Ht 2019

Examensarbete, 15 hp

Handledare: Evelina Stenbeck

Litteraturvetenskap och kreativt skrivande C, 30 hp

Institutionen för kultur- och medievetenskaper

Det utsträckta ordet

Om språkets etiska uppdrag i Pádraig Ó Tuamas diktsamling Sorry for Your Troubles

Simon Neander

Abstract

This essay in an ethical reading of the Irish poet Pádraig Ó Tuama. My aim is to examine the ethical

role of language in Ó Tuama’s poetry collection Sorry for Your Troubles (2013), and how it relates

to conflict, trauma and the relation to the other. The poetry collection circles around “The Troubles”

– the political conflict that haunted Northern Ireland from the late 60’s until the Good Friday

Agreement in 1998 – and is full of voices trying to put words to their experiences of suffer and loss.

In this paper my take on language is two-fold: both in its everyday sense, as a mean of

communication, and in the specific form that is poetry. So, by extension, my study is an exploration

of poetry’s ethical possibility.

Based on Toril Moi’s and Elisabeth Hjorth’s respective theoretical work, regarding

language, literature, and ethics, combined with Jonathan Culler’s concept of the lyric, I try to

perform a reading that acknowledges the intertwined relationship between language and ethics, in

Sorry for Your Troubles. According to the poet, the role of language is to give form and space to the

trauma and the lived experience, in a way that does justice to the complexity of existence. Language

is, by Ó Tuama, loaded with a transformative power, an ability to destabilize a sectarian mindset.

These functions are particularly brought into play in the encounter with the other, in the mutual

sharing of stories. Storytelling is for Ó Tuama, not only a way to break with a destructive culture of

silence, it also becomes a way to reshape the world and the future.

My conclusion is that Ó Tuama uses his poetry to give space for people’s stories,

proposing poetry as an ethical response in the encounter with suffering and grief. In their poetic

vision, his poems seek to create an openness towards the other, in a way that challenges the status

quo. I also argue that Ó Tuama’s poetry appear particularly relevant, in the light of the current

political state of Northern Ireland, regarding Brexit and the parliamentary instability that has

characterized the Northern Ireland society in recent years. Especially when it comes to the role of

language, which has been and still is, a matter of controversy both concerning the status of the Irish

language in the public sphere, and the use of language when speaking of the Troubles. Language

carries political and ethical implications, a fact Ó Tuama explores and tries to use for the better – for

attention and transformation.

Keywords: Pádraig Ó Tuama, Northern Ireland, The Troubles, poetry and ethics, poetry and politics,

language and ethics

Innehållsförteckning

Inledning ................................................................................. 1

Introduktion ......................................................................................................................................................................................... 1

Syfte & frågeställning ....................................................................................................................................................................... 3

Litteraturvetenskaplig kontext.................................................................................................................................................... 3

Förhållningssätt och ingång i texten ......................................................................................................................................... 5

Analys ..................................................................................... 8

I: Språkets uppdrag – en början ............................................... 8

[the]north[ern] [of] ireland ........................................................................................................................................................ 11

II: Berättandets betydelse ...................................................... 14

Tystnad & tabu ................................................................................................................................................................................. 16

Det sårbara i mötet med den andre ........................................................................................................................................ 19

Drottningens iriska ......................................................................................................................................................................... 21

III: Poesins uppdrag .............................................................. 23

Dikten som besvärjelse................................................................................................................................................................. 24

Poesin i offentligheten & poeten i samhället ..................................................................................................................... 26

Avslutning och sammanfattning ............................................ 28

Källförteckning ..................................................................... 32

Bilden på framsidan (Copyright © 2016 Extramural Activity) är använd med tillåtelse av

upphovsrättsinnehavaren.

