-
LUND UNIVERSITY
PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00
Realismen, Bhaskar och Laclau
Brante, Thomas
Published in:Fronesis
2005
Link to publication
Citation for published version (APA):Brante, T. (2005).
Realismen, Bhaskar och Laclau. Fronesis, (19-20), 193-198.
Total number of authors:1
General rightsUnless other specific re-use rights are stated the
following general rights apply:Copyright and moral rights for the
publications made accessible in the public portal are retained by
the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of
accessing publications that users recognise and abide by thelegal
requirements associated with these rights. • Users may download and
print one copy of any publication from the public portal for the
purpose of private studyor research. • You may not further
distribute the material or use it for any profit-making activity or
commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the
publication in the public portal
Read more about Creative commons licenses:
https://creativecommons.org/licenses/Take down policyIf you believe
that this document breaches copyright please contact us providing
details, and we will removeaccess to the work immediately and
investigate your claim.
https://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/realismen-bhaskar-och-laclau(7517425e-a9e4-4283-ac26-9206eee26421).htmlhttps://portal.research.lu.se/portal/en/publications/realismen-bhaskar-och-laclau(7517425e-a9e4-4283-ac26-9206eee26421).htmlhttps://portal.research.lu.se/portal/en/journals/fronesis(521fbb91-711a-41e6-ab12-9b8ccdb5f28c)/publications.html
-
193
Vetenskapsteorin under 1900-talet framtill i dag sammanfattas
ofta utifrån mot-sättningen mellan positivism och diver-se
antipositivistiska ståndpunkter (her-meneutik, nykantianism, med
mera).Under de senaste två-tre decenniernahar realismen
presenterats som ett sättatt överbrygga motsättningen, som
»entredje väg«.
Realismen förekommer numera iflera varianter med epitet som
kritisk,vetenskaplig, kausal, modest, med flera.Dessa har vissa
antaganden gemensam-ma. Det första och viktigaste är att detfinns
en av medvetandet oberoendeverklighet. Detta realismens
klassiskaoch till synes självklara postulat skiljerden från bland
annat idealismen. Rea-
lismen hävdar också att verkligheten ärstratifierad: förutom
sådant som ärobserverbart, existerar icke-observer-bara fenomen,
ett antagande som skil-jer den från positivismen.
Men realismen är mer detaljerad änså vad avser frågan om vad som
existe-rar. Det finns kausalitet, generativamekanismer, öppna och
slutna system,med mera, under den observerbara ytan.Ett argument
för detta erhålles genomatt ställa frågan om den
vetenskapligakunskapens möjlighetsbetingelser: Hurmåste
verkligheten principiellt sett varabeskaffad, givet att vi har
kunskaper omdensamma? Vad måste existera för attexempelvis ett
experiment skall kunnage kunskap? Således bygger realismen
Thomas BranteNågra ord om realismen,
Bhaskar och Laclau
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 193
-
194
THOMAS BRANTE
på ett andra, epistemologiskt antagan-de: att (vetenskaplig)
kunskap finns.Denna är naturligtvis felbar, men ocksåkorrigerbar,
möjlig att förbättra.
Realismen vägrar således att godtadet kantska dilemma som styrt
storadelar av den moderna vetenskapsteorin;att vi är fångar i vårt
eget tänkande, vårkultur, vårt språk eller våra diskurser,och att
vi aldrig kan nå det så kalladetinget i sig.
Enligt min mening är någon form avrealism den bästa plattformen
för att be-driva samhällsvetenskaplig forskning.En praktisk orsak
till detta är att den ärenkel utan att vara osofistikerad,
vilketbetyder att samhällsvetaren inte behö-ver spendera åratal av
filosofiska studi-er för att kunna utföra sina uppgifter.En annan
är att realismen pekar ut enallmän och gemensam yttersta
målsätt-ning för all samhällsvetenskap, nämli-gen att förklara
sociala processer, elleratt identifiera strukturer som
innehållermekanismer som genererar sociala feno-men1.
Om jag nu skall recensera debattenmellan Bhaskar och Laclau vill
jag förstsäga att den skulle ha kunnat bli – menblev inte –
särskilt intressant. Jag ärkanske partisk, men jag anser att
orsa-ken är att Laclau använder för myckettid till att redogöra för
sina positioneri allmänhet och trots vad han säger intefokuserar
direkt på de grundläggande
och uppenbara skillnaderna mellan hansdiskursteori och den
kritiska realismen.Han antar inte »den realistiska ut-maningen«.
