Richard Ford

K A N JAG VA R A F R A N K M E D D I G?

Översättning Nille Lindgren (Jag är här,

Allt kunde vara värre och Det nya normala) & Inger Johansson (Övriga dödsfall)

Brombergs

Originalets titel Let Me Be Frank With You

Copyright © Richard Ford, 2o14

Omslagsform Allison Saltzman, svensk adaption Casia Bromberg

Omslagsfoto © Rob Lybeck

Den svenska utgåvan

Copyright © 2o14 Brombergs Bokförlag AB

Satt med Sabon 11,5/15,5

Sättning K2AB Stockholm

Tryck ScandBook, Falun 2o14

ISBN 978-91-7337-613-6

www.brombergs.se

Innehåll

Jag är här 9Allt kunde vara värre 75Det nya normala 131Övriga dödsfall 2o1Författarens tack 27o

Jag är här

11

säregna dofter bärs fram med den byiga, vint­riga vinden vid The Shore denna morgon, två veckor före jul. Blomsterkransar på ett hotfullt hav väcker förväntningar hos dem som inte är på sin vakt.

Det är naturligtvis bouqueten hos omfattande husreparationer och renoveringar. Nysågat timmer, ren, vit PVC, lutluktande betong, stickande tätnings­medel, söt tjärpapp och denaturerad sprit. Pikant stärkelseaktig Tyvek blandad med havets inslag av svavel och stanken från land vid Barnegat Bay. Det är den totala katastrofens vind. I min näsa – en gång i tiden så van vid sådant här – finns inget som luktar lika starkt av ödeläggelse som de första rädd­ningsförsöken.

Jag lägger märke till det vid trafikljusen på Hoop er Avenue och sedan igen när jag tankar min Sonata på Hess, innan jag kör mot bron från Toms River till Sea­Clift. Här, i de mättade bensinstations­ångorna, rufsar en vintrig bris mitt hår, medan mina dollar rullar förbi på pumpens räkneverk som på en enarmad bandit i de hopande december molnen.

12

richard ford

Brisen har satt fart på de silverfärgade snurrorna utanför det under stort ståhej återöppnade Bed Bath and Beyond (”En ny säng är det enda som kan få oss att vila”). På andra sidan den väldiga parkering­en, full till en tiondedel klockan tio på förmiddagen, har Home Depot – Kreml­lik, men på ett gåtfullt sätt ändå­vår­vän­trots­allt – slagit upp sina dörrar tidigt och på vid gavel. Kunder troppar ut balanse­rande på kartonger med nya spolsystem till toalett­stolar, nya moderkort, nya lednings mattor, krymp­plastade gångjärn, dörrar, en hel förstukvist som hotar att falla av en jättelik kundvagn. Allt på väg till hem som förstörts av orkanen men fort farande – sex veckor har gått, men den är inte bortglömd – står kvar. Alla är fortfarande chockade här – lätt­retliga, uppskrämda, tyngda men beslutsamma. Alla är inställda på att ”komma igen”.

Någon låter oss kunder lyssna på ett sportradio­program under Hess skärmtak – Pat ’n Mike Show på Magic 1o7 i Trenton. Jag var en gång i tiden en av deras trogna lyssnare. De är gamla nu. En mullrande röst – det är Mike – förkunnar: ”Wow, Patrick. Coach Benziwicki släppte lös en veritabel orkan av F­BOMBER, tro mig. Det var som trettio sekunder över Tokyo.”

”Vi tar och lyssnar på det en gång till”, säger Pat, från en högtalare som är inbyggd långt inne i bensin pumpen. ”Fullständigt obegripligt. Full­stän­digt. Och det gick på ESPN!”

13

jag är här

En ny skrovlig, trött, inspelad röst – Coach B:s – tar vid, i vilt ursinne: ”Okej. Jag ska bara tala om en F­BOMB sak för er så kallade F­BOMB sport­journalister. Lyssnar ni, era F­BOMBER? När ni, era F­BOMBER, klarar av att träna ett lag nioåriga F­BOMB mellanstadietjejer, så kanske, kanske, jag visar er ett ynka F­BOMB­mått av respekt. Till dess, era F­BOMBER, kan ni DUBBEL­F­BOMBA er här­ifrån ända in i evigheten. Kom ihåg att det var jag som sa det.”

Hess vitklädda unga mackbiträde, som med tom blick tankar min bil, hör ingenting. Han ser på mig som om jag inte var där.

”Tja, det där säger väl allt”, medger Mike.”Och lite till”, instämmer Pat. ”Lägg nycklarna

på skrivbordet, Coach. Du har tränat klart här. Ta F­BOMB­bussen tillbaka till F­BOMB Chillicothe.”

”O­F­BOMB­troligt.””Nu tar vi en kort paus, din F­BOMB.””Jag? Det är du som är F­BOMBEN. Ha­ha­ha.

Ha­ha­ha.”

De senaste veckorna har jag börjat sammanställa en högst privat förteckning över ord som enligt mitt förmenande inte längre borde användas – vare sig i tal eller någon annan form. Detta i övertygelsen om att livet är en fråga om en gradvis fortgående subtraktion, med syfte att nå fram till ett mer so­litt, mer­nästan­fulländat, innersta väsen, varefter

14

richard ford

all mental aktivitet upphör och vi beger oss till våra egna virtuella Chillicothes. Ett reservlager av färre, bättre ord, skulle vara till hjälp, föreställer jag mig, genom att statuera exempel för ett klarare tänk ande. Det är ungefär som att flytta till Prag och inte lära sig språket, så att den engelska man till slut pratar för att man ska kunna göra sig förstådd har en speciell skyldighet att vara tydlig, enkel och bety­delsebärande. När man blir gammal, som jag, lever man i vilket fall som helst strängt taget bland livets avlagringar. Det händer inte så mycket, utom på den medicinska fronten. Bättre då att skala av. Och vad är bättre att påbörja denna avskalningsprocess med än orden vi väljer för att ge uttryck åt våra alltmer sällsynta, alltmer planlösa tankar. Det skulle till exempel vara en utmaning för en infödd tjeck att till fullo uppskatta orden bajs eller satansjävla, eller meningen ”Vi är med barn”, eller ”Vad blir det för takeaway?” Eller för den delen häftigt när det bara betyder ”skapligt”. Eller förtidigt född eller adept eller arv. Eller inga problem när man egentligen menar ”ingenting att tacka för”. Samma sak med mjuklandning, bonda, återställa vätske balansen (när det bara betyder ”dricka”), göra konst, dela, nå fram, lista använt som verb, och … apropå Magic One­Oh­Seven: F-Bomb.

