ÖREBRO UNIVERSITET Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Socialt arbete Höstterminen 2007

Miljöterapeutisk institutionsbehandling

En studie om vägledande behandlingsprinciper och behandlingsintegritet inom ungdomsvård

C-uppsats socialt arbete 61-90 p Seminariedatum: 2008.01.14 Författare: Lena Jansson Caroline Karlsson Handledare: Jürgen Degner

2

ÖREBRO UNIVERSITET Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Socialt arbete C-uppsats 61-90 p

Miljöterapeutisk institutionsbehandling

En observationsstudie om vägledande behandlingsprinciper och behandlings-

integritet inom ungdomsvård

Lena Jansson och Caroline Karlsson

Sammanfattning

Ungdomar med antisocial problematik är en svårbehandlad grupp där ingen specifik me-tod har visat sig råda bot på hela problematiken kring ungdomen. Bäst utgång att behand-la ungdomar med beteendeproblem återfinns inom institutioner som har en enighet i per-sonalgruppen kring de teorier som är gällande inom verksamheten, så kallad behandlings-integritet. Syftet med studien var att granska om personalgruppen på en behandlingsverk-samhet för ungdomar har ett gemensamt förhållningssätt utifrån de miljöterapeutiska be-handlingsprinciper som vägleder verksamheten. Syftet konkretiserades utifrån följande frågeställningar: 1. Vilka behandlingsprinciper är vägledande inom verksamheten? 2. På vilket sätt kommer dessa principer till uttryck i det praktiska arbetet med ungdomarna? 3. I vilka avseenden är personalen samstämmiga respektive skiljaktiga i sitt utförande av behandlingsprinciperna? 4. Vilka framträdande hinder och möjligheter framkommer när det gäller att arbeta enhetligt och i linje med de terapeutiska målen? 5. Framkommer fak-torer som genom att förändra centrala organisationsstrukturer skulle utveckla verksamhe-ten? Uppsatsen har en kvalitativ metodansats. Observationer gjordes på verksamheten vid fem tillfällen och tre intervjuer genomfördes, två med personal i behandlingsgruppen och en med enhetens föreståndare. Det framgår att verksamheten till stor del arbetar enhetligt efter de essentiella behandlingsprinciper som är vägledande för miljöterapi, men att det finns aspekter som skulle kunna förbättras. Det framkommer även såväl möjliggörande som hindrande faktorer för upprätthållande av behandlingsintegritet. I diskussionen förs resonemang kring centrala begrepp såsom ledningens betydelse för en välfungerande or-ganisation, behandlingsintegritet, personalens kompetens och tillgänglighet samt ungdo-marnas möjlighet att påverka verksamhetens innehåll.

Nyckelord: behandlingsintegritet, behandlingsprinciper, institutionsvård, miljöterapi, ungdomar

3

ÖREBRO UNIVERSITY Department of Behavioural, Social and Legal Sciences Social Work C-essay 61-90 p

Milieu Therapeutic Treatment in Institutions An observational study of essential treatment principles and treatment integ-

rity in youth care

Lena Jansson & Caroline Karlsson

Abstract

Young people with antisocial problems are a difficult group to treat where no specific method has proven effectively for solving all the problems surrounding the youth. The best chance to treat youths with behavioral problems is found in institutions where staff members agree on the theories used, so called treatment integrity. The purpose of the Study was to find out whether staff members on a treatment institution for youths have a unanimous way of practicing the milieu therapeutic treatment principles guiding the insti-tution, within the following questions: 1. Which essential principles of treatment guides the institution? 2. In what way do the personell practice these principles in treating the youths? 3. In what area/areas appears unanimous or differences in the way staff members practice the principles? 4. Which prominent problems and possibilities appear in working homogeneous and according to the therapeutic goals? 5. Do factors appear which by chancing prominent structures of the organisation would develop the institution? The Study includes a qualitative approach. Data were collected from five observations at the institution and three semistructured interviews with staff members and the manager. The result shows that the staff members overall are unanimous concerning the practice of the treatment principles, but also indicate that some aspects could be improved. Enabling as well as preventing factors for maintaining treatment integrity emerges. Central aspects of the discussion are the management’s importance for a functioning organization, treatment integrity, competence and availability among staff members and the youth’s ability to influence the content of treatment. Keywords: Treatment Integrity, Treatment Principles, Institutional Care, Milieu Therapy, Youth

4

Förord Vi vill allra främst rikta ett stort tack till vår handledare Jürgen Degner, som genom sitt brinnande engagemang och humoristiska personlighet gett oss konstruktiv kritik och un-derlättat uppsatsarbetet! Vi vill därtill tacka personalen på den undersökta verksamheten för sin medverkan i stu-dien och ett trevligt bemötande! Slutligen vill vi även tacka våra familjer och vänner för stöd och uppmuntran under upp-satsskrivandet och hela utbildningens gång! Lena Jansson och Caroline Karlsson

5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING..................................................................................................................6

PROBLEMOMRÅDE........................................................................................................6 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...................................................................................7 DISPOSITION.................................................................................................................8

INSTITUTIONSFORSKNING.....................................................................................8

VERKSAMHETSBESKRIVNING - NÅGRA TEORETISKA INGÅNGAR. ............9

OBJEKTRELATIONSTEORI..............................................................................................9 VERKSAMHETENS ARBETSMODELL.............................................................................. 10

ATT ORGANISERA MILJÖTERAPEUTISKT BEHANDLINGSARBETE. ......... 12

MILJÖTERAPI - EN INTRODUKTION............................................................................... 12 ORGANISATION OCH LEDARSKAP................................................................................. 13

Ledning.................................................................................................................. 13 Ramfaktorer........................................................................................................... 15

TYDLIG STRUKTUR OCH TROVÄRDIGA RELATIONER..................................................... 15 GRÄNSSÄTTNING........................................................................................................ 16 MILJÖTERAPEUTERNA................................................................................................ 17

METOD ....................................................................................................................... 18

VAL AV METOD .......................................................................................................... 18 LITTERATURANSKAFFNING OCH KÄLLKRITIK ............................................................... 19 KONSTRUKTION AV OBSERVATIONS- OCH INTERVJUGUIDE........................................... 19 URVAL ....................................................................................................................... 20 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ................................................................................................ 20 OBSERVATIONSMATERIAL OCH FÄLTANTECKNINGAR...................................................21 DATABEARBETNING OCH ANALYSFÖRFARANDE........................................................... 21 VALIDITET , RELIABILITET OCH GENERALISERBARHET.................................................. 22 ETISKA ÖVERVÄGANDEN OCH METODDISKUSSION....................................................... 23

RESULTAT OCH ANALYS....................................................................................... 25

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER OCH BEHANDLINGSMÅL............................................. 25 ORGANISATION OCH LEDARSKAP................................................................................. 27 STRUKTURER OCH RAMAR.......................................................................................... 29 VERKLIGHETSKONFRONTATION OCH TERAPEUTISKT SYFTE.......................................... 32 UNGDOMSGRUPPEN.................................................................................................... 34 KONTAKT MED SAMHÄLLET UTANFÖR......................................................................... 37

DISKUSSION .............................................................................................................. 38

FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING................................................................................. 40

BILAGA 1 OBSERVATIONSGUIDE BILAGA 2 INTERVJUGUIDE

6

Inledning Institutionsbehandling av ungdomar med olika typer av antisocial problematik har visat sig ge begränsade behandlingsframgångar (Holmqvist, Hill & Lang, 2005:7ff). Tidigare forskning inom området fastslår visserligen att olika typer av behandling kan reducera ungdomars dysfunktionella beteenden, men har ännu inte kartlagt någon specifik metod som effektivt råder bot på hela problematiken kring ungdomen (Andreassen, 2003:352; Daleflod, 1996:416). Både positiva och negativa aspekter med institutionsplacering i jäm-förelse med andra insatser återfinns i litteratur. En fördel med institutioner är att deras utformning skapar en strukturerad miljö för ungdomar som inte kan kontrollera sina im-pulser i naturliga sammanhang. Ytterligare en positiv aspekt är att institutionsmiljöer er-bjuder en möjlighet att kontrollera antisociala ungdomars avvikande beteenden (Andreas-sen, 2003:13f). En nackdel med institutionsplacering är att en negativ kultur med antiso-ciala värderingar och beteenden kan skapas och stärkas på institutionerna. Forskning har påvisat att umgänge med andra antisociala ungdomar är en av de starkaste faktorer som predicerar fortsatt utveckling och upprätthållande av beteendeproblem (Andreassen, 2003:344). Då det finns en medvetenhet om riskerna med att institutionsplacera ungdomar, är det ur behandlingsetisk synvinkel viktigt att erbjuda vedertagen behandling med påvisbara posi-tiva effekter och som har stöd i forskningen (Andreassen, 2003:121). Bäst utsikt att på-verka en negativ ungdomskultur återfinns inom de institutioner där personalen är enhetli-ga i sitt arbete. Det innebär att det är viktigt och för behandlingsutfallet till och med avgö-rande att personalgruppen är eniga vid val av behandlingsmetoder, i uppfattningar om hur beteendeproblem ska förbättras samt hur detta kommer till uttryck i samspelet med ung-domarna (Andreassen, 2003:344f). För att säkerställa behandlingens kvalitet är det av yttersta vikt att undersöka dess samstämmighet, så kallad behandlingsintegritet. Behand-lingsintegritet innebär att institutionen har resurser att bedriva den verksamhet den säger sig göra, att personalen har adekvat utbildning och att behandlingsplanerna omsätts i verkligheten (Daleflod, 1996:428ff; jfr även Levins, 1998:309 resonemang om vikten av en professionell personalgrupp, struktur i organiseringen och behandlingsteknologi). För att uppnå behandlingsintegritet inom institutionsvård hänvisar Hollin (1995) till sex prin-ciper. Enligt dessa bör programmet ha en tydlig ledning som underlättar kommunikation och en välformulerad behandlingsstrategi som personalen förstår. Programmet bör även utnyttja personalens kompetens genom att inkludera personalgruppen i olika typer av be-slutsfattande. Verksamheten bör också kunna stå emot påtryckningar om att åstadkomma för mycket under för kort tidsperiod. Vidare bör organisationen vara samhällsorienterad och avsätta tid för att utveckla och förbättra verksamheten (Hollin, 1995 i Andreassen, 2003:217). Forskning visar starkt stöd för att institutioner med en tydlig ledning och en enad personalgrupp med hög moral som är överens om hur behandlingsarbetet skall be-drivas, skapar en positiv ungdomskultur med goda behandlingsresultat (Sinclair & Gibbs, 1998:250ff).

Problemområde Utan en tydlig behandlingsmodell som vägleder personalen i valet av intervention, kan behandlingsintegriteten äventyras. Om behandlingsgruppen har motstridiga teorier om beteendeproblematik eller olika förhållningssätt till behandling, kan det leda till oordning och förvirring inom verksamheten, vilket inte bara riskerar behandlingsintegriteten, utan i värsta fall motverkar hela programmet (Daleflod, 1996:428f, Kaltiala-Heino, 2006:471). I en studie om slutna institutioner framkom att endast ett fåtal av de undersökta institutio-

7

nerna hade förutsättning att kunna erbjuda en strukturerad och metodisk behandling. Det visade sig att interventionsmetoderna var dåligt definierade, handledning för personalen var knapphändig och endast ett fåtal av de anställda hade utbildats i ungdomarnas specifi-ka problembild (Epps, 1994 i Andreassen, 2003:213). Enligt Andersson (2001) är institu-tionsbehandling en företeelse som är dåligt definierad och ofta saknas det genomtänkta beskrivningar av den vård som erbjuds klienterna. Det är vanligt att innehållet i behand-lingen är otydligt eller motsägelsefullt beskrivet och att det är oklart för personalen vad behandlingsplanerna ska innebära i det praktiska arbetet. Han menar vidare att begreppet miljöterapi ofta ges ett slarvigt eller otydligt innehåll och är idag en oklar beteckning på nästan alla former av institutionsvård (a.a:138; De Leon, 2000:5). Andersson (2001) be-tonar därför vikten av en medveten behandling där det är centralt att ledning och personal utgår från en tydligt definierad teori. Kvalitén på samarbetet mellan personalen är även en avgörande faktor för hur den terapeutiska processen fungerar inom miljöterapin (a.a:139). Även om institutionen har ett väl specificerat behandlingsprogram, kan det vara proble-matiskt att implementera programmet i praktiken. Om personalen inte är tillräckligt trä-nade i de metoder som ska användas, kan det leda till att programmet inte efterföljs enligt planerna, vilket hotar att underminera behandlingsintegriteten. Forskning visar att inter-ventioner i högre utsträckning misslyckas om personalen inte håller fast vid de mål och metoder som man enats om i behandling (Andreassen, 2003:211ff). Behandlingsintegritet tycks vara problematiskt att uppnå och är samtidigt en av de mest essentiella faktorerna för lyckade behandlingsutfall inom institutionsvård. Det saknas dock fortfarande tillräck-ligt med kunskaper om institutionella processer, vilket beror på att forskning om behand-ling av ungdomar med normbrytande beteenden länge har varit lågt prioriterat (Korpi, 1996:22; Daleflod, 1996:398ff). Jenner (2000) understryker vikten av att inta ett forskan-de förhållningssätt och undersöka om verksamhetens ideal överensstämmer med verklig-heten. Vidare menar han att några av den miljöterapeutiska behandlingens kännetecken är en öppen kommunikation och ständig granskning (a.a:32f). Föreliggande studie har därför som utgångspunkt att genom observations- och intervjumetodik studera förekomst av behandlingsintegritet på en miljöterapeutisk enhet för ungdomsvård i Örebro kommun. Studien utförs på uppdrag av Ungdoms- och familjeenheten och OT-gruppen i samverkan och ämnar kartlägga vilka grundläggande behandlingsprinciper organisationen vägleds av, hur väl dessa efterlevs av personalgruppen och vilka hinder eller möjligheter som ut-kristalliseras i att efterfölja dessa principer i det praktiska arbetet med ungdomarna.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka om behandlingspersonalen har ett gemensamt förhåll-ningssätt utifrån de miljöterapeutiska behandlingsprinciper som vägleder verksamheten. I syftet ingår även att undersöka vilka hinder och möjligheter som framkommer i att upp-rätthålla de för verksamheten essentiella behandlingsprinciperna. Syftet konkretiserades med utgångspunkt i följande frågeställningar:

1. Vilka behandlingsprinciper är vägledande inom verksamheten? 2. På vilket sätt kommer dessa principer till uttryck i det praktiska arbetet med ung-

domarna? 3. I vilka avseenden är personalen samstämmiga respektive skiljaktiga i sitt utföran-

de av behandlingsprinciperna? 4. Vilka framträdande hinder och möjligheter framkommer när det gäller att arbeta

enhetligt och i linje med de terapeutiska målen?

8

5. Framkommer faktorer som genom att förändra centrala organisationsstrukturer skulle utveckla verksamheten?

Disposition Inledningsvis presenteras ett forskningsavsnitt om institutionsbehandling av ungdomar i syfte att ge läsaren en generell bild av det aktuella forskningsläget inom ämnet. Därefter förevisas den studerade verksamhetens teoretiska utgångspunkter och arbetsmodell. Vida-re beskrivs miljöterapi som teoretiskt begrepp och de vägledande behandlingsprinciper som styr föreliggande behandlingsmodell. Särskild tonvikt läggs vid organisationens och ledningens betydelse för en välfungerande vårdenhet. Därpå följer ett metodavsnitt i vil-ket metodval, litteraturanskaffning, tillvägagångssätt, konstruktioner av guider och etiska reflektioner redogöres för och diskuteras. Framledes behandlas studiens resultat där utfall av observationer och intervjuer presenteras och analyseras. Studien avslutas med en dis-kussionsdel i vilken centrala aspekter ur studiens syfte lyfts fram och förslag på vidare forskning inom ämnesområdet ges.

Institutionsforskning Forskning rörande behandling av ungdomar visar att det finns stora fördelar med att före-bygga och angripa antisocialt beteende hos den unge i närmiljön där problemet förekom-mer. På så vis blir möjligheten större att arbeta direkt med de system och faktorer som bidragit till problemutvecklingen och man undkommer senare svårigheter med att överfö-ra beteendet till den naturliga miljön (Andreassen, 2003:241; Daleflod, 1996:405). Forsk-ning visar även stöd för att breda insatser i ett tidigt skede som riktar sig mot flera risk-områden, så kallad multimodal behandling, ger mest gynnsamma utfall. Orsaker som lig-ger bakom ett kriminellt eller antisocialt beteende är ofta komplexa och mångfacetterade, varför det inte är fruktbart att endast fokusera på en eller ett fåtal aspekter i behandling (Daleflod, 1996:407ff). Behovsprincipen innebär att behandling måste riktas mot de fak-torer som påverkar ungdomens kriminella beteende och bör beaktas när man utreder vilka insatser som är lämpliga (Bonta et al, 2000:314). Andreassens (2003) forskningsöversikt påvisar att åtgärder måste inriktas på ett flertal målområden såsom kamratkontakter, fa-milj och skola för att en beteendeförändring ska bestå efter institutionsvistelsen (a.a:321ff, 341; Degner & Henriksen, 2007:75ff). Även Edelens et al. (2007) forsknings-resultat visade att det var centralt att i behandling inom terapeutiska samhällen involvera ungdomens sociala stödnätverk utanför institutionen för bästa effekt (a.a:419). Vidare är det av stor vikt att identifiera och sätta in intensiva insatser mot ungdomar som löper hög risk för en fortsatt antisocial utveckling, vilket riskprincipen gör gällande. Insti-tutionsvård för den här kategorin har den största behandlingseffekten, medan ungdomar i lägre riskgrupper inte gynnas av lika strukturerad och intensiv behandling (Bonta et al, 2000:314; Andreassen, 2003:91). Daleflod (1996) poängterar också vikten av att matcha individ och åtgärder för att kunna erbjuda ungdomen den behandling som är mest lämpad för dennes problem (a.a:410; Bonta et al, 2000:91). Allmänt visar forskning att de som drar mest nytta av behandlingen är ungdomar som förväntar sig att åtgärderna ska vara till hjälp, tar ansvar för att förändra sitt beteende och deltar aktivt i behandlingen (Daleflod, 1996:410ff). Generellt har institutionsbehandling av antisociala ungdomar visat på mycket nedslående resultat. Det finns olika orsaker till varför institutionsbehandling inte har särskilt goda effekter, exempelvis att verksamheten saknar metoder som gynnar ändamålet eller utbil-

9

dad personal. Ett annat centralt problem med institutionsmiljöer är att de saknar likheter med den riktiga omvärlden, så kallad ekologisk validitet, varför positiva förändringar som ungdomen uppnått inne på institutionen, riskerar att avta när denne återvänder till sin na-turliga miljö (jfr Bronfenbrenners, 1979, resonemang om att förändringar i laboratorie-miljöer inte kan antas vara direkt överförbara till verkliga förhållanden). För att vara verkningsfull behöver därför behandling på institution bedrivas i kontinuerlig kontakt med samhället utanför och uppnådda förändringar successivt överföras till ungdomens vardagliga livsmiljö (Daleflod, 1996:424f; Andreassen, 2003:179ff, 315ff; Levin, 1998:144f, 175). Andreassen (2003) menar att behandlingstidens längd är betydelsefull för programmets effektivitet. Han redovisar forskningsresultat som påvisar goda utfall av långa behandlingstider där forskare förordar längre vistelser för att öka möjligheten till att uppnå behandlingsmålen (a.a:238ff; Lipsey m.fl., 2000:2f). Samtidigt tyder andra resultat på att kortare behandlingstider ger en gynnsammare utveckling och underlättar en positiv resocialisering in i samhället (Andreassen, 2002:238ff). En viktig princip att ta hänsyn till när man utreder vilken behandling som får positivt resultat och för vem är responsivitet-sprincipen. Denna faktor gör gällande att behandlingens utformning måste matcha kogni-tiva och personlighetsmässiga aspekter hos klienten, varför behandlingstidens längd kan påverka utfallet på skilda sätt för olika individer (Bonta et al, 2000:314, Andreassen, 2003:248). Forskning visar att manualbaserade program som utgår från kognitiva komponenter och beteendeteori samt fokuserar på att lära ungdomarna olika sociala färdighet, ger bäst ut-fall när det gäller behandling av allvarliga beteendeproblem (Andreassen, 2003:191, 216f). Andreassens (2003) forskningsöversikt visar dock att flera faktorer inverkar när det gäller effekterna av institutionsplaceringar. Goda resultat härrör i viss utsträckning från val av behandlingsmetod, men även institutionens organisation, kontakt med familjen, eftervård och personalgruppens samstämmighet har stor betydelse (a.a:339f). Forskning av Melnick et al. (2006) gör gällande att överensstämmelse i uppfattningar om behand-lingsmål och metoder inom personalgruppen samt mellan personal och klienter, ökar pro-grammets effektivitet (a.a:278, 282f). Fridell (2000) betonar också vikten av att klienterna i ett tidigt skede involveras i behandlingen och får förståelse för vad behandlingen avser uppnå (a.a:217).