Laclaus redogörelse är imånga avseenden utmärkt: den är
kom-primerad och abstrakt men samtidigtsystematisk och oftast
lättfattlig. Detfinns dock frågetecken. Ett par exem-pel:
1. Laclau inleder med att påpeka attdiskursteorin är metodregler
för attanalysera texter och att diskursbegrep-pet betecknar tal och
skrift. Senare ut-vidgar han dock begreppet diskurs tillatt
innefatta både tal och handlingar,och menar att diskurs är synonymt
medpraktik. Genom en sådan utvidgninganser åtminstone jag att han
och en delandra som förknippas med »den språk-liga vändningen«
förstör diskurs-begreppets styrka. Relationen och spän-ningen
mellan diskurs och praktik, dis-kurs och handling, blir inte längre
klartbegreppsligt markerad, vilket inte un-derlättar forskningen om
detta. Vidareblir begreppet »diskursiv praktik«plötsligt
meningslöst.
2. Laclau hävdar att hans diskurs-teori står emot idealismen.
Därefter gerhan en märklig definition av idealism,det vill säga att
den förutsätter en »tan-kens enhet, subjektets enhet«.
Menidealismen begränsas inte till ett sådantantagande utan är fullt
förenlig med enmångfald subjektsbildningar utan
1. Thomas Brante, »Consequences of Realism for Sociological
Theory-Building«, i Journalfor the Theory of Social Behaviour, nr
2, 2001.
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 194
-
195
NÅGRA ORD OM REALISMEN, BHASKAR OCH LACLAU.
gemensam nämnare. Laclau tycks haden hegelska världsanden i
tankarna.
Först i slutet av debatten kommerLaclau in på vad jag nämnde
inled-ningsvis, det vill säga frågan om verk-lighet och diskurs.
Detta är den så kal-lade pudelns kärna vad gäller det reellaoch
diskursen och det var här debattenborde ha börjat.
Laclau anger sin ståndpunkt här ochvar i sitt anförande.
Exempelvis: »Detfinns en grundläggande grammatikinom ramen för
vilken möjliga objektkonstitueras, och denna grammatikmedierar all
kontakt med verkligheten.Denna grammatik, som vi kallar dis-kurs,
är vi till stora delar omedvetnaom.«
Frågan är vad Laclau och mångamed honom egentligen försöker
sägamed dylikt. När det gäller påståendetom objektens diskursiva
konstitueringkan jag se tre möjligheter, som alla äravhängiga vad
man avser med ord som»konstituera« eller »konstruera«. Enmöjlig
tolkning är att alla våra observa-tioner av yttervärlden beskrivs
elleruttrycks genom språk och klassifikatio-ner. Detta är vad jag
vill kalla trivialt –ingen har någon annan uppfattning. Enandra
tolkningsmöjlighet är att objek-ten »konstitueras« eller
»konstrueras«i meningen skapas, tillverkas av diskur-ser. Detta
vill jag kalla mystik eller magi– ett begrepp eller en praktik
skaparnämligen inte en planet eller en giraff.Den tredje
tolkningsmöjligheten är attvissa objekt och processer i
verklighetenär beroende av språk och tänkande för
sin existens, som till exempel social-bidragstagare. Men om det
är den tredjetolkningsmöjligheten som gäller bordeLaclau och andra
konstruktivister hagodheten att vara nyanserade nog attsäga det, i
stället för att uttala sig i all-männa, universaliserande termer.
Medandra ord: Laclau och andra diskurs-teoretiker borde inte
använda »konsti-tuera« som en slags presenning attslänga över
själva huvudproblemet ideras teori utan anstränga sig att
verk-ligen analysera och i detalj förklara vadde lägger i
begreppet.
I slutet av debatten pressar BhaskarLaclau på denna punkt genom
någraenkla frågor, såsom om den senare an-ser att fenomen som
växthuseffekten ochcancer existerade före begreppen omdessa. Bandet
gick sönder här, menLaclau menar uppenbarligen att de baraexisterar
som diskursiv konstruktion,vilket för honom rakt tillbaka till
denidealism han säger sig vilja undvika.