Fuck är, tycker jag, fortfarande rätt användbart som substantiv, verb eller adjektiv – med klar och distinkt kolorit i sin redan rika historia. Språket

15

jag är här

härmar tumultet som omger oss, sa diktaren. Och hurdant är livet i dag, om inte tumultartat?

I går, strax efter åtta, stördes min morgon av ett oväntat telefonsamtal. Min fru Sally svarade, men jagade upp mig ur sängen. Jag hade legat vaken i det tidiga solljuset och skuggorna, och dagdrömt om att det någonstans, på något sätt, hände något gott som snart skulle beröra mig och göra mig lycklig – jag visste det bara inte än. Sedan jag (efter årtionden) sa adjö till fastighetsmäkleriet är förväntningar av det här slaget det jag verkligen saknar. Men det är det enda, med tanke på vad som har hänt i fastighets­branschen och allt som har hänt mig. Jag är tillfreds här i Haddam, som sextioåttaåring, och njuter av livets Nästa Nivå – möjligen den sista: en medlem av det tomma skrivbordets åldersgrupp, fri att göra en­bart gott om jag så skulle vilja. I den andan reser jag en gång i veckan upp till Newark Liberty tillsam­mans med en veterangrupp för att ta emot trötta, förvirrade återvändande soldater från Afghanistan och Irak. Jag betraktar egentligen inte det här som ett ”engagemang” eller som att ”återgälda”, efter­som det knappast är särskilt betungande att stå och le med framsträckt hand och med hög röst säga: ”Välkommen hem, soldat (eller matros eller pilot)! Tack för allt du har gjort!” Det är mer publikfrieri än allvar och mest avsett att visa att vi fortfarande är relevanta, och borgar på så sätt för att bevisa

16

richard ford

att vi inte är det. Hur som helst så är mina privata känsel spröt inställda på att finna mer som är posi­tivt att uträtta under mina sista dagar – det som också brukar kallas pensionering.

”Frank? Det är Arnie Urquhart”, knastrade en skrovlig, alltför högljudd manlig röst i telefonen genom avlägsna svischande däck och annat bil­trafikväsen. Någonstans i bakgrunden hördes musik – Peter, Paul ’n Mary som sjöng ”Lemon Tree” från ett fjärran ­65. ”Le­mun tree, ve­ry pritti/and the lemun flower is sweet …” Där jag stod i pyjama­sen och tittade ut genom fönstret, på mannen från Eliza bethtowns VA­bolag som stegade uppför gång­en för att läsa av vår vattenmätare, flög mina tankar tillbaka till den ultrasensuella Mary – grym mun, jordnära, med flygande ljust hår och en altröst som lovade okomplicerade samlag man skulle ge upp all värdighet för, samtidigt som man mycket väl visste att man inte skulle hålla måttet. Långt ifrån hur hon slutade sitt liv många år senare – i vid, färg­glad hawaiiklänning och oigenkännlig. (Vilken av de båda andra var det som viftade med snorren? En flyttade till Maine.) ”… but the fruit of the poor lemun is im­poss­i­bul to eat …”

”Du får skruva ner, Arnie”, sa jag genom ljud­kakofonin, till där nu Arnie befann sig på planeten. ”Jag hör inget.”

”Visst. Okej.” Ett sugande vindljud av glas som stängdes med ett knapptryck. Stackars Mary blev

17

jag är här

lika tyst som stenen hon ligger begravd under. Mot­tagningen blev bättre, sedan försvann den några långa sekunder. Jag pratar inte så ofta med folk i telefon numera.

”Varför önskar alla satans meteorologer att det ska bli en solig dag?” sa Arnie, nu en bit från tele­fonen. Han hade satt mig på högtalare och han lät som en röst från det förgångna.

”Det ligger i deras DNA”, sa jag från mitt fönster.”Jepp, jepp.” Arnie undslapp sig en lång ross­

lande suck. Jag hörde bilar svischa förbi där han befann sig, var det nu var.

”Var är du, Arnie?””Jag stannade på Garden State Parkway, vid

Cheesequake. På vägen ner till Sea­Clift, eller det som finns kvar av det.”

”Jag förstår”, sa jag. ”Hur står det till med ditt hus?”

”Förstår du verkligen, Frank? Jag är jävligt glad att du förstår.”

Under de gamla goda, framgångsrika åren, innan fastighetsbubblan sprack, sålde jag ett hus till Arnie, men inte bara ett hus, utan mitt hus. I Sea­Clift. Ett resligt, arkitektritat strandpalats i glas och sekvoja, alldeles vid kanten av vad som tycktes vara ett vän­ligt och skimrande hav. Allas dröm om ett fritids­hus. Jag såg till att Arnie hostade upp en försvarlig köpeskilling (två komma åtta, ingen provision på en privat försäljning). Sally och jag hade bestämt

18

richard ford

oss för att flytta inåt landet. Jag var redo att plocka ner skylten. Det var åtta år sedan, nu i höstas – två veckor före jul, precis som nu.

Jag kan säga till mitt försvar att jag hade ringt flera samtal till Arnies hem i Hopatcong för att få veta hur hans/mitt hus vid stranden hade klarat stormen. Jag hade ringt flera av mina gamla klien­ter, inklusive min forna mäklarkompanjon. Det de hade att berätta var negativt, negativt, negativt. I Haddam hade Sally och jag bara förlorat två små unga ekar (en var redan död), halva taket på Sal­lys trädgårdsbod, plus att jag fått en spricka i vind­rutan på bilen. ”Ett stort ingenting”, som min mor brukade säga, varpå hon frambringade ett pruttljud med läpparna och skrattade högt.

