Wynne (red.), Basingstoke & New York: Palgrave Macmillan, 2013.

Stam, Robert. ”Introduction: The Theory and Practice of Adaptation”, Literature and Film: A Guide to the Theory and Practice of Film Adaptation, Robert Stam & Alessandra Raengo (red.), Oxford, Malden & Carlton: Blackwell Publishing, 2005, [2005a], s. 1-52.

Stam, Robert. Literature Through Film: Realism, Magic and the Art of Adaptation, Oxford, Malden & Carlton: Blackwell Publishing, 2005, [2005b].

”The Hounds of Baskerville”, Sherlock, manusförfattare Gatiss, Mark & Moffat, Steven, regissör McGuigan, Paul, BBC, Storbritannien, 2012.

”The Reichenbach Fall”, Sherlock, manusförfattare Gatiss, Mark, Moffat, Steven & Thompson, Steve, regissör Haynes, Toby, BBC, Storbritannien, 2012.

”The Sign of Three”, Sherlock, manusförfattare Gatiss, Mark, Moffat, Steven & Thompson, Steve, regissör McCarthy, Colm, BBC, Storbritannien, 2012.

Toadvine, April. ”The Watson Effect: Civilizing the Sociopath”, Sherlock Holmes for the 21st Century: Essays on New Adaptations, Lynette Porter (red.), Jefferson: McFarland & Company, 2012, s. 48-64.

40