1

Inledning

Introduktion

Belfast. Rummet är mörkt och litet, stämningen uppsluppen. Komikern som står på den

trånga scenen har publiken i sin hand. Han är engelsman men villkorslöst älskad. Men så

kommer ett felsteg, en fråga ställd säkert av oskyldig okunskap men likväl ödesdiger: “What

about the troubles, then? Why do you people call it that? It sounds so twee. It sounds like a

spot of bother.” Få skratt, luften iskall. Kanske visste han inte hur många i rummet som

påverkats av “The Troubles” eller hur komplicerat och laddat det fortfarande är att svara på

varför det fått det namnet. Episoden är hämtad från Pádraig Ó Tuamas diktsamling Sorry for

Your Troubles (2013), en diktsamling som cirkulerar kring konflikten på Nordirland –

konflikten som brukar gå under namnet “The Troubles”.1 Ó Tuama är en irländsk poet

verksam i Belfast och diktsamlingen är hans andra efter debuten readings from the book of

exile (2012). Vid sidan av sin poetiska gärning är han teolog, verksam fredsaktivist och en

central gestalt i kampen för hbtq-personers rättigheter på Irland/Nordirland och har de senaste

åren varit ledare för Corrymeela Community – Nordirlands äldsta freds- och

försoningsorganisation. Ó Tuama är således på flera sätt en säregen röst i den samtida

irländska poesin och Sorry for Your Troubles är likaså en speciell samling poesi. Det är en

relativt tät diktsamling (76 sidor tjock) med dikter som ekar av människors berättelser och

försök att sätta ord på sina erfarenheter av konflikten, som varvas med prosastycken – ett

slags anekdotiska dikter som både fördjupar och samtalar med resten av samlingen och skapar

en mångstämmig och samtidigt sammanhängande samhällsskildring.

The Troubles – detta märkliga namn på den så komplexa och infekterade konflikt som

hemsökte de irländska och brittiska öarna, kostade 3526 människor livet och påverkade desto

fler. Konflikten brukar anses ha startat med demonstrationerna och de påföljande

oroligheterna 1969, och ha avslutats i och med Långfredagsavtalet 1998. Var det en religiös

konflikt? En fråga om lojalitet och tillhörighet? Ett klasskrig? Eller ett krig mot en

förtryckande kolonisatör? Det beror på vem du frågar. Kanske var det allting på samma gång.

Men som Fran Brearton lyfter fram i artikeln “Poetry and the Northern Ireland ‘Troubles’”, så

får valet av ord konsekvenser. Att kalla det krig, vilket IRA gjorde, legitimerar våldet som

krigshandlingar och genom att kalla IRA:s verksamhet för terrorhandlingar försvarade

1 Pádraig Ó Tuama Sorry for Your Troubles, Norwich: Canterbury Press, 2013, s.4.

2

lojalistiska grupper sitt våld mot dem. Att istället benämna det inbördeskrig förminskar

konfliktens ursprung i den komplexa relationen mellan Irland och Storbritannien.2

Konfliktens snåriga rötter sträcker sig långt bak i tiden men de sträcker sig också framåt. För

även om ett fredsavtal har undertecknats, de största paramilitära grupperingarna lagt ner sina

vapen och andra viktiga framsteg gjorts för en fungerande fred, så är konflikten på flera sätt

levande. Det nordirländska samhället är fortfarande kluvet och segregerat; Derry-

Londonderry, Portadown och inte minst Belfast är genomborrat av så kallade “fredsmurar”

som separerar katolska/republikanska områden från protestantiska/unionistiska. Det finns 97

bara i Belfast, många byggda efter fredsavtalet 1998. Nordirlands regering tog 2013 beslutet

om att alla murar ska vara borta 2023, men beslutet togs i vad som kan kallas “happier

political times”. Idag 2020 (över 50 år efter att den första byggdes upp i Belfast mellan

Shankill och Falls), har bara små framsteg tagits för att nå det målet.3 Inte minst hotar Brexit

destabilisera läget, dels i fråga om den så känsliga gränsen till Irland där ingen vill återgå till

en hård gräns, men där en gränsdragning i havet mellan Nordirland och England riskerar att

slå hårt mot den nordirländska ekonomin och dessutom knyta området ännu närmre Irland och

faktiskt göra tanken på ett enat Irland till en möjlig utgång.4 Brexit riskerar helt enkelt att

väcka den slumrande konflikten om identitet och tillhörighet i ett Nordirland vars

parlamentära status redan är instabil. De senaste åren, sedan januari 2017, har Nordirland

saknat regering, efter att relationen mellan de två största partierna kraschat.5 Samtidigt vittnar