”Jag ringde till dig, Arnie, säkert tre gånger”, sa jag och fick den där svidande, omtumlande känslan av att vara en lögnare – men det är jag inte, inte i det här fallet.

Mannen från kommunen gav mig tummen upp när han gick ner till sin pickup. Vår vattenförbruk­ning i november – inga problem.

”Det är ungefär som att ringa till liket och be­klaga att han är död.” Arnies högtalartelefonröst tonade bort och kom tillbaka från Cheesequake. ”Vad hade du tänkt föreslå, Frank? Att du bjuder mig på lunch? Att du köper tillbaka ditt hus? Det finns för helvete inget hus kvar därnere, fårskalle.”

Jag hade inget svar. Välbeprövade vänlighetsytt­

19

jag är här

ringar, medlidande, sympati, axlande av en del av sorgen, empati – alla är svaga och opålitliga allie­rade i kampen mot verkliga förluster. Jag hade bara velat försäkra mig om att det värsta inte hade hänt – vilket det inte hade, det förstod jag. Men det var i Sea­Clift som stormen hade drabbat stranden som Dunkerque. Inte en chans att undkomma kulorna.

”Jag skyller inte på dig, Frank. Det är inte därför jag pinglar.” Arnie Urquhart är en gammal Michi­gan Wolverine, precis som jag själv. Årgång ­68. Ishockey. Hårsmånen ifrån ett Rhodesstipendium. Medlem i studentföreningen Lambda Chi. Tapper­hetsmedaljen Navy Cross. Vi pratade alla på det sät­tet under dessa vilda, turbulenta år. Pingla. Muggen. Z­maskinen. Bibblan. Arslet. Svartingar. Gulingar. Jättelökar … det är ett under att någon av oss någon­sin fick ett fast, betalt jobb. Arnie äger och driver – eller drev – en exklusiv fisk­ och skaldjurshandel i norra Jersey och har gjort sig en förmögenhet på att sälja rom från vit staksill, iransk kaviar och im­porterade delikatesser från Svarta havet som Livs­medelsmyndigheten inte vet om – och som levereras i anonyma vita skåpbilar – till Schlumbergerhöjdare för påkostade partys som ingen hör talas om, inte ens president Obama, som inte skulle bli bjuden eftersom inälvsmat från gris, enligt de svinrika re­publikanernas mening, inte skulle stå på menyn.

”Vad kan jag göra, Arnie?” Jag såg efter kommu­nens pickup som försvann ner längs Wilson Lane.

20

richard ford

Kundens skottavla när en husförsäljning går snett – oavsett var i processen – är nästan alltid mäklaren, vars intentioner nästan alltid är goda.

”Jag är på väg ner dit nu. Någon italiensk skit­stövel ringde hem till mig. Vill köpa tomten och huset – det som är kvar av det – för femhundra tusen. Jag behöver råd. Har du några?” Fler bilar susar förbi.

”Jag följer inte mina egna råd, Arnie”, sa jag. ”Hur är läget där nere?”

Det visste jag givetvis. Vi hade alla sett det på CNN, sedan sett det och sett det tills vi inte brydde oss längre. Nagasaki­by­the­sea – med Giants och Falcons bara ett frestande kanalbyte bort.

”Du kommer att gilla det här, Frank”, sa Arnie, spöklikt ekande i sin bil. ”Var är det du bor nu?”

”Haddam.” Sally hade kommit till dörren från köket i sina yogakläder. Hon höll en temugg mot underläppen och andades bort ångan, och såg på mig som om hon hade hört något oroande och att jag kanske borde lägga på.

En högljudd lastbilstuta spräckte tystnaden där Arnie befann sig. ”Jävla arsel!” skrek Arnie. ”Had­dam. Okej. Trevligt ställe. Var i alla fall en gång i tiden.” Arnie stötte till telefonen med något. ”Mitt hus – ditt hus – ligger femtio meter inåt land nu, Frank. På sidan – om det hade en sida. Det är ännu värre hos grannarna. Farlows försökte rida ut stor­men i sitt säkerhetsrum. De är döda. Snedikers gav

21

jag är här

sig av i sista sekunden. Hamnade i bukten. Barb och jag var hos min son i Lake Sunapee. Vi såg det. Jag såg mitt hus på teve innan jag såg det med egna ögon.”

”Det var kanske bättre så?”Arnie svarade inte.”Vad vill du att jag ska göra, Arnie?””Jag är på väg ner för att träffa de där arslena.

Bolag som bara ser till profiten. Hört talas om dem? Tomtjobbare.” Arnie hade börjat morra som en hår­ding, en riktig Jerseygangster.

”Jag har hört talas om dem.” Jag hade läst om det i Times.

”Då har du bilden klar för dig. Jag behöver ditt råd, Frank. Du brukade vara ärlig.”

”Jag har varit borta från fastighetsbranschen ett tag, Arnie. Min licens har gått ut. Nu vet jag bara det som står i tidningarna.”

”Det gör dig mer pålitlig. Inget profitmotiv. Jag planerar inte att skjuta dig, om det är det du oroar dig för.”

”Riktigt så långt hade jag inte tänkt, Arnie.” Men det hade jag. Det hade redan hänt. En gång i Ortley Beach, en gång i Sea Girt. Fastighetsmäklare som blev skjutna när de satt vid sina skrivbord och skrev ut säljprospekt.

”Okej. Tänker du komma? Jag skulle kunna hävda att du är skyldig mig en tjänst.” Ytterligare en långtradare med mördande signalhorn dånade

22

richard ford

förbi. ”Men för helvete. Jag kommer att bli ihjäl-körd här ute. Nå?”

”Okej, jag kommer”, sa jag, bara för att få bort Arnie från vägrenen och till platsen för ödeläggelsen.

”Klockan elva i morgon. Vid huset”, sa Arnie. ”Eller där det stod en gång. Du kanske känner igen det. Jag har en silverfärgad Lexus.”