Verksamhetsbeskrivning - några teoretiska ingångar Den studerade verksamheten startades som ett projekt år 1984 och fokuserade inlednings-vis på att hjälpa ungdomar som hade problem med att komma in på arbetsmarknaden. Projektet hette då ”orienteringskursen”, men kallades för OT, ett namn verksamheten sedermera behöll och utvecklade till OT-gruppen. Det uppdagades dock snart att ungdo-marna som ingick i projektet hade andra behov av hjälp och verksamheten inriktades då mot en behandlingsfokus. Målgruppen idag är ungdomar som vid inskrivningstillfället är mellan 16 och 19 år och i behov av psykologisk behandling, alternativt socialt stöd. Verk-samheten tar emot 12 ungdomar i behandling samt 4 ungdomar i efterkontakt. Idag är organisationen en dygnetruntverksamhet som vilar på en psykodynamisk teoribildning med en miljöterapeutisk behandlingsmodell (OT-gruppens kvalitetssäkringsdokument, 2006). En av de teorier som står i fokus för verksamheten är objektrelationsteorin.

Objektrelationsteori Sigmund Freud lade grunden för den psykoanalytiska rörelsen och bidrog därigenom med en radikal förändring på synen av människans inre värld (Johansson, 2000:9). Ur den

10

klassiska psykodynamiska teoribildningen växte så småningom olika objektrelationsteori-er fram. Teorierna lade fokus vid formerna för olika objektrelationer och deras omvand-lingar och skiljer sig på så vis från den psykoanalytiska skolan där drifterna var det cen-trala (Igra, 1983:11f; Tudor-Sandahl, 1992:18f). I ett objektrelationsperspektiv anses det nyfödda barnet ha ett primärt behov av att inleda betydelsefulla relationer och känna samhörighet med andra människor. Föräldrarnas, primärt moderns, samspel med barnet är centralt för hur barnet kommer att uppfatta sig själv och sin omvärld. De tidiga relatio-nerna blir således en prototyp för hur barnet kommer att ingå i senare relationsmönster. Objektrelationsteoretiker menar att barnet föds med ett begynnande ”själv” som från bör-jan är högst outvecklat, men som under gynnsamma förhållanden gradvis byggs upp. Ett barn behöver tillräckligt många positiva objektrelationer för att utveckla ett integrerat själv och en känsla av att finnas till i världen som en egen individ. Om barnet inte får till-räckligt gensvar på sitt ”sanna själv”, trycks detta undan. Som en reaktion utvecklar bar-net istället ett ”falskt, oäkta själv” i ett försök att bevara den personliga integriteten och skydda det verkliga självet från övergrepp. Barnets faktiska jag och äkta känslor bort-trängs och förpassas till det omedvetna. Beteenden som härrör från det falska självet är barnets sätt att psykiskt överleva i en tillvaro med begränsat stöd och bekräftelse (Tudor-Sandahl, 1992:34ff). Ur ett objektrelationsperspektiv fäster man stor vikt vid aggressionens utveckling, som man menar är nära förknippat med barnets behov av att etablera tydliga gränser mellan sig själv och andra. Det är viktigt att modern kan stå emot aggressiva ”attacker” från bar-net och inte avvisa eller ge igen, utan förbli sig i grunden lik. Om modern inte kan ta emot barnets ilska och möta den på ett adekvat sätt, utan istället signalerar att hon blir hotad eller sårad, meddelas barnet att det gjort något fel eller farligt. Det kan då lära sig ett aggressivt beteende som svar på moderns reaktion. Det finns flera sätt för ett barn som inte får tillräcklig hjälp i sin utveckling att försöka hantera den på egen hand. Vissa barn utvecklar ett utagerande beteende och beter sig hänsynslöst. Andra riktar sin ilska inåt och blir depressiva, inbundna och otillgängliga (Tudor-Sandahl, 1992:80ff). Dessa bete-enden har det gemensamt att de fungerar som ett sätt att undvika äkta, nära kontakter med andra människor för att förhindra ytterligare besvikelser och svek. Det finns dock hopp för barn som utvecklat olika grader av falska själv på grund av otillräcklig omsorg. Detta förutsätter dock att barnet får leva i gynnsammare förhållanden där det sakta men säkert får möjlighet att bygga upp tilliten till andra människor. Bara då kan det sanna självet åter visa sig och få en chans att växa. Med detta perspektiv i åtanke blir goda terapeutiska relationer i en behandlingssituation av central vikt för att möjliggöra för ungdomen att återuppbygga ett sant själv (a.a:34ff, 44).

Verksamhetens arbetsmodell Arbetsmodellen som OT-gruppen utgår ifrån, vilar till stor del på objektrelationsteori och delar in ungdomens behandlingsprocess i fyra olika faser. Verksamheten kopplar i sin arbetsmodell dessa olika faser till de fyra stadier Cullberg (1975) beskriver i sin kristeori, då dessa har flera grundläggande likheter. Den första fas som ungdomen enligt arbetsmo-dellen går igenom kallas för relationslös fas. Det riktiga behandlingsarbetet med ungdo-men har inte kommit igång och samvaron på institutionen präglas av lugn och harmoni. Ungdomen har ännu inte skapat några känslomässiga förbindelser till någon inom verk-samheten, varför fasen benämns just ”relationslös”. En betydelsefull uppgift för miljöte-rapeuterna under den här perioden är att skapa en trygg bas för den unge och införskaffa så mycket kunskap som möjligt om denne. I ljuset av objektrelationsteorin är det i den här fasen centralt att kartlägga hur jagfunktionen är utvecklad och på vilket sätt den unge re-

11

laterar till miljöterapeuterna, kontaktpersonerna, de andra i ungdomsgruppen samt till ramar och regler inom verksamheten. Det är även av vikt att få en förståelse för den unges förhållande till den egna familjen. I den relationslösa fasen är det centralt att de miljötera-peutiska ramarna upprätthålls för att med tiden ge förutsättningar för en förändringspro-cess (Jönsson, 1999:40ff). I jämförelse med Cullbergs kristeori, finner vi en del primära likheter i ungdomens första tid på institutionen och den krisdrabbades. Cullberg (1975) kallar krisens inledande period för chockfasen. Här följer en tid då den drabbade håller verkligheten ifrån sig och ännu inte fått en chans att bearbeta vad som skett. På ytan kan personen förefalla välfungerade, men i det inre råder ett kaos (a.a:143f). Verksamhetens arbetsmodell hänvisar till att den inledande perioden på institutionen präglas av att ung-domen förnekar all egen, inre problematik. Fokus läggs istället på den yttre omgivningen som ungdomen inte själv kan påverka (Jönsson, 1999:15). Då den unge efter hand lämnar den relationslösa fasen har denne fått en känsla för hur tidiga erfarenheter har präglat livet och grundproblematiken börjar ge sig till känna. Ung-domen börjar då forma relationer, som dock både kan locka och skrämma och resulterar ofta i ett utagerande beteende beroende på ungdomens tidiga brister på trovärdiga objekt-relationer. Ungdomen har då trätt in i nästa fas som i arbetsmodellen benämns kon-flikt/konfrontationsfasen. Attackerna från ungdomens sida riktas ofta mot organisationen som sådan, mot kontaktpersonerna, men även mot den unge själv. Den här fasen är oftast den längsta i behandlingsprocessen och är för både den unge och miljöterapeuterna den mest ansträngande. Det viktigaste för miljöterapueten är att hela tiden påtala rambrotten, men vara noga med att det är handlingen som fördöms, inte den unge personligen. An-grepp på kontaktpersonerna, som ungdomen vid det här laget ofta känner väl, är ofta per-sonliga. Här är det av väsentlig vikt att miljöterapeuten behåller sin integritet och tryggar för ungdomen att denne inte kan förgöra med sitt beteende (Jönsson, 1999:47ff). Objekt-relationsteorin framhåller vikten av trovärdiga relationer och att stå kvar när barnet upp-visar ett aggressivt beteende och inte avvisa eller fördöma, då ilska är en naturlig känsla (Tudor-Sandahl, 1992:82). Syftet med fasen är att lösa upp rigida försvarsstrukturer och ge möjlighet till insikt och bearbetning. Det här är ett kritiskt skede i behandlingsproces-sen där den unge förhoppningsvis ska kunna gå vidare mot insikt och bearbetning (Jöns-son, 1999:47ff). Cullberg (1975) kallar i likhet med verksamheten tiden efter den initiala chockfasen för en reaktionsfas. Perioden präglas av en tid då den drabbade börjar ta in vad som skett och öppnar ögonen för det inträffade. Individens försvarsmekanismer mo-biliseras och personen tar ut sin frustration, ilska och sorg över omgivningen (a.a:144f; Jönsson, 1999:15). Ett positivt genomlevande av konflikt/konfrontationsfasen leder enligt arbetsmodellen in i en omhändertagadefas. Fasen har fått sitt namn på grund av att de primära behoven hos ungdomen här är att känna omvårdnad och trygghet. Nu har ungdomens försvarstruktur i regel minskat och relationen till kontaktpersonerna är djupare och av avgörande betydelse för fortsatt utveckling. I ljuset av objektrelationsteorin kan vi tänka oss att ungdomen börjar få hopp om bärande relationer och kommit ett steg närmare ett integrerat själv. Den unge står nu inför ett arbete som är förknippat med stor sorg och hat då denne inte längre kan värja sig för insikter om tidiga upplevelser och den smärta som därigenom följer. Kontaktpersonerna får en viktig uppgift i att kunna härbärgera den smärtan ungdomen projicerar och lämna tillbaka det i bearbetad form. Ur ett känslomässigt perspektiv är fa-sen mycket arbetsam för ungdomen., som dock i slutet av en omhändertagande fas börjar känna viss tillförsikt inför framtiden (Jönsson, 1999:57ff). Cullberg (1975) kallar den tredje krisfasen för bearbetningsfasen. I likhet med omhändertagandefasen som beskrivs i

12

den miljöterapeutiska arbetsmodellen innebär fasen en del ältande och grävande i det som hänt, men individen är inte längre fast i det förgångna utan börjar kunna se ljusare på en framtid (a.a:152f; Jönsson, 1999:15). Den avslutande fasen i verksamhetens arbetsmodell kallas för nyorienteringsfasen. Den löper under ungdomens sista tid på institutionen och genom den efterkontakt som bör finnas upp till ett år efter avslutad behandlingsvistelse. Ungdomen börjar se med tillför-sikt på framtiden och sätter upp mer realistiska mål och planer inför vad som ska göras. När erfarenheter av ett eget jag/själv har etablerats kan den unge även uppleva separa-tionsproblematik och tidigare separationer kommer ofta upp till ytan. Miljöterapeuterna bör då bekräfta känslan den unge har att det är svårt att separera, men samtidigt påtala att ungdomen har förmågan att nu leva ett mer självständigt liv och kommer att klara sig bra på egen hand (Jönsson, 1999:69ff). Även Cullberg (1975) kallar den slutliga krisfasen för nyorienteringsfasen och menar att detta är en tid då den drabbade äntligen kan börja se framåt igen. Självkänslan har återupprättats och de svikna förhoppningarna har nu bear-betats (a.a:154; Jönsson, 1999:15). Verksamhetens behandlingsprocess är beskriven i faser, vilka dock kan flyta in i varandra under varierande tidsperioder. Faserna är emeller-tid enligt arbetsmodellen ett sätt att beskriva hur den unge går från förnekelse och överfö-ringar, till ett tillstånd där det inre har ett fungerande jag som kan bära helheter och sam-manhang (Jönsson, 1999:76f).

Att organisera miljöterapeutiskt behandlingsarbete

Miljöterapi - en introduktion Miljöterapi, så som den praktiseras i skandinaviska länder, har sin primära utgångspunkt i psykodynamisk teoribildning. I Sverige var Barnbyn Skå en av de första terapeutiska in-stitutioner som arbetade i enlighet med dessa principer och flera organisationer, såväl i Sverige som i andra nordiska länder, har hämtat inspiration till sina verksamheter därifrån (Larsen, 2004:15). Miljöterapins viktigaste uppgift är att skapa möjligheter för asociala barn och unga att arbeta med inre förändringar och på så sätt utvecklas i positiv riktning. Organisationen bör ordna den institutionella miljön på ett sådant sätt att det placerade barnet eller ungdomen ges möjlighet till förändring av dysfunktionella mönster. Det sker genom att institutionen tillgodoser tydliga och återkommande strukturer och relationer som är innehållsmässigt trovärdiga, för att den unge ska kunna utveckla en ökad själv-ständighet, social kompetens och förbättrad empatisk förmåga (a.a:22ff). Larsen och Sel-nes (1983) ger följande definition av begreppet miljöterapi:

En systematiskt och genomtänkt tillrättaläggelse av miljöns psykologiska, sociala och materi-ella/fysiska förutsättningar i förhållande till individens och gruppens situation och behov. Av-sikten med detta är att främja deras möjligheter till att lära, bemästra och ta personligt ansvar (a.a:14).

Jenner (2000) beskriver ett antal principer som anses vara grundläggande inom miljötera-peutiska organisationer (a.a:23f). En viktig princip är öppen kommunikation och innebär att alla inom organisationen ger varandra information om vad som planeras och om sina tankar och åsikter. Jenner (2000) menar vidare att ett miljöterapeutiskt behandlingsarbete innefattar att personal och ungdomar aktivt strävar mot ett gemensamt mål i behandling. Att personalen utnyttjar olika vardagssituationer för konfrontation och bearbetning av ungdomarnas problematik, är också grundläggande. Ytterligare en komponent är medbe-stämmande och medansvar, vilket medför att institutionens struktur och skötsel fastläggs

13

under gemensamma diskussioner. Inom miljöterapin har personalen främst en lärarroll och det finns en förväntan på att ungdomarna ska medverka i såväl sin egen som andras behandling (a.a:24; Fridell, 1996:217). Segraeus (2000) redovisar Sugarmans (1981) mo-dell av terapeutiskt verksamma komponenter inom miljöterapin. Enligt denna använder terapeutiska samhällen grupptryck och kamratpåverkan, i olika utsträckning, och förvän-tar sig att ungdomarna regerar på sina kamraters beteende om dessa bryter mot gällande normer. Personalens gränssättning och kamratpåverkan skapar och vidmakthåller den terapeutiska miljön och bidrar till personlig mognad och utveckling hos klienterna (Su-garman, 1981 i Segraeus, 2000:128f; De Leon, 2000:165f). Även Fog (2000) beskriver hur ett aktivt deltagande i den egna och andras behandling är ett centralt inslag inom mil-jöterapin. Hon menar att miljöns utformning blir en rekonstruktion av samhället i mini-format där ungdomarna konfronteras med det egna beteendet och får förståelse för hur det inverkar på andra (a.a:62f). För en miljöterapeutisk organisation är det centralt att verk-samheten inte isoleras från övriga samhället, utan bedrivs i pågående kontakt med männi-skor utanför institutionen och involverar ungdomens familj i behandlingen (a.a:23f). Le-vin (1998) menar dock att detta kan vara problematiskt, då institutionerna ofta har ett ”in-åtperspektiv”, där det centrala blir hur ungdomen anpassar sig till institutionens regler istället för att försöka återanpassa ungdomen till den naturliga miljön. Detta ökar risken för att ungdomen isoleras från samhället vilket kan medföra att den positiva utveckling som skett på institutionen inte kvarstår när ungdomen slussas ut i det verkliga livet (a.a:175). Kaltiala-Heino (2006) poängterar att föräldrarnas attityd till behandlingen och deras medverkan i utvecklingsprocessen är av avgörande betydelse för lyckade resultat, varför det är av största vikt att involvera dessa (a.a:470).

Organisation och ledarskap Levin (1998) menar att organisationer av typen behandlingshem, socialbyråer, skolor och fängelser med ett gemensamt namn kallas för ”människobehandlande organisationer” och skiljer sig från andra typer av verksamheter på så vis att människorna är ”råmaterialet” och ”produkten” är individer i förändrad form (a.a:25f). Larsen (2004) menar att goda resultat av miljöterapeutiskt behandlingsarbete kräver en välfungerande organisation. Här ligger fokus på att organisationen har en tydlig ledning, att mål, normer och förhållnings-sätt är klart definierade och att behandlingspersonalen förstår de miljöterapeutiska princi-perna och arbetar i enlighet med dessa (a.a:52; Fridell, 1996:41). Fridell (1996) påpekar även vikten av att organisationen förmedlar en helhet, något som avgränsar den från andra verksamheter och tydliggör vad som är dess unika särdrag och tillgångar. För att uppnå detta är det centralt att verksamheten vilar på en tydlig ideologisk övertygelse (a.a: 41). Enligt Fridell (2000) är även en hög interaktionsnivå mellan ungdomar och personal samt god stabilitet i personalgruppen avgörande för välfungerande organisationer (a.a:211).