fredsaktivister om hur nygamla paramilitära grupperna vaknat i det politiska vakuumet som

uppstått.6

2 Fran Brearton, “Poetry and the Northern Ireland ‘Troubles’” i The Edinburgh Companion Twentieth-Century

British and Irish Poetry, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2012, s.223 3 Peacewall Archive, 2019, http://www.peacewall-archive.net/peacewalls-50 4 Ingmar Nevéus, ”Krav på återförening med Irland efter unionisternas valförlust i Nordirland”, DN 14/12 2019,

https://www.dn.se/nyheter/varlden/krav-pa-aterforening-med-irland-efter-unionisternas-valforlust-i-nordirland/ 5 I och med fredsavtalet 1998 infördes ett maktfördelningssystem som skulle se till att både den protestantiska

och katolska befolkningen skulle representeras i form av ett delat ledarskap med en First Minister och en Deputy

First Minister. Den sistnämnda, det största nationalistiska partiet Sinn Féins Martin McGuinness avgick 2017 i

protest mot First Minister Arlene Foster, från det unionistiska DUP, som Sinn Féin ansåg borde avgå till följd av

hennes inblandning i en uppmärksammad energiaffär. Något som blev droppen efter en längre tids frustration där

DUP bland annat vägrat gå med på ett förslag som skulle ge iriskan ett officiell status. Sinn Féin valde att inte

välja en efterträdare till McGuinness därpå föll regeringen och den lagstiftande församlingen vid Stormont

upplöstes Ben Kelly, “Why is there no government in Northern Ireland and how did power-sharing collapse?”,

Independent 30/4 2019, https://www.independent.co.uk/news/uk/politics/northern-ireland-talks-latest-power-

sharing-deal-stormont-sinn-fein-dup-a8893096.html 6 Erik de la Reguera, ”Brexit får militanta grupper i Nordirland att växa”, DN 25/2 2019,

https://www.dn.se/nyheter/varlden/brexit-far-militanta-grupper-i-nordirland-att-vaxa/

3

Mitt i den här röran läser jag Pádraig Ó Tuamas diktsamling, som i sammanhanget framstår

påträngande relevant. Trots att det hunnit gå sex år sedan den gavs ut och trots att den kanske

skrevs i ett något mer optimistiskt samhällsklimat, så gör det mer pessimistiska

samhällsklimatet samlingen än mer aktuell. Diktsamlingen bär nämligen på ett slags etiskt

ärende, som hör tätt ihop med språket – både det talade och det skrivna. “Does it matter what

you call something when that something is awful?” frågar sig poeten när han reflekterar över

komikerns fråga om konfliktens namn. Det spelar roll, menar han och visar genom en

etymologisk djupdykning hur namnet the Troubles är ett slags koncentrat av konfliktens

komplexitet. Begreppet härrör nämligen från det iriska talesättet som på engelska blir “sorry

for your troubles”, med liknande innebörd som “sorry for your bereavements”. Iriskan saknar

ett direkt ord för “bereavement”, använder istället ordet triobloid– vilket anglifierat blir

“trouble”, ett ord som på engelska framstår både förminskande och förmildrande. Ó Tuama

menar att här i språket ryms en större berättelse, om engelsktalande människor på irländsk

mark, om två traditioner så tätt sammanflätade. Två traditioner som han ställer sida vid sida

när han skriver: “To be bereaved is to be troubled by grief.”7

Med sin diktsamling är det som att Ó Tuama på flera plan utforskar språkets villkor, möjlighet

att bära erfarenheter och dess mångtydighet – tillsammans med en visionär förhoppning om

en förvandling av de mellanmänskliga relationerna. Det är den här kombinationen jag vill

försöka följa och spåra. I förlängningen kan det också sägas vara ett utforskande av poesin

och dess etiska möjlighet – det vill säga, det handlar om språk både i meningen

kommunikation och poetisk gestaltning.

Syfte & frågeställning

Jag vill undersöka vilken språkets roll är och hur dess etiska möjligheter skrivs fram i Pádraig

Ó Tuamas diktsamling Sorry For Your Troubles. Framförallt vill jag analysera hur föreningen

mellan språk och etik framkommer i gestaltningen av trauma, konflikt och relationen till den

andre. På vilka sätt beskrivs språkets ansvar och möjlighet att inverka på sin omvärld i

diktsamlingen? Hur framställs relationen mellan språket och den andre? Tillskrivs poesin

någon särskild etisk funktion?