”Jag kommer.””Blir det något spel i NHL i år, Frank?” Ishock­

eyn, den gör oss alla lika inför orkanens härjningar.”Jag har inte hängt med riktigt, Arnie.””Spelarna måste vara hjärndöda”, sa Arnie. ”De

blev erbjudna den bästa uppgörelse de någonsin kommer att få. Nu blir de tvungna att nöja sig med mindre. Låter bekant?” Arnie stod, som alltid, på klubbägarnas sida. ”’Hail to the Victors’, Frank.”

”’Champions of the West’, Arnie.””Mañana en la mañana.” Vilket verkade vara

Arnies sätt att säga tack.

Ute på Little League World Championship Boule­vard i Toms River ser inget ut att ha förändrats drama tiskt på grund av orkanen. Ur ren näthinne­aspekt har barriärön utanför bukten fullgjort sin guda givna uppgift gentemot bebyggelsen på fastlan­det, även om mycket ligger i ruiner. Trafiken i rikt­ning mot bron är anemisk längs det som en gång var en Miracle Mile. Men det är uppenbart att Toms River gör anspråk på att ha ett visst mått av

23

jag är här

överlevar kredd. En skägglös jultomte sitter på en mjölkback av röd plast framför det lilla fiket The Launch Pad (han är helt klart mexikan) och mot hans knän vilar en skylt av röd kartong. kaffe ger mod. feliz navidad. Jag vinkar, men han glor bara tillbaka, som om jag har gett honom fingret. Längre fram står endast en bil parkerad utanför Free At Last Bail Bonds, precis som framför ett par låd­liknande barer med asbestfasad långt in på sina grusgårdar. En gång i tiden – innan The Shore åter­upptäcktes och priserna gick upp i stratosfären – kunde man åka över från Pottstown, ta med sig ung­arna och kärestan över helgen och komma ifrån för ett par hundra dollar. Allt det där är en dröm nu, till och med efter orkanen. En stor skylt – en del av dess budskap har slitits loss av vinden – gör reklam för Glen Campbells avskedsturné. Ena halvan av Glens leende, alltför snygga ansikte finns kvar, ett foto från 6o­talet – före Tanya och spriten och kokainet. Ett plakat framför en av barerna – stulet från någons gräsmatta efter valet – har kommit till ny använd­ning och i stället för ”Obama – Biden” förkunnar det nu: ”Vi är tillbaka. Tji fick du, Sandy.”

Vid halv elva fylls hela bilen av Coplands Fan-fare. Jag köpte hans samlade verk på nätet. Som alltid blir jag gripen av inledningens oboer som reti­rerar till förmån för stråkarna, sedan pukorna och kontrabasarna. Det är en morgon med hög himmel i Wyoming. Joel McCrea galopperar över en blåsig

24

richard ford

prärie. Barbara Britton, nyanländ från Vermont, står utanför deras nybyggarstuga. Varför är han sen? Har det hänt något? Vad kan jag göra, en en-sam kvinna? Jag har slitit ut tre cd­skivor den här hösten. Nästan vad som helst av Copland (i dag är det Pittsburgh Symphony, dirigerad av någon israel) kan nästan vilken dag som helst övertyga mig om att jag inte bara är vilken gammal man som helst som gör sådant som gamla män gör: kör till affären för att köpa sojamjölk, går till parodontologen, åker till flygplatsen för att ta emot unga soldater – ibland mot deras vilja. Det krävs inte mycket för att jag vilken dag som helst ska ändra mitt perspektiv – eller i ett vilket ögonblick som helst. Sally stoppade en Copland i min julklappsstrumpa för ett år sedan (Billy the Kid) och den har haft positiv effekt. Jag köpte Den tibetanska livs- och dödsboken som en present till mig själv men har inte gjort några större framsteg – trots att jag skulle behöva.

Jag har inte hunnit titta i papperen från Arnie Urquharts husköp 2oo4 – om han ordnade ett hypo­ tekslån, om han tog ett ballonglån, eller helt enkelt ryckte sedlarna ur en stor fet bunt. Jag borde na­turligtvis komma ihåg transaktionen eftersom det var mitt hus och jag stoppade på mig pengarna – som det fanns ganska mycket kvar av när vi hade köpt huset i Haddam. Men det är mycket jag bor­de göra, som jag ofta inte gör. Det är inte sant att saker och ting rinner likt sirap nerför en bordskant

25

jag är här

när man blir äldre. Vad som är sant, är att jag har svårt att komma ihåg vissa saker, vilket beror på att jag inte bryr mig speciellt mycket. Jag använder en billig Swatch­klocka, men ibland blir jag osäker på vilken dag det är, i synnerhet i slutet eller början av månaden, när jag tappar tråden i ”trettio dagar har november …” Sådant är, tror jag, normalt och det oroar mig inte. Det är inte så att jag tar på mig byxorna bak och fram på morgnarna, knyter ihop skosnörena, eller går vilse på vägen till brevlådan. Mitt enda konstanta orosmoment är en återkom­mande, smärtsam subluxation (ett ord att behålla) i halskotorna C3 och C4. Det gör att det känns som om jag har riskrisp i nacken, plus att det gör ont när jag vrider huvudet, så nu försöker jag undvika det. Jag är rädd för att det kan hindra signaler att nå hjärnan. Min ortoped på Haddam Medical, doktor Zippee (en pakistanare och ett praktarsel) frågade om jag ville att han skulle ge mig en labbremiss på blodprover, för att se om jag var en kandidat för alzheimer. (Det gjorde honom glad att föreslå detta.) ”Tack, men jag tror inte det”, sa jag, där jag stod och frös om röven i hans lilla gröna avbalkning, iförd en blommönstrad undersökningsrock. ”Jag är osäker på vad jag skulle göra med informationen.” ”Du skulle förmodligen glömma bort den”, sa han skadeglatt. Han har dessutom berättat att ett ver­tikalt veck i örsnibben som man oftast inte ser, är en ”pålitlig markör” för diverse hjärtåkommor. Jag

26

richard ford

har naturligtvis ett, men det är inte speciellt djupt – vilket jag hoppas är ett gott tecken.

