FöreningsSparbanken / Swedbank Discussion Paperi/@sc/@all/@kp/documents/...Discussion Paper Nr 7 November 2003 3 Inledning Nationalekonomer har alltid ägnat mycken tid åt tillväxtforsk-ning,

FöreningsSparbanken / Swedbank Discussion Paper

Ekonomiska sekretariatet Nr 7 � November 2003

Hubert Fromlet

Ekonomiska sekretariatet, FöreningsSparbanken AB (publ), 105 34 Stockholm, tel 08-58 59 10 28 E-post: [email protected] Internet: www.foreningssparbanken.se Ansvarig utgivare: Hubert Fromlet, 08-58 59 10 31.

Cecilia Hermansson, 08-58 59 15 88, Jörgen Kennemar, 08-58 59 14 78, ISSN 1103-4897

De nya EU–länderna (1) – kan de bli tillväxttigrar?

• Med all respekt för EU-kandidatländernas frammarsch sedan början av 1990-talet – riktiga tillväxttigrar kommer de inte att bli.

• Tillväxtrisker finns även för dessa ekonomier, bland annat vid ett alltför tidigt ERM2-/EMU-medlemskap.

• Det vore dock fel att dra alla länder över en kam. Vissa kommer att klara sig bättre än andra, beroende på uthålli g-heten i strukturpolitiken.

• Estland ligger enligt vår egen humankapitalanalys på andra plats. Det är klart posi tivt, i motsats till det enorma bytes-balansunderskottet.

• Svenska företag borde kunna öka andelen i sin export till EU-kandidatländerna (Sverige 4,4 %, Tyskland 8,8 % av all egen export).

Innehållsförteckning

Inledning 3 1. Teoretisk bakgrund 4 2. Tillämpad teori 5 3. Checklista över tillväxtmöjligheter och –risker 7 4. EU:s gula kort 10 5. Kort- och långsiktiga tillväxtfaktorer 10 6. Tänkbara utlösande moment för akut kris 11 7. Praktisk verklighet – tillväxtfaktor utbildning 12 8. De största framtida riskerna i verkligheten – exemplet Baltikum 15 9. Exemplet Portugal – om svårigheten att länge klara hög tillväxt 21 10. Ekonomisk dynamik – fördel Asien 21 11. Närmare lodjur än tiger – men ändå respektingivande

och av betydelse för svenska företag 24

2 Discussion Paper Nr 7 � November 2003

Sammanfattning Ø Länder med hög tillväxt – även sådana bland EU-kandidat-

länderna – löper förr eller senare en uppenbar risk att hamna på en trendmässigt långsammare tillväxtbana. Analyserna bör inte enbart vara makroekonomiska. Mikroekonomin och den institutionella ekonomin kan ofta ha större tyngd.

Ø Också någon av de lovordade baltiska staterna kan på sikt komma att konfronteras med icke negligerbara tillväxtrisker. Detta inte enbart som effekt av avtagande marginalnytta vid allt fler investeringar (s k Barro-regel) utan också på grund av en rad betungande fundamentala ekonomiska obalanser.

Ø Nämnvärda generella riskfaktorer för tillväxten i de nya EU-länderna är – förutom direkta fel i den ekonomiska politiken – stora bytesbalansunderskott, kreditexplosion och för tidigt inträde i ERM 2/EMU. Symptom av detta slag skönjes speci-ellt i de baltiska länderna men i viss mån även i Polen och Ungern. Budgetbekymmer tillkommer – i Polen men även i en rad andra kommande EU-länder. Dock inte i Baltikum!

Ø Positivt för främst Estland: Vårt östra grannland ligger bra till i vår humankapitalundersökning – utan att för den sakens skull kunna ta det lugnt framöver. Satsningar på humankapi-tal är en helt ofrånkomlig förutsättning för god långsiktig till-växt. Polen måste göra mer i detta avseende.

Ø Samtliga blivande EU-länder präglas av kvarvarande struktu-rella och institutionella brister, vissa länder mer och vissa länder mindre. En del av dessa problem kommer att minska eller försvinna med de nya spelreglerna innanför EU. Vissa betungande anpassningsprocesser kan dock inte skjutas på framtiden hur länge som helst och inte heller försvinna över tiden. Temporära avbräck i tillväxten blir följden.

Ø Vid en jämförelse med de asiatiska tigrarna förfogar de åtta – och med Bulgarien och Rumänien längre fram tio – nya öst- och centraleuropeiska EU-länderna inte över samma goda förutsättningar som till exempel Korea, Taiwan och Thailand för 20-30 år sedan. Dels beror detta på en mindre expansiv tillväxtpotential i främst Europa för Polen, Tjeckien, Ungern m fl än vad Japan och övriga världen då kunde erbjuda de blivande asiatiska tigrarna. Dels medför den under 1990-talet starkt accentuerade globaliseringen tuffare konkurrensvillkor för de europeiska reformländerna redan i dagens uppbygg-nadsskede än vad de asiatiska tillväxttigrarna varit utsatta för under sin första period av stark expansion. Produktionsfak-torn kapital har blivit klart rörligare sedan dess.

Discussion Paper Nr 7 � November 2003 3

Inledning Nationalekonomer har alltid ägnat mycken tid åt tillväxtforsk-ning, det vill säga de faktorer som driver fram ekonomisk tillväxt eller som utgör hinder i försöken att åstadkomma bättre tillväxt.

I det moderna samhället är det dock inte alltid frågan om tillväxt till varje pris. På 1970-talet uppmärksammade till exempel sam-manslutningen Club of Rome inom ramen för tillväxtdebatten de begränsade naturresurserna. Numera är det bland annat miljöhänsyn som kan innebära bromsklossar i tillväxthänseende.

Likväl har tillväxtdiskussionen tagit rejäl fart under de gångna 10-15 åren – och alldeles speciellt under de senaste åren mot bakgrund av de otillfredsställande tillväxt- och arbetslöshets-talen i Europa och Japan. Det finns idag en allmän insikt om att väl avvägd god tillväxt är nödvändig för att klara viktiga sociala mål, utbildning, sysselsättning, balanserade offentliga finanser, miljöåtaganden och mycket annat.

Missnöjet med tillväxtutvecklingen i många länder – också vad gäller länderna utanför den traditionella kretsen av OECD-länder – gör det särskilt spännande att något närmare undersöka frågan, vilka faktorer som är speciellt viktiga för den mer långsik-tiga tillväxten. I denna analys vill vi titta något på den teoretiska bakgrunden och sedan på den praktiska verkligheten.

Vi har på senare tid fått uppleva att bland andra de baltiska län-derna visat framfötterna i tillväxtavseende. Men hur uthålliga är de höga tillväxttalen mer generellt i EU-kandidatländerna?

Med andra ord: Kan några eller flera av nuvarande EU-kandidat-länder utvecklas till europeiska tillväxttigrar, det vill säga eko-nomier med stabilt hög tillväxt under flera årtionden, precis som fallet var i många länder i Asien fram till 1997. Detta är en yt-terst viktig och hittills otillräckligt diskuterad frågeställning. En hel del av våra resonemang kan antagligen också tillämpas på för närvarande speciellt omskrivna länder såsom Kina och Ryssland.

Det är i detta sammanhang viktigt att inte enbart beakta natio-nal- och företagsekonomiska spelregler utan också politiska och speciellt psykologiska. Just på investeringssidan – det avser både mer långsiktigt orienterade och spekulativa – finns det ofta en påtaglig flockmentalitet med överdrifter i både goda och dåliga tider. Flertalet nya EU-länder kommer under ett antal år fram-över att vara direkt beroende av utlandsinvesteringar (foreign di-rekt investment, FDI) – och därmed vara känsliga för stäm-ningsomslag.

Beteckningen ”tillväxtmarknad” – vilken ofta inkluderar även de nya marknadsekonomierna i Öst- och Centraleuropa – garan-terar sålunda inte permanent god tillväxt utan störningar.