Litteraturvetenskaplig kontext

Om Pádraig Ó Tuamas författarskap finns det inget tidigare akademiskt skrivet alls. Men han

7 Ó Tuama, Sorry for Your Troubles s.4f.

4

är inte den första poeten att skildra the Troubles – långt därifrån – så på så sätt förhåller han

sig oundvikligen till en tradition. Hos Ó Tuama finns både ett slags avstånd och en närhet till

konflikten. Med sitt ursprung i Cork, och som inflyttad Belfastbo, upplevde han således inte

på plats 70-, 80- och 90-talets våldsamma perioder. Samtidigt har han under hela sitt

skrivande liv varit verksam i Belfast och skrivit ifrån ett nordirländskt perspektiv – den

poetiska geografin i Sorry for Your Troubles är nordirländsk, med dikter som utspelar sig

framför betongmurar och taggtråd, på ikoniska platser som Falls Road och Shankill Road.

Därför ser jag det naturligt att läsa hans poesi i en nordirländsk poetisk kontext, både

historiskt men också i ett samtida perspektiv.

Litteraturvetaren Fran Brearton redogör i artikeln “Poetry and the Northern Ireland

‘Troubles’” för den komplexa men täta relationen mellan poesi och konflikten i Nordirland. I

centrum för hennes analys står framförallt den så kallade Belfastgruppen och den generation

som följde efter dem – poeter som trädde fram samtidigt som konflikten blossade upp och

som varit aktiva under hela perioden: Seamus Heaney, Michael Longley, Derek Mahon och

Medbh McGuckian med flera. Den nordirländska poesin är på många sätt extra utsatt för

frågan om poesins mening och uppdrag; Brearton menar att det finns och har funnits en

intensiv och aktiv diskussion kring poetens roll och ansvar gentemot sitt samhälle, vilket har

flera förklaringar. Dels har det hos poeterna funnits en insikt om ordens betydelse i den så

oerhört snåriga konflikten; The Troubles var och är fortfarande ett “war of words and a

terminological minefield”.8 Språket blir helt enkelt på liv och död, en insikt som för de flesta

var svår att förhålla sig till. För hur göra rättvisa åt våldet och lidandet med det poetiska

språket? Det är ett till synes omöjligt uppdrag. Därför är det inte konstigt menar Brearton, att

poeterna var så pass angelägna att utforska språk och form, inte heller var det konstigt att det

ledde till ett ifrågasättande av både sin egen roll och poesins möjlighet.

Men att poesin och the Troubles var tätt förbundna upplevdes inte bara som en börda, det

fanns också de som såg det som en möjlighet, med ett synsätt som Brearton sammanfattar: “if

language is part of the problem in Northern Ireland, it is also part of the solution.”9 Både

Seamus Heaney och Derek Mahon har använt begreppet “good poem” för att beteckna vad

poesin kan utgöra – en slags motpol till det totalitära och sekteristiska språket. Heaney

beskrev vid ett tillfälle att poesin kan vara en plats “of energy and tension and possibility, a

8 Fran Brearton, “Poetry and the Northern Ireland ‘Troubles’” s.223 9 Ibid 228

5

truth-telling arena but not a killing field”.10 Det fanns hos flera av poeterna en känsla av att

om inte konsten kunde förmå göra något kreativt eller transformativt, skulle det vara