Min syn på alzheimer – om jag någonsin skulle drabbas av sjukdomen – är att den snabbt blir sin egen trygghetszon och att den inte är så farlig som det påstås. Doktor Zippee, som läste medicin i Karachi och gjorde sin allmäntjänstgöring nere på Hopkins, återvänder varje vinter till det gamla lan­det för att jobba i en madrasa (vad det nu är). Han beklagar sig över att Amerika i sin hämndlystna iver att styra världen har omintetgjort livet på den plats han kommer ifrån; att talibanerna ursprungligen var de schyssta killarna som stod på vår sida. Men nu är gatorna inte längre trygga nattetid, på grund av oss. Jag svarar, att för mig är indier och pakista­nier samma folk, precis som israeler och araber, och nord­ och sydirländare. Religionen är bara deras ur­säkt för att kunna lemlästa och bränna varandra till döds – annars skulle de dö av tristess. ”Häftigt”, säger han och skrattar som en schimpans. Han har nyligen köpt ett hus på Mount Desert och hoppas inom en snar framtid kunna lämna New Jersey bak­om sig. Han menar att livet handlar om att hantera smärta, och att jag behöver bli bättre på att hantera min.

Copland fyller bilen när jag tar mig ut på bron. Den här morgonen är Barnegat Bay ett hav av pal­jetter som vinden spelar över, och i ett ögonblick av intensivt solsken verkar den långa ön och Seaside

27

jag är här

Heights där framme vara oförändrade. Högt svä­vande måsar. Långt ut krusar några små numrerade segel vattnet i den byiga landbrisen. Temperaturen har jobbat sig upp till två grader. Man måste vara en posör för att vara ute till havs. Jag är säker på att jag är för lättklädd, men upprymd över att vara tillbaka vid The Shore, även om jag måste konfron­teras med stormens katastrofala härjningar. Våra sanna känslor är aldrig konventionella.

Ett plan från Air­Tran – en av de gamla vibra­tionsbenägna 373:orna – lyfter just från Atlantic City med nosen pekande upp mot den låga, grå molnbasen och sin last av trötta spelare på väg hem till Milwaukee. Jag skymtar det lilla ”a”:et på stjärt­fenan när planet försvinner i dimman som stiger från stranden där mitt gamla hus en gång stod, men tydligen inte längre står.

Lite senare på morgonen, efter att jag pratat med Arnie, kom Sally ner för trappan till frukostrum­met där jag satt och åt min All­Bran. Hon ställde sig vid fönstret och betraktade tankfullt ekorrarnas senhöstaktiviteter i trädgården bakom nuset. Det var skönt att inte tänka på något som var värt att förtälja, inte på Arnie Urquhart, utan att bara an­das till tuggornas kadens. Efter en stunds tystnad slog hon sig ner mitt emot mig med en bok som jag hade sett henne läsa till långt in på natten – hennes lampa lyste efter att jag hade somnat, sedan släcktes

28

richard ford

den, senare tändes den igen. Det är inte ovanligt för folk i vår ålder.

”Jag läste något djupt chockerande i går kväll.” Hon höll boken hon varit fördjupad i tryckt mot sin yogatröja. Hennes blick var spänt uppmärksam. Hon verkade bekymrad. Jag kunde inte se bokens rygg men förstod att hon tänkte berätta om den.

”Berätta”, sa jag. Hon putade med munnen. ”År 1862 , när in­

bördeskriget rasade, tog sig kavalleriet likafullt tid att slå ner ett indianuppror i Minnesota. Visste du det?”

”Ja, det visste jag”, sa jag. ”Dakotaupproret. Det är ganska välkänt.”

”Okej. Du känner till det. Det gjorde inte jag.””Vissa saker känner jag till”, sa jag och stirrade

ner på en bananskiva.”Okej. Men. I december 1862 hängde vår reger­

ing trettioåtta siouxkrigare på en stor schavott. Alla på en gång.”

”Det är också väl känt”, sa jag. ”De påstods ha massakrerat åttahundra vita. Inte för att det är nå­gon ursäkt.”

Sally andades djupt och vände bort huvudet på ett sätt som antydde att en tår hon inte ville skulle synas kanske dallrade vid det undre ögonlockets kant. ”Men vet du vad de sa?” Orden fastnade näs­tan i hennes av känslor åtsnörda strupe.

”Vad vilka sa?”

29

jag är här

”Indianerna. De började alla ropa när de stod på schavotten och väntade på att försvinna ner och aldrig tala igen.”

Jag visste inte. Men jag tittade upp för att låta henne förstå att jag insåg att det här var viktigt för henne och att de ord hon nu skulle yttra var viktiga för mig. Det är möjligt att skeden hejdade sig i sin bana på väg till min mun. Jag kan ha skakat för­undrat på huvudet.

”De ropade: ’Jag är här!’ De började ropa det på sitt siouxspråk, där de stod på den där hemska platt­formen som skulle bli deras död. Folk som hörde det sa att det var vördnadsbjudande. Ingen glömde det någonsin. Sedan hängde de dem. Samtliga. Alla på en gång. ’Jag är här.’ Som om de tyckte att det hjälpte. Att det gjorde döden uthärdlig och mindre skrämmande. Det gav dem styrka.” Sally skakade på huvudet. Hennes ångestfulla tår över ett svunnet 1862 rann inte över. Hon höll boken tätt mot brös­tet och log sorgset mot mig över bordets glasskiva, där jag antagligen har ätit tretusen frukostar. ”Jag trodde att du skulle vilja känna till just det där. Jag ber om ursäkt för att jag har förstört frukosten för dig.”

”Jag är glad att du berättade det, älskling”, sa jag. ”Det förstörde inte alls min frukost.”

”Jag är här”, sa hon och tycktes förlägen.”Jag också”, sa jag.Och med dessa ord reste hon sig, gick runt det

30

richard ford

fyrkantiga bordet och kysste mig, fortfarande för­lägen, i pannan, sedan gick hon sin väg med boken, tillbaka dit i huset varifrån hon hade kommit.