Ledning För att skapa en effektiv miljöterapeutisk organisation tycks ledarskapet vara av överord-nad betydelse. Fridell (1996) menar att man med ledarskap vanligen avser de högsta chefsnivåerna, trots att det egentligen är cheferna på mellannivå som har den största in-verkan på medlemmarnas välbefinnande och trivsel. En föreståndares mest centrala ar-betsuppgifter handlar om att leda institutionen i rätt riktning, arbeta med att utveckla och kvalitetssäkra verksamheten, fatta praktiska beslut, ansvara för arbetsplatsklimatet och fördela och delegera arbetsuppgifter till personalgruppen (a.a:92). Nilsson (1999) menar att ledarens uppdrag bland annat handlar om att samordna, planera och organisera verk-samheten (a.a:122). Viktiga åligganden är även att försvara och upprätthålla organisatio-

14

nens syfte och kontrollera att personalen utför sina arbetsuppgifter på ett sätt som gynnar verksamhetens organisatoriska målsättning (Fridell, 1996:92f). Även Lima (2007) beto-nar vikten av att ledaren säkerställer att den enskilde personalmedlemmens mål överens-stämmer med verksamhetens (a.a:127). Det är av betydande vikt att föreståndaren värnar om behandlingshemmets inre gränser, vad gäller innehåll och ramar, men också om posi-tiva attityder och bemötande mot ungdomarna som behandlas. Arbetsledarens förmåga till distans och objektivitet inför personalgruppen är således en central faktor för välfunge-rande organisationer. Likaså är det viktigt att ledaren värnar om den inriktning, etik och kompetens som ska utmärka verksamheten, även om det föranleder konflikt med med-lemmar ur personalgruppen. I ett funktionellt ledarskap tar chefen det ansvar som åligger denne, vilket bland annat innebär att hon eller han tydliggör gränser, roller och strukturer inom verksamheten och underlättar arbetet för de anställda (Fridell, 1996:94). Enligt Fridell (1996) är personalens tillgänglighet en faktor som genererar hög trivsel bland klientgruppen och ett gott bemötande från behandlingspersonalen är det som klien-terna upplever viktigast i behandling. Således är det angeläget att ledaren stimulerar per-sonalen till att umgås med ungdomarna i hög utsträckning, inte minst eftersom relationen är avgörande för behandlingens kvalitet (a.a:98f). Det är centralt för välfungerande orga-nisationer att personalen inom alla verksamhetsnivåer ges möjlighet till att utveckla sitt lärande (a.a:101; Fridell, 2000:214). Kompetensutveckling och handledning hjälper medarbetarna att orka med sitt arbete och skyddar mot stress vilket i sin tur leder till ökad effektivitet, varför det är av betydande vikt att ledningen månar om personalens kun-skapstillväxt och välbefinnande (Fridell, 1996:99ff). Andreassen (2003) menar att konti-nuerlig handledning är ett sätt att vidmakthålla behandlingens integritet (a.a:216). Det är också viktigt att ledaren ger personalen återkoppling och erkänsla för det arbete de bedri-ver, framförallt inom institutionsvård där arbetsuppgifterna i sig oftast inte föranleder någon positiv feedback från de som behandlas (Fridell, 1996:101). Kaltiala-Heino (2006) tar även upp vikten av att ledaren anordnar strukturerade möjligheter för medarbetarna att diskutera såväl vardagliga som vikigare händelser inom verksamheten (a.a:472). Nilsson (1999) beskriver tre olika ledarstilar, vilka han benämner den demokratiske leda-ren, den auktoritära ledaren och låt gå-ledaren. Den demokratiska ledaren styr gruppen genom gemensamma beslut och låter alla medlemmar delta i planering av arbetet. Denna typ av ledare uppfattar sig själv främst som en i personalgruppen. Den auktoritäre ledaren däremot håller en viss distans till övriga personalmedlemmar och styr verksamheten ge-nom order och direktiv. Låt gå-ledaren står för en tredje form av ledarskap, och innebär att chefen inte försöker organisera verksamheten eller stimulera personalgruppen. Ledare av denna form håller sig väldigt passiva och ger varken beröm eller kritik till medlem-marna i gruppen. Nilsson (1999) menar att låt-gå stilen är den ledarskapstyp som fungerar sämst och ger ett allmänt dåligt resultat på såväl kvalitet som kvantitet av det som produ-ceras (a.a:132). Forskning påvisar att ett demokratiskt ledarskap är mest fruktbart i ett längre perspektiv. Kvaliteten på det som produceras blir bättre och aggressiviteten mellan medlemmarna i personalgruppen betydligt lägre i jämförelse med grupper under ett auk-toritärt ledarskap. En demokratisk styrning frambringar också mer självständiga med-lemmar och lägre frånvaro än en auktoritär ledning. Föreståndaren bör således betona omtanke och stöd av de anställda, såväl som deras möjlighet att vara med och påverka beslut inom organisationen (Fridell, 1996:82f, 217).

15

Ramfaktorer Fridell (1996) menar att behandlingsorganisationer till stora delar styrs av olika ramfakto-rer. Det finns såväl yttre som inre ramfaktorer där det förstnämnda innehåller krafter som påverkar verksamheten utifrån och de sistnämnda är faktorer som direkt styr utformandet av den inre verksamheten. De yttre ramfaktorerna är tämligen stabila över tid. Till dessa räknas olika typer av beslut samt lagar och regler från regering och riksdag (a.a:43f). Trender och rådande attityder bland politiker och allmänhet styr prioriteringen av resurser till viss typ av behandling i större utsträckning än olika forskningsresultat (a.a:44; Levin, 1998:25). Inre ramfaktorer påverkar och styr utformningen av själva organisationen. Be-handlingsideologin som verksamheten vilar på är en inre ramfaktor som skapar kontinui-tet så att tillfälliga ombildningar inte förändrar det grundläggande behandlingsinnehållet. Det betyder mycket för att skapa förutsägbarhet och sammanhang inom verksamheten. Ytterligare en central inre resurs är urvalet av personal och personalgruppens samman-sättning, eftersom det är de anställda inom organisationen som ska avgöra vilka klienter som är lämpliga för den behandling som institutionen erbjuder. Här blir behandlarnas självkännedom och förståelse för verksamhetens brister och tillgångar av stor vikt. Det är centralt att de som arbetar inom verksamheten har förmågan att utse de klienter som kan dra nytta av behandlingen och kan välja bort sådana som riskerar att vara till skada för kollektivet och som erfarenhet av behandlingsutfall påvisat att man lyckats mindre bra med. Därför blir en adekvat bedömning från ledningens sida om vad som är den aktuella kompetensnivån på personalen helt avgörande för organisationens effektivitet. Personal som har utbildning och erfarenhet har visat sig skapa utrymme för ökad flexibilitet och problemlösningsförmåga. Vidare är hög stabilitet i personalgruppen i organisationer en stark resursfaktor (Fridell, 1996:43ff).

Tydlig struktur och trovärdiga relationer En institution som bedriver ett miljöterapeutiskt behandlingsarbete måste bestå av en tyd-lig och förutsägbar struktur inom alla områden av verksamheten. Det är essentiellt att institutionen förmedlar stabilitet gentemot ungdomarna vilket kommer till uttryck i form av bestämd dygnsrytm, fastlagda rutiner för måltider och organiserade fritidsaktiviteter med mera. Personalens har ansvaret för att upprätthålla institutionens struktur, vilket blir speciellt viktigt då den utsätts för prövningar (Andersson, 2001:141). Att bryta strukturen i en orolig situation ger snarare ungdomen ökad möjlighet och utrymme till att ägna sig åt störande beteenden. Vidare är det av vikt att i förväg förklara för ungdomarna vad som ska hända under dagen, varför och vem som är ansvarig för vad, eftersom detta ökar käns-lan av förutsägbarhet och tydliga ramar (Kaltiala-Heino, 2006:466, 472). Inom institutionsvård finns olika former av regler, en del är de allmänmänskliga normer-na som även gäller i samhället i stort, exempelvis respekt för andras gränser och att man inte får bruka våld mot andra. En annan del är de regler som är specifika på den miljöte-rapeutiska organisationen, dessa regler kan gälla sänggående, måltider, skola och fritids-aktiviteter. De regler som finns på institutionen måste upprätthållas på två sätt, dels ge-nom att personalen själva håller sig till reglerna och dels genom att ungdomar förbjuds att göra överträdelser (Andersson, 2001:142f). Kaltiala-Heino (2006:466) menar att ett lämp-ligt beteende inte kan förväntas av ungdomarna så länge personalen inte själva uppvisar de önskvärda handlingarna. Ungdomar med svårigheter och problem bär ofta på negativa erfarenheter som gör det nödvändigt för dem att testa vuxnas trovärdighet gång på gång. När personalen på institu-tionen erbjuder en relation återuppväcks gamla trauman och nederlag hos ungdomen och

16

frågan om förtroende blir central. Eftersom ungdomarna ofta har negativa förväntningar på vuxna försöker de omforma personalen på institutionen så att de stämmer överens med denna ”onda” bild. För att ungdomarna inte ska upprepa den destruktiva spiral som de ofta befinner i utan att få hjälp att komma ur den, är det av största vikt att miljöterapeu-terna är medvetna om detta mönster. Det innebär följaktligen att personalen inte låter strukturen brytas ner av ungdomarnas utspel eller stöter bort ungdomarna som konse-kvens av deras reaktioner. Att utveckla stabila strukturer och relationer på institutionen är således miljöterapins främsta och mest centrala arbetsuppgift (Larsen, 1997:9f). För att den miljöterapeutiska organisationen ska fungera måste den även vara enhetlig och ung-domarna ska efterhand kunna se återkommande mönster i personalens handlande. Det är viktigt att ungdomarna kan förutse hur personalen hanterar olika situationer för att varda-gen på institutionen ska kunna bli så tydlig och förutsägbar som möjligt. Många ungdo-mar som placeras på institution söker struktur och gränser och använder olika former av utåtagerande beteende för att ta reda på vad som är tillåtet. Ett beteende som tillsynes ter sig mycket manipulativt, kan i realiteten vara ett försök att genom handling komma un-derfund med vilka regler som gäller. Dessa ungdomar är speciellt känsliga för om perso-nalens ord eller handlande motsäger varandra, varför det är av största vikt att personalen är samstämmig i sina reaktioner (Andersson, 2001:140f). Ett av miljöterapins mål är att hjälpa ungdomar att bearbeta sina inre negativa bilder sam-tidigt som personalen genom pålitliga och omsorgsfulla relationer bidrar till en ljusare bild av vuxnas trovärdighet (Larsen, 1997:9ff; Andersson, 2001:140; Hölcke, 1996:56). Enligt Larsen (1997:10) är en viktig del i en trovärdig och tillitsfull relation att den är kontinuerlig. Ofta har ungdomar som bor på institution tidigare tvingats bryta upp från invanda miljöer och relationer genom olika former av placeringar, vilket har lett till att de känner sig svikna av vuxna. Genom att skapa kontinuerliga relationer till personalen på institutionen kan ungdomarna känna den trygghet de behöver för att utvecklas i en positiv riktning (Larsen, 1997:10). Det är således av vikt att ungdomen tilldelas kontaktpersoner som har möjlighet att finnas med under hela behandlingstiden och under efterföljande utslussningsperiod (Andersson, 2001:156). Ett annat viktigt förhållningssätt som leder mot positiv förändring är att personalen klarar att hantera ungdomarnas besvikelse och ilska. Det är då centralt att de vuxna finns närvarande och tillgängliga såväl fysiskt som psykiskt när olika typer av konflikter uppstår. Miljöterapeuten måste kunna sätta gränser utan att kränka eller själv agera ut mot ungdomen under en konfliktsituation (Larsen, 1997:10). Hölcke (1996) framför vikten av att personalen visar ungdomen att det är möj-ligt att stå ut med svåra känslor och lämnar tillbaka dem i en mer bearbetad form (a.a:61). Ett tredje förhållningssätt som är av vikt för positiv utveckling är att ungdomarna själva får medverka i sin egen problemlösning. Att ungdomarna är aktiva i förändringsarbetet motverkar passivitet och institutionalisering och ger ungdomarna positiva upplevelser av att utveckla och bemästra nya och mer konstruktiva färdigheter (Larsen, 1997:10f).

Gränssättning Larsen (2004) menar att miljöterapi endast kan bedrivas inom ramen för den miljötera-peutiska verksamheten. Det är av central vikt att organisationen präglas av tydliga territo-riella gränser. Själva institutionen kan förstås som det grundläggande miljöterapeutiska området. Inom organisationen kan det dessutom finnas flera olika funktioner, så som sko-la och terapiverksamhet, vilka bör vara tydligt avgränsade. Ett annat exempel är ungdo-marnas egna rum, där det är centralt att personalen knackar innan de går in. Av lika stor vikt är att personalen har en egen lokal dit man kan dra sig tillbaka, reflektera och plane-ra. Vid personalmöten bör det vara tydligt förmedlat att ungdomarna inte får störa om det

17

inte finns särskilda skäl för detta. Tydlig gränssättning ger en organisatorisk möjlighet för ungdomarna att undersöka, acceptera och respektera nödvändiga gränser, vilket är bety-delsefullt för självutveckling och förståelse av det mellanmänskliga samspelet. Att arbeta även med dessa tertiära gränser, skapar således en möjlighet att utveckla självständighet och social kompetens för ungdomar som har problem med gränslöshet (a.a:70f). Ungdomar på institution är ofta jagsvaga och i behov av hjälp för att kunna kontrollera destruktiva impulser och beteenden. Den tydliga strukturen på en miljöterapeutisk be-handlingsorganisation är ett verktyg för att arbeta med ungdomarnas gränser, där bestäm-da tider, dygnsrytm och ordning spelar en viktig roll. Jagsvaga ungdomar är lättpåverkade av de grupprocesser som äger rum på institutionen, ungdomarna bär kaos inom sig som de agerar ut och sprider till varandra. För att motverka den inbördes negativa påverkan och hjälpa ungdomarna att avgränsa sig från varandra är det av vikt att personalen alltid finns närvarande och tillgänglig. Personalens uppgift är att själv behålla lugnet och vara en stabil vuxen när kaotiska situationer och känslor uppstår. Det är alltså centralt att de vuxna själva inte dras med i förvirringen och sprider den vidare. Miljöterapeutens upp-drag är istället att dämpa, avleda och utgöra en auktoritet för att lugna ungdomarna i situ-ationer då de ger uttryck för sin rädsla och ångest (Andersson, 2001:146ff).

Miljöterapeuterna Kreugers (1986) forskning kring miljöterapi har visat att en god miljöterapeut är flexibel utan att vara eftergivande, visar närhet utan att mista den professionella distansen och använder sin auktoritet som vuxen utan att för den skull var nedtryckande. Goda miljöte-rapeuter är öppna för att diskutera egna värderingar och förhållningssätt med såväl kolle-gor som ungdomar och kan ingå i kompromisser samtidigt som de kan bruka sin pondus när så är nödvändigt. De kan också på ett positivt sätt ge och acceptera kritik i förhållande till kollegor och de inskrivna på institutionen. En nödvändig egenskap hos miljöterapeu-ten är att denne är tålmodig och kan se små förändringarna som betydelsefulla framsteg i behandlingen. Vidare menar Kreuger (1986) att det är viktigt att miljöterapeuterna är ny-fikna och intresserade av barn och ungdomar och att de är införstådda med att det tar lång tid att etablera en god kontakt med problemfyllda ungdomar. Lämpade miljöterapeuter är dessutom ivriga med att hjälpa den unge att utveckla sitt känsloliv och lämnar sina egna behov och privata angelägenheter utanför verksamheten. Av vikt är också att miljötera-peuten som person har ett positivt sinnelag (Kreuger, 1986 i Larsen, 1997:16 & i Hölcke, 1996:32f). Enligt Larsen (1997) är det essentiellt att miljöterapeuten är en bra förebild för ungdomarna, såväl när det gäller bemötande som uppvisande av olika färdigheter. Av vikt är också att de klarar att hantera provokationer från ungdomarna utan att ta deras utspel personligt. Det innebär att behandlaren måste kunna uthärda olika kränkningar utan att mista den professionella eller privata självkänslan. En särskilt lämpad miljöterapeut be-höver även en välutvecklad förmåga till förståelse ur olika perspektiv och synsätt. Således bör terapeuten kunna utgå från ungdomens perspektiv och visa att han förstår dennes inre kaos och problem, samtidigt som han måste behålla det egna perspektivet för att förmå att sätta gränser för ungdomens destruktiva beteenden (a.a:16). Vidare menar Larsen (1997) att miljöterapeuten bör ha kunskaper och erfarenheter av hur man definierar lämpliga be-handlingsmål för olika ungdomar. Realistiska mål i behandlingen är viktigt för att både personal och ungdomar ska kunna uppleva att utveckling är möjlig. För mycket stöd och hjälp kan leda till att ungdomen passiviseras medan för högt ställda krav riskerar att be-kräfta ungdomens känsla av att förändring är omöjligt. Ett professionellt miljöterapeutiskt arbete måste baseras på att förändring inte kan forceras eller tvingas fram, snarare stimu-leras genom en balans mellan stöd och utmaningar (a.a:16f).

18

Metod

Val av metod Föreliggande studie använder sig av två olika kvalitativa metodansatser. Eftersom varje metodstrategi har olika styrkor och svagheter, är det vanligt att forskare använder sig av olika metoder för att studera ett fenomen (Esterberg, 2002:36f). Att kombinera datain-samlingsmetoder kallas för triangulering och bidrar till flera olika dimensioner av det studerade fenomenet (Marlow, 2001:180; Silverman, 2000:121). Bell (1993) menar att forskare som inriktar sig på kvalitativa metoder ofta är intresserade av hur människor upplever sin egen värld och målet med forskningen är insikt snarare än statistisk analys (a.a:13). Kvalitativ forskning syftar till att klargöra ett fenomens karaktär, innebörd och mening. För att kartlägga detta i en forskningssituation, har man utvecklat angreppssätt och metoder som är anpassade efter olika problemställningar (Widerberg, 2002:15). Inom ramen för detta forskningsprojekt har författarna valt att genomföra observationer på den studerade verksamheten. Bell (1993) menar att observation som metod kan bidra med ovärderlig information om individer och gruppers erfarenheter och uppfattningar som är svåra att få fram med stöd av annan forskningsmetodik. Observationsstudier är framför-allt givande när man är intresserad av att undersöka om individer verkligen gör så som de säger att de gör eller beter sig på ett sätt som stämmer överens med detta (a.a:137). Vida-re är observationsmetoden fruktbar när forskaren vill kartlägga känsliga ämnen som män-niskor kan riskera att undanhålla i en intervjusituation (Quinn-Patton, 2002:262ff; Kvale, 1997:100). En respondent kan exempelvis beskriva en metod korrekt under en intervjusi-tuation, medan denne i praktiken inte klarar av att tillämpa metodens principer (Taxman & Bouffard, 2002:192). Larsen och Selnes (1983) menar att systematisk observation på och rapportskrivning om verksamheten är en förutsättning för professionellt bedriven miljöterapi (a.a:77). Enligt Taxman och Bouffard (2002) och Wilkinson (2006) är obser-vation den mest effektiva metoden för utvärdering av behandlingsintegritet (a.a:192; a.a:430). Då föreliggande studie ämnade kartlägga personalens samstämmighet i utföran-det av de specifika behandlingsprinciper som vägleder den undersökta verksamheten, föreföll observationsmetodik särskilt tjänlig för studiens syfte. För att fördjupa förståelsen av det studerade fenomenet, kompletterades observationerna sedermera med intervjuer, varav två med behandlingspersonal inom verksamheten och en med personal ur ledningsgruppen i form av föreståndaren på institutionen. Kvale (1997) menar att observationer av det faktiska beteendet i kombination med intervjuer med de inblandade, ofta ger mycket giltig information (a.a:100). Enligt Widerberg (2002) bör forskaren med fördel genomföra observationerna innan intervjuerna äger rum, om möj-lighet finns att vistas i personens egen miljö (a.a:129). Den kvalitativa forskningsinter-vjuns syfte är att bidra med nyanserade beskrivningar gällande specifika teman i den in-tervjuades livsvärld. En central frågeställning för forskaren är att söka svar på varför den intervjuade upplever och handlar som hon gör. Intervjumetoden syftar inte till att komma fram till klara tolkningar av de teman som ställts i fokus, utan har till uppgift att så kor-rekt som möjligt återge de beskrivningar och ibland motsägelsefulla uppfattningar som den intervjuade ger uttryck för (a.a:36ff). För att besvara studiens syfte har författarna således valt att samla in data utifrån observationsstudier samt intervjumetodik. En kombi-nation av olika datainsamlingsmetoder förordas och berikar studien genom att en mer mångsidig och helhetsinriktad bild av det studerade fenomenet ges (Marlow, 2001:180, Holme & Solvang, 1997:85). Studiens giltighet ökar om forskaren frambringar liknande resultat av det studerade fenomenet genom metodiskt skilda tillvägagångssätt. Tillika

19

påvisar detta att resultat och analys inte endast är en följd av de specifika metodredskap som brukats under studiens gång (Holme & Solvang, 1997:86).