ödesdigert för samhället i stort. En annan orsak till det stora fokuset på poetens roll i det

nordirländska samhället, menar Brearton, är att det i tider av krig och konflikt funnits en stark

tradition av att ställa krav på poeten att agera antingen som sanningssägare eller som

förmedlare av patriotism – oavsett ska poeten svara mot sin samtid och sitt samhälle. Det är

en diskussion som inte är exklusiv för en irländsk och nordirländsk kontext, men som här

ständigt verkar vara aktuell på grund av öns blodiga historia. Brearton identifierar en spänning

hos poeterna (som hon spårar tillbaka till Yeats), mellan individ och det kollektiva, mellan

konstnärlig frihet och socialt ansvar.11 För även om poeterna sällan skriver från barrikaderna

så är the Troubles speciell i den mening att dess front också är hemmafronten; konflikten äter

sig in i “the very fabric of everyday life”.12 På det sättet både skiljer sig Ó Tuama från de

nämnda poeterna som alla är födda i Nordirland, i att han som inflyttad inte tillhör något av de

rivaliserande lägren på samma sätt – samtidigt som han har det gemensamt med flera av dem,

att han betraktat den mest intensiva delen av konflikten från en viss fysisk distans, även om

the Troubles givetvis påverkade hela Irland. Så när jag läser Pádraig Ó Tuamas diktsamling,

bär jag naturligt med mig frågorna kring poesins uppdrag och diktarens roll, och dess

förhållande till språket och konflikten.

Förhållningssätt och ingång i texten

Mina främsta dialogpartners i min läsning av dikterna är Toril Moi och Elisabeth Hjorth och

deras respektive teoretiska arbeten.13 Utöver att återkommande aktualisera dem i min läsning

av Ó Tuama, har jag brutit ut några av deras förhållningssätt till litteratur och litteraturkritik

som jag gjort till några slags övergripande vägmärken. Både Moi och Hjorth ser på språk och

etik, litteratur och omvärld, som oskiljbara – även om de formulerar sig på olika sätt och

hämtar sin analys från olika traditioner och perspektiv. Moi bygger sin etiska språksyn i The

Revolution of the Ordinary och Språk och uppmärksamhet på vardagsspråksfilosofin efter

Ludwig Wittgenstein som betonar att språket är något vi gör tillsammans och delar, där varje

utsago är ett ingrepp i världen – som hon sammanfogar med en uppmärksamhetens etik

10 Brearton, s.223; 228 11 Ibid 225 12 Ibid 224 13 Mois Revolution of the Ordinary är uttryckligen ett bidrag till det litteraturteoretiska fältet medan Hjorths

Förtvivlade läsningar är en doktorsavhandling i etik, båda kan sägas röra sig över disciplingränserna fast från

olika håll.

6

inspirerad av Simone Weil, Iris Murdoch och Cora Diamond. Uppmärksamhet (attention) och

bekräftelse (acknowledgment) – två viktiga begrepp hos Moi som hänger samman med

varandra – är fundamentala för en inkluderande språkgemenskap, vilket även innefattar

litteraturen.14 Språket blir hos Moi ett sätt att se och bekräfta, hon skriver: “Uppmärksamhet

är respons: svar, gensvar och ansvar.”15 Det ska sägas att Moi inte är intresserad av att tydligt

definiera vad som är litteratur och inte, inte heller av att skilja det litterära från andra språkliga

uttryck. Mest för att hon inte ser det som möjligt. Moi vänder sig mot synen på litteratur som

ett objekt; litteratur och läsande är en dynamisk handling och händelse situerad i en given

kontext. Hon menar att en bra författare helt enkelt är någon som är “capable of mobilizing

the resources of ordinary language, someone who helps us to ‘sharpen our perceptions,’ not

someone who leaves ordinary language behind”.16 Författare och poeter kan hjälpa oss att se,

visa en väg till att “upprätta rätt förhållande till den andre, till grupper och individer som har

definierats som ‘annorlunda’ eller ‘avvikande’”.17 Ett av Mois ärenden är att öka tilltron till

språket vilket jag tagit fasta på med förhoppningen om att det kan hjälpa mig få syn på och

sätta ord på den ansats i förhållande till språket som finns i Ó Tuamas dikter. Från Moi tog jag

också med mig synen på texten – dikten är inget objekt, den är en komplex kombination av

“handling och uttryck” som vill interagera med sin läsare och som vill något med den värld

den skapats i.18

Även Hjorth betonar litteraturens inverkan – hon beskriver den litterära texten som en kritik

av världen som den ser ut: “Varje tecken är en förskjutning av det rådande, ett tillägg som

förändrar tillståndet i någon mån.”19 I sin avhandling Förtvivlade läsningar undersöker Hjorth

skönlitteraturens och läsningens möjlighet att förvandla och destabilisera låsta identiteter och

relationen till den andre, vilket hon gör i dialog med tänkare som Spivak, Levinas och Butler.