Halvvägs över bron, på väg över till mörkaste Sea­side Heights där vem vet vad som väntar mig (upp­slitna hjärterötter, undergrävd rättskaffenhet, allt det som är rätt och riktigt draget i smutsen), inser jag att det egentligen inte finns något jag kan göra för att mildra Arnie Urquharts bostadslidande, eller för att göra allt ”bra”. Av vad jag har sett på teve så har ”bra” redan flugit all världens väg och nästan glömts bort. Och ändå: man har ett visst ansvar för en människa man säljer ett hus till. Inte ett ekono­miskt. Kanske inte ett moraliskt. Men ett där mäk­laren och människan, i sällsynta fall, samsas på samma spår. Ett prästerligt, yrkesmässigt ansvar. Men vad vet jag, Arnie kan lika gärna känna lätt-nad över att hans omkullvälta hus är en oåterkal­lelig förlust. Det kan ha varit just det han har legat i sängen och drömt om – precis som den dag man säljer sin klinkbyggda veteranbåt med inombords­motor: den näst bästa dagen i ens liv, efter den dag då man köpte den. Det är så det ofta är att äga ett fritidshus. Folk vet att de kommer att ångra den dagen redan innan de har skrivit på köpekontraktet – men de gör det i alla fall. Arnie kanske bara låtsas sörja. Han är trots allt nu ägare till en väl tilltagen strandtomt – även om skatterna ligger kvar på en

31

jag är här

hög nivå. Han kan sitta och rulla tummarna och invänta ödet – förutsatt att folk någonsin kommer att vilja ha strandtomter igen.

Men vad jag med min exmäklarhjärna anar är att Arnie helt enkelt vill att jag gör mig omaket att vara på plats – att vara hans vittne. Det är vad de kristna fundamentalisterna längtar efter dagarna i ända. Det är förklaringen till att det finns saker som ”best man”, ”kistbärare”, ”gudfäder”, ”inbjudna att övervara en avrättning”. Allt blir mer verkligt om två kan se det. Ett flygande tefat. Snömannen. Fräl­sarens ansikte i en oljefläck på bilverkstaden. Och i dag är jag beredd att säga ”Jag är här” till alla som kan höra mig, för det goda det eventuellt kan göra för människor och djur.

En ovanlig syn möter mig när jag svänger ner från bron till det som en gång var Seaside Heights (Cent­ral Avenue, norrut till Ortley Beach, söderut till Sea­Clift). En av delstatspolisens sambandstrailers har placerats tvärs över vägen för att blockera icke auktoriserade fordon. Bockar står travade mot bom­mar, röda och silverfärgade saftblandare snurrar på en polisbil som står parkerad bredvid avspärrning­arna – det enda som fattas är taggtråd och ett kul­sprutenäste – bortanför vilka såret efter orkanens härjningar drabbar mitt öga. Längs Central, i rikt­ning mot min gamla arbetsplats, så långt jag kan se på strandsidan av avenyn, har medborgarnas och

32

richard ford

ortens liv knockats av en våldsam käftsmäll – av­blåsta hustak, bortskalade ytterväggar, blottade vardagsrum fulla av möbler, fotografier på natt­duksbord, garderober fulla av kläder, spisar och kylskåp som avtecknar sig vita, för alla att beskåda. Andra hus är helt enkelt försvunna. Jättelika sop­berg (ett med en julgran på toppen) av byggnads­bråte, grus, sand, trasiga Haloweendekorationer, bilstänk skärmar, skåp, toalettstolar, brevlådor – allt som kunde drämmas till och demoleras – har vuxit upp i varje gathörn. I väntan på vad är oklart. Samtidigt pågår febril mänsklig verksamhet under den flammiga skyn, längs avenyn och längs tvär­gatorna med bostadshus, från oceanen till bukten. Mycket, noterar jag, är polisverksamhet – patrul­lerande, storvuxna karlar i SWAT­mundering, och män ur National gardet iförda ökenkamouflage, alla med sina små dödliga vapen fastspända på brös­tet. Skåpbilar från delstatens hälsomyndighet med män i skyddsdräkter. Kraftledningsspecialister är på plats med sina skyliftar (de kommer i konvojer från Texas och Minnesota, och låter sig inte stop­pas). Dessutom pickuper av alla slag – Datsuns likt de som terroristerna i Kabul använder, från nya F­15o:or, Dodge muskelbilar med extra hög markfrigång, till dumprar stora som elefanter och ur bruk tagna soppråmar – kommenderade att av­lägsna och forsla bort förödelse, smärta, minnet av smärta och för ödelse, för nedgrävning på någon

33

jag är här

tipp i Elizabeth, likt resterna av 11 september. Inget är beboeligt eller ÖPPET. Det finns ingen el. En hel­täckningsmatta av hav och sand från stranden har drivits upp på gatorna och gårdarna, och under alla demolerade bilar, som om The Shore under en enda natt hade förvandlats till Riyadh. Det är en övergi­ven stridszon, men på sitt eget sätt helt fredlig och välordnad. Jag förväntar mig att få se gamar kretsa i den disiga luften. Men i stället svävar en skvadron bruna pelikaner längs stranden, på jakt efter något välbekant eller ätbart eller bådadera.

Allt som sker präglas av en starkt förnimbar, spöklik strävan att ”återställa” det som fanns. Men som jag ser det – nyss anländ – är det synd att det inte kan lämnas kvar lite längre, som en vålnad som fortsätter att spöka. För många årtionden sedan, under mina otillfredsställande månader i marinkåren, skickades några av oss meniga ut som framskjutna observatörer från Camp Pendleton till Ensenada för att hålla uppsikt över fiendens upp­laddning i de lokala bordellerna och mescalbarerna. Jag noterade att det var omöjligt att avgöra om de fallfärdiga mexikanska byggnaderna vi passerade faktiskt var på väg att rasa eller byggas, med nya boende väntande någonstans i kulisserna. Ortley Beach – vad jag kan se av det – ser ut på det sättet, vilket jag är säker på att alla de en gång glittrande kustsamhällena i norr och söder också gör: fixe rade i ett ögonblick av obeslutsamhet mellan att finnas