Litteraturanskaffning och källkritik Då uppsatsen genomfördes på uppdrag av Ungdoms- och familjeenheten i Örebro kom-mun, har författarnas handledare rekommenderat viss litteratur inom ämnesområdet, så som tidigare genomförda C-uppsatser med en liknande teoretisk utgångspunkt. Vidare söktes litteratur vid Örebro universitetsbibliotek via databasen Voyager samt det nationel-la söksystemet Libris, där titlar till böcker och uppsatser söktes som författarna rekom-menderats eller på annat sätt funnit intressanta. Även specifika sökord så som miljöterapi, terapeutiska samhällen, institution, behandling, behandlingsintegritet, och ungdomar användes. Artiklar söktes på liknande sätt med hjälp av elektroniska källor via databasen Elin@Örebro och från de internationella databaserna Social Services Abstract, Sage och Psychinfo, där sökord bland annat var therapeutic community, miliue therapy, institution, treatment integrity och youth. Samtliga sökord användes i kombinationer och med trunke-ringar för att maximera sökresultatet. Övrig sökning har gjorts via Internets olika sökmo-torer Google och Eniro, där samma sökord som ovan nämnts användes. Viss litteratur samt artiklar fanns ej tillgängliga på Örebro universitetsbibliotek, varför de fjärrlånades. För att finna lämplig litteratur kan referenser från tidigare skrifter och forskningsöversik-ter med fördel vara behjälplig (Ejvegård, 2003:45). Genom att följa hänvisningskedjor från relevanta skrifter kunde författarna finna ytterligare litteratur som var central för stu-diens ämnesområde. Utgångspunkten för studien har varit Andreassens (2003) forsk-ningsöversikt och Larsens (1997) och (2004) litteratur om miljöterapi, vilken har jämförts med andra verk för att stärka källornas trovärdighet (Holme och Solvang, 1997:135). Så-väl Ejvegård (2003) som Holme och Solvang (1997) förespråkar att forskaren så långt som möjligt ska göra sig oberoende av sekundärkällor, för att minska risken att informa-tion feltolkas eller tas lösryckt ur sitt sammanhang (a.a:63; a.a:136). I föreliggande studie har primärkällor i så stor utsträckning som möjligt använts, men på grund av svårigheten att i vissa fall få tillgång till ursprungskällan har även sekundärkällor nyttjats. Författarna är dock medvetna om detta tillkortakommande och att förfarandet ökar risken för att ge en missvisande bild av den primära källan (se Holme och Solvang, 1997:345f). Vidare menare Ejvegård (2003) att senare litteratur och forskning är mer tillförlitliga än tidiga verk, varför författarna har försökt att tillgå så aktuella källor som möjligt och valt den senaste litteraturupplagan då det funnits flera till förfogande (a.a:64).

Konstruktion av observations- och intervjuguide Observationsguidens innehåll konstruerades utifrån några av Jenners (2000:23ff) och Se-graeus (2000:28-34) beskrivningar av miljöterapeutiska principer, vilka berör struktur, tydlig ledning, positiv kamratpåverkan, verklighetskonfrontation, öppen kommunikation, medbestämmande och kontakt med samhället utanför. Med utgångspunkt i dessa princi-per skapade författarna övergripande dimensioner. Under varje dimension konstruerades frågeställningar som operationaliserades på ett sätt som gjorde det möjligt att observera om verksamheten efterlever centrala miljöterapeutiska principer. Konstruktionen av intervjuguiden utvecklades utifrån Andersson, Johansson och Wall-skogs (2005) samt Andersson, Johansson och Karlssons (2007) intervjumanualer, vilka i sin tur hade använt en omarbetad och översatt version av SEEQ-manualen för sitt forsk-ningssyfte (De Leon & Melnick, 1993). Även Jenners (2000:23ff) och Segraeus (2000:28ff) miljöterapeutiska principer om medbestämmande, positiv kamratpåverkan,

20

verklighetskonfrontation och kontakt med samhället utanför, användes som ett komple-ment för att utforma guiden genom att frågeställningar utifrån dessa principer konstruera-des. Intervjuguiden ämnade fånga upp hur respondenterna uppfattar att verksamheten beaktar de essentiella miljöterapeutiska principer som vägleder behandlingsarbetet, vilka eventuella hindrande och möjliggörande aspekter de upplever med att arbeta i enlighet med dessa principer samt hur delaktiga de känner sig i de beslut som fattas inom verk-samheten. Intervjuguiden utformades med öppna svarsalternativ, varför intervjuerna har formen av en semistruktur. Marlow (2000:158) menar att semistrukturerade intervjugui-der ofta består ett schema med generella frågor, som dock inte har formen av ett fråge-formulär. Det innebär att forskaren har mer frihet att improvisera eller följa upp givna svar med nya frågor (a.a:158).

Urval Granskning av den undersökta verksamheten var ett uppdrag tilldelat av Ungdoms- och familjeenheten i Örebro kommun, varför författarna inte gjorde något eget urval. De in-tervjurespondenter som utvaldes gjordes strategiskt där hänsyn togs till utbildning, an-svar, arbetsuppgifter och tid som de arbetat inom verksamheten. Respondenterna utsågs på inrådan av verksamhetens föreståndare, då hon har kännedom om vilka i personalen som uppfyller författarnas önskemål av kriterier hos informanterna. Av de två som utsågs var båda kvinnor varav en hade arbetat länge inom verksamheten, var utbildad socionom och kontaktperson. Den andre respondenten hade arbetat en kortare tid och var utbildad socialpedagog men arbetade inte som kontaktperson. För att få insyn i ledningens funk-tion, intervjuades även föreståndaren inom verksamheten. Detta innebar att urvalet av undersökningsenheterna inte skedde randomiserat (Marlow, 2001:134). Kvale (1997) menar att urval av intervjudeltagare ofta inte sker slumpmässigt, utan efter andra kriterier, såsom typiska egenskaper eller tillgänglighet (a.a:210). Syftet med studien var inte primärt att få fram generaliserbara resultat, snarare att utröna djupgående kunskap om arbetet på den undersökta behandlingsenheten. Enligt Marlow (2001) är principerna för ett icke-sannolikhets urval och en kvalitativ metodansats mer betjänlig för ett sådant än-damål (a.a:134).

Tillvägagångssätt Bell (1993) hävdar att observationsmetodiken är en svårhanterlig teknik som för goda resultat kräver noggrann planering och genomtänkta pilotstudier innan den verkliga ob-servationen äger rum (a.a:137). Inför de faktiska observationerna genomförde författarna under ett dagpass en provobservation på verksamheten. Syftet med denna var att få en känsla för observation som metod och få klarhet i teknikens begränsningar och tillgångar, varpå författarna utvärderade hur metoden kunde förbättras för att maximera inhämtandet av information inför de verkliga observationerna. Genom provobservationen fick förfat-tarna ökad kännedom om hur nedtecknandet av viktiga företeelser kunde utformas med största möjliga hänsyn till dem som var föremål för studien. Den första verkliga observa-tionen ägde rum under ett dagpass som varar mellan kl. 07.30 och 15.30. Författarna var först med vid överlämningen på morgonen, därefter under fika och lunchförberedelser, eftermiddagens miljöarbete och vid den avslutande överlämningen till kvällspersonalen. Framledes närvarade författarna under ytterligare ett dagpass som bestod av miljöarbete på förmiddagen och gemensam motion för ungdomar och personal under eftermiddagen. Författarna har även observerat verksamheten under ett kvällspass för att få en inblick i dessa rutiner. Vidare genomfördes en observation under personalgruppens behandlings-konferens samt under en arbetsplatsträff, i syfte att inhämta ytterligare kunskap kring verksamhetens mötesstrukturer och organisation. Under observationerna var författarna

21

mestadels tillsammans. Detta för att kunna diskutera observerade företeelser med var-andra och för att se om en och samma situation uppfattades på liknande sätt. Vid vissa tillfällen hände dock att en observatör följde med en personal, medan den andra stannade hos en annan grupp. Bedömningen gjordes då att intressanta företeelser kunde observeras på två olika ställen samtidigt. Holme och Solvang (1997) menar att det ofta händer att observatören iakttar händelser som denne inte riktigt förstår, varför det är viktigt att an-teckna även detta. Därmed bör observatören inte dra sig för att ställa direkta frågor till aktörerna som studeras, rakt motsatt är detta en viktig del inom observationsmetodiken (a.a:118). Således har författarna vid vissa tillfällen frågat personalen då någon observe-rad företeelse föreföll oklar. Efter avslutade observationer på verksamheten intervjuades tre respondenter, varav två ur behandlingspersonalen och institutionens föreståndare (se Holme & Solvangs, 1997:104f, resonemang om informant- och respondentintervju). Samtliga intervjuer ägde rum i ett på verksamheten angränsade kontorsrum och spelades in med hjälp av en bandspelare (se Holme & Solvang, 1997:108). Inför varje intervju informerades respondenterna om att intervjuerna spelades in samt att de när som helst kunde välja att avbryta och heller inte behövde svara på alla frågor. Detta var dock inget som blev aktuellt under någon intervju. En av författarna ställde frågor ur intervjuguiden medan den andre antecknade vad som framkom, i syfte att inte förlora viktig information i händelse av att den tekniska utrust-ningen skulle fallera. En av intervjuerna fick dock avbrytas i ett inledande skede och genomföras vid ett senare tillfälle, då problem med den tekniska utrustningen uppstod.

Observationsmaterial och fältanteckningar Under samtliga observationstillfällen på verksamheten hade författarna med sig observa-tionsguiden som studien utgår ifrån, anteckningsblock och penna. Med hänsyn till de per-soner vars arbete observerades och de ungdomar som vistas på behandlingshemmet, med-togs dock sällan dessa material ut i verksamheten, utan fanns i ett angränsande rum till vilket författarna hade fri tillgång. Då en intresseväckande företeelse eller situation ob-serverats på verksamheten, drog sig författarna undan och antecknade de iakttagelser som gjorts. Med jämna mellanrum studerades även observationsguiden för att påminna om vilka företeelser som var centrala att fokusera på. Vid ett par tillfällen då författarna en längre tid observerade en bestämd situation på verksamheten och kunde sitta till viss del dolda, medtogs dock block och penna direkt till platsen. Antecknandet skedde vid dessa få tillfällen med största möjliga diskretion, med hänsyn till de personer som ingick i ob-servationen. De händelser som utspelades och som författarna ansåg vara intressanta, ned-tecknades. Då författarna inte ville missa viktiga företeelser, antecknades det som obser-verades kortfattat, för att sedan skrivas ner i utförligare form direkt efter avlutat observa-tionstillfälle.

Databearbetning och analysförfarande Anteckningar fördes kontinuerligt under observationstillfällena och vidareutvecklades i utförligare format så fort tiden medgav. Holme och Solvang (1997) menar att fältanteck-ningarna bör vara fullständiga och skrivas ut i sin helhet. För att detta ska vara möjligt får det inte dröja för länge mellan observationstillfället och nedskrivning, helst ska detta för-farande ske under samma dag, vilket författarna tog hänsyn till (a.a:16). Bägge författare skrev var för sig ner sin tolkning av vad som observerats, för att därefter samlas och gemensamt gå igenom materialet för att få en överblick av vad som framkommit. Konkre-ta händelser som föreföll särskilt intressanta för studiens syfte valdes ut, koncentrerades och skrevs ner i form av scener.

22

Kvale (1997) menar att såväl tolkning som analys av materialet tar sin början redan under intervjutillfället för att sedan genomsyra hela undersökningen (a.a:170f). Författarna note-rade intresseväckande aspekter för analys under samtliga intervjutillfällen som därefter togs upp till diskussion. Efter genomförandet av intervjuerna transkriberades dessa orda-grant för att inte gå miste om centrala nyanser i vad som framkommit. Enligt Kvale (1997) innebär transkribering att materialet ändras från en form till en annan, i förelig-gande studie från bandinspelning till utskriven intervju (a.a:152). Silverman (2000) menar att transkribering av intervjuer hjälper forskaren att studera vad som framkommit på de-taljnivå (a.a:183). Enligt Holme och Solvang (1997) bör utskriften spegla klimatet och tonen under intervjun så korrekt som möjligt, varför författarna inte ändrade talspråk till skriftspråk under transkriberingsprocessen (a.a:141). Därefter läste författarna igenom samtliga intervjuer, för att skapa en överblick av vad som framkommit av respondenter-nas redogörelser. För att bearbeta intervjumaterialet och skapa struktur har analysmetoden meningskoncentrering nyttjats. Detta innebar att intervjumaterialet reducerades och for-mulerades mer koncist för att få fram den väsentliga innebörden av respondenternas utsa-gor och underlätta analysförfarandet (se Kvale, 1997:174). Utifrån det insamlade materialet skapades sex teman under vilka studiens resultat och analys redovisas. Dessa teman var ”teoretiska utgångspunkter och behandlingsmål”, ”or-ganisation och ledarskap”, ”strukturer och ramar”, ”verklighetskonfrontation och terapeu-tiskt syfte”, ”ungdomsgruppen” och till sist ”kontakt med samhället utanför”. Det insam-lade materialet strukturerades upp under de ovan nämnda temana, där observerade förete-elser, scener, svar från intervjuerna och citat från respondenterna sorterades in för att identifiera mönster samt skillnader och likheter i materialet (se Marlow, 2001:208). Un-der denna process sorterades även material som bedömdes irrelevant för att besvara studi-ens syfte och frågeställningar bort (se Kvale, 1997:171). Holme och Solvang (1997) me-nar att ett sådant analysförfarande kallas helhetsanalys, och innebär att forskaren sorterar och analyserar de delar i materialet som är relevanta för det problemområde som studien avser undersöka (a.a:142). Materialet analyserades utifrån tidigare forskning rörande be-handling av ungdomar, objektrelationsteori och miljöterapeutiska principer såsom tydlig struktur, öppen kommunikation, medbestämmande, verklighetskonfrontation, trovärdiga relationer och kontakt med samhället utanför. Även komponenter av vikt för behandlings-integritet, såsom en tydlig ledning och gemensamt teoretiskt synsätt, användes för att ana-lysera resultaten.

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet Innan ett mätinstrument bör användas i en studie är det av vikt att reflektera över dess validitet och reliabilitet, vilket gäller såväl vid kvalitativa som kvantitativa metodansatser. Validiteten indikerar till vilken grad forskaren faktiskt granskar det fenomen som var av-sett att undersöka. Forskaren måste försäkra sig om att det verktyg som används faktiskt har förmåga att mäta den företeelse som är av intresse (Marlow, 2001:185; Silverman, 2000:210). Silverman (2000) menar att validitet är ett annat ord för ”sanning” (a.a:210). Marlow (2001) menar vidare att triangulering, det vill säga att använda sig av olika typer av datainsamlingsmetoder, kan bidra till att validitetssäkra resultaten (a.a:180). Förelig-gande studie har använt sig av såväl observations- som intervjumetodik för att i möjligas-te mån tillsäkra att resultaten blir giltiga och multidimensionella. Silverman (2000) menar att nyttjande av kategoriseringar under observationsstudier kan innebära hot mot validite-ten, då varje sätt att betrakta en företeelse, medför att forskaren väljer att inte se andra saker. Detta förfaringssätt underlättar databearbetning och analys av materialet, men med-för en bortprioritering av okategoriserade objekt (a.a:182). Författarna har varit medvetna

23

om problemet med att använda sig av fastställda kategorier och har genomgående fört ett resonemang kring detta. Försök har även gjorts att notera företeelser som inte föll under något fack, i syfte att höja studiens validitet. Studiens reliabilitet handlar om konsistensen i mätinstrumentet, det vill säga i vilken grad de resultat man funnit i studien beror på faktiska förändringar hos det studerade fenome-net och inte på skillnader hos själva mätinstrumentet. Det är därmed centralt att undersö-ka reliabiliteten i mätinstrumentet innan man kan uttala sig och faktiska upptäckter gäl-lande det studerade fenomenet (Marlow, 2001:180f). Silverman (2000) menar att för att tillsäkra reliabiliteten bör forskaren genomgående dokumentera tillvägagångssätt och ana-lysförfarande i forskningsprocessen och bevisa att olika kategorier har använts konse-kvent (a.a:224). Marlow (2001) menar att det finns flera sätt att förbättra reliabiliteten hos ett mätinstrument. Viktigt är att variablerna är noga definierade och operationaliserade samt att man överväger vilka ordval som används, då olika begrepp kan ha skilda inne-börder bland människor. Neutraliteten i intervjuer är dock generellt sett begränsad. Sva-ren respondenten levererar i en intervjusituation influeras av flera faktorer hos intervjua-ren såsom ålder, kön, etnicitet och klädsel. Även miljön i vilken intervjun genomförs, kan påverka resultatet. Vad gäller själva intervjuformulärets utformning, kan öppna svarsal-ternativ, som innebär att materialet senare måste kodas och kategoriseras, ge reliabilitets-problem. För att försäkra sig om att studien är reliabel kan man som forskare testa materi-alet innan det används (Marlow, 2001:159, 182f). Författarna genomförde en provobser-vation på verksamheten innan de verkliga observationerna ägde rum. Därefter utvärdera-des observationsguiden och vissa ändringar gjordes, för att i möjligaste mån kvalitetssäk-ra mätinstrumentet. Då huvudmetoden i föreliggande studie var observation, valde förfat-tarna dock att på grund av tidsbrist inte genomföra några testintervjuer innan de faktiska intervjuerna. De intervjufrågor som användes var dock till stor del influerade av sedan tidigare testade formulär. För att tillsäkra att intervjurespondenterna kände sig trygga, genomfördes intervjuerna på deras arbetsplats. Då urvalet av respondenter inte skedde slumpmässigt, kan studiens resultat inte generali-seras i statistisk mening (Marlow, 2001:133, 143; Kvale, 1997:210). Kvale (1997) menar dock att det finns flera olika former av generaliserbarhet. Analytisk generalisering inne-bär att forskaren gör en bedömning av i vilken mån resultaten av en studie kan ge vägled-ning för vad som kan hända i ett liknande läge och bygger då på en analys av skillnader och likheter mellan situationerna (a.a:210). Att frambringa statistiskt generaliserbara re-sultat var inte studiens syfte. Istället eftersträvades en mer djupgående kunskap om arbe-tet på den undersökta behandlingsenheten. Dock menar författarna att det i viss mån ana-lytiskt går att generalisera studiens resultat till behandlingsinstitutioner med en struktur och organisation som motsvarar den studerade verksamhetens.