Av mycket så fann jag hennes definition av det etiska särskilt användbart: etik “som begär

efter en annan ordning, efter rättvisa” snarare än klassisk moralfilosofi som frågar sig vad som

är gott och ont i ett visst givet dilemma bortkopplat från det verkliga livet.20 Det ligger också i

linje med Mois uppmärksamhet. Så när jag använder begreppet etik och etiskt är det i stil med

Hjorth och Mois definitioner. Även när det kommer till den andre följer jag deras användning

14 Toril Moi, Revolution of the Ordinary, Chicago: The University of Chicago Press, 2017, s.6; 205-210; 221;

227ff. 15 Toril Moi, Språk och uppmärksamhet, Stockholm: Bokförlaget Faethnon, 2017, s.21. 16 Moi, Revolution of the Ordinary s.213 17 Moi, Språk och uppmärksamhet s.21 18 Moi Revolution of the Ordinary s.197 19 Elisabeth Hjorth Förtvivlade läsningar, Göteborg: Glänta förlag, 2015, s.7. 20 Ibid 12

7

av begreppet – den andre som den annangjorda och främmande, eller som Moi kallade det,

den från mig ”annorlunda” och ”avvikande”. I mitt fall blir det ofta ett sätt att beskriva

relationen mellan de två grupperna i Nordirland, den andre som den på andra sidan muren.

Synen på text som kombinerad handling och uttryck med inverkan på världen, påminner om

Jonathan Cullers perspektiv på dikten som “både en struktur skapad av ord (en text) och en

händelse (en handling från poetens sida, en erfarenhet gjord av läsaren, en händelse i

litteraturhistorien)”.21 Jag finner Cullers teoretiska verk som avhandlar det lyriska som ett

viktigt komplement till Hjorth och Moi – användbara för att få tag på ett viktigt drag i Ó

Tuamas poesi. Flera av hans dikter är poesi för örat med rim, allitterationer och upprepningar

– vad Culler kallar för lyrikens ritualistiska drag, vars funktion dels är att skapa en händelse

för läsaren här och nu.22 Culler understryker att lyrik inte bara ska tolkas, den är skapad för att

upplevas; den är fortfarande språk men “shaped in other forms” med en särskild potential att

bjuda in läsaren till att vidga sitt språk och sin värld och rymma erfarenheter de själva inte

kunnat formulera.23

Den etiska eller uppmärksamma läsningen är enligt Moi och Hjorth alltid situerad och

partikulär vilket både gäller textens tillkomst – i det här fallet att diktsamlingen behandlar

konflikten i Nordirland och att det etiska ärendet framförallt riktar sig till sin samtid – men

också det faktum att det är just jag som läser diktsamlingen just nu. Den uppmärksamma

läsningen hjälper mig inte bara med redskap att analysera den etiska agensen i diktsamlingen,

den räknar även med min respons och jag blir påmind om att jag redan är där, i texten. Enligt

Moi kan jag som läsare och kritiker nämligen inte stå utanför i någon slags objektiv position

och betrakta texten – jag är redan inblandad med hela min person, som läsare, uttolkare och

skribent.24 Att vara öppen för medmänniskan och för en text, är för Moi och Hjorth samma

princip. Båda två understryker romaners och dikters förmåga att få oss att öppna oss mot den

andre och destabilisera vår egen position. Så jag gör bäst i att observera min egen “experience

seriously, and to trust it”, ta den på allvar och låta den vägleda mig.25 Det finns ett slags

metaperspektiv över det hela: jag undersöker språket samtidigt som jag använder språket, det

är nu min tur att, liksom författarna jag läst har försökt göra, nämligen hitta de ord som

21 Jonathan Culler, Litteraturteori. En mycket kort introduktion, Lund: Studentlitteratur, 2011, s.77. 22 Ibid 23 Jonathan Culler, Theory of the Lyric, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 2015, s.120; 138;

353. 24 Moi, Revolution of the Ordinary s.210f. 25 Moi, Revolution of the Ordinary s.221

8

stämmer överens med min läsupplevelse. Våra ord säger alltid något om oss själva, menar

Moi.26 Så jag vill understryka att analysen som jag kommer redogöra för inte är den enda

möjliga läsningen av Ó Tuamas diktsamling, det kanske inte ens är den mest optimala. Jag

finner däremot flera skäl till min läsning; för mig är det den mest akuta och påträngande.