34

richard ford

till och inte finnas till. En gång i tiden försåg detta stycke nu saltindränkt jord mig med en icke förakt­lig utkomst. Jag borde kunna föreställa mig embry­ona till möjligheter i det som finns kvar. Men just nu kan jag inte.

plundrare, passa er! En skylt på avfartens vägren varnar alla som kommer med ont i sinnet. En död­skalle med korslagda benknotor har målats på skyl­ten i rött för att budskapet inte ska kunna miss­förstås. För att göra det personligt har utrymmet som fanns kvar fyllts i med: utegångsförbudet kl 18 gäller dej! En skog av andra skyltar och plakat har vuxit upp likt politisk trädgårdskonst och ro­par: vi köper ert hus (eller det som finns kvar av det). bröderna martello – bort-forsling av sopor. habla ingles – rapi-do! lär er sorgbearbetning på tio dagar. snabb mögelbehandling. ta reda på dina rättigheter. författarkooperativ. lär känna varandra på nra:s möte på toms river hampton inn. rattfyllerist körde ihjäl min dotter. flow yoga. workshop i tantriskt sex. spagettimiddag för first responders. På en skylt står det bara det finns inget annat kvar (för offer med akademisk exa­men i humaniora).

När jag krypkör fram mot sambandstrailern med Copland avstängd kliver en polis ut från trailern

35

jag är här

och ner på den sandiga trottoaren. Ingen släpps in utom leverantörer, ägare och lokala byråkrater (plus president Obama och vår korpulenta kanderade söt potatis till guvernör). Men jag har turen på min sida. Polisen, som hissar upp sitt tunga polisbälte och rättar till den blåa mössan på sitt polishuvud, är en man jag känner. Det är assistent Alyss vid polisen i Sea­Clift. För ett antal år sedan sålde jag hans hus i Seaside Park, när han var polis aspirant och hans familj plötsligt fördubblades i storlek och behövde något större och billigare – i Silverton.

Med höjd hand förvandlar sig polisassistent Alyss till en livs levande barriär som stoppar plund­rare, obehöriga nyfikna och folk som försöker smyga sig in, som jag. När jag hissar ner sidorutan går han runt bilen för att uttala sina varningsord, med den stora högerhanden vilande på sin stora svarta Glock. Han är mycket större än förra gång­en jag träffade honom. Det verkar som om hans uniformerade gestalt har fått ett tillskott av port­landcement. Han rör sig inte riktigt naturligt i sin skottsäkra kevlarväst, militärkängor tjocka som moonboots, stridssele av svart läder fullhängd med snutattiraljer: peppar spray, silverblanka handbojor, walkie­talkie stor som en bibel, batong att drämma folk i skallen med i en metallögla, extra magasin, en rad svarta, tryckknappsförsedda fack som kan innehålla precis vad som helst, plus ett par ondske­fulla svarta handskar. Han är räddningspersonalens

36

richard ford

Michelinman, med polisbaseballkepsen med guld­emblemet nerdragen till ögonbrynen. Jag blir full i skratt, eftersom han innerst inne är en riktig kis­semiss. Men han känner sig alltför obekväm för att man inte ska hysa medkänsla med honom. Och att skratta åt polisen i New Jersey är ett fatalt felsteg.

”Okej, sir. Nu vill jag att ni …” Polisassistent Alyss påbörjar sin inrepeterade ”vänder­biljäveln­och­kör­tillbaka­över­bron”­ramsa. Som jag miss­tänkte har han inte tittat ordentligt på mig. Men nu vaknar ett förstulet leende och han vrider sitt stora ansikte åt sidan och lutar sig fram mot sidorutan, som ett barn (ett stort barn). ”Okej. Okej”, säger han. Leendet bryter fram och på mindre än en se­kund blir han den mest sympatiska av gendarmer. Jag har blivit outad som vänligt sinnad. (Folk gör ofta narr av honom för hans namn – Alyss/Alice – och han har tydligen vuxit i sitt jobb.) Jag ser att hans stora ukrainska örsnibbar – tjocka, långa och skära – inte har minsta antydan till veck. Det finns uppenbarligen inget i världen som tynger honom. Alla hans behov tillfredsställs av hans välkammade familj i Silverton, polisbrickan och tjänstevapnet. ”Jag antar att ni kom hit för att upplysa oss om hur smart ni var som flyttade härifrån när ni flyttade härifrån.” Han formligen strålar och hans stora blå slaviska ögon är vidöppna och koncentrerade när han kikar in och runt i min bil. Han är bara trettio­fem, spelade tight end när han gick på Rider och

37

jag är här

tillbringade sedan sitt år som volontär inom pingst­missionen i Ecuador, där han försökte tvinga infö­dingarna att ta till sig Jesus. Hans far var patrul­lerande poliskonstapel i Newark och betalade det ”ultimata priset”. Det är sådana saker man får reda på i fastighetsbranschen. Hans fru Berta var en av sköterskorna som vårdade mig när jag blev skjuten och låg länge på sjukhus.

”Jag ska bara köra ner och ge råd till en av mina gamla klienter, Pete. Hans hus blåste bort.” Jag be­hövde inte tala om att det var mitt hus. Det räckte med fakta.

”Ja, han är i gott sällskap”, säger polisassistent Alyss och nu tonar hans leende bort. Han är ingen stilig gosse – alla hans drag är alldeles för stora, för skära, för köttiga – en korsning mellan en Minne­sotabonde och ett av hans djur. Han kan skatta sig lycklig som har en fru. Den lilla mikrofonen vid hans axel sprakar och fräser, men undslipper sig ingen röst. Även om han förmodligen inte tänker säga det – och trots att han själv flyttade för flera år sedan – så grämde det antagligen honom att jag flyttade härifrån. ”Ert gamla kontor är en ödetomt”, säger han. ”Väggen på baksidan rasade bara in.” Nu är han den effektive polisen, som om hågkomsten av någon fortbildningskurs han suttit igenom plötsligt har uppenbarat sig i hans tjocka skalle. Vår vänskap börjar blekna.