Något av resonemanget kan också tillämpas på Ryssland och Kina


1. Teoretisk bakgrund Tillväxtteori är ett område med många olika uppfattningar och teoretiska infallsvinklar, ibland med stark ideologisk prägel. Låt oss i detta sammanhang ta upp några få – för reformländerna kanske speciellt viktiga – forskningsinslag (vilka i mångt och mycket också gäller mogna industriländer såsom Sverige och Tyskland). Det ger tydliga indikationer på de nya EU-ländernas tillväxtpotential och på områden som behöver kraftfulla insatser – idag och i morgon.

Joseph Schumpeter (1883-1950) var en 1900-talets viktigaste eko-nomer. Han gav entreprenörskap, uppfinningar och innovationer en central plats i sin tillväxtforskning.

Nobelpristagaren Friedrich Hayek (1899-1992) fokuserade på konkurrens – och därmed marknadsekonomin – som den vikti-gaste tillväxtfaktorn.

En annan nobelpristagare – Robert Solow (*1924) – ger i sin till-växtmodell kapitalstockförändringar (investeringar) och tekniska framsteg en avgörande betydelse som tillväxtfaktorer.

Douglass North (*1920) fick sitt nobelpris för den viktiga forsk-ningen kring institutionernas (reglernas) inverkan på tillväxten. Institutioner framkallar – som bekant – s k transaktionskostna-der, vilka givetvis inte bör göras onödigt stora.

Även nobelpristagaren James Buchanans (*1919 ) ”public choice theory” om politikernas kortsiktiga återvalsstrategier passar väl in i analysen avseende förutsättningarna för långsiktig tillväxt. Icke att förglömma: Torsten Perssons och Guido Tabellinis färska studier kring demokrati, konstitutionella förhållanden (val-system, presidentstyrning m m) och dess effekter på tillväxten. 1)

Den senaste tillväxtforskningen går ännu längre och ser också andra faktorer såsom skatter, arbetsmarknadens funktionssätt och hälsan som viktiga för tillväxten – plus humankapital-bildningen och utbildningen. Nobelpristagaren Robert Lucas (*1937) ser humankapitalet som ”engine of growth” – liksom yngre humankapitalforskare och förr eller senare givna nobel-priskandidater såsom Robert Barro (*1944), Paul Romer (*1957) samt Kevin Murphy.

Vidare finns det en hel del tillväxtforskning med inriktning på ett sammelsurium av numera 321 makro- och mikroekonomiska effekter på konkurrenskraften som inte minst Harvardprofessorn Michael Porter2) med sin teori om nationella komparativa fördelar står för.

Paul Krugman är känd för att bl a ha forskat kring s k ”first mover advantages”. Han anser att ett begränsat antal pionjärer inom in-

Akademisk forskning har tagit fram mycket som är användbart i denna typ av tillväxtstudie


novativa produktområden kan skapa sig en maktställning, som kan göra det svårt för nya konkurrenter. Oligopol är givetvis i princip innovations- och tillväxtmotverkande.

I ett mer företagsekonomiskt perspektiv har Raymond Vernon (1913-1999) uppmärksammats för sin internationella produktcy-kelteori. Denna har visserligen sin utgångspunkt i amerikanska produktionsförhållanden men är i sina grundbultar även överför-bar på de nya EU-länderna i Öst- och Centraleuropa. Teorin går bland annat ut på att vissa varors produktion successivt förflyttas till länder med lägre kostnader och möjlighet till alternativ pro-duktion. Något som ofta kan gynna de nya EU-ekonomierna – men som också kan ha motsatta effekter i den globala konkur-rensens tecken. Produktion – inte minst av tjänster – kan vid modern tillämpning också flyttas från en ”emerging market” till en annan. Exempelvis kommer polsk tekoindustri att utlokalise-ra mycket av sin tillverkning, exempelvis till Ukraina.

Finansmarknadspsykologi (”behavioral finance”) med sin ibland extremt spekulativa flockmentalitet bör också ägnas intresse.

2. Tillämpad teori Det råder ingen som helst tvekan om att de ovan omtalade forskningsinsatserna är av praktiskt relevans även när det gäller den mer långsiktiga tillväxten i Ryssland och EU-kandidat-länderna, inklusive Polen och de baltiska staterna. Detta blir ganska logiskt vid en lätt fördjupning av dessa teoriers huvud-sakliga innehåll. Låt oss därför från förra kapitlet plocka fram några exempel, vilka kontinuerligt bör följas upp av landanalyti-ker och marknads- respektive investeringsstrateger ute i företa-gen:

§ entreprenörskap, uppfinningar och innovationer (Schumpeter)

§ konkurrens, marknadsekonomi och tekniska framsteg (Hayek)

§ kapitalstockförändringar eller investeringar (Solow)

§ institutionernas funktionssätt (North)

§ politisk taktik (Buchanan)

§ politik, demokrati, konstitutioner och tillväxt (Persson/Tabellini)


§ humankapital, utbildning (Lucas, Barro, Romer, Murphy)

§ nationers internationella konkurrenskraft (Porter)

§ produktcykelteori, flytt av produktion till annat land (Vernon)

§ ”behavioral finance” med återkommande flockmentalitet och spekulativa överdrifter (Kahneman, Shleifer, Thaler m fl).

Dessa faktorer är helt klart viktigare vid ett strategiskt beslut på företagsnivå än den senaste tidens siffror för BNP och industri-produktion. Det behövs både trend- och nivåanalyser. Ovan-nämnda faktorer styr den långsiktiga tillväxten i ett land och kan vid svag eller positiv utveckling påverka BNP och beslutsfattar-nas förtroende inför framtiden.

Slutsats 1: Det gäller att inte stirra sig blind på de olika ekonomiska indikatorernas nivåer – utan att också noga iaktta föränd-ringar över tiden!

Permanent hög BNP-tillväxt förutsätter bl a en ständigt felfri op-timering av finans- och penningpolitiken, en tillvaro utan poli-tisk instabilitet och frånvaro av externa chocker. Egen erfaren-het, sökning i litteraturen och logiskt tänkande pekar på att en sådan idealisk värld inte existerar över tiden.

Avseende EU-kandidatländerna håller vi fast vid vår tidigare slutsats att dessa löper större risk för asymmetriska (ensidiga) ekonomiska chocker än traditionella EU-länder p g a alltför olika strukturella förutsättningar. En situation med varaktigt hög till-växt kan vi inte se för något EU-kandidatland utifrån denna mer pragmatiska ansats och vad den ekonomiska politiken brukar kunna åstadkomma.

Till exempel sker förr eller senare grava fel i den ekonomiska politiken, antingen genom felaktiga beslut eller genom ekono-misk-politisk passivitet eller dåliga omvärldsprognoser. Nu-varande kandidatländers integrering i EU kommer också att änd-ra på väljarnas attityder och krav och på så vis ibland öka risken för kortsiktiga och förhastade politiska beslut.

Många tillväxtpåverkande faktorer måsta sålunda ständigt gå åt rätt håll för att kunna upprätthålla optimala förutsättningar för tillväxt – något som inte kan klaras hela tiden. Det betyder att även ”tillväxtmästarna” i Baltikum inte alltid kommer att kunna arbeta med optimala förutsättningar för hög tillväxt. Vissa BNP-bakslag kommer förr eller senare också från den globala eller in-hemska (politiska) fronten – till varje land!

Var finns det permanent felfri ekonomisk politik?

Kandidatländerna löper större risk för assymetriska chocker än EU-15


Slutsats 2: Det finns inga externa och inhemska förutsättningar för permanent hög tillväxt, varken avseende ett moget industri-land eller en ”emerging market” – och därmed inte heller för de nya EU-länderna.

Även om vi bortser från fel i den inhemska ekonomiska politi-ken, en icke påverkbar chock utifrån eller oväntade politiska komplikationer, så kan det finnas en annan – från Barros forsk-ning hämtad – naturlig förklaring till på sikt avtagande tillväxt-tal i en reformekonomi respektive ”emerging market”. Denna går i litteraturen under beteckningen ”Barro rule”. 2)

Den s k Barro-regeln har kortfattat – ”översatt” till förhållandena i vår analys – följande innehåll: Ett mindre utvecklat land har vid höjd ambitionsnivå klart bättre chanser att uppnå höga tillväxttal än ett gammalt industriland, även om ett sådant antagande enligt Barro själv är något förenklat. Detta gäll-er eftersom ytterligare en investering i ett mindre utvecklat land ger en högre marginalnytta än när det redan finns en ansenlig produktionskapacitet. Med andra ord: Det är mycket lättare för Ukraina eller Ryssland att åstadkomma en 3 – 4-procentig tillväxt än för till exempel Sverige eller Tyskland. En 3–4-procentig tillväxt i Ukraina eller Ryssland kan i dagsläget till och med betrak-tas som undermålig för dessa länder.