Analys

I: Språkets uppdrag – en början

It is the tense vocation of language

to contain and constrain meaning.

Some words are better than others –

’alas’ sounds nothing like keening.

Some words deepen another –

to be troubled is to be found bereaving.

It is the tense vocation of language

to contain and constrain meaning. (s.1) 27

“I begynnelsen var ordet”, inleder Johannesevangeliets författare sin storslagna

programförklaring, och så är även fallet i Sorry for Your Troubles. Redan i samlingens första

dikt “The word became stretched and crept among us”, står det klart att det är språket som

kommer att spela en central och avgörande roll i det som komma skall. Titeln är en lek med

orden i Johannesevangeliets första kapitel – “the Word became flesh and dwelt among us” –

och den referensen är inte utan betydelse.28 Ordet, logos, som är i begynnelsen, beskrivs vara

det som skapar världen. Men hos Ó Tuama dyker det upp omformulerat, mindre storslaget.

Ordet är utsträckt, uttänjt och det kryper bland oss, och dess uppdrag presenteras i diktens

första rader: “It is the tense vocation of language / to contain and constrain meaning.”(s.1) Det

verkar finnas något pragmatiskt, något praktiskt, över den inställning till språket som dikten

tecknar. Strofen som följer fortsätter nämligen med ett exempel där orden misslyckas med att

26 Moi, Språk och uppmärksamhet s.78 27 Från och med nu kommer alla dikter i Sorry for Your Troubles endast refereras med det aktuella sidnumret

inom parentes. 28 Joh 1:14 English Standard Version

9

bära den traumatiska erfarenheten: “Some words are better than others – / ‘alas’ sounds

nothing like keening.” Ett faktum som dock kontrasteras med den nästkommande strofen:

“Some words deepen another – / to be troubled is to be found bereaving.”, innan dikten

avslutas med en upprepning av den första strofen “It is the tense vocation…”. På så sätt

omsluter strofen hela dikten, kanske för att betona meningens signifikans i en slags

besvärjande anda som inviger läsaren i vad som står på spel i det som komma skall. 29

Dikten antyder att det är en konst att välja rätt ord i mötet med sorg och lidande; det verkar

krävas en viss känslighet, eller kanske uppmärksamhet. Toril Moi att det behövs en ny tilltro

till orden; vi får inte ge upp på våra försök att hitta rätt ord, inte tappa tron på att de betyder

något och att de har inverkan på vårt samhälle och våra liv.30 Det finns en angelägen

gemensamhet mellan Ó Tuama och Moi – båda skriver mot bakgrund av ett trauma. Mycket

av det Moi skriver om språkets etiska kraft, är skrivet som en slags respons till terrorattentaten

2011 i Oslo och Utöya. Inte minst så ledde dåden till en slags utbredd misstro till språket i det

norska samhället. “We – Norwegians – could not find the words. Yet we needed words, more

than ever”, skriver Moi.31 För rätt användning av ord, “precise and attentive”, kan bli till en

“act of resistance”, en motståndshandling mot våldets krafter.32 Det precisa och lyhörda

klingar likt Ó Tuamas dikt – utsagan om att språkets kall är att med ömhet “avgränsa och

innesluta mening”, och det verkar finnas samma kamp och motsättning i Ó Tuamas dikt som

det Moi beskriver i norska samhället, också hos de Troubles-poeterna Fran Brearton nämnt.

Det vill säga: hur gör vi det ohyggliga rättvisa i språket? Hur talar vi ens om det här? Ibland

verkar orden helt enkelt inte stämma överens med upplevelsen – “alas” låter inte alls som

“keening”.