”Jag hörde det”, säger jag, snett upp genom sido­

38

richard ford

rutan. Kylig luft har blåst in och fört med sig en sur stank av hav och diesel och polisassistent A:s läder­parafernalia. Ytterligare en polis, en svart, barhuvad delstatspolis i ridbyxor, har ställt sig i dörröppning­en och betraktar oss med allvarlig min. Han lägger mitt registreringsnummer på minnet, sedan går han in i trailern igen, där de antagligen sitter och spe­lar hjärter. ”Hur klarade ni er?” Med det menar jag Pete och hans familj.

”Vi blev bara av med elen. Några takpannor”, konstaterar han och skjuter fram underläppen. ”Inte alls som här nere. Fast försäkringen betalar inte för våra skador heller. De förorsakades tydligen av vind, inte vatten.” Han trycker in tummen i hörsel gången och kliar, grimaserar, medan den andra handen vilar på tjänstevapnet. Han är mest otvungen när han inte rör sig. ”Frugan har tvångstankar. Oroar sig, om ni förstår?” Han har glömt att jag känner henne och vet vad hon heter. För polisen är allting polisarbete. Resten av världen är bara varor på snabbköpshyllan.

”Det är väl naturligt, förmodar jag.””Javisst.” Han verkar säker och säger inget

medan han funderar på vad som är ”naturligt” och vad som inte är det.

”Är det okej om jag åker ner till Poincinet Road?” Jag försöker uppträda som om jag redan har varit där tjugo gånger och är på väg tillbaka för att fort­sätta med det jag höll på med tidigare.

”Allt är förändrat därnere”, säger han. ”Stormen

39

jag är här

och före stormen. Ni kommer nog inte att känna igen er. Men visst. Var försiktig bara.” Han tar ut tummen ur örat och torkar sig om näsan med den, sedan tar han några steg tillbaka från bildörren. Han plockar upp en liten röd anteckningsbok ur fickan på den skottsäkra västen och skriver ner mitt registreringsnummer med sin kulspetspenna. ”Jag antecknar er utifall ni åker in där och vi aldrig ser er igen. Då vet vi vem vi ska ringa.” Han ler medan han skriver. Han är ett mysterium – trots att allt som rör honom är så uppenbart och enkelt. Det är inte lätt för honom att balansera sitt liv: den ena minuten vänskaplig, den andra ett gisslandrama, och däremellan en längtan efter att få vara hemma med ungarna, grilla bratwurst på Webern och le mot dagen.

”Toppen”, säger jag. ”Då känner jag mig trygg.””Det är lugnt.” (På min förteckning en oriktig

benämning som betyder ”Det bjuder vi på. Det gläder mig verkligen att kunna stå till tjänst. Vi be­höver ju varandra i dessa svåra tider. Nu vet ni att jag tänker på er. Och ta det varligt.”) Det är lugnt är kanske att föredra.

Jag hissar upp rutan igen. Polisassistent Alyss tar ytterligare några steg bakåt, drar delstats polisens bock åt vänster, vinkar mig förbi dödskallen och de korslagda benknotorna och budskapet från Ozy­mandias. Jag vinkar kamratligt med båda händerna och kör vidare. Han har redan vänt ryggen mot

40

richard ford

mig. Han håller på att glömma att jag finns. Jag är här. Han är här. Men i en annan bemärkelse är vi det inte.

När jag kör söderut på Central visar Sea­Clift upp en sorgsen min för omvärlden som betyder att or­ten har fått ta emot en livshotande smocka mitt i planeten. De flesta av kraftledningsstolparna står upprätt, men saknar ledningar. Sand har virvlat upp över allt som ligger på marken. Husen – även fri­tidshusen som ser oskadda ut – verkar chockade till tystnad. Tak, fönster, verandor, ytterväggar, garage, båtar krympplastade i blå polypropylen – det ser ut som om en jätte har vadat upp ur det gråa havet och bankat skiten ur precis allt. Alla dessa ställen där folk har bott. Och inte bara besserwissrar till insnöade sommargäster som stannar tre månader efter Memorial Day, utan också en orubblig kader av gammaldags bofasta och förnöjda pensionärer, sida vid sida med en äldre population kupongklip­pare som köpte sina hus efter 7o­talet och kallade dem ”hem”. Alla är de, var och en på sitt sätt, gäster på pizzeriorna, kunder i kvartersbutikerna, bilverk­städerna, kinarestaurangerna, fisk­ och skaldjurs­restaurangerna där teven i baren aldrig är avstängd och där ett avskilt bås alltid väntar. En stärkande atmosfär av amerikansk falsk jämställdhet har länge härskat här – vilket lockade mig hit för tjugo år sedan, när jag flyttade ner från Haddam. Jag kom

41

jag är här

när sjuhundra tusen fortfarande betydde sjuhundra tusen och kunde köpa en bit av himmel riket. Med Sally Caldwell vid min sida kunde jag inte ha varit lyckligare.

Allt i det livet har nu skakats om och skingrats likt agnar för vinden, så att till och med den mest förhärdade katastrofturist som ser möjligheter i allt tvingas fråga sig själv: ”Vad kan man göra med det här nu? Låta det återgå till naturen? Ge sig av och komma tillbaka om ett år eller tio? Flytta till Nova Scotia? Skjuta sig?”

Även här präglas förmiddagen av febril sanering­bortskaffande­och­rivning, dragande av nya led­ningar, frontlastar­ och grävmaskinsoperationer. Civilpersoner är på plats – men många av dem står bara där med händerna på höfterna och stirrar på sina ödelagda bostäder. Som polisassistent Alyss sa, så är det lätt att föreställa sig att en person skulle kunna åka hit på en rekognosceringstur och aldrig dyka upp igen; som om katastrofen har lämnat efter sig ett hål i världen, på vars kant allt civiliserat och allt som tenderar åt det positiva står och väger – humör, ansträngningar, hopp, drömmar, minnen … byggnader, absolut – och riskerar att tumla ner, ner. Jag tycker faktiskt att jag var smart som flyttade härifrån medan tiderna var goda. Men när man säljer ett hus där man har varit lycklig handlar det aldrig om att man är smart. Vid sådana tillfällen känner man alltid av nederlagets blåmärken.