Slutsats 3: Den s k Barro-regeln är tillämpbar på EU-kandidat-länderna (och på Ryssland) och förklarar fenomenet att höga tillväxttal inte kan upprätthållas ”hur länge som helst”. Efter en viss tid med god investeringstakt ger ytter-ligare nyinvesteringar inom ett visst segment inte längre samma höga marginaleffekt på produktivitet och tillväxt (avtagande kapitalproduktivitet). Definitionen av ”viss tid” är samtidigt en funktion av den förda ekonomiska po-litiken. Aggregerat på makronivå innebär detta att tillväxt och tillväxtpotential successivt avtar efter en tids höga ök-ningstal.

3. Checklista över tillväxtmöjligheter och -risker Nedan anges en längre – men inte fullständig – lista över fakto-rer, som analytiker och beslutsfattare av olika slag bör hålla reda på vid analys av uthålligheten i något av de nya EU-länderna. Vissa punkter togs redan upp i avsnittet om forskarnas studier.

Listans längd gör en klar antydan om att det finns en lång rad faktorer, som kan framkalla både kort- och mer långsiktiga till-växtproblem (men givetvis också möjligheter). Dessa kan vara antingen exogena – det vill säga icke påverkbara – faktorer så-som en oljekris och en rejäl konjunktursvacka i Västeuropa eller rent inhemska faktorer, beroende på misstag eller ”olyckor” innanför landets egna gränser.

Det bör understrykas ytterligare en gång att distinktionen mel-lan tillfälligt och mer varaktigt förändrade förutsättningar för till-

Investeringarnas marginalnytta avtar över tiden

Det finns en lång rad tillväxtpåverkande faktorer


växten bör klaras ut så mycket som möjligt. Felaktiga tolkningar i detta sammanhang kan utgöra en rejäl fallgrop.

Slutsats 4: Tillväxtpotential och -risker för de olika blivande EU-staterna bestäms visserligen av samma påverkande fakto-rer. Dessa faktorers tyngd varierar dock både tidsmässigt och från land till land. Regelbunden uppföljning av de vik-tigaste indikatorerna enligt nedan rekommenderas varmt.

25 faktorer med nämnvärd inverkan på tillväxt i de nya EU-länderna *)

Ø Konkurrens och offentligt inflytande L Ø Innovationer och entreprenörskap L Ø Kapitalstockförändringar (investeringar) K, L Ø Institutioner, politik, förtroende, psykologi K, L Ø Humankapital och utbildning L Ø Skatter K, L Ø Corporate governance K, L Ø Korruption, intransparens och dylikt K, L Ø Demografi L Ø Sociala trender (inklusive arbetslöshet) K, L Ø ”Brain drain”, arbetskraftens stimulans L Ø Globalisering och produktcykler L Ø Investeringar – även ny konkurrens – från utlandet K, L Ø Otillräcklig produktivitetsökning K, L Ø Valutakris före ERM2 K Ø För tidigt ERM2- och EMU-medlemskap K, L Ø Global tillväxt och industriländernas konjunktur K, L Ø Grannländernas utveckling K, L Ø Bytes- och kapitalbalansen (andel spekulativa inslag) K, L Ø Offentliga finanser K, L Ø Bankernas stabilitet, kreditvolymer och bubbelrisker K, L Ø Kapitalmarknadens (börsens) storlek, transparens K, L Ø Bristande flexibilitet i de gamla EU-länderna K,L Ø Den helt okända faktorn K, L

*) K står för kortsiktigt och L för långsiktigt

Det får inte förbises att de flesta kandidatländerna – trots pågå-ende förbättringar – fortfarande behöver stora produktivitetslyft framöver. För närvarande ligger de kommande EU-ländernas genomsnittliga produktivitet endast knappt över 50% av nuva-rande EU:s genomsnitt; en del länder ligger något under 40 %.

Detta faktum indikerar mer än väl att mycket tillväxtarbete åter-står – men också icke utnyttjad potential. Icke utnyttjad potenti-al kommer emellertid inte alla länder stadigt att kunna utveckla tillräckligt till sin fördel.

Kandidatländerna behöver stora produktivitetslyft …


Jämförelsevis kan konstateras att den östtyska produktiviteten numera hunnit upp till 72% av den västtyska, medan motsvaran-de kvot 1991 uppgick till 35%. Upphämtningar av ett produktivi-tetsgap tar lång tid och kommer sålunda gradvis att skilja de mer ambitiösa nya EU-länderna från de mindre framgångsrika.

Här har vi definitivt en av de viktigaste framtidsfaktorerna. Ef-tersom skillnader i utvecklingen av produktiviteten kommer att finnas kvar, kommer detta också att bidra till olika trender i en-skilda länders (potentiella) tillväxt.

Fundamentalt svaga statsfinanser framstår som en annan hämsko för den långsiktiga utvecklingen. Här finns det betydande skill-nader bland kandidatländerna, till exempel mellan å ena sidan mönsterlandet Estland och å andra sidan de finanspolitiska efter-släntrarna Polen och framför allt Ungern samt Slovakien. Själv-fallet har budgetmässigt trängda länder åtminstone under de kommande åren ett mindre finansiellt utrymme till framtidssats-ningar på till exempel utbildning än länder med låga skuld-kvoter.

Offentlig skuld i EU-kandidatländerna, 2002 ( % av BNP) *)

Totalt Budgetbalans år 2002 Estland 5,8 1,3 Lettland 15,2 -3 Litauen 22,7 -2 Polen 41,8 -4,1 Tjeckien 27,1 -3,9 Slovakien 42,6 -7,2 Ungern 56,3 -9,2 Slovenien 28,3 -2,6 Bulgarien 53,0 -0,6 Rumänien 22,7 -2,2

Sverige 52,7 1,3 Tyskland 60,8 -3,5 Italien 106,7 -2,3 USA 60,6 -3,1 Japan 141,6 -7,8

Källa: Eurostat; ”Public finance”-statistik

I detta sammanhang kan man med berättigad skepsis se på Frankrikes och Tysklands pågående budgetsyndande. Självklart bör de största nuvarande EMU-länderna föregå med gott exem-pel, när de nya EU-medlemmarna skall övertygas om det goda med friska statsfinanser. Detta är en aspekt som alltför ofta för-bises.

… för att kunna uppnå en gynnsam tillväxttrend

Tyskland och Frankrike borde föregå med gott exempel


Makroekonomisk balans är visserligen helt ofrånkomlig för god trendmässig tillväxt. Det framgår dock även av ovanstående lista att viktiga tillväxtfaktorer kan vara av mikroekonomisk karaktär. Det ekonomiska systemet måste vara effektivt, obyråkratiskt, transparent, fri från korruption och så mycket som möjligt under-lätta hushållens och företagens tillväxtvänliga beslut.

I detta avseende har de åtta (tio) reformländerna fortfarande mycket att göra.

Slutsats 5: Långsiktigt kommer mikroekonomin att utkristallisera vin-narna bland de åtta (tio) nuvarande kandidatländerna (och även Rysslands framtidspotential). Det gäller att ana-lytiskt behandla varje land för sig.

4. EU:s gula kort Hösten 2003 kom EU med sin sista lägesrapport för de central- och östeuropeiska länderna som EU-kandidater.4) EU-kommissionen delade i sammanband med denna genomgång ut cirka 40 gula kort, avseende makro- och mikroekonomiska bris-ter men även säkerhets- och hälsofrågor samt livsmedelskvalitet och miljö. Korruption påtalas också liksom bristande konkurrens och jämställdhet samt kvarvarande subsidier. Trots detta delar kommissionen också ut en del uppmuntran och beröm.

De flesta gula korten gäller Polen, totalt nio. Mönstereleven Slovenien får bara ett sådant. Litauen och Estland med två var-ningar vardera ligger också bra till, Lettland med fyra eller fem gula kort däremot något mindre bra.