Den oundvikliga frågan blir då om språket kan gestalta traumat överhuvudtaget. Eller hamnar

traumat helt utanför språket? Moi kallar det sistnämnda för den postmodernistiska synen, som

hon själv inte verkar vilja skriva under på. Det är inte språket som sviker, menar hon, det är

snarare vi ”som inte räcker till”.33 Det outsägliga är inte outsägligt för alla men: det finns för

29 Culler identifierar i Theory of the Lyric att den poetiska upprepningen både kan skapa känslan av besvärjelse

eller rituell sång, som när han läser Sapfos ”Ode to Aphrodite”, s.16. Eller, som när han läser Robert Frosts

”Stopping by Woods”, ett sätt att leda oss in ”a figurative, poetic register.” s.291. 30 Moi, Språk och uppmärksamhet s.65f. 31 Moi, Revolution of the Ordinary s.222 32 Moi, Revolution of the Ordinary s.242. Moi refererar dessutom till Breiviks manifest, menar att mördaren

saknade “any sense of the weight of words.” Även språkbruk kan sägas vara ett slags våld. 33 Moi, Språk och uppmärksamhet s.43f.

10

alla något som är svårt att sätta ord på.34 Men vi måste ändå försöka. Det finns en liknande

anda hos Ó Tuama: det är i själva sökandet efter orden som kraften finns. I “In the image of

god” uppmuntras i diktens andra strof, det fortsatta försöket:

And with each telling

the image comes closer

and rhymes a little more

with the sounds from the mouths

of our own hungry bodies. (s.72)

Kanske går det inte att uppnå total harmoni mellan det som sägs och vad vi upplever, men

enligt dikten verkar det som att vi åtminstone kan komma närmre. Och kanske är det inte

formen och sättet som är det viktiga, utan själva handlingen. I en annan dikt av Ó Tuama med

namnet “Binding the void with a name”, från den tidigare diktsamlingen readings from the

book of exile (2012), uppmanar diktjaget diktens du att “spill out the tumble / of your words”.

Att i upplevelsen av det avgrundsdjupa försöka namnge upplevelsen: “baptise the void / with

a scalpelsharp insight” – med språket avgränsa mörkret.35 I den självbiografiska In the Shelter

(2015) menar Ó Tuama att namngivandet är en viktig del av att vara människa, men också att

det kan vara oerhört svårt att sätta ord på vissa upplevelser, särskilt i mötet med det

smärtsamma i livet. För att namnge är på sätt och vis att “call it into being”, göra det hemska

mer verkligt. Men som Ó Tuama skriver så är det redan där, och att försöka ge det ett namn är

“to begin a relationship with it”.36 Även när det inte går att med skärpa klä mörkret i ord, är

försöket tillräckligt för att göra skillnad. Ett exempel inträffar i dikten “Not yet”, där det

konventionella språket liksom tänjs för att rymma traumat. Dikten inleds med ett citat från en

röst som kallas “the peaceman”, som säger: “You’re too young to know about The Troubles”,

varpå den unge mannen som tilltalas svarar:

f a t h e r s h o t d e a d

m o t h e r f e l l a p a r t

b r o t h e r f e l l i n t o h i m s e l f

o t h e r b r o t h e r s e n t t o l i v e w i t h o t h e r s

a n d m e i s m o t h e r e d e v e r y t h i n g

i w a s f a r m e d a r o u n d

34 Moi, Revolution of the Ordinary s.232 35 Pádraig Ó Tuama, readings from the book of exile, Norwich: Canterbury Press, 2012, s.55f. 36 Pádraig Ó Tuama, In the Shelter, London: Hodder & Stoughton, 2015, s.18–20.

11

a n d n o w y e a r s l a t e r

w e h a v e f o u n d o u r s e l v e s b a c k b e n e a t h

a s h a r e d a n d t r o u b l e d c e i l i n g. (s.15)

Det visuella greppet att skriva ihop orden men med mellanrum mellan varje bokstav, med en

kaosartad grammatik, antyder att det här traumat ligger nära det outsägliga. Kanske är den här

gestaltningen av ett utsträckt språk det som mest gör rättvisa åt just den här specifika

upplevelsen. Och kanske är det här fråga om en annan slags poetisk skärpa. Oavsett hur

utspillda och omtumlande de än är, bär orden på mening – som i det här fallet, vittnesbördet

om att det ännu är för tidigt för att någon ska vara “too young / to know about The Troubles”.