Etiska överväganden och metoddiskussion Att forskning bedrivs är angeläget och nödvändigt för såväl enskilda individer som sam-hällets utveckling i stort. Av den andledningen är samhällets medlemmar berättigade till att forskning av god kvalitet fortlöpande bedrivs. Detta kallas för forskningskravet och innebär att kunskaper och metoder bör utvecklas och fördjupas inom olika ämnesområ-den. Forskningskravet står emellertid i kontrast till det så kallade individskyddskravet. Individskyddskravet gör gällande att personer inte får utsättas för ”psykisk eller fysisk skada, förödmjukelse eller kränkning” i forskningssammanhang (Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, 1999:1). Inför varje vetenskaplig undersökning bör forskaren av den orsaken omsorgsfullt väga värdet av den kunskap undersökningen

24

kan bidra med, mot risker i form av negativa konsekvenser för de inblandade undersök-ningsdeltagarna. Det grundläggande individskyddskravet delas vanligen in i fyra olika principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekra-vet. Informationskravet handlar om att forskaren ska informera undersökningsdeltagarna om det huvudsakliga forskningssyftet, samt att deltagandet är frivilligt. Samtyckeskravet innebär i korthet att forskaren måste erhålla respondenternas samtycke till att deltaga i studien. Deltagarna har rätt att själv bestämma över sin medverkan och bör informeras om att de när som helst kan avbryta sin inblandning i studien. Vidare innebär konfidentia-litetskravet att respondenterna i största möjliga mån ska kunna erbjudas konfidentialtet och att personuppgifterna ska förvaras på ett sådant sätt att otillbörliga inte kan ta del av dem. Uppgifter om identifierbara personer ska således antecknas, lagras och avrapporte-ras på ett säkert sätt så att ingen utomstående kan ta del av materialet. Den fjärde och sista forskningsetiska principen kallas nyttjandekravet och innebär att insamlande uppgifter om enskilda personer inte får användas annat än i forskningssyfte (Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, 1999:1ff). Studien genomfördes på uppdrag av Ungdoms- och familjeenheten i Örebro kommun i samverkan med den studerade institutionen. Personalen informerades om studiens ge-nomförande och syfte av föreståndaren på verksamheten och har samtyckt till undersök-ningens upplägg. Informations- och samtyckeskravet är därmed uppfyllt. Författarnas observationer på verksamheten har genomförts med största möjliga hänsyn till undersök-ningsdeltagarna. Mycket sällan har anteckningar av företeelser som författarna bevittnat gjorts inför någon på verksamheten, allt för att i största möjliga mån undvika olustkänslor hos såväl personal som ungdomar. Vid flera situationer, då bedömning gjordes att det kunde innebära onödigt obehag för ungdomarna, har författarna valt att inte observera personal och ungdomar i samspel. Eftersom ungdomarna i realiteten haft små möjligheter att undvika medverkan i studiens observativa del, har det inte upplevts etiskt försvarbart att iaktta dem i alla situationer. Dessa tolkningar gjordes av författarna gemensamt och övervägandes från situation till situation. Intervjurespondenterna tillfrågades om sin medverkan av föreståndaren på verksamheten och ställde upp frivilligt i studien. I enlighet med samtyckeskravet blev respondenterna vid intervjutillfället informerade om att de när som helst kunde avbryta och inte behövde svara på alla frågor. Respondenterna har gett muntligt samtycke till att intervjuerna spela-des in och att materialet kommer att användas för vetenskapliga syften, i linje med nytt-jandekravet. Vidare har hänsyn tagits till konfidentialitetskravet genom att allt insamlat material från såväl observationer som intervjuer har förvarats på ett säkert ställe så att otillbörliga ej kan ta del av informationen. Då intervjurespondenterna var få till antalet och kända inom verksamheten, kunde konfidentialitet ej med säkerhet garanteras. I resul-tatet framkommer i vissa fall vilka åsikter som föreståndaren framlagt, i syfte att belysa ledningens syn kring olika aspekter av behandlingsarbetet. För detta har författarna erhål-lit samtycke. Det hade varit önskvärt med fler intervjurespondenter, men på grund av tidsbrist samt att studiens huvudsakliga metodansats var observation, lades dock större vikt vid dessa. Enligt Marlow (2001) innebär neutralitet i en studie att forskaren inte tolkar materialet så att det passar in i en förbestämd åsikt om det studerade fenomenet (a.a:157). Marlow me-nar att neutraliteten i observationsmetodiken kan variera. Generellt är dock ostrukturerade observationer, likt förliggande studie, mindre neutrala än strukturerade, där beteendet i förväg är definierat. Hon menar vidare att ju mer tränade observatören är, desto högre

25

grad av neutralitet. Författarna hade inte använt sig av observation som metod vid tidigare tillfällen, vilket därför kan påverka neutraliteten negativt. Vidare menar Marlow (2001) att människor som blir observerade tenderar att ändra sitt beteende till följd av vetskapen att de blir iakttagna (a.a:167). Författarna har varit medvetna om dessa problem innan studiens genomförande och har genom provobservationen försökt förbättra tekniken i sig. På samma sätt har litteratur om observation som metod lästs för att i möjligaste mån und-vika att påverka deltagarna. Observatörerna har så långt det varit möjligt försökt smälta in på verksamheten, bland annat genom att utföra långa observationspass för att vänja per-sonal och ungdomar vid författarnas närvaro. Anteckningar gällande företeelser som be-vittnades skedde mestadels i ett avskiljt rum. Trots problematiken kring observation som metod menar såväl Taxman och Bouffard (2002:192) som Wilkinson (2006:430) att det är den bästa metoden för att undersöka behandlingsintegritet, varför fördelarna med me-toden ansågs uppväga nackdelarna.

Resultat och analys I resultat- och analysdelen redovisas sex övergripande teman. Under dessa varvas enskil-da situationer som observerats på institutionen i form av scener, med vad som framkom-mit under intervjuer med personal och föreståndare inom verksamheten. Emellanåt skild-ras, istället för regelrätta scener, det samlade intrycket författarna erhållit av en företeelse eller komponent under observationer på verksamheten. Genomgående vävs resultat sam-man med analys där centrala aspekter från studiens teoretiska utgångspunkter i förhållan-de till vad som framkommit lyfts fram och diskuteras.

Teoretiska utgångspunkter och behandlingsmål Inom behandlande enheter är det centralt med en tydlig teoretisk förankring och att per-sonal strävar mot ett gemensamt mål i behandling. Sammantaget tydliggörs under såväl observationer som intervjuer att psykodynamiska teorier ligger till grund för OT-gruppens behandlingsinnehåll. Personalen talar genomgående i psykodynamiska och mil-jöterapeutiska termer för att förstå ungdomarnas problematik, vilket uppmärksammas genom att begrepp som ”struktur, ”ramar” och ”överföring”, nämns under samtal kring ungdomarna: Scen Stämningen under en överlämning är frustrerad bland personalen på grund av viss insta-bilitet i ungdomsgruppen. Vissa av personalmedlemmarna utrycker ilska och besvikelse över en ungdoms agerande. Föreståndaren uppmärksammar detta och påtalar att det är centralt att personalen reflekterar över varför de känner som de gör kring situationen, där begrepp som ”överföringar” nämns i sammanhanget. Att levandegöra teorin genom att samtala i teoretiska termer tycks skapa en enighet inom personalgruppen kring vilka principer som är centrala och bör utgöra fokus för behand-lingsarbetet. Samtliga respondenter menar att det finns ett samförstånd gällande de teorier som ligger till grund för verksamheten och att dessa tillämpas i det praktiska arbetet ge-nom att det ständigt förs en diskussion om vilken fas i behandlingsmodellen ungdomen befinner sig. Respondenterna beskriver även arbetsmodellens innehåll på ett likartat sätt. Det är av vikt att personalen har en enhetlig syn gällande teoretiska förhållningssätt, då Daleflod (1996) menar att en hög samstämmighet när det gäller teoretiska principer ska-par ordning inom verksamheten och gynnar behandlingens integritet (a.a:428f). Även Fridell (1996) framhåller vikten av att verksamheten vilar på en stark ideologisk överty-

26

gelse (a.a:41). En respondent menar dock att ungdomarnas beteende och relationen till dessa ibland kan påverka personalgruppen och framkalla bristande samstämmighet i vissa frågor. För att återskapa enighet i förhållningssätten krävs då en ständigt pågående kom-munikation mellan personalmedlemmarna. Respondenten påtalar att tiden för överläm-ningar under både morgon och eftermiddagen utgör ett viktigt forum för detta. Under intervjuerna klargörs att de flesta i OT-gruppens personalstyrka har arbetat tillsammans under lång tid, vilket enligt Fridell (1996) är en stark resursfaktor för organisationen (a.a:47). En möjlig tolkning är att stabiliteten inom personalgruppen har föranlett att per-sonalen haft mycket gemensam tid i anspråk för att kunna skapa en sammanhållning kring de teoretiska utgångspunkterna. Då verksamheten nyanställer personal, är den tyd-liga teoretiska förankringen och fasmodellen som behandlingsarbetet utgår från, av vikt för att skapa kontinuitet och stabilitet i det grundläggande behandlingsinnehållet (Fridell, 1996:43ff). Under intervjuerna framkommer att några medlemmar ur personalstyrkan saknar högsko-leutbildning med inriktning mot behandlingsarbete. Detta kan problematiseras i ljuset av Daleflod (1996) som menar att adekvat utbildningsnivå hos personal och att institutionen har resurser att bedriva den verksamhet den säger sig göra är centrala delar för behand-lingens integritet (a.a:428ff). En möjlig risk med outbildad personal eller en personal-grupp bestående av olika professioner kan vara att personalmedlemmarna talar be-greppsmässigt skilda språk och använder olika teoretiska begrepp för att förstå ungdo-marnas problematik. Detta kan förmodas leda till att medlemmarna inte förstår varandra eller att det bildas en oenighet om vilka behandlingsprinciper som är centrala inom verk-samheten. I förlängningen kan en för stor skillnad mellan enskilda individers kompetens- och utbildningsnivå medföra bristande samsyn gällande hur teori och metod faktiskt ska tillämpas i det praktiska behandlingsarbetet (se Andreassen, 2003:344f). Forskning påvi-sar vikten av att personalen är överens i uppfattningar om behandlingsmål och metoder då detta ökar programmets effektivitet (Melnick et al, 2006:278, 282f). Av betydande vikt är även personliga egenskaper hos behandlaren, då trovärdiga relatio-ner är en av miljöterapins viktigaste grundstenar (Larsen, 1997:9ff; Andersson, 2001:140; Hölcke, 1996:56). I ljuset av objektrelationsteorin blir personalens förmåga att skapa en relation till barnet och hjälpa det bygga upp tilliten till andra människor igen något av det viktigaste under behandlingstiden (Tudor-Sandahl, 1992). Således är inte enbart akade-misk utbildning avgörande för en god kvalitet på behandlingen. En heterogen personal-grupp kan dock tänkas ställa högre krav på ledningens förmåga att styra verksamheten i enlighet med de uppsatta målen. En föreståndares mest centrala arbetsuppgifter handlar om att leda institutionen i rätt riktning och tillsäkra att den enskildes mål stämmer över-ens med verksamhetens, vilket förefaller än mer centralt i organisationer med ojämn ut-bildningsnivå (Fridell, 1996:92; Lima, 2007:127). Föreståndaren inom verksamheten ver-kar dock ha stor insikt i detta och framför under intervjutillfället betydelsen av att led-ningen ger förutsättningar för personalen att kompetensutvecklas. Samtliga respondenter lyfter även fram att personalgruppen haft möjlighet att gå en grundläggande utbildning i miljöterapi, något som anses vara till stor nytta i det praktiska arbetet. Utbildning och träning av personal är en central aspekt för att medarbetarna ska följa behandlingsplanen och för att ungdomarna inte ska få motstridiga signaler från personalen. Motsägande sig-naler uppstår när personalen inte är samstämmiga i sina reaktioner vilket riskerar behand-lingsintegriteten och effekterna av behandlingen (Andreassen, 2003:215f).

27

Under intervjuerna framkommer att personalen har individuella genomförandeplaner för varje ungdom, men att institutionen saknar övergripande behandlingsmål. En respondent säger:

…nej, det har vi inte… det är inte så roligt att svara nej på den… men jag tror att det kan bli bättre alltså, vi har ju… alltså att dom ska leva ett liv utan lidande nånstans…

Larsen (2004) framhåller vikten av att mål, normer och förhållningssätt är klart definiera-de för goda resultat av miljöterapeutiskt behandlingsarbete (a.a:52; Fridell, 1996:41). Även Jenner (2000) menar att en central miljöterapeutisk princip innefattar att personal och ungdomar aktivt strävar mot ett gemensamt mål i behandlingen (a.a:24). Finns det inte tydligt angivna behandlingsmål uppstår en svårighet för både personal och ungdomar när det gäller att avgöra vad som eftersträvas. Saknas målformuleringar finns risken att för höga krav ställs på ungdomarna vilket kan bekräfta känslan av misslyckande eller att kraven på förändring blir för låga och föranleder passivitet hos ungdomarna (Larsen, 1997:16f). Med tanke på betydelsen av tydliga mål för gynnsamma behandlingsutfall är det önskvärt att OT-gruppen upprättar en målsättning för verksamheten även på ett gene-rellt plan. En av respondenterna ger likaså uttryck för att de individuella behandlingsmå-len skulle kunna förtydligas och tror att svaret är utredningar som uttryckligen klarlägger vad som är möjligt att uppnå för en specifik klient. Övriga respondenter framhåller dock att behandlingsmålen för varje ungdom kommer att tydliggöras genom införandet av BBIC (Barns Behov I Centrum). Ännu är bara några få genomförandeplaner med stöd av BBIC upprättade och behandlingsmålen för enskilda ungdomar kommer att specificeras ytterligare när en fullständig implementering av metoden skett. Under intervjuerna fram-kommer att ännu en fördel med BBIC är att behandlingsmålen numer måste upprättas i samarbete med ungdomen och familj. För att ungdomen och dennes familj ska veta vad som krävs av dem och vad de kan förvänta sig av behandlingen är det sannolikt av vikt att behandlingsmålen är väl definierade och utarbetade i samförstånd med samtliga in-blandade parter. Forskning av Melnick et al (2006) visar att överensstämmelse i uppfatt-ningar om behandlingsmål mellan personal och klienter samt inom personalkollektivet ökar programmets effektivitet (a.a:278, 282f). Fridell (2000) betonar också vikten av att klienterna i ett tidigt skede involveras i behandlingen och får förståelse för vad behand-lingen avser uppnå, vilket ungdomens egen medverkan i genomförandeplanen förmodas tillsäkra (a.a:217).

Organisation och ledarskap Genomgående observeras att OT-gruppen präglas av en tydlig och demokratisk ledning, vilket är en central komponent för att främja goda resultat i miljöterapeutiskt behand-lingsarbete (Larsen, 2004:52; Fridell, 1996:41). Vid överlämningar är föreståndaren noga med att förmedla mötets början och slut och tillser även att personalen håller sig till det ämne som för närvarade är under diskussion. I de fall resonemangen pendlat mot andra teman, återför föreståndaren arbetsgruppens ämnesfokus. Då föreståndaren på verksamhe-ten av någon anledning behövt avvika från en mötessituation, har istället biträdande före-ståndare tagit över och lett arbetsgruppens diskussion. Vid observerade ram- och regel-brott från ungdomarnas sida, fattar ledningen alla övergripande beslut om konsekvenser, men lyssnar även till personalens åsikter: Scen Vid en överlämning diskuterar personal och ledning en ungdom som misskött sig och därmed blivit förbjuden att vistas i sin slusslägenhet. Samtalet rör sig kring huruvida

28

ungdomens lägenhetsdörr bör förbli låst eller om och i så fall när, det är lämpligt att åter ge ungdomen tillträde till lägenheten. Flera i personalgruppen har en åsikt i frågan och dessa skiljer sig. Såväl föreståndare som biträdande föreståndare lyssnar respektfullt på vad samtliga i arbetsgruppen har att säga, men tar ändå en tydlig ledning avseende det beslut som sedermera fattas i frågan. Under intervjuerna med medlemmar i behandlingspersonalen uppger bägge respondenter att arbetsgruppen får delta i beslutsfattande inom verksamheten, men att det är förestånda-ren som fattar de övergripande besluten. Föreståndaren menar att ledningen inom alla behandlingsinstitutioner är viktig och måste vara tydlig, men att beslut måste fattas med ödmjukhet och med personalgruppen i ryggen. Angående den scen som ovan beskrivits, uttrycker föreståndaren under intervjusituationen följande:

…jag skulle kunna välja att gå in och bestämma och säga att klockan tio öppnar vi den här lägenheten vi pratade om igår, men hade jag gjort det så hade ju halva grup-pen varit emot det… då måste jag ju ta det där, för att förankra det där…

Såväl respondenterna ur personalen som föreståndaren själv, framhåller vikten av att ha en öppen dialog när det gäller beslutsfattade. Författarna hade möjlighet att medverka vid en arbetsplatsträff och en behandlingskonferens på verksamheten vid vilka hela personal-styrkan var samlad. Vid dessa möten fick personalen på ett naturligt sätt möjlighet att framföra sin åsikt. Dock noterades att en del i personalgruppen inte utnyttjade dessa till-fällen till ventilering och förhöll sig avvaktande under de diskussioner som fördes. Under en intervju svarar en respondent på frågan om personal ur arbetsgruppen deltar i besluts-fattande inom verksamheten:

…nej, alla är det inte, tycker jag inte… alla tar nog inte möjligheten… men den finns för alla…

OT-gruppen präglas av ett öppet klimat gällande kommunikation mellan personalgrupp och ledning. Det ter sig rimligt att anta att om personalen medverkar i beslutsfattandet får de mandat att i större utsträckning göra egna avgöranden i behandlingsarbetet. Detta bor-de vara fruktbart i den miljöterapeutiska organisationen då snabba avgöranden ofta måste fattas här och nu. Ytterligare en vinst med detta är att personalen görs delaktig i utform-ningen av verksamhetens innehåll, vilket rimligen leder till ett större engagemang i be-handlingsarbetet. Analogt med detta resonemang är att ett demokratiskt ledarskap visat sig mest fruktbart i ett längre perspektiv då det frambringar mer självständiga medlemmar (Fridell, 1996:82f, 217). Även Nilsson (1999) betonar att demokratiska ledare bör styra gruppen genom gemensamma beslut och låta alla medlemmar delta i planering av arbetet (a.a:132). Möjligen borde ledningen i högre grad uppmuntra hela personalgruppen att uttrycka sin åsikt under mötesforum på verksamheten, då det framkommer att alla inte utnyttjar denna möjlighet. En tydlig ledning inom behandlande verksamheter är nödvändig, då behandlingsarbetet kan vara oerhört krävande. Under intervjun framhåller föreståndaren att hennes främsta uppgift handlar om att ha det övergripande ansvaret och fatta de centrala besluten kring verksamheten och på så vis ge personalen förutsättningar att vara behandlare. En viktig del i detta är att kunna fatta problematiska beslut, även om det förorsakar konflikter i per-sonalgruppen (jfr Fridell, 1996:94). Föreståndaren ger uttryck för en tro på att personalen uppskattar en tydlig ledning även om alla inte alltid är nöjda med besluten:

29

…jag upplever det som att även när jag fattar beslut som delar av arbetsgruppen tycker är skit, så tycker dom att det är skönt att det fattas ett beslut för då har man nåt att förhål-la sig till…

Ledningens mest centrala arbetsuppgifter är att föra institutionen i rätt riktning, fatta prak-tiska beslut, ansvara för arbetsplatsklimatet och fördela och delegera arbetsuppgifter till personalgruppen, något som förekom inom verksamheten (Fridell 1996:92; Nilsson, 1999:122). Föreståndaren lägger stor vikt vid sin egen tillgänglighet, vilket kan tolkas som ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten genom att vara fysiskt närvarande i miljön. Under observationstillfällena noteras att ledningen ger återkoppling och uppmuntran till medarbetarna gällande det behandlingsarbete de utför. Detta förefaller bidra till det goda arbetsklimat och den öppenhet som råder mellan personal och ledning på OT-gruppen. Fridell (1996) framför att god respons till arbetsgruppen är centralt för ett välfungerande ledarskap och av särskild viktigt inom institutionsvård där personalen oftast inte får nå-gon positiv erkänsla från klienterna (a.a:101). Det framgår att personalen på OT-gruppen får extern handledning i helgrupp varannan vecka och att handledning kring specifika ungdomar sker under två förmiddagar i veckan. För en välfungerande miljöterapeutisk organisation är kontinuerlig handledning av vikt då denna skapar ökad effektivitet och skyddar mot stress inom personalgruppen (Fridell, 1996:99ff). Föreståndaren återger vid ett flertal tillfällen vad som sagts under handled-ningen, i syfte att påminna personal hur man kan tänka kring vissa situationer. Samtliga respondenter uppger även under intervjuerna att de är nöjda med handledningen de får inom verksamheten och beskriver att denna ökar samstämmigheten i gruppen. Förestån-daren menar att det sällan är acceptabelt att utebli från ett sådant tillfälle:

…dom är oerhört viktiga, det är nästintill dödsfall om man ska få ledigt på en sådan dag alltså… det är inte det optimala att ha en så stor handledningsgrupp egentligen, men vi har valt det just för… för att vi ska vara samstämmiga…

Föreståndaren framhåller också att behandlingskonferenser och arbetsplatsträffar som vardera äger rum en gång i månaden och där samtliga i personalgruppen är samlade, är ett viktigt forum för att enas i behandlingsarbetet. Att dylika möten hålls förhållandevis ofta erbjuder personalen tid att samtala kring både stora och små händelser i syfte att öka sam-stämmigheten i bemötandet gentemot ungdomarna. Forskning påvisar betydelsen av att ledaren anordnar strukturerade tillfällen då personalgruppen får möjlighet att skapa sam-syn genom att diskutera såväl vardagliga händelser som större kriser (Kaltiala-Heino, 2006:472). Både strukturerade mötesformer och kontinuerlig handledning är av avgöran-de betydelse för att säkerställa behandlingens integritet (Andreassen, 2003:216).