Det är uppenbart att några EU-kandidatländer har en hel del ar-bete kvar under de kommande månaderna. Kommissionens på-tryckningar är starka.

5. Kort- och långsiktiga tillväxtfaktorer Det är viktigt att vara medveten om att tillväxt kan påverkas både i ett kortare och längre perspektiv. Olika kortsiktiga risker i nuvarande EU-kandidatländer skiljer sig egentligen inte så mycket från konjunkturriskerna i vilket etablerat EU-land som helst. Med några undantag: De nya länderna kommer åtminsto-ne under de närmaste åren att kännetecknas av en starkare sår-barhet vad gäller bytesbalans, valutapolitik, kreditexpansion, in-stitutioner och eventuella politiska tveksamheter. Således note-rades under 2003 en hel del valutaproblem (volatilitet) i framför allt Ungern och Polen.

De nya EU-ländernas beroende av den internationella konjunk-turen är numera lika påtagligt som exempelvis Sveriges, Fin-lands eller Tysklands. Det är en viktig slutsats. Det händer ofta

Slovenien, Estland och Litauen får beröm

Polen och Ungern hade en hel del valutaproblem under 2003


att de enskilda EU-kandidatländerna kan ha olika drivkrafter för tillväxten, det vill säga antingen från den inhemska eller från ex-porten. Åren 2002/2003 till exempel var bra år för den inhemska efterfrågan i de baltiska länderna, medan Polen kunde glädja sig mer åt ansenliga exportframgångar än åt hushållens och investe-rarnas förvärvsglädje.

Slutsats 6: Både inhemska och utländska faktorer kommer att påverka kandidatländernas konjunkturer framöver. Det bör ej neg-ligeras att beroendet av Europakonjunkturen och världen i sin helhet kommer att öka för de baltiska länderna, Polen osv. Detta sker samtidigt som EU-medlemskap och EMU-ambitioner även skärper kraven på budgetdisciplin – för närvarande med brister snarare i Centraleuropa än i Bal-tikum.

6. Tänkbara utlösande moment för akut kris Som ekonom får man ofta frågan av praktiker, vilka faktorer som skulle kunna utlösa en akut tillväxtkris i exempelvis Central- och Östeuropa (samtidigt som undvikandet av sådana utlösande moment innebär en tillväxtchans). Tio tänkbara orsaker är (bland fler möjliga):

• en akut valutakris (för tidigt ERM2-/EMU-inträde, starkt ne-gativ bytesbalans med valutakris, spekulanter lämnar landet m m)

• en akut FDI-kris

• en akut budgetkris (med åtstramningar som följd)

• en sprickande kredit-, förmögenhetsprisbubbla eller bankkris

• stor politisk eller social oro

• en våg av företagsskandaler och hastigt avbrott av FDI

• tilltagande internationella (europeiska) tillväxtproblem

• en akut kris i ett grannland

• säkerhetsaspekter (rent inhemska eller geopolitiska)

• problem med konvergenskraven efter EMU-inträde

• den oväntade faktorn.

I botten för sådana bakslag ligger antingen externa störningar el-ler inhemska fel i den ekonomiska politiken. I det riktigt långa perspektivet är nog ingen ekonomisk politik felfri. Därför kom-mer ovannämnda faktorer förr eller senare att framkalla problem även i de blivande EU-länderna. Frågan är ”bara”, hur snabbt berörde regeringar vill eller förmår reagera på mindre trevliga utmaningar.


Intressant ter sig i detta sammanhang Robert Barros 5) slutsatser utifrån Asienkrisen. Enligt Barro visar en kombinerad valuta- och bankkris som speciellt tillväxthämmande under ett antal år.

7. Praktisk verklighet – tillväxtfaktor utbildning Det finns idag ett stort antal forskningsresultat, som understry-ker betydelsen av utbildningsnivå och humankapitalbildning för ett lands långsiktiga tillväxt.6) Det är bara att instämma i dylika slutsatser.

Hur ser det då ut i praktiken? Vad har EU-kandidatländerna för förutsättningar utifrån utbildning och utbildningssatsningar?

Fortfarande styrs många svar på dessa frågor av det under kom-munisttiden förvärvade humankapitalet, vilket förvisso varit an-senligt jämfört med de flesta länder utanför OECD-området.

Två faktorer förbises dock vid en alltför historisk fixering på kandidatländerna. Dels är det snart 14 år sedan muren föll. Dels har en rad regeringar systematiskt prioriterat statsfinanser och budgetmål och således försummat satsningar på modern utbild-ning. I en globaliserad värld med ständigt skärpt konkurrens hål-ler gårdagens meriter inte lika länge som för 20 eller 30 år sedan.

Nedan försöker vi plocka fram ett antal faktorer som ger indika-tioner om humankapitalbildningen i de åtta EU-kandidat-länderna. Åtta indikatorer jämförs rankningsvägen mellan de oli-ka länderna, inklusive BNP per capita och sysselsättning. De två sistnämnda togs med för att fånga in ekonomiska nivåindikato-rer.

Nedanstående utbildningstabell – som är något reviderat jämfört med en tidigare framräkning i år – är endast en mycket grov upp-ställning, som metodiskt och innehållsmässigt skulle kunna för-finas en hel del. Man kan räkna med att EU-medlemskapet gradvis kommer att leda till en väsentligt mer detaljerad utbild-ningsstatistik.

Utbildning har försummats


Humankapital i EU-kandidatländerna – status quo och förutsättningar inför framtiden (8 poäng=bäst; 1 poäng= sämst) 1)

Bäst Polen Estland Lettland Litauen Ungern Tjeckien Slovakien Slovenien

BNP/capita (ppp)

Slovenien 2 4 1 3 6 7 5 8

Offentlig skuld plus offentliga underskott i % av BNP

Estland 3 8 7 7 1 5 2 5

Sysselsättningsgrad Tjeckien 2 6 4 5 2 8 3 7

Offentliga satsningar på utbildning i % av BNP

Estland 5 8 7 7 4 4 4 4

Research & Deve-lopment, finansierat av industrin

Slovenien och

Slovakien 3 1 2 4 5 6 8 8

Antal akademiker i % av befolkningen

Litauen 6 6 6 8 1 2 6 7

Internetanvändning hos hushållen i % av befolkningen

Estland 4 8 2 1 3 5 6 7

Patentansökningar vid EPO per en mil-jon invånare

Slovenien 2 5 3 1 7 6 4 8

Poäng

27 46 32 36 29 43 38 54

Placering 8 2 6 5 7 3 4 1

Källor: Eurostat, egna beräkningar; siffrorna avser den senast tillgängliga statisti-ken, vanligen 2002 och ibland 2001.

Givetvis kan tyngden av de olika indikatorerna diskuteras. Hög-re sysselsättning i något land kan till exempel bero på ett mycket försiktigt avregleringstempo. Kvalitetsfaktorn har vi inte kunnat ta hänsyn till. I stort bör dock de åtta indikatorerna ge en unge-färlig syn på dagens humankapitalbildning och förutsättningarna inför de närmaste åren.

Undersökningen ger något överraskande resultat, vilka av tidiga-re nämnda skäl emellertid inte bör övervärderas. Därför vill vi dela in resultatet i två olika grupper, den bästa gruppen (grupp 1) och gruppen med övriga länder (grupp 2).

Grupp 1: Grupp 2 Slovenien Slovakien Estland Litauen Tjeckien Lettland Ungern Polen

Påfallande är att Slovenien, Estland och Tjeckien ligger så tyd-ligt före de övriga kandidatländerna. Däremot är skillnaderna mellan länderna i grupp 2 relativt små.

Slovenien, Estland och Tjeckien ligger bäst till …


I ett svenskt perspektiv ter sig framför allt Estlands framträdan-de position som ett glädjeämne. Estland har jobbat på bra under det gångna årtiondet.

Speciellt noterbart i vår studie är Estlands mycket goda offentli-ga finanser samt internetanvändning hos hushållen. Måhända att de baltiska staternas aktuella position överskattas något genom vårt urval av utbildningsindikatorer. Framför allt Estlands goda position vid humankapitalbildningen förefaller dock välmotive-rad. Likväl: Vi har inga kvalitetsmått för till exempel universi-tetsutbildningen.