Laclaus idealistiska position visasockså av hans förklaring av
den veten-skapliga kunskapens dominans i dag.Att vi tror mer på
fysik än på astrologiberor enligt Laclau inte på att astrolo-gin
skulle vara osammanhängande utanpå att fysiken stämmer överens
medandra diskurser och att den därför kanhegemonisera fältet. En
faktisk obser-vation som falsifierar en förutsägelsehandlar bara om
att »det finns en serieav andra diskurser i vilka fakta
konstitu-eras«. Med andra ord använder sigLaclau endast av ett
konsistenskriterium.Astrologins och fysikens relation till
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 195
-
196
THOMAS BRANTE
verkligheten är ovidkommande, allafakta är ju bara diskursiva
konstruktio-ner. Verkligheten existerar för Laclau,men den utövar
ingen kausal kraft påvår kunskap, den kan inte säga »nej«.En teori
accepteras av maktskäl, inte pågrundval av dess
förklaringsförmåga.
Vad är vetenskap? Den kan till ex-empel ses som en uppsättning
metoderför att låta just verkligheten yttra sig,säga ja eller nej,
i ren form. Experimentutförs, instrument som teleskop ochmikroskop
förfinas just för att uppfattasignaler från verkligheten. Inom
socio-login används kontrollgrupper medmera för att särskilja de
intressanta sig-nalerna från de ovidkommande. Alltdetta syftar till
att erhålla objektivastmöjliga fakta ur verkligheten. Men förLaclau
är alla dessa ansträngningarfutila; hur vi än försöker är alla
faktahundraprocentigt diskursimpregnerade.
Den diskursiva eller transitiva dimen-sionen är således helt
allomfattande ochhegemonisk för Laclau. Detta framkom-mer också i
hans påstående att distink-tionen mellan transitivitet och
icke-transitivitet i sig själv är transitiv – så kanman
naturligtvis säga, men då är man återfast i en hopplös idealism.
Man kan likagärna säga att Laclaus egna påståendenom relationen
mellan diskurser och icke-diskurser i sin tur är diskursivt
konstru-erade, till exempel det just refereradepåståendet. Så kan
man hålla på.
Det finns förstås en möjlighet förLaclau och idealismen i stort
att alltid fåsista ordet. Man kan nämligen alltid taett steg
tillbaka och säga att ett påstå-
ende vilar på vissa förutsättningar, ochatt förutsättningarna
också vilar på för-utsättningar. Som Calderon skrev:»Kanske hela
livet är en dröm, självadrömmen drömmar bara.« Ja, vi kan juinte
med absolut visshet veta att vi elleryttervärlden existerar, vilket
är fascine-rande men kanske inget att bygga en an-vändbar
vetenskapsteori på.
Grundfrågan är alltså mycket enkel,och en klassiker i filosofins
historia.Om jag tillåts att förkorta Bhaskars ochLaclaus debatt ser
den ut såhär.
Roy: Verkligheten påverkar diskur-sen och diskursen påverkar
verklig-heten. Så är det i samhället, i vardagenoch i vetenskapen.
Verkligheten är enförutsättning för alla diskurser, men dis-kurser
är inte en förutsättning för verk-ligheten.
Ernesto: Men när vi talar om och serpå verkligheten gör vi det
genom endiskurs. Diskursen bestämmer vad vi serav verkligheten. Mer
än så: diskurser»konstituerar« verkligheten. Alltså ing-en
dialektik mellan verklighet och dis-kurs, utan en
envägskommunikation:Diskurs verklighet.
Längre kommer vi inte. Bhaskarskulle kunna påpeka att vi numera
kanbota tuberkulos, och vi kan åka tillmånen, tack vare
vetenskapliga land-vinningar. Han skulle kunna säga att detär
objektivt sant att exploatering, för-tryck och tortyr förekommer
därute iverkligheten. Han skulle kunna sätta sigpå Laclau (Bhaskar
är tung och Laclauvar när jag såg honom sist, vilket visser-ligen
var länge sedan, en elegant och
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 196
-
197
NÅGRA ORD OM REALISMEN, BHASKAR OCH LACLAU.
smidig person) och fråga om detta ärverklighet men Laclau skulle
trött (ochnågot ansträngt) sucka: detta är baraytterligare en
bhaskarsk diskurs …
Så för mig är det svårt att kommaifrån slutsatsen att Bhaskar
»vann« den-na dispyt, och att orsaken är att diskurs-teorin inte
har lyckats komma tillrättamed frågan om den
icke-diskursivaverkligheten. Laclau borde dock hakunnat ge bättre
svar eller föra diskus-sionen till en mer intressant nivå genomatt
föreslå andra exempel som frågorsom berör relationen mellan
»socialt«och »naturligt«, till exempel om könoch genus, eller om
mentalsjukdomar.