Strukturer och ramar Det samlade intrycket är att personalen på OT-gruppen lägger ansenlig vikt vid tidsmäs-siga strukturer, vilket är att betrakta som en av miljöterapins mest centrala grundprinciper (Larsen, 2004:22). Det dagliga ”fem i nio mötet”, fika- och mattider efterlevs enligt det överenskomna tidschemat från personalens sida. Även överlämningar, där personal som avslutar sitt arbetspass rapporterar läget till avbytande kollegor, påbörjas och avslutas med minutiös riktighet. Anmärkningsvärt är dock att den morgonsamling som ska äga rum tillsammans med ungdomarna, där även frukost serveras, rutinmässigt fungerade mindre bra. Inte vid något av observationstillfällena noterades någon ungdom vara närva-rande vid denna frukoststund och inte heller personalen samlas runt bordet för att äta fru-kost tillsammans vid denna tid. Istället förefaller de flesta ungdomar och personal välja

30

att äta gemensam frukost vid fikat som serveras senare på förmiddagen. Det är inte orim-ligt att anta att ungdomarna i högre grad skulle motiveras att deltaga om personalen fun-gerade som goda förebilder och utnyttjade detta tillfälle att sitta ner för gemensam måltid. Kaltiala-Heino (2006) menar att ett lämpligt beteende inte kan förväntas av ungdomarna så länge personalen själva inte uppvisar de önskvärda handlingarna (a.a:466). OT-gruppen tycks lägga ansenlig vikt vid betydelsen av miljöterapeutiska principer, vil-ket även följande citat på frågan om viktiga behandlingskomponenter belyser:

Ramar, strukturer och trovärdiga relationer… och kunnig personal Under morgonmöten med ungdomarna, upprätthålls en tydlig struktur från personalens sida, där datum, veckodag, klockslag och upplägget för dagen presenteras. Vidare redovi-sar personalen vilka ungdomar som ska tillhöra vilken arbetsgrupp och uppgifter tillhö-rande respektive samling. Vikten av den tydliga strukturen kan förstås med hänvisning till att ungdomarnas inre ofta är kaosartat (Andersson, 2001:146f). Det förefaller rimligt att anta att om den yttre strukturen fallerar, får ungdomarna svårare att hantera sin inre oro. Det tydliga upplägget för dagen tycktes förmedla lugn och motivera ungdomarna att ta sig an tilldelade uppgifter. Kaltiala-Heino (2006) framhåller vikten av att i förväg förklara för ungdomarna vad som ska hända under dagen då det ökar känslan av förutsägbarhet och tydliga ramar (a.a:466, 472). Då matlagningsgruppen startar med sina arbetsuppgifter, är struktur ett tydligt inslag: Scen Innehållet i den mat som ska tillagas förklaras omsorgsfullt för ungdomarna. Ingredien-ser räknas upp och uppgifter fördelas på ett tydligt sätt. Personalen upprätthåller struk-turen under tillagandet av måltiden tillsammans med ungdomarna och stämningen är lugn och ordnad. För de ungdomar som av olika anledningar valt att inte medverka i dagens innegrupp, markerade personalen genom sitt agerande att de av verksamheten uppsatta strukturerna inte var avhängig deras inblandning, vilket torde förmedla trygghet till ungdomarna. An-dersson (2001) gör gällande att institutioner som bedriver miljöterapeutiskt behandlings-arbete måste bestå av en tydlig och förutsägbar struktur inom alla områden av verksamhe-ten. Det är centralt att institutionen förmedlar stabilitet gentemot ungdomarna vilket kommer till uttryck i form av bestämd dygnsrytm och fastlagda rutiner för måltider (a.a:141; Larsen, 2004:22ff), något som den studerade verksamheten på det stora hela presenterade: Scen Ingen ungdom är med i innegruppen, beroende på att några inte vill och andra har rums-arrest på grund av droganvändande. Personal bedriver ändå strukturerat miljöarbete i köket, skriver lista på ingredienser och fördelar uppgifter på att tydligt sätt. Personal påtalar även att det är av vikt att behålla en struktur, oavsett ungdomarnas medverkan. Dock fanns tillfällen då även strukturen fungerade mindre bra. En eftermiddag fanns möj-lighet att observera miljöarbete i form av bilvård på en närliggande bensinstation:

31

Scen Situationen på biltvätten upplevdes smått förvirrad. Vissa ungdomar vägrade utföra ålagda arbetsuppgifter, andra ”lekte” med vattenslangar och lämnade vid flera tillfällen platsen för att gå ut och röka eller köpa mat i närliggande butik. Bägge medlemmar ur personalgruppen påtalade normbrotten och bad ungdomarna återkomma, men hade svårt att återskapa ordning. Personalen kritiserade senare den bristande strukturen vid över-lämningen för arbetsgruppen. En av dessa menade att denne inte brukade medverka vid aktiviteten och därför var ovan. Den andra i personalen uppgav att denna: ”aldrig varit med om en rörigare bilvård”. En möjlig anledning till problematiken var en otydlighet i utdelandet av uppgifter till ungdomarna samt att vissa ungdomar inte hade någon uppgift, vilket resulterade i att de syntes uttråkade. I takt med att ungdomarna uppvisade fler normbrytande beteenden, fick personalen svårare att upprätthålla strukturen, något som föreföll bidra till den oordning som uppstod. Kaltiala-Heino (2006) menar att strukturen är särskilt viktig att upprätthålla i oroliga situationer, i annat fall ges ungdomen ökad möjlighet och utrymme till att ägna sig åt störande beteenden (a.a:466, 472). Personalen har ansvaret för att upprätthålla insti-tutionens struktur, vilket blir speciellt viktigt då den utsätts för prövningar (Andersson, 2001:141; Larsen, 2004, 22ff). För att kunna förmedla en struktur är miljöterapeutiska verksamheter baserade på ett antal regler som ungdomarna är satta att följa. På frågan om personalen ger ungdomarna förklaringar till de beslut som fattas inom OT-gruppen, anser samtliga respondenter att detta är något som verksamheten behöver förbättra. En respon-dent menar att personalen ibland väljer enkla utvägar, istället för att ta sig tid att förklara ett beslut för ungdomen:

…ibland gör man det lite lätt för sig och säger: för att det är så, för att så gör vi här…

En av respondenterna menar att personalen stundtals använder begrepp som är svåra för ungdomarna att ta till sig och att detta är något man borde bli tydligare med inom verk-samheten. Hon framhåller särskilt vikten av att ungdomar med invandrarbakgrund för-medlas adekvata förklaringar på beslut som ligger på deras språkliga förståelsenivå. Vissa begrepp som används av personal inom verksamheten är även svåra för nyanlända ung-domar att förstå:

…det skapas ett språk mellan oss här som inte ungdomarna, speciellt inte dom nya, förstår riktigt… för vi pratar ju om man är ”okej” eller inte… när nån är påtänd allt-så… varför säger vi inte ”men du är ju påtänd” istället för att ”du är inte okej”…

Allmänt visar forskning att de som drar mest nytta av behandlingen är ungdomar som förväntar sig att åtgärderna ska vara till hjälp, tar ansvar för att förändra sitt beteende och deltar aktivt i behandlingen (Daleflod, 1996:410ff). Det torde således vara centralt för ungdomarnas motivation att förändra sitt normbrytande beteende att ha förståelse för de regler som förmedlas av verksamheten. Det kan vara problematiskt att använda sig av begrepp som ungdomar inte förstår eller att personal inte tar sig tid att förklara varför en viss regel finns uppsatt. En tänkbar risk om detta inte sker är att ungdomarna kan uppfatta sig maktlösa. Kreuger (1986) menar att goda miljöterapeuter kan ingå i kompromisser samtidigt som de kan bruka sin pondus när så är nödvändigt (Kreuger, 1986 i Larsen, 1997:16). I ljuset av detta resonemang kan det tyckas fruktbart att personalen förmedlar adekvata förklaringar till de beslut som fattas och även tar sig tid att lyssna till ungdo-marnas åsikter samt i vissa fall ingå uppgörelser när så är lämpligt.

32

För att skapa struktur inom verksamheten framkommer under intervjuerna att OT-gruppen har en gemensamt utarbetad verksamhetsplan som övergripande beskriver struk-tur och regelverk, men att denna saknar detaljerade redogörelser för innehållet i alla delar:

…vi har inskrivnings- och avslutningsrutiner, sånt finns nertecknat, men inte inne-hållet i alla delar med klockslag, det finns inte…

En annan respondent ger dock en bild av en mer detaljerad verksamhetsplan:

…det finns ju rutiner nerskrivet för allting egentligen, nattrutiner, dagrutiner, schema, allt sånt finns ju…

Det framkommer även att verksamhetsplanen inte fungerar som ett levande material som används konkret i det praktiska behandlingsarbetet. Personalen tycks arbeta enhetligt efter de tidsramar som styr verksamheten, dock finns skäl att problematisera avsaknaden av en konkret verksamhetsplan som tydliggör samtliga rutiner, regler och tidsramar inom verk-samheten samt osäkerheten kring dess innehåll. Att samtliga i personalgruppen arbetar enhetligt är en grund för behandlingsintegriteten och en tydligare verksamhetsplan som införlivas i större utsträckning i det praktiska arbetet borde rimligen gynna detta. Anders-son (2001) menar att innehållet i behandlingen ibland är otydligt eller motsägelsefullt beskrivet och det kan förefalla oklart för personalen vad behandlingsplanerna ska innebä-ra i det praktiska arbetet, ett problem som är särskilt tydligt inom miljöterapeutiska verk-samheter (a.a:138; De Leon, 2000:5). I linje med detta resonemang och med vikten av samstämmigheten i åtanke, torde det vara väsentligt att regler tydliggörs, istället för att förutsätta att personalen jobbar på ett likartat sätt. I de fall verksamheten behöver nyttja vikarier kan man inte anta att dessa har samma inblick i de för verksamheten gällande principerna. Det här skulle möjligen kunna avhjälpas med en verksamhetsbeskrivning på en mer specificerad nivå som används i större utsträckning i det dagliga arbetet.

Verklighetskonfrontation och terapeutiskt syfte Det samlade intrycket är att personalen återkommande använder sig av konfrontation un-der vardagliga händelser genom att påtala olika typer av normbrott för ungdomarna: Scen Under ett tillfälle då ungdomarna tar för sig av maten som serveras i köket, fäller en ungdom en ironisk kommentar till en annan medlem av ungdomsgruppen. Personal påpe-kar då omedelbart att det är bättre att vara tydlig med det man menar istället för att an-vända sig av ironi. Andra situationer där flera i personalgruppen konfronterar ungdomarna handlar bland annat om vilka tider som är gällande inom verksamheten och vad som är lämpligt att pra-ta om inom husets väggar. Samtliga intervjurespondenter framhåller enhetligt att konfron-tation av normbrott är något de ständigt arbetar med inom verksamheten och att detta främst sker genom att påpeka för ungdomarna när de går utanför ramarna. Att personalen genomgående påtalar när ungdomarna bryter mot regler, innebär att de arbetar efter en av de mest grundläggande miljöterapeutiska principerna, nämligen att utnyttja vardagshän-delser för konfrontation och problemlösning (Jenner, 2000:24). Tydlig gränssättning är centralt inom miljöterapin, men det är viktigt att betona att det är handlingen i sig som fördöms och inte ungdomen som person, vilket även verksamhetens arbetsmodell fastslår (se Jönsson, 1999:48ff). Av betydelse är således att personalen inte avvisar ungdomen som en reaktion på dennes beteende, eftersom pålitliga relationer är ett viktigt inslag i

33

miljöterapin. Det ter sig rimligt att om ungdomen bemöts med förkastande på grund av negativt beteende, riskerar relationen att hotas då ungdomen kan uppleva att personalen inte står kvar när problem uppstår och därmed inte går att lita på. Tudor-Sandahl (1992) menar att utagerande beteenden från ungdomen ofta är ett sätt att undvika nära kontakter med andra människor och således förhindra ytterligare svek (a.a:34ff). Därför blir det av stor vikt att personalen kan hantera ungdomarnas ilska och besvikelse utan att ge igen eller kränka när en konfliktsituation uppstår (Larsen, 1997:10). Larsen (2004) menar att en adekvat och tydlig gränssättning gällande felaktigt beteende ger ungdomarna möjlighet att undersöka, acceptera och respektera nödvändiga gränser. Detta är i sin tur betydelse-fullt för utvecklingen av det egna självet och förståelse för det sociala samspelet med andra (a.a:70f). Samtliga intervjurespondenter menar dock att konsekvenserna av när ungdomarna bryter regler kan variera beroende på vilken fas i behandlingen ungdomen befinner sig. En av respondenterna framhåller att de till stor del lutar sig mot den över-gripande arbetsmodellen med de olika faserna för att avgöra vad som blir lämpligast för ungdomen:

…nej, alltså det finns ju i modellen… alltså, det är ju den som är vårt, den som är vårt arbetsinstrument, hur vi förhåller oss, beroende på var ungdomen är nånstans, så svarar man på olika sätt…

Respondenterna uppger vidare att tydligt utarbetade rutiner för allvarligare normbrott, så som våld mot personal, att vara påverkad i huset eller ta in droger finns. Men för de mind-re regelbrotten förekommer inga bestämda rutiner, utan diskuteras från fall till fall av per-sonalgruppen. En tänkbar fara med att inte ha tydliga och nerskrivna rutiner för regelbrott är att konsekvensen av ungdomens handlande blir avhängig den personal som arbetar vid just det tillfället. För att en miljöterapeutisk organisation ska fungera menar Andersson (2001) att det är centralt att ungdomarna kan lita på att personalen återkommande agerar likvärdigt (a.a:140f). För vikarier kan det vara av särskild vikt att sådana rutiner finns nerskrivna då de troligtvis inte är lika insatta i vilken fas de olika ungdomarna befinner sig. En av intervjurespondenterna berättar även att det som nyanställd till en början var svårt att se vilken ungdom som befann sig i vilken fas. Forskning har visat att en välutar-betad behandlingsmanual som innehåller detaljerade riktlinjer ökar behandlingens integri-tet (Andreassen, 2003:216). En av respondenterna menar dock att manualbaserad behand-ling kan vara problematisk att tillämpa i verksamheter som arbetar utifrån en liknande teoretisk modell som den studerade enheten:

…det är ju inte helt lätt att få in det i vårt sätt att tänka och förstå syftet… och alla är inte riktigt med på samma tåg… det tar ju ett tag innan nya saker kommer med…

Det finns skäl att lyfta fram att alla medarbetare inte enhetligt tycks vara öppna för manu-albaserad behandling, då forskning stödjer användandet av dessa för ökad samstämmighet inom personalgruppen. En av miljöterapins viktigaste principer handlar om tydliga struk-turer, varför det förefaller centralt att behandlingspersonalen upprätthåller ramarna på ett likartat sätt i behandlingen. Med utgångspunkt i detta och med miljöterapins komplexitet och i vissa delar otydliga innehåll i åtanke, borde det vara av särskild vikt att införliva en välutarbetad manual i behandlingsarbetet (jfr Andersson, 2001:138). Under studien observeras att personalen utnyttjar vardagliga situationer i ett terapeutiskt syfte och för att försöka bearbeta ungdomarnas problem, vilket enligt Jenner (2000) bör vara ett centralt inslag inom en miljöterapeutisk institution (a.a:2000:24). Vid ett flertal tillfällen noteras att personalstyrkan använder miljöarbetet som ett tillfälle för att diskute-

34

ra viktiga frågor med ungdomarna och där de vuxna försöker ge en alternativ bild till ungdomarnas uppfattningar: Scen En ungdom skryter högljutt om en vän som denne tidigare bott tillsammans med på ett låst behandlingshem. Ungdomen berättar att vännen trots låsta dörrar lyckats rymma flera gånger. Personal försöker då vända detta till något positivt genom att påtala att de egenskaper som krävs för att fundera ut hur man kan rymma från en låst institution, likt uppfinnelserikedom och kreativitet är bra karaktärsdrag som dock kan användas till mer positiva ändamål. Det som fungerar mindre bra är istället det terapeutiska syftet kring måltiderna, där vissa lunch- och fikatillfällen ter sig något stressfyllda. Såväl ungdomar som personal förser sig med mat och äter upp innan alla hunnit sätta sig och de flesta tackar för maten och lämnar bordet då de är klara. Medlemmar ur personalkollektivet rör sig även en del upp och ner från bordet, vilket tycks påverka ungdomarnas närvaro i matsalen: Scen Vid ett tillfälle lämnar samtliga i personalgruppen fikabordet, varpå de två kvarvarande ungdomarna går ut på balkongen för att röka. När en personalmedlem en stund senare åter sätter sig ned vid bordet, ansluter även en av ungdomarna från balkongen och sitter kvar hela fikastunden och samtalar med den vuxne. Andersson (2001) menar att en välfungerande miljöterapeutisk institution måste förmedla stabilitet gentemot ungdomarna inom alla områden, vilket bland annat innefattar bestäm-da rutiner för måltider. Det är sedan upp till ledningen och personalgruppen att tillse att strukturen under måltiderna upprätthålls (a.a:141). Den stressade atmosfären inom perso-nalgruppen under vissa måltidstillfällen ter sig även inverka på ungdomarnas uppförande och hur länge de sitter kvar i matsalen. Kaltiala-Heino (2006) framför vikten av att perso-nalen fungerar som förebilder och själva beter sig på det sätt som är önskvärt för att för-ankra ett lämpligt beteende hos ungdomarna (a.a:466, 472). Under det observationstillfäl-le som ägde rum under kvällen och då middagen serverades förekommer inte samma svå-righeter med att skapa en terapeutisk miljö. Personalen sitter då längre tillsammans med ungdomarna vid bordet, stämningen är lugnare och det småpratas en hel del. En tolkning kring vad skillnaderna beror på att personalen har mindre tid under dagarna och då lun-chen serveras. Medlemmarna ur personalstyrkan har bara en halvtimma på sig att äta in-nan eftermiddagens miljöarbete påbörjas och många verkar även ha andra arbetsrelaterade uppgifter som ska hinnas med under lunchen. Ett förslag för att skapa en lugnare mål-tidsmiljö kan därmed vara att utöka tiden för detta ändamål.