Något överraskande hamnar Polen och Ungern längst ned på lis-tan – men ändå ganska nära mittfältet. Den relativt blygsamma polska placeringen är emellertid snarare förknippad med den framtida utbildningspotentialen – statliga budgetrestriktioner! – än med dagens status. De facto är Polens utbildningsposition tro-ligen något bättre med tanke på det stora antalet växande privata universitet.

Likväl är det Polens och Ungerns relativt svaga offentliga finan-ser och undermåliga sysselsättning som framstår som tydliga flaskhalsar avseende den framtida utbildningspotentialen. För-hoppningsvis kommer statsmakterna i dessa två länder att dra de riktiga slutsatserna och framgent göra omprioriteringar på ut-giftssidan. Morgondagens krav på kunskap och utbildning kom-mer att se annorlunda än idag. Den inom vissa områden goda ut-bildningsnivån från kommunisttiden kommer gradvis att bli alltmer obsolet.

Samtidigt vill vi varna för den generella slutsatsen att Polen och Ungern är länder, som svenska företag inte bör satsa på. Polen är – sedan Storbritanniens EU-inträde – det största nytillkomman-de EU-landet och bör enbart av denna anledning framkalla ett strategiskt intresse i många företagsledningar (vilket också före-tag i andra EU-länder är medvetna om; statistiken visar dock att svenska företag på senare år positionerat sig bättre på den stora potentiella polska marknaden).

Kanske är det så att Polen drabbas speciellt av sin ojämna regio-nala fördelning av humankapitalet, sannolikt mer än de mindre EU-kandidaterna. Självfallet ligger humankapitalet i de större polska städerna på en mer konkurrenskraftig nivå än riksgenom-snittet – i vart fall enligt egna subjektiva intryck.

Forskningen kring utbildningen i de forna europeiska kommu-nistländerna är fortfarande i sin linda. Mer forskning behövs. Låt oss i detta sammanhang ta med ett citat från Kielinstitutet (Working Paper no 1154, March 2003, Ammermüller/Heijke/ Wössmann): ”The quality and variance of educational achieve-ment may have an even bigger impact on the societal structure

… medan Polens och Ungerns satsningar på utbildning bromsas av svaga offentliga finanser


in transition countries than in advanced countries. When the Eastern European countries gain access to the EU ... and the labor markets become integrated, they need to compete with Western European labor force. A well-educated labor force is hence imperative for a successful integration ...”.

8. De största framtida riskerna i verkligheten – exemplet Baltikum

Det finns all anledning att fråga sig, hur den framtida tillväxten kommer att gestalta sig i dagens EU-kandidatländer. Givetvis har de under de närmaste åren – och egentligen ännu längre fram – en tillväxtpotential som kommer att överstiga exempelvis Tysklands och Sveriges en hel del. Det gäller för de baltiska sta-terna och självfallet också för Polen.

Frågan är dock i vad mån det är befogat att dra ut nuvarande till-växttrend, framför allt i Baltikum. Av föregående avsnitt framgår att framför allt Estland förfogar över ett relativt gott utgångsläge vad gäller utbildningspotentialen. Även Litauens och Lettlands situation ter sig någorlunda tillfredsställande – trots uppenbara förbättringsbehov.

Utbildning är en tillväxtfaktor, som har betydelse i det mer lång-siktiga perspektivet. Givetvis är utbildningsnivån redan nu av betydelse, till exempel för utländska investerare. Denna tillväxt-faktor framkallar emellertid varken akuta ekonomiska kriser el-ler snabba tillväxtlyft.

I detta avsnitt vill vi titta något närmare på Estlands, Lettlands och Litauens förutsättningar för störningsfri god tillväxt i det kortare och medelfristiga perspektivet, det vill säga under de kommande åren. Vilka faktorer skulle med andra ord kunna medföra temporära kriser och/eller en sänkning av den potenti-ella tillväxten?

Några faktorer har redan nämnts. För det första Barro-regeln med innehållet att ett mindre utvecklat land med god ekono-misk politik i framgångens tecken så småningom får det allt svå-rare att upprätthålla tidigare hög tillväxt med hjälp av ytterligare investeringar. För det andra kan det rent allmänt konstateras att det knappast kan finnas något land, som under många år lyckas föra en ekonomisk politik eller penningpolitik utan misstag och därmed (temporärt) negativa effekter på tillväxten.

Vilka risker finns då i första hand för en oväntat negativ utveck-ling i de baltiska staterna under de kommande åren?

Givetvis finns det helt landspecifika tillväxtrisker. Dessa är inte föremål för granskning i just detta avsnitt. Istället vill vi fokusera på eventuella risker, som kan förknippas mer generellt med varje

Det finns en rad riskfaktorer


EU-kandidatland – men kanske speciellt med de baltiska län-derna.

a) Notoriskt svaga bytesbalanser Samtliga baltiska stater har extremt otillfredsställande eller rent av svaga bytesbalanser (men även Tjeckien och Ungern samt i något mindre grad Polen och Slovakien). Estlands nuvarande underskott på en bra bit över 10 % av BNP ter sig för en funda-mental ekonom direkt skräckinjagande (EU-prognos 2003: -15,2%). Lettlands och Litauens motsvarande relationstal (-8,6 och -5,7%) är visserligen något mindre negativa men alltjämt svaga. I andra delar av världen hade man nog varit nervös även för Lettlands underskott i utrikesaffärerna, troligen något mind-re för Litauens del.

Varför är man då (ännu) icke speciellt oroad när det gäller Est-land, Lettland och kanske även Litauen? Troligen finns det tre huvudförklaringar.

♦ Små aktörer på de globala finansmarknaderna De tre baltiska staterna har – internationellt sett – små valutor och får knappast de globala valutamarknadernas spekulativa ögon på sig. Inhemska intressen – vilka ofta initierat valutakriser i andra länder – vill kanske avstå från spekulation mot den egna valutan på grund av stor egen upplåning i euro med åtföljande räntearbitrage. Det gäller troligen främst länderna med direkt va-lutakoppling till euron och ett samtidigt rådande sedelfond-system såsom i Estland och Litauen.

♦ Utländska direktinvesteringar finansierar mycket De baltiska staterna – liksom Polen – har så här långt lyckats väl med strävan att finansiera sina bytesbalansunderskott med hjälp av direktinvesteringar från utlandets sida (foreign direct invest-ment, FDI). Man har med andra ord så här långt inte varit sär-skilt beroende av spekulativ portföljförsäljning till utlandet – på papperet – och av upplåning utomlands. Därmed har inte heller utländska analytikerögon fokuserat speciellt skarpt på dessa län-ders underskott i utrikesaffärerna.

Ett stort frågetecken i detta sammanhang är i vad mån utlandet fortsätter att direktinvestera i samma takt som hittills. En del bedömare menar att det mycket väl kan finnas ett stort utländskt investeringsintresse under några år till följd av EU-inträdet och att FDI-intresset mycket väl skulle kunna spridas till företag i fler länder.

Något säkert svar kan vi dock inte ge i dagsläget. Mycket tyder på att intresset för ett visst land kan variera. Det finns trots allt en påtaglig flockmentalitet bland investerarna.


Sammantaget är det troligen mest en tidsfråga, innan FDI i dessa nya EU-länder till sist hamnar i lugnare farvatten. Man kan ock-så fråga sig i vad mån företag i flera länder än de geografiskt närmaste kan bli intresserade av investeringar i relativt små län-der mer än möjligen temporärt. Även länder som Polen, Ungern och Tjeckien löper förr eller senare risk för en synlig mättnad från de utländska investerarnas sida. Rumänien till exempel kan bli en ny konkurrent inom en del områden.

Bytesbalansoptimisterna menar dock att fortsatt utländsk pro-duktion i de nya EU-länderna gradvis kommer att leda till en långsammare import av investeringsvaror till följd av stigande inhemsk produktion; plus att också en fortsatt stark investe-ringsvilja via ökad exportpotential skulle kunna lägga grunden till en mindre pressad bytesbalans om senast några år.