Till skillnad från diskursteorin ärrealismens generella svar på
frågan omkunskapers determinanter att det intefinns en, utan
(minst) två faktorer in-blandade: verkligheten och diskursenom
densamma. Eller annorlunda ut-tryckt: signaler från verkligheten
filtre-rade genom ett vetenskapligt paradigm.Om kombinationen
fungerar är kun-skapen om signalen sann. Både verklig-het och
diskurs är orsaker till ett påstå-endes innehåll.
Man kanske kan säga att det inte gåratt komma längre på det
allmänna pla-net. Nästa steg borde vara att särskiljaobjekt med
avseende på graden av dis-kursiv konstituering. Till exempel, i
allenkelhet: Objekt som till exempel »pla-net« kan svårligen sägas
vara diskursivtkonstituerade. Det gäller även objektsom »berg«
eller »myra.« Objektet»cykel« är naturligtvis planerat, designatoch
konstruerat (tillverkat) av männis-
kan, men existerar utanför varje diskur-siv formation. Objekt
som »social-bidragstagare«, ADHD, »deprimerad per-son« är däremot
starkt eller helt avhäng-iga samhälleliga diskurser.
»Enhörning«eller »flogiston« är, vet vi nu, endast dis-kursiva
objekt (med reella effekter).
Några avslutande kommentarer. 1. Laclau diskuterar ontologi
och
epistemologi utifrån sin diskursteori.Som jag uppfattar det är
diskursanalysett viktigt metodologiskt redskap
inomsamhällsvetenskapen. Det kan vara onö-digt att utvidga
begreppets innebördoch använda det på för många områden– risken är
att begreppet och analys-metoden förflackas och tappar sin
skärpa.
2. Om diskurs definieras mer be-gränsat, som de sätt att
uttrycka sig i tal,skrift, argument och tänkesätt som ut-märker en
viss grupp (jag föredrar defi-nitionen »institutionaliserat språk
ochtal«) är diskurser för det första en kau-sal faktor bland flera
för att förklarasamhällsutvecklingen och därmed ettviktigt
sociologiskt begrepp eller instru-ment. För det andra är diskurser
ocksåmaktfaktorer. Att analysera maktensdiskurser och relation till
dess hand-lingar och andra icke-diskursiva skeen-den blir då till
en central samhälls-vetenskaplig och politisk uppgift. Menen sådan
typ av kritik måste undvika denrelativism som tycks bli följden
avLaclaus position. Till exempel: att kriti-sera CNN:s rapportering
kring Irakkrigetkräver möjligheten att nå fram till verk-ligheten
och sanningen om kriget.
3. Med en sådan definition är dis-
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 197
-
198
THOMAS BRANTE
kursbegreppet helt förenligt med rea-lismen. Jag vill speciellt
framhållaNorman Faircloughs kritiska diskurs-analys.
4. Slutligen: Den kritiska realismBhaskar presenterar i debatten
medLaclau tillhör den »tidige« Bhaskarsarbeten. Den senare Bhaskar
har tram-pat andra filosofiska vägar som inte är avsamma omedelbara
samhällsvetenskap-liga relevans. Den som vill sätta sig när-
mare in i den tidige Bhaskars teoriermen samtidigt har bråttom
rekommen-deras kapitel fem i hans Reclaiming Rea-lity Vidare har vi
– för den som har mertid – Bhaskars böcker från 70- och 80-talen,
samt de många introducerandeverk som skrivits om den kritiska
realis-men. Och det publiceras i dag i alltsnabbare takt mängder av
fruktbara ar-beten om realismen som inte är knutnatill just den
»kritiska« varianten.
Fronesis 19.qxp 05-09-26 09.23 Sida 198
-
Ett utdrag ur Fronesis nr 19—20, ”Det politiska”
(2005)
www.fronesis.nu