Ungdomsgruppen Det observerades att ungdomarna på OT-gruppen frekvent interagerade med varandra. Vid flera tillfällen skedde detta utan personal närvarande, bland annat då ungdomarna rökte tillsammans. Ibland förekom detta på balkongen, till vilken insyn från verksamheten är god, men det observerades även att ungdomarna försvann ner på gården för detta än-damål. Distansen gjorde det problematiskt för personalen att ha uppsikt över vad ungdo-marna gjorde tillsammans och vilka samtalsämnen som diskuterades. Vid de tillfällen personal iakttog olämpligt beteende mellan ungdomarna, agerade man emellertid på ett adekvat sätt:

35

Scen Under miljöarbete i form av matlagning är två elever av olika kön ur ungdomsgruppen närvarande. Plötsligt placerar sig tjejen i killens knä och kramar om honom. Personalen handlar snabbt på beteendet, tar flickan i hand och avleder henne genom att föreslå en annan syssla som hon kan ägna sig åt istället. Det samlade intrycket var dock att ungdomarna tilläts spendera mycket tid på egen hand, bland annat då hela personalstyrkan var upptagen i mötessammanhang. En tänkbar risk är att ungdomarna på detta vis ges möjlighet att utbyta tidigare negativa erfarenheter och antisociala värderingar med varandra, vilket hotar en positiv utveckling mot ett välfunge-rande liv. Forskning har visat att upproriska ungdomar i grupp kan resultera i fortsatt ut-veckling och upprätthållande av beteendeproblem (Andreassen, 2003:344). Således före-faller det centralt att personalen inte lämnar ungdomarna för mycket på egen hand. Även Fridell (2000) betonar vikten av en hög interaktionsnivå mellan personal och ungdomar i välfungerande organisationer, då personalens tillgänglighet är en faktor som genererar trivsel i gruppen (a.a:211). Det tycks följaktligen vara angeläget att personalen umgås med ungdomarna i hög utsträckning, inte minst eftersom relationen dem emellan är avgö-rande för behandlingens kvalitet (se Fridell, 1996:98f). Då ungdomarna inte befann sig i de gemensamma utrymmena, tillbringade större delen av personalstyrkan sin tid på verk-samhetens kontor, dit ungdomarna ej har tillträde. Andersson (2001) menar att jagsvaga ungdomar är lättpåverkade av de grupprocesser som äger rum på institutionen. För att motverka detta och hjälpa ungdomarna att avgränsa sig från varandra är det av vikt att personalen alltid finns närvarande (a.a:146ff). Å ena sidan är det av central vikt att perso-nal inom miljöterapeutiska verksamheter har en egen lokal att dra sig tillbaka till för re-flektion och planering, dit ungdomarna ej ska ha tillträde om det inte finns särskilda skäl för detta (Larsen, 2004:70f). Ställt i ljuset av tillgänglighet kan det dock å andra sidan frågas hur närvarande personalen upplevs vara av ungdomsgruppen om en stor del av personalen tillbringar för mycket tid på kontoret. Möjligen skulle ungdomarna uppmunt-ras att vistas mer i de gemensamma utrymmena om personalen befann sig i dessa i större utsträckning. På så vis skulle personalen även kunna ha en utökad uppsikt över vilka dia-loger som förs mellan ungdomarna och avleda eventuella antisociala samspråk. Samtliga respondenter menar att man i viss mån arbetar för att de ungdomar som har varit längre i behandling ska påverka de nyare på ett positivt vis. En respondent menar att många så kallade ”gamlingar” tar på sig rollen som förebilder naturligt, vilket är en grundsten i terapeutiska samhällen samt för att skapa autonomi och tillväxt (Segraeus, 2000:128f; Fog, 2000:62). Det framkommer dock att det inte finns några utarbetade ruti-ner inom verksamheten gällande hur man uppmuntrar detta beteende. Dock menar samma respondent att detta är något man diskuterar frekvent i personalgruppen. Att det föreföll existera en viss förväntan av gott beteende hos ”gamlingar” i verksamheten, var även nå-got som observerades: Scen En ungdom som varit i verksamheten en längre tid har påkommits med att mixa med en krydda som vid uppvärmning luktar snarlikt en välkänd drog. Syftet var att lyckas överty-ga personal att det förekommit bruk av narkotika i verksamhetens köksutrymme. Persona-len uttrycker vid överlämningen då företeelsen diskuteras besvikelse och irritation över att ungdomen, som kommit så långt i behandlingen, beter sig på detta sätt.

36

Föreståndaren menar att många ”gamlingar” som utvecklats positivt blir irriterade när nyare ungdomar för in droger till OT-gruppen och hjälper då personalen genom att med-dela detta:

…det är ju många gånger dom som räddar drogsituationer i huset, för vi blir ju blåsta hela tiden, det är ju öppna dörrar…

Dock menar samtliga respondenter att det inte är riskfritt att ha en förväntan på att ung-domar som varit länge i behandling ska fungera som goda förlagor till de nyare. En re-spondent framhåller att för högt ställda krav istället kan resultera i ännu ett misslyckande för ungdomen med bristande självförtroende som följd. En annan betonar att ungdomar som varit länge i verksamhet, inte får uppleva att de har ett personalansvar:

…alltså en risk med det, om man arbetar jätteaktivt för det, är väl att man kan lägga otroligt mycket krav på ungdomarna, som dom inte ska ha på sig utan som faktiskt är vårt ansvar och jobb. Dom ska inte vara personal…

Inom miljöterapeutiska verksamheter finns många gånger en förväntan på att ungdomarna ska medverka i såväl sin egen som andras behandling (Fridell, 1996:217; Fog, 2000:62f). Enligt Sugerman (1981) använder sig terapeutiska samhällen av grupptryck och förväntar sig att ungdomarna regerar på sina kamraters beteende om dessa bryter mot gällande normer. Den här typen av kamratpåverkan vidmakthåller den terapeutiska miljön och bi-drar till personlig mognad och utveckling hos klienterna (Sugarman, 1981 i Segraeus, 2000:128f; De Leon, 2000:165f). Det får dock anses vara av vikt att personal är observant på i vilka lägen det är lämpligt att lägga detta ansvar på ungdomar som trots framsteg fortfarande befinner sig i behandling för sina problem. Att personal är medveten om i vilken fas ur arbetsmodellen som ungdomen befinner sig, borde i dessa lägen vara särskilt centralt. I linje med de miljöterapeutiska principerna tycks OT-gruppen hysa en hoppfull-het över ”gamlingarnas” positiva inverkan på nyare ungdomar, men respondenterna re-flekterar även över de risker som denna förväntan kan innebära för den ungdom som inte är redo för detta ansvar. Det förefaller vara en viss distans till Fridells (1996:217) reso-nemang om en tydlig förväntan på att ungdomarna ska medverka i varandras behandling, då en respondent särskilt poängterar att inga ungdomar bör tyngas av ett personalansvar. Möjligen skulle verksamheten gynnas av en tydligare gemensam hållning kring hur man hanterar ungdomar som förebilder, då en viss förväntan på gott uppförande från ”gam-lingar” i behandling observerades, samtidigt som respondenterna framhöll risker med detta förhållningssätt. Samtliga respondenter påtalar att OT-gruppen erbjuder tillfällen för ungdomarna att vara med och påverka beslutsfattande inom verksamheten. En av respondenterna menar att tiden med kontaktpersonen, där ett schema för veckan görs upp tillsammans med ungdo-men, är ett sätt för dessa att påverka sin vardag. Varje månad hålls även ett möte med personal och ungdomar där möjlighet att lägga fram förslag till förändringar inom verk-samheten finns. En respondent menar dock att månadsmötena har haft dålig uppslutning bland ungdomsgruppen, något hon förknippar med att mötena förlagts till förmiddagarna då ungdomarna ännu inte gått upp. En annan respondent framför att detta är något som borde utvecklas inom verksamheten och ger uttryck för ungdomarnas begränsade makt att påverka sin vardag:

…mycket kan de inte påverka för det är liksom inbyggt i systemet att när man jobbar med miljöterapi… det sitter ramar och strukturer som vi ska hålla fast vid…

37

Det förefaller troligt att anta att ungdomar blir mer villiga att följa de regler som är upp-satta om de får större möjligheter att påverka sin egen vardag. Om personalen kontrollerar samtliga beslut och aktiviteter kan det leda till att ungdomarna inte accepterar institutio-nens mål och opponerar sig mot dessa (jfr Andreassen, 2003:222). Jenner (2000) menar att medbestämmande och medansvar är en central miljöterapeutisk princip och att institu-tionens struktur och skötsel bör fastläggas under gemensamma diskussioner (a.a:24). I linje med detta resonemang är det av vikt att underlätta för ungdomarna att utnyttja de tillfällen som ges för detta ändamål, då de i realiteten har små utsikter att påverka struktu-ren på annat sätt. Därför vore det fruktbart att förlägga månadsmötena till en tid som pas-sar ungdomarna bättre, något som dock är under diskussion inom verksamheten.

Kontakt med samhället utanför Personalen har vid ett flertal tillfällen telefonkontakt med ungdomarnas föräldrar. Ibland är det föräldrarna själva som ringer för att rådfråga om hur de ska förhålla sig mot sin ungdom i olika frågor och tidvis är det personalen som hör av sig för att informera om någon händelse: Scen Personalgruppen beslutar att en ungdom som vägrar att lämna urinprov måste lämna huset, tills ett sådant utförts. Personalen pratar om vikten av att ringa ungdomens mam-ma och informera om läget, då hon annars kan bli oroad om ungdomen ringer och påstår att denne blivit utslängd. Samtliga respondenter menar att de arbetar mycket för att involvera ungdomens familj och nätverk i behandlingen. Under den inledande planeringstiden som omfattar sex veck-or, har verksamheten en tät föräldrakontakt, dels för att kartlägga ungdomens situation, dels för att vinna föräldrarnas förtroende. En av respondenterna uttrycker sig enligt föl-jande:

…tror inte dom [föräldrarna] på de vi gör så kommer vi aldrig att kunna jobba med deras barn. Dom är ju det viktigaste ungdomarna har, så det är jätteviktigt att vi job-bar mot samma mål och tror på samma saker, så dom är ju självklart involverade.

Forskningsresultat av Edelen et al (2007) påvisar att terapeutiska samhällen som involve-rar ungdomens sociala stödnätverk i behandling genererar de bästa effekterna, vilket samtliga respondenter även poängterar. Respondenterna framhåller likvärdigt att föräld-rarnas godkännande är av yttersta vikt för att en positiv förändring ska kunna göras möj-lig (jfr Kaltiala-Heino, 2006:470). Dock menar en av respondenterna att verksamheten har mindre kontakt med det övriga nätverket om det finns en familj att involvera. Men för de ungdomar vars föräldrar som av olika anledningar inte kan medverka, försöker perso-nalen engagera andra viktiga vuxna som exempelvis någon lärare eller idrottstränare. Forskning visar att interventioner måste inriktas på ett flertal målområden så som familj, skola och kamrater för att en beteendeförändring ska bestå efter utskrivning från institu-tionen (Andreassen, 2003:321ff, 341; Degner & Henriksen, 2007:75ff). För de ungdomar vars föräldrar brister i sin omsorgsförmåga ter det sig vara av ännu större vikt att det finns andra positiva personer i bekantskapskretsen som kan uppväga för en sviktande föräldra-förmåga eller skadlig hemmiljö. Det borde således vara centralt för OT-gruppen att sträva efter att involvera viktiga personer från ungdomens alla livsområden för att upprätthålla den positiva utvecklingen, även i de fall då den närmaste familjen finns tillgänglig.

38

Författarna hade inte möjlighet att närvara under någon aktivitet utanför verksamheten, men det framkommer under intervjuerna att det varje tisdagkväll anordnas någon form av gemensam aktivitet. Det handlar om allt från fika på café till biblioteksbesök och syftet är att visa ungdomarna hur det vardagliga livet fungerar. Att göra ungdomarna delaktiga i samhället är dock något som samtliga respondenter upplever att de varit mindre bra på inom verksamheten den senaste tiden:

Vi är jättebra på att knyta dom till oss, vi är jättebra på att jobba med dom när de är här, men vi är inte lika bra på att slussa ut dom i verkligheten igen. Men det har vi ju fattat och försöker göra något med, så vi jobbar mycket med att försöka få in sociali-seringsprocessen redan från start.

Respondenterna menar emellertid att kontakten med samhället är av avgörande betydelse för en positiv utveckling hos ungdomarna och att ett utvecklingsarbete kring dessa frågor för närvarande pågår. Detta kan tolkas som att personalen har kunskaper om vad som krävs för att uppnå en bestående beteendeförändring, men saknar definierade beskriv-ningar för hur ett sådant arbete kan realiseras i praktiken. Enligt Daleflod (1996) är verk-samhetens förmåga att omsätta de uppsatta behandlingsplanerna i praktiken avgörande för behandlingens integritet (a.a:428ff). I det stora hela har institutionsbehandling av ungdo-mar med antisocial problematik visat på mycket dystra resultat. Ett centralt problem som ligger till grund för detta är att institutionsmiljöer saknar likheter med den verkliga om-världen, varför en positiv utveckling riskerar att blekna när ungdomen återvänder till sin naturliga miljö. För att vara effektiv behöver således behandlingen genomföras i ständig kontakt med samhället utanför och uppnådda förändringar överföras till den vardagliga livsmiljön (Daleflod, 1996:424f; Andreassen, 2003:179ff, 315ff; Levin, 1998:144f, 175). Därför är det av yttersta vikt att OT-gruppen inte fastnar i ett inåtperspektiv, där det cen-trala blir hur ungdomen anpassar sig till institutionens regler istället för återanpassning till det verkliga livet. Ett sådant förhållningssätt leder till isolering från samhället och medför att positiva förändringarna inte kvarstår när behandlingsperioden upphör (Levin, 1998:175).

Diskussion Sammanfattningsvis framgår att OT-gruppen vägleds av flera behandlingsprinciper som är essentiella för miljöterapeutiskt behandlingsarbete, vilka kommer till uttryck genomgå-ende i arbetet med ungdomarna. Generellt tycks personalgruppen vara enhetliga i utfö-randet av dessa principer. Skiljaktighet i form av upprätthållande av strukturen i vissa delar framkommer dock. Vad som förefaller vara en möjliggörande faktor för att bibehål-la en samstämmighet i behandlingsarbetet är att åtskilliga i personalgruppen har arbetat länge tillsammans. OT-gruppen är därtill en väletablerad behandlingsenhet som under många år haft möjlighet att utveckla och förbättra verksamheten. Det framkommer dock att vissa i personalen saknar akademisk utbildning. En möjlig risk med detta är att perso-nalen saknar en samsyn på orsaken till beteendeproblem och hur dessa bör bemötas. Da-leflod (1996) framför att adekvat utbildningsnivå hos personalgruppen är av central vikt för behandlingens integritet (a.a:428ff). Vad som därtill förefaller problematiskt är att verksamheten saknar såväl övergripande behandlingsmål som en detaljerad verksamhets-plan som används i det dagliga arbetet. Utförliga planer för hur behandlingen ska bedri-vas är av vikt för samstämmighet inom programmet (Andreassen, 2003:216). Slutsatsen är därmed att OT-gruppen borde gynnas av tydligare behandlingsmål och mer detaljerade verksamhetsplaner som införlivas i större utsträckning i det praktiska arbetet.

39

Av resultatet klargörs att verksamheten bygger på flera behandlingsprinciper som är väg-ledande för miljöterapeutiskt behandlingsarbete. Respondenterna menar samstämmigt att en gemensam teoretisk grundsyn är av stor vikt för ett enhetligt behandlingsarbete med ungdomarna. Ansenlig fokus läggs vid upprätthållande av strukturer och ramar, trovärdi-ga relationer samt konfrontation av normbrytande beteenden (se Jenner, 2000; Larsen, 2004:25). Av intervjuerna framgår att familjens involvering i ungdomens behandling är avhängig för lyckade behandlingsutfall inom OT-gruppen, vilket även forskning stödjer (Andreassen, 2003:321ff, 341; Edelen et al, 2007:419). Principerna utövas främst under miljöarbetet där strukturer är ett genomgående inslag och avsevärd vikt läggs vid upprätt-hållande av de tidsmässiga ramarna. Personalen har även en tät telefonkontakt med ung-domarnas föräldrar. Respondenterna ger under intervjuerna en samstämmig bild av vikti-ga behandlingsprinciper inom miljöterapeutiskt behandlingsarbete och beskriver den övergripande arbetsmodellens fasindelning på likartat sätt. En samsyn gällande teoretisk inriktning samt hur denna ska tillämpas i det praktiska arbetet är av stor vikt för att säker-ställa behandlingens integritet (Daleflod, 1996:428f; Kaltiala-Heino, 2006:471). Det visar sig dock att det finns en viss skiljaktighet gällande upprätthållande av strukturen i vissa situationer. Delar av personalgruppen förefaller bevara en tydligare struktur under miljö-arbetet än andra. Av intervjuerna framkommer därtill en viss osäkerhet kring verksam-hetsplanens innehåll. Resultatet kan tolkas som att mer detaljerade riktlinjer gällande till-lämpning av det praktiska behandlingsarbetet behövs, vilket torde medföra utökad sam-stämmighet i personalgruppen och även underlätta för vikarier att vidmakthålla en gemensam hållning i behandlingsarbetet. Verksamhetsplanen kan anses vara en del i or-ganisationsstrukturen som genom förtydligande skulle kunna utveckla verksamheten. Resultat från observationer och intervjuer gav att OT-gruppen präglas av en tydlig och demokratisk ledning som involverar personalgruppen i beslutfattandet. Därtill har verk-samheten en relativt stabil personalgrupp, vilket har visat sig vara starka resursfaktorer för organisationer (Fridell, 2000:211). Detta får anses vara en möjliggörande faktor för att upprätthålla behandlingens integritet, då en tydlig ledning bidrar till att personalen strävar mot samma mål i behandling. Verksamheten erbjuder många tillfällen för handledning, både för personalgruppen i sin helhet och kring enskilda ungdomar, en faktor som är av betydande vikt för vidmakthållandet av en enhetlig samsyn (Andreassen, 2003:216). Per-sonalgruppen tycktes ha stor nytta av handledningen och samtalade ofta om vad som sagts vid dessa tillfällen som ett sätt att förstå ungdomarnas agerande. Det är dock slutgil-tigt en ledningsfråga att tillse att organisationen ramar och rutiner är tydligt definierade för behandlingspersonalen, exempelvis via detaljerade verksamhetsplaner så att behand-lingsplanerna verkligen omsätts i praktiken av samtliga i personalgruppen. Ungdomarna på OT-gruppen spenderade en hel del tid på egen hand, bland annat då per-sonal hade handledning i helgrupp, överlämningar eller var upptagna i andra mötesforum. Då det inte försiggick miljöarbete eller gemensam måltid befann sig miljöterapeuterna och ungdomarna sällan i de gemensamma utrymmena. En tänkbar risk med detta är att ungdomarna lämnas alltför mycket tid att engagera sig i negativa diskussioner utan att någon i personalen får möjlighet att avleda dessa. Forskning stödjer att antisociala ung-domar i grupp tenderar att fortsätta utveckla och upprätthålla sina beteendeproblem (And-reassen, 2003:344). Det är troligt att anta att ungdomarna skulle uppmuntras att befinna sig i de gemensamma utrymmena om personalen fanns tillgänglig i dessa i större ut-sträckning. För en trivsam miljö i gruppen är det av vikt att personal interagerar med ungdomarna (Fridell, 2000:211). Ett led i detta kan vara att personal i högre grad söker