Det är möjligt att det kommer att bli så i något land. Mest sanno-likt är dock att relativt höga bytesbalansunderskott – om än mindre påtagliga än idag – kommer att leva kvar inom överskåd-lig tid. Och stora underskott i bytesbalansen betyder vanligen valuta- och tillväxtrisker. Några skall nämnas här.

♦ Koppling till euron via sedelfond Estlands och Litauens valutor har för närvarande en fast kopp-ling till euron via en s k sedelfond som gör det svårt – men inte omöjligt – att re- eller devalvera valutorna kroon och litas. (Lett-land däremot har en valutakorgkoppling via s k speciella drag-ningsrätter, vilken också innehåller bland annat den amerikans-ka dollarn). Detta förhållande med sedelfond kan således inge en viss säkerhet – men bara till en viss punkt, eftersom kroon- och litaskopplingen till euron är av ensidig karaktär och därmed utan skyldigheter från ECB:s sida.

Man kan fråga sig, varför de baltiska staterna har dessa stora un-derskott i sin utrikeshandel. Den starka inhemska efterfrågan – som förr eller senare kommer att dämpas av mättnads- eller överhettningsskäl – utgör säkerligen en delförklaring. Det har redan antytts.

Det kan också sägas att dessa underskott inte behöver vara helt elakartade, eftersom en betydande del av importen gått – och fortfarande går – till investeringar. Däremot vet vi i dagsläget inte i vilken utsträckning dessa FDI – vilket redan antytts – framöver verkligen kan avlasta bytesbalansen i form av mindre importbehov och ökad export. Rent strategiskt är det befogat att inte se denna potential med alltför uppskruvade förväntningar, eftersom den globala konkurrensen går vidare och globalisering-en också alltmer kommer att nå EU-kandidatländerna inklusive de baltiska staterna och Polen.

Till sist hamnar FDI i lugnare farvatten

ECB har inga åtaganden


Även ett år som 1999 – när BNP föll med 0,6 % – noterades ett närmare 5-procentigt bytesbalansunderskott i Estland, vilket inte heller är så lite. Det tyder på en strukturell ojämvikt i ut-rikeshandeln, som sammanfattningsvis endast kan minskas på tre sätt, det vill säga genom:

§ en framtida växelkursjustering § strukturellt förbättrad export § strukturellt dämpad import

Hur vi än vänder och vrider på fakta och möjligheter, så har framför allt Estland och Lettland strukturella bytesbalans-problem. Tanken att de baltiska valutorna kanske är övervärde-rade, ter sig inte speciellt avlägsen. En strukturellt förbättrad export och/eller en strukturellt förbättrad import kommer – som sagt – förmodligen endast långsamt, samtidigt som en växelkurs-justering i dagsläget verkar utesluten i framför allt sedelfond-länderna Estland och Litauen.

De baltiska ländernas relativt höga – och kroniska – bytesba-lansunderskott kommer således av allt att döma inte att försvin-na under de närmaste åren. Därmed kvarstår bytesbalansen som en osäker faktor. Kan den ekonomiska politiken hantera dessa underskott hur länge som helst utan ingripanden? Kan det till sist bli – om vi utesluter devalveringsvapnet – finanspolitiska åt-stramningar eller interna devalveringar?

Slutsats 7 Vissa negativa tillväxteffekter från bytesbalansen på en rad EU-kandidatländer kan inte uteslutas i ett flerårigt per-spektiv. Det är egentligen först vid ett medlemskap i EMU ett stort bytesbalansunderskott kommer att tappa (något) i betydelse – med betoning på ”något”, eftersom ett underskott i bytesbalansen måste finansieras även vid EMU-medlemskap.

b) Kreditexpansion Det är sant att reformländerna i Europa kännetecknas av relativt blygsamma utlåningsstockar jämfört med traditionella OECD-länder. Det är dock också sant att inte minst de baltiska länderna för närvarande visar på extremt höga ökningstal vad gäller nyut-låningen.

Givetvis kan ingen i dagsläget avgöra om något bland kandidat-länderna är på väg att drabbas av en kreditbubbla. Bubblor har ju den välkända egenskapen – för att citera Milton Friedman – att de upptäcks först när bristningen är ett faktum.

Optimisterna hänvisar till det stora eftersläpande kreditbehovet i kandidatländerna och att flertalet investeringar måste finansieras via bankerna. Skeptikerna däremot förfäktar uppfattningen att för lätt tillgång på krediter kan underlätta finansieringen av

Bytesbalansen kvarstår som en osäker faktor


mindre genomtänkta investeringar – med åtföljande dåliga lån för bankerna. Och en bankkris är det minsta en ”emerging mar-ket” behöver.

För egen del rör jag mig i denna fråga åt mitten eller åt det mer försiktiga hållet. Det vore lättvindigt att analytiskt försumma ut-låningsexplosionen. Påtagliga överdrifter (”overshooting”) på fi-nansmarknaderna slutar sällan bra. Som vi har sett i Sverige i början – och i Asien i mitten – av 1990-talet, kan störningar i banksystemet medföra väldiga tillväxtproblem.

Slutsats 8: En kraftig kreditexpansion kan i värsta fall på sikt leda till märkbara konjunkturbakslag.

c) Otillräckliga institutionella förbättringar Mer akademiskt intresserade läsare känner säkerligen till många läsvärda inlägg om den institutionella ekonomin av bl a Douglass North och Oliver Williamson. Genomgången av denna litteratur leder rätt snabbt till insikten om den institutionella ekonomins betydelse för tillväxten.

En sådan insikt får man också med hjälp av EU-kommissionen mer praktiskt orienterade dokument om kvarstående reformar-beten (se sidan 10). Enligt min uppfattning utgör den rätt ofta förekommande korruptionen ett i alltför många kandidatländer kvarlevande tillväxthinder och – risker av det viktigare slaget.

d) För tidiga ERM 2- och EMU-ambitioner Här har vi en mycket konkret och farlig risk (se även våra tidiga-re analyser i ämnet).7) Samtliga EU-kandidatländer har fort-farande mycket strukturarbete framför sig. Det kan gälla bytes-balansen, statsfinanser, statsföretag, arbetsmarknad, institu-tioner och mycket annat.

För en rad EU-kandidatländer handlar det tidiga ERM/EMU-inträdet mycket om politik och psykologi. Man vill helt enkelt vara fullvärdig medlem i den europeiska gemenskapen – trots att förutsättningarna för en genuint stark valuta inte är på plats.

Intressant nog har dock till exempel Tjeckien – ett land som för sex år sedan drabbades av en djup ekonomisk kris – en mycket mer avvaktande attityd till ett EMU-inträde snarast möjligt än de baltiska staterna. Det baltiska staterna har mycket bråttom.

Som ekonomiskt argument för ett snabbt ERM 2/EMU-inträde framförs till exempel i Polen ofta minskad känslighet mot speku-lativa internationella kapitalflöden, vilka vid flytande växelkur-ser kan leda till överdrifter både uppåt och nedåt. Ytligt betrak-tat må så vara.

EMU-ribban är mycket hög – eller bör vara det


Meningen med EMU är dock rimligen att man är stark innanför EMU och inte att EMU skall fungera som skydd mot negativa påtryckningar utifrån.

Slutsats 9: EU-kandidatländer – med sina större framtida omstruktu-reringsbehov – bör inte låsa sina växelkurser för tidigt.

e) Dålig Europakonjunktur Kandidatländernas beroende av den västeuropeiska (globala) konjunkturen underskattas relativt ofta, speciellt när de baltiska ekonomierna diskuteras. Det har delvis med det faktum att göra att den pågående konjunkturuppgången i de tre baltiska staterna främst härrör från hemmamarknaden.

På sikt, när den inhemska efterfrågan inte längre klarar dagens BNP-ökningstal, kommer beroendet av den västeuropeiska kon-junkturen att bli tydligare.

Dessutom är flertalet gamla EU-länder – inklusive Sverige – oe-niga över hur den potentiella tillväxten på sikt skall kunna hållas eller rent av förbättras och välfärdsstaten någorlunda upprätthål-las. Eller så saknas det strategiskt tänkande och handlingskraft. Det kan komma att drabba de nya EU-länderna mot slutet av detta årtionde och därefter, om Västeuropa inte klarar en bättre trendmässig tillväxt.

Det är också viktigt att EU snarast möjligt kan få slut på en av sina mest allvarliga interna kriser hittills.

Slutsats 10: Med höga exportandelar till Västeuropa och mindre påtag-lig ökning av efterfrågan på hemmaplan ökar de baltiska ländernas och Polens beroende av E(M)U-konjunkturen successivt. En lågkonjunktur i Västeuropa (och USA) kommer följaktligen gradvis att sätta djupare konjunktur-spår i nuvarande kandidatländer än vad som hittills varit fallet. Otillräckligt strukturarbete i Västeuropa kan också utvecklas till en tillväxtbroms för de blivande EU-länderna.

f) Andra länders upphämtning EU-kandidatländerna kommer inte enbart att konkurrera med gamla EU-länder och globalt utan också sinsemellan. Alla kandi-datländer kommer givetvis inte att lyckas lika bra med detta (se även tabellen med FDI på sidan 23). Även inom +10-gruppen kommer det att finnas olika tillväxtcykler framöver – med fram-gångar och bakslag för ett och samma land. Hur stora dessa bak-slag kan bli, är först och främst en funktion av kvaliteten av den förda ekonomiska politiken.

Västeuropa kan också vara en risk för kandidatländerna


Ergo: Olika utgångslägen präglar de nya EU-ländernas upp-hämtningsprocess. 8)

9. Exemplet Portugal – om svårigheten att länge klara hög tillväxt

År 1986 kom Portugal med i EU. Mellan 1975 och 1985 klarade Portugal en 3-procentig BNP-tillväxt i genomsnitt. Årtiondet ef-ter EU-inträdet blev det närmare 4%. Under de senaste två åren stagnerade dock den portugisiska ekonomin mer eller mindre. Påtagliga budgetbekymmer blev följden. Finanspolitiken fick skärpas p g a stabilitetspakten. Något nytt tillväxtlyft värt nam-net är inte i sikte.

Portugal är ett typiskt exempel på ett land, som under en längre tid haft en livlig investeringstakt från utlandets sida. Det ledde till felaktig trygghet om den långsiktiga (potentiella) tillväxten. Strukturpolitiken försummades. Man lyckades inte tillräckligt med utmaningen att skapa förutsättningar till bibehållen god tillväxt vid tilltagande global konkurrens. Det ekonomisk-politiska handlingsbehovet är numera stort.

BNP-tillväxt i Portugal

-4

-2

0

2

4

6

8

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004

%-förändring

Prognos

Källa: Ecowin och EU-kommissionen

10. Ekonomisk dynamik – fördel Asien Det kan vara av intresse att spendera några tankar på en jämfö-relse mellan 1980- och 1990-talets asiatiska tillväxtgiganter och central- och östeuropeiska s k tillväxtmarknader (EU-kandidat-länder). Kommer dessa åtta – och några år längre fram troligen

Portugal är ett gott exempel på försummad strukturpolitik


tio – nya EU-länder att kunna utvecklas till något som kan likna de asiatiska tillväxttigrarna?

Om vi börjar med en historisk jämförelse, så framgår att de asia-tiska tillväxtländerna redan mellan 1978 och 1987 känneteckna-des av en drygt 7-procentig tillväxt – en ökningstakt som för-stärktes med ytterligare en procentenhet under det åtföljande årtiondet. Och i spåren efter den s k Asienkrisen klarades under åren 2001 till 2003 något över 6 % i tillväxt. Visserligen har man i Asien sedan den akuta och mycket kritiska tillspetsningen under 1997/1998 sopat en hel kvarvarande ”strukturskräp” under mat-tan. Likväl finns det åter en hygglig dynamik i flertalet asiatiska länder även efter denna turbulens.

BNP-tillväxt i Central- och Östeuropa 1991-95 1996-2000 2000 2001 2002 2003

Estland - 4,9 7,3 6,5 6,0 4,9 Lettland -13,2 5,3 6,8 7,9 6,1 5,5

Litauen -9,8 4,2 4,0 6,5 6,7 4,5 Polen 2,2 5,1 4,0 1,0 1,4 2,5 Tjeckien -1,0 1,2 3,3 3,1 2,0 2,8 Slovakien - 3,8 2,2 3,3 4,4 3,7 Ungern -2,2 4,0 5,2 3,8 3,3 3,7 Slovenien -0,6 4,4 4,1 2,4 2,3 3,1

Kandidatländer, totalt 4,1 4,1 2,4 2,3 3,1

Källa: Eurostat

BNP-tillväxt i Asien (i procent) BNP-tillväxt 1978-87 1988-96 2001-2003 (genomsnitt) 6,8 7,9 6,2

Källa: IMF

Analyserar man BNP i de kommande EU-länderna efter den för-sta reformfasen, så kan konstateras att den genomsnittliga ök-ningstakten mellan åren 1996 och 2000 legat på mer blygsamma 4 %. Varför orkade Europas nya marknadsekonomier inte lyfta med samma fart som de asiatiska tillväxtmarknaderna? Det finns ett flertal förklaringar.

För det första har de expansiva länderna i Asien kunnat glädja sig åt större och ihållande utländska direktinvesteringar. Enbart Kina attraherade under 2002 mer än dubbelt så mycket FDI som samtliga kandidatländer i Central- och (Syd-)Ost-europa (8+2).

Asiens tillväxt har alltid varit hög sedan 1970-talet …


Mellan 1997 och 2002 har de tio EU-kandidaterna sammantaget endast fått ungefärligen Kinas FDI-belopp för två år.

Det finns med andra ord en hård kamp om utländska invester-ingar, som de nya EU-länderna inte kommer att kunna undvika; oavsett om det handlar om konkurrens med Kina och övriga Asi-en eller med Ryssland och Ukraina.

För det andra har långtifrån alla planekonomiska spår kunnat so-pas bort i de blivande EU-länderna. Inte minst företagandet präglas alltjämt av påtagliga hinder på alltför många platser i re-formländerna. Entreprenörskap främjas ofta inte tillräckligt eller så är det inte tillräckligt långsiktigt. Det är en hämsko jämfört med många asiatiska länder, där företagaren snarare hyllas än beskådas med avund. (Varken Asien eller Östeuropa var eller är dock fria från större institutionella bromsklossar.)

För det tredje tar det lång tid att mentalt och praktiskt etablera en marknadsekonomi som genomsyrar hela samhället. I detta avse-ende har de nya EU-länderna komparativa nackdelar jämfört med utgångsläget för många asiatiska länder för några årtionden sedan.

För det fjärde tenderar länder med stor befolkning att framkalla ett större globalt intresse än länder med bara några miljoner människor. Flertalet av de blivande EU-länderna är små till yta och befolkning. Polen och Rumänien är de två undantagen. Ru-mänien kommer dock inte med i EU förrän tidigast 2007.

För det femte är de nya EU-länderna redan ganska så integrerade i EU. Liknande förutsättningar var inte på plats, när de asiatiska länderna började expandera – med större tillväxtbefrämjande in-tegrationspotential som följd.

Utländska direktinvesteringar 1997 – 2002 (USD), enl EBRD

2002 Belopp per capita 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Totalt Estland 1 864 130 374 222 324 343 185 1 578 Lettland 1 336 515 303 331 400 151 388 2 088 Litauen 1 024 328 921 478 375 439 714 3 255 Polen 997 3 041 4 966 6 348 8 171 6928 3700 33 154 Tjeckien 3 413 1 275 3 591 6 234 4 943 4 820 8226 29 089 Slovakien 1 722 84 374 701 2 058 1 460 4 017 8 694 Ungern 2 253 1 741 1 555 1 720 1 123 2 255 598 8 992 Slovenien 1 722 303 221 59 71 371 1 790 2 815 Bulgarien 547 507 537 789 1 003 641 430 3907 Rumänien 405 1 267 2 079 1 025 1 051 1 154 1 080 7 656

Totalt 9 191 14 921 17 907 19 519 18 562 21 128 101 228

… men EU-kandidat-länderna har också haft ett speciellt utgångsläge


Som synes, är det baltiska staterna i FDI-uppställningen snarare i mittfältet vad gäller FDI per capita. Dessutom intar de två största utländska investeringsländerna en något väl stark roll i exempelvis Estland (Finland plus Sverige 2002: 69 % av FDI).