40

umgänge med ungdomarna, exempelvis genom att följa med dem ut när de ska röka. Det skall i detta sammanhang dock tilläggas att flera ungdomar av olika anledningar var för-bjudna att vistas i de gemensamma utrymmena under studiens observativa del, varför det inte förefaller orimligt att personal och ungdomar vanligtvis spenderar mer tid tillsam-mans. Det måste även finnas en balans där personal inte får bli för påträngande. Betonas bör att ungdomarnas egen autonomi är viktig och bör ges utökad hänsyn allt eftersom ungdomarna utvecklas och gör framsteg i behandlingen. Det framkommer att ungdomar-na kan påverka sin vardag på institutionen i viss mån, bland annat genom veckoplanering med kontaktpersonerna och via de månatliga mötena där ungdomarna erbjuds möjlighet att ta upp förslag till förändringar. Dock är det låg uppslutning från ungdomsgruppen vid dessa möten, något som troligen kan förknippas med tiden då mötena är förlagda. Det är viktigt att ungdomarna får vara med och fatta beslut, dels för att de skall involveras i sin egen behandling, men även för att de är unga vuxna och bör tränas i beslutfattande inför sitt framtida självständiga liv. Forskning visar därtill att brist på autonomi och beslutsdel-tagande kan leda till motstånd till institutionsprogrammet och skapa en negativ ungdoms-kultur (Andreassen, 2003:222). I ljuset av föreliggande resonemang skulle verksamheten gynnas av att se över tiden för månadsmötena och förlägga dessa till en tid då ungdomar-na är mer motiverade att deltaga. Av resultatet framgår att vissa i personalgruppen saknar akademisk utbildning med in-riktning mot behandlingsarbete. För stora skillnader mellan personalens kompetensnivå kan leda till oenighet beträffande synen på beteendeproblem och hur dessa bör bemötas, vilket kan leda till motstridiga reaktioner mot ungdomarna (se Andreassen, 2003:344f). Forskning framhåller vikten av att personalen har en samsyn gällande behandlingsprinci-per och metoder i behandling för att säkerställa programmets effektivitet (Melnick et al. 2006:278, 282f). Verksamhetens arbetsmodell vilar på objektrelationsteori som belyser vikten av att barn med ett ointegrerat själv ges möjlighet att bygga upp tilliten till andra igen. Därav får även personliga egenskaper såsom pålitlighet och trygghet hos behandla-ren anses vara av vikt. Trovärdiga relationer är likaledes en av miljöterapins viktigaste grundstenar (Larsen, 1997:9ff; Andersson, 2001:140). Det bör också tilläggas att samtliga i personalen på OT-gruppen har erbjudits en grundläggande miljöterapiutbildning, vilket i viss mån borde uppväga diskrepansen i utbildningsnivå hos personalkollektivet. Möjlig-heten till vidareutbildning inom verksamheten är en betydelsefull aspekt, då forskning visar att utbildning och övning är av yttersta vikt för att personalen ska hålla sig till det planerade programmet. Detta främjar samstämmiga signaler gentemot ungdomarna, vilket stärker integriteten och därmed gynnar behandlingsutfallet. Analogt med detta resone-mang är institutionsplacerade ungdomars rättighet till verksam behandling med påvisbara positiva effekter (Andreassen, 2003:215f, 121).

Förslag på vidare forskning Föreliggande studie använde en observerande metod som huvuddesign. Dock hade förfat-tarna på grund av tidsbrist endast möjlighet att vistas på verksamheten under en begrän-sad tidsperiod. De intervjuer som kompletterade studiens observativa del, var även de få till antalet. Att utöka antalet observationer och intervjuer under vidare forskning inom området torde vara fruktbart och frambringa mer djupgående resultat. Det skulle även vara av intresse att intervjua ungdomarna som bor på institution, för att tillgå deras syn på hur personalen arbetar. Ytterligare en dimension skulle dessutom kunna tillföras genom användandet av en kvantitativ metodansats och med hjälp av ett integritetsinstrument un-dersöka förekomst av behandlingsintegritet inom behandlande organisationer.

41

Referenser Andersson, Leif (2001) Ungdomar med so-

ciala och psykiska problem. Örebro: Re-pro Örebro universitet.

Andersson, Caroline, Johansson, Erika & Karlsson, Therése (2007) Multifunktio-nell behandling på institution. En studie om vägledande behandlingsprinciper och behandlingsintegritet utifrån ett per-sonalperspektiv. C-uppsats vid Institu-tionen för beteende-, social- och rättsve-tenskap. Örebro universitet

Andersson, Susanna, Johansson, Annelie & Wallskog, Frida (2005) Grundläggande behandlingsprinciper inom miljöterapeu-tiska institutioner. En studie och organi-sation och behandlingsinnehåll utifrån ett personal- och ungdomsperspektiv. C-uppsats vid Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap. Örebro uni-versitet.

Andreassen, Tore (2003) Institutionsbehand-ling av ungdomar: vad säger forskning-en? Stockholm: Förlagshuset Gothia.

Bell, Judith (1993) Introduktion till forsk-ningsmetodik. Studentlitteratur: Lund.

Bonta, James, Wallace-Carpetta, Suzanne & Rooney, Jennifer (2000) A Quasi-Experimental Evaluation of an Intensive Rehabilitation Supervision Program. Criminal Justice and Behavior, 312-329.

Cullberg, Johan (1975) Kris och utveckling. Stockholm: Natur och kultur.

Daleflod, Bengt (1996) Är det möjligt att rehabilitera kriminella ungdomar? I: Armelius, Bengt- Åke et al (red) Vård av ungdomar med sociala problem- en forskningsöversikt. Statens institu-tionsstyrelse. Stockholm: Liber.

Degner, Jürgen & Henriksen, Anna (2007) Placerad utanför sitt sammanhang: En uppföljningsstudie av 46 institutionspla-cerade ungdomars privata och formella relationer. Örebro: Örebro universitet. Akademisk avhandling.

De Leon, George & Melnick, Gerald (1993) Therapeutic Community Scale of Essien-tal Elements Questionnaire (SEEQ). European Monitoring Centre for Drug Addiction.

De Leon, George (2000) The Therapeutic Community: Theory, Model and Method. New York: Springer Publishing Com-pany.

Edelen O, Maria, Tucker S, Joan, Wenzel L, Suzanne, Paddock M, Susan, Ebener A, Patricia, Dahl, Jim, Mandell, Wallace (2007) Treatment process in the thera-peutic community: Associations with re-tention and outcomes among adolescent residential clients. Journal of Substance Abuse Treatment, Vol. 32, 415-421.

Ejvegård, Rolf (2003) Vetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur.

Esterberg, Kristin G (2002) Qualitative Methods in Social Research. USA: McGraw-Hill.

Fog, Elsebeth (2000) Miljöterapi som be-grepp och praktik. I: Hagqvist, Anders & Widinghoff, Björn (red) Miljöterapi – igår, idag och imorgon. Lund: Student-litteratur.

Fridell, Mats (1996) Institutionella behand-lingsformer vid missbruk- organisation, ideologi och resultat. Stockholm: Natur och Kultur.

Fridell, Mats (2000) Verksamma faktorer i miljöterapeutisk missbruksbehandling. I: Hagqvist, Anders & Widinghoff, Björn (red) Miljöterapi – igår, idag och imor-gon. Lund: Studentlitteratur.

Hill, Teci (2005) Allians under tvång. Lin-köping: Linköpings universitet. Akade-misk avhandling.

Holme, Idar Magne & Solvang, Bengt Krohn (1997) Forskningsmetodik- om kvalitativa och kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur.

Holmqvist, Rolf, Hill, Teci, Lang, Annicka (2005:1). Ger ART bättre behandlingsef-fekter? Utvärdering av metoder på tre ungdomshem. Statens institutionsstyrel-se, FoU-enheten.

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-ningsrådet (1999) Etikregler för huma-nistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad från: http://www.stingerfonden.org/documents

42

/hsetikregler.pdf Hämtad 27 november 2007.

Hölcke, Fredrik (1996) Miljöterapi – Möte med möjligheter. Stockholm: Nordstedts tryckeri AB.

Igra, Ludvig (1983) Objektrelationer och psykoterapi. Södra Sandby: Natur och kultur.

Jenner, Håkan (2000) Miljöterapi – en rörel-se med många ansikten. I: Hagqvist, An-ders & Widinghoff, Björn (red) Miljöte-rapi – igår, idag och imorgon. Lund: Studentlitteratur.

Jönsson, Carina & Micael (1999). Miljötera-pi. Psykoterapi i strukturerad miljö för tidigt störda ungdomar: Presentation av en arbetsmodell. SIR gruppen.

Kaltiala-Heino, Riittakerttu (2006) Forensic Psychiatric Inpatient Treatment: Creating a Therapeutic Milieu. Child and adolecsent psychiatric clinics of north america, No 15(2), 459-475.

Korpi, Sture (1996) Samhällets insatser för ungdomar. I: Armelius, Bengt- Åke et al. (red). Vård av ungdomar med sociala problem- en forskningsöversikt. Statens institutionsstyrelse. Stockholm: Liber.

Kvale, Steinar (1997) Den kvalitativa forsk-ningsintervjun. Studentlitteratur: Lund.

Larsen, Erik & Selnes, Barbro (1983) Fra avvik til ansvar: En miljøterapeutisk tilnærming til ungdom i institusjon. Oslo/Gjøvik: Tanum-Norli.

Larsen, Erik (1997:2) Miljöterapi och ar-betsmiljö- Synpunkter på innehåll och organisation vid socialtjänstens ung-domsinstitutioner. Statens institutionssty-relse FoU-enheten.

Larsen, Erik (2004) Miljøterapi med barn og unge. Organisasjonen som terapeut. Oslo: Universitetsförlaget.

Levin, Claes (1998) Uppfostringsanstalten- Om tvång i föräldrars ställe. Lund: Ar-kiv förlag.

Lima, Cristian (2007) Kommunikation, or-ganisation och ledarskap. Stockholm: Liber.

Lipsey, Mark W, Wilson, David B, Cothern, Lynn (2000) Effective Intervention for

Serious Juvenile Offenders. Office of Ju-venile Justice and Delinquency Preven-tion. 1-7

Marlow, Christine (2001) Research Methods for Generalist Social Work. Belmont: Brooks/Cole.

Melnick, Gerald; Wexler, Harry; Chaple, Michael & Banks, Steven (2006) The contribution of consensus within staff and client groups as well as concordance between staff and clients to treatment engangement. Journal of Substance Abuse Treatment No 31, 277-285.

Nilsson, Nils (1999) Organisation och le-darskap- styr rätt i en ny tid. Stockholm: Liber.

OT-gruppens kvalitetssäkringsdokument (2006).

Quinn-Patton, Michael (2002) 3 ed. Qualita-tive Research and Evaluation Methods. Sage Publication Inc: California.

Segraeus, Vera (2000) Terapeutiskt samhälle i förändring. I: Hagqvist, Anders & Wi-dinghoff, Björn (red) Miljöterapi – igår, idag och imorgon. Lund: Studentlittera-tur.

Silverman, David (2000) Doing Qualitative Research: a practical handbook. Thou-sand Oaks, California: SAGE.

Sinclair, Ian & Gibbs, Ian (1998) Children´s homes: A Study in Diversity. New York: John Wiley.

Taxman, Fay S & Bouffars, Jeffrey A. (2002) Assessing Therapeutic Integrity in modified Therapeutic Communities from Drug-Involved Offenders. The Pri-son Journal, Vol 82, 189-213.

Tudor-Sandahl, Patricia (1992) Den fängs-lande verkligheten. Helsingborg: Schmidts Boktryckeri AB.

Widerberg, Karin (2002) Kvalitativ forsk-ning i praktiken. Lund: Studentlitteratur.

Wikinson, Lee A. (2006) Monitoring Treat-ment Integrity: An Alternative to the ”Consult and Hope” Strategy in School-Based Behavioral Consultation. School Psychology International, Vol 27, 426-438.

43

Observationsguide Bilaga 1 Observationsguiden är uppdelad i olika dimensioner innehållande grundläggande principer inom miljöterapeutiskt behandlingsarbete och aspekter som är av betydande vikt för behand-lingens integritet. Regler/föreskrifter

• Följs de tidsramar som är uppsatta av verksamheten? • Blir verksamhetens regler tydligt förmedlade till ungdomarna? • Vad blir det för konsekvenser när reglerna inte följs? Är dessa konsekventa? • Finns det möjlighet till kompromisser och förhandling gällande de regler som finns?

Det vardagliga arbetet

• Måltider: Hur är atmosfären kring måltiderna? Finns en tydlig struktur kring måltiderna? Är det samma struktur vid varje måltid? Finns det ett terapeutiskt syfte med måltiderna?

• Rutiner och ritualer: Finns det gemensamma rutiner och regler i personalgruppen för hur exempelvis väckning, läggdags och möten med ungdomarna ska gå till väga? Följs dessa rutiner och regler? Om inte, varför? Vad finns det för olika dagliga ritualer inom verksamheten? Följs dessa ritualer? Om inte, varför?

• Miljöarbete: Hur fungerar miljöarbetet? Vet alla var de ska vara och vad som ska göras? Får ungdomarna information i förväg om vad som ska hända under dagen? Deltar ungdomarna i sin egen såväl som andras behandling? Samverkar personal och ungdomar mot ett gemensamt mål i behand-ling? Ledning och organisation

• Tar gruppledaren tydlig ledning i arbetsgruppen under personalmöten? • Förs en dialog mellan ledning och personal i beslutsfattandet? Får alla komma till tals? • Avsätts tid och utrymme för att diskutera och förbättra problem som uppstått i verk-

samheten? • Ger ledningen personalen beröm, uppmuntran och feedback på det arbete de bedriver?

Personalgruppen

• Tar personalgruppen hjälp av varandra i svåra situationer med ungdomarna? • Har personalen ett likartat förhållningssätt gentemot ungdomarna? • Hur är stämningen mellan medlemmarna i personalgruppen?

44

Ungdomarna

• Hur ser interaktionen i elevgruppen ut på fritiden? Umgås ungdomarna mycket med varandra?

• Finns alltid någon personal närvarande hos ungdomarna när de vistas i grupp, eller lämnas de själva?

• Ger ungdomarna positiv och negativ respons på varandras beteende? Uppmuntras det-ta av personalen?

• Fungerar de ”gamla” klienterna som positiva förebilder för ”nykomlingarna”? Hjälper ungdomarna varandra?

• Hur ser kontrollen över vilka ungdomarna får umgås med inne på och utanför institu-tionen ut?

Kommunikation

• Kännetecknas verksamheten av en öppen kommunikation? Ger alla varandra informa-

tion om vad som planeras och vad de tycker och känner? • Har verksamheten något forum för diskussion och beslut i olika frågor? För persona-

len? För ungdomarna? Verklighetskonfrontation

• Utnyttjas alla vardagssituationer för att bearbeta problem? • Konfronterar personalen ungdomarnas problembeteende när de uppstår? Sker detta in-

dividuellt eller i grupp? Professionellt förhållningssätt

• Finns en balans mellan närhet och professionell distans hos personalen i förhållandet till ungdomarna? Pratar personalen om sina privatliv med ungdomarna eller i gemen-samma utrymmen så att ungdomarna kan höra?

• Verkar personalen ta ungdomarnas reaktioner och utspel personligt? Går personalen i försvar eller agerar ut mot ungdomarna i konfliktsituationer?

Kontakt utåt

• Involverar personalen ungdomens familj och nätverk i behandlingen? • Arbetar personalen för att ungdomarna ska ha kontakt med samhället utanför institu-

tionen, deltar de exempelvis i skola, praktik, arbete eller fritidssysselsättningar utanför verksamheter?

• Finns gemensamma fritidsaktivteter inom verksamheten, om så, hur organiseras des-sa?

Intervjuguide Bilaga 2

45

•••• Hur länge har du arbetat inom verksamheten? •••• Vad har du för utbildning? •••• Vilken befattning har du?

Organisation och ledarskap

•••• Finns det en skriftlig verksamhetsplan som redogör för verksamhetens rutiner? Hur har denna i så fall utarbetats och vad är syftet med den? Tycker du att du har använd-ning för verksamhetsplanen i det praktiska arbetet?

•••• Anser du att du får delta i beslutsfattande på arbetsplatsen? I så fall, hur? •••• Finns ett eventuellt samarbete mellan personal och ungdomar vad gäller planering av

verksamheten, i sådana fall hur ser det ut? •••• Får ni i personalgruppen extern handledning? Om så, hur ofta?

Personalens kompetens och utbildning

•••• Vilken utbildning har personalen som arbetar inom verksamheten? Har personalen ge-nomgått någon gemensam utbildning inom ramen för verksamheten?

•••• Finns det möjligheter att vidareutbilda sig inom verksamheten? •••• Vad anser du är viktigt i din roll som behandlare?

Teoretiska utgångspunkter och metoder

•••• Vilken eller vilka teoretiska utgångspunkter anser du är centrala för er verksamhet? •••• Hur anser du att teorierna tillämpas i det praktiska arbetet? Vilka hinder och möjlighe-

ter ser du med att arbeta efter dessa teorier? •••• Upplever du att det finns en enighet i personalgruppen om vilka teorier som utgör

grunden för behandlingsverksamheten? •••• Hur arbetar ni för att skapa samstämmighet inom personalgruppen? •••• Ser du några möjligheter eller svårigheter i att upprätthålla en gemensam hållning vad

gäller behandlingsprinciper? I så fall, vilka? •••• Er verksamhet arbetar miljöterapeutiskt, vad innebär detta rent konkret? Vad anser du

att det finns för positiva och negativa aspekter med att arbeta miljöterapeutiskt? Behandlingsprocessen

•••• Vilken är behandlingsverksamhetens målgrupp? •••• Hur lång är den planerade behandlingstiden för ungdomarna? •••• Vilka faser anser du finns i behandlingsprocessen och vad ingår i dessa? Hur arbetar ni

med ungdomarna under de olika faserna?

46

•••• Hur arbetar ni med gränssättning inom behandlingsarbetet? Finns det utarbetade ruti-ner för hur ni hanterar när regler bryts? Hur använder ni er av konfrontation i behand-lingsarbetet? Sker detta enskilt eller i grupp?

•••• Anser du att personalgruppen ger förklaringar till ungdomarna gällande de beslut som fattas? Vilka möjligheter eller svårigheter ser du med att arbeta så?

•••• Arbetar ni aktivt för att ungdomar som varit länge i verksamheten ska fungera som fö-rebilder för nyanlända ungdomar? I så fall, vilka möjligheter eller svårigheter ser du med detta?

•••• Hur ser ni på ungdomarnas eget ansvar och frihet? Hur yttrar sig detta under behand-lingsprocessens gång?

•••• Hur ser utslussningen ut för ungdomarna och vad är syftet med utslussningens form? Behandlingsmål

•••• Anser du att ni i personalen har tydligt beskrivna behandlingsmål att arbeta emot? I så fall, vilka? Vilka hinder eller möjligheter ser du med att kunna uppnå de gemensamma behandlingsmålen?

Beteendeproblem

•••• Vad anser du vara orsak till beteendeproblem? •••• Vilka komponenter i behandlingsarbetet ser du som viktiga för att förändra beteende-

problem? Ungdomar, familj och samhälle

•••• Hur arbetar ni med att involvera ungdomens familj och nätverk i behandlingen? •••• Hur arbetar ni för att ungdomen ska vara delaktig i samhället utanför? •••• Hur arbetar ni för att ungdomarna ska delta i arbete, praktik eller skola? •••• Vilken betydelse anser du att ungdomarnas kontakt med samhället har för behand-

lingsprocessen? Kontaktpersoner •••• Vad anser du att kontaktpersonernas roll är i verksamheten? Vilka hinder och möjlig-

heter finns med att använda sig av kontaktpersoner i verksamheten?