Här kan det finnas en viss sårbarhet, varför främst Estland bör försöka att diversifiera det utländska investeringsintresset. Det kan vara nyttigt att påminna om att Ungern just nu är inne på sin sista stora privatiseringsrunda. Dit kommer också alla de baltiska staterna inom överskådlig tid. Förr eller senare kräver utländska investerare nya incitament – incitament som måste driva fram fler innovativa satsningar.

Tabellen visar mycket åskådligt, att de utländska direktinvester-ingarna kontinuerligt stigit i de numera välkända kandidatlän-derna sedan 1997 – men också att det samtidigt finns helt olik-artade trender i de skilda kandidatländerna. I Polen exempelvis har det utländska investeringsintresset sjunkit på senare år – till viss del troligen ett resultat av den trögare reformprocessen. I Tjeckien däremot är det precis tvärtom, eftersom Tjeckien på sistone kännetecknats av en mer förtroendeingivande ekono-misk politik.

Slutsats 11: Det kommer att finnas en hårdnande konkurrens även bland EU-kandidatländerna – en utmaning som dessa tvingas acceptera.

11. Närmare lodjur än tiger – men ändå respektingivande och av betydelse för svenska företag

Vid en objektiv och historisk analys är slutsatsen rimlig att nuva-rande EU-kandidatländer varit duktiga i sina upphämtningspro-cesser. Mycket har förbättrats från ett synnerligen dåligt ut-gångsläge. Det gäller att komma ihåg att det planekonomiska sy-stemet hade körts fullständigt i botten i slutet av 1980-talet.

Statsföretagen saknade all konkurrenskraft i den allt tuffare glo-baliserade ekonomin. I stort sett allt var reglerat, inte minst pri-serna. Marknadsekonomin infördes i flertalet länder från nästan ingenting. Användbar juridik fanns inte. Efter exakt 14 års re-sande i de nya EU-länder kan jag inte komma fram till något an-nat än rejäl respekt för vad som åstadkommits i samtliga åtta ak-tuella central- och östeuropeiska kandidatländer.

Man kan inte begära allt av ett land på 14 år, när andra länder haft flera gånger så lång tid på sig för etablerandet av marknads-ekonomin (vilken även i Västeuropas fortfarande måste snyggas till i en del sammanhang). Startpositionen var extremt ogynnsam i de flesta forna planekonomierna. Med andra ord: Mycket hemarbete och många år återstår för de flesta nya EU-länderna

De statliga privatise-ringarna närmar sig slutet

Vi bör se reformländer-nas utveckling med respekt

Slovenien har högst BNP per capita – medan de baltiska länderna fortfarande har lång väg att gå


arbete och många år återstår för de flesta nya EU-länderna för att komma så långt som till 75 procent av nuvarande EU-ländernas genomsnittliga BNP per capita. Slovenien har redan hamnat där.

Dit har fram till idag varken Portugal eller Grekland hunnit. Pro-duktiviteten i östra Tyskland till exempel ligger idag på 71% av de gamla västra delstaternas och BNP per capita på 63%.

BNP per capita i % av EU-genomsnitt (2003,prognos) Slovenien 75,6

Tjeckien 61,3

Ungern 58,7

Slovakien 48,6

Estland 43,7

Litauen 40,6

Polen 40,1

Lettland 37,8

Bulgarien 25,9

Rumänien 25,6

Irland 125,6

Tyskland 102,0

Sverige 101,9

Portugal 68,3

Grekland 67,8

Källa: Eurostat

Det framtida ekonomisk-politiska hemarbetet alltifrån Tallinn till Budapest (och Bukarest) gäller bland annat smidigare och ef-fektivare institutionella förbättringar, mer konkurrens, mer sats-ning på utbildning, arbetsmarknadens funktionssätt, skattere-former (vilka ständigt pågår, inte minst avseende företags-beskattningen), ett genuint positivt klimat för småföretagens behov och entreprenörskap, nya exportbaser, förutsättningar för låg inflation trots Balassa-Samuelson-effekt och mycket annat. Idag är det svårare att ta sig till en snabb tillväxtbana än för 10 till 20 år sedan.

Det vore fel att tro att de nya EU-länderna inom överskådlig tid kom-mer upp till de asiatiska ekonomiernas tidigare och även aktuella till-växtpotential – förmodligen aldrig. De åtta nya EU-länderna är när-mare ”lodjursekonomier” än tigerekonomier – något som inte på något sätt framförs nedlåtande utan med all erforderlig respekt.

Framkomsten av någon enskild tiger à la Irland kan dock inte uteslutas. Om så blir fallet, kommer det snarare att handla om ett litet och flexibelt land än om Polen eller Rumänien (vilka dock har den komparativa fördelen att förfoga över ansenliga hem-mamarknader).

Det har blivit svårare att ta sig in på en säker tillväxtbana


För många svenska företag finns mycket kvar att göra – även i Rumänien och Bulgarien. Befolkningsmässigt tillkommer nästan ett nytt Tyskland vid EU-utvidgningen den 1 maj 2004. (Rumä-nien och Bulgarien inte inräknade). För närvarande går 4,1 % av Sveriges export till de åtta (tio: 4,4 %) kandidatländerna i Cen-tral- och Östeuropa. Det är ansenligt men borde kunna förbätt-ras. Tyskarnas andel av den egna exporten är 8,1 % (tio: 8,8 %).

Nuvarande kandidatländers andel av svensk export borde kunna bli större framöver. Enorma konsumtions- och investeringsbehov finns kvar i +8 (10) under lång tid framöver. Samtidigt bör stora regionala skillnader i de olika länderna beaktas – och hemläxorna aldrig glömmas!

Hubert Fromlet

Svensk export till de nya EU-länderna borde kunna öka ytterligare

Ekonomiska sekretariatet 105 34 Stockholm, tel 08-5859 1028 [email protected] www.foreningssparbanken.se Ansvarig utgivare Hubert Fromlet, 08-5859 1031. Cecilia Hermansson, 08-5859 1588 Jörgen Kennemar, 08-5859 1478 ISSN 1103-4897

FöreningSparbankens Discussion Paper ges ut som en service till våra kunder. Vi tror oss ha använt tillförlitliga källor och bearbetningsrutiner vid utarbetandet av analyser, som redovisas i publikationen. Vi kan dock inte garantera analysernas riktighet eller fullständighet och kan inte ansvara för eventuell felaktighet elle r brist i grundmateria-let eller bearbetningen därav. Läsarna uppmanas att basera eventuella (investerings-) beslut även på annat underlag. Varken FöreningsSparbanken eller dess anställda eller andra medarbetare skall kunna göras ansvariga för förlust eller skada, direkt eller indi-rekt, på grund av eventuella fel eller brister som redovisas i FöreningsSparbankens Di-scussion Paper.

Litteraturförteckning

1) Persson, Torsten / Tabellini, Guido: The Economic Effect of Constit utions, MIT Press 2003.

2) Porter, Michael: The Competitive Advantage of Nations, Palgrave 1998

3) Barro, Robert: ”Convergence”, Journal of Political Economy, 1992, s 223-251.

4) Comprehensive Monitoring Report of the European Commission on the State of Preparedness for EU membership, November 2003

5) Barro, Robert: Economic Growth in East Asia Before and After the Financial Crisis, NBER Working Paper no 8330.

6) Morrison, Janet: The International Business Environment, Palgrave 2002

7) Fromlet, Hubert: “The Euro Moves East, Economic & Financial Review, 2002, nr 4, sid 154-187.

8) Manzocchi, Stefano (Editor): The Economics of Enlargement, Palgrave 2003.

Allehanda statistik av Eurostat och EBRD

European Commission: Economic Forecasts, Autumn 2003

Documents

FöreningsSparbanken / Swedbank Discussion Paperi/@sc/@all/@kp/documents/...Discussion Paper Nr 7 November 2003 3 Inledning Nationalekonomer har alltid ägnat mycken tid åt tillväxtforsk-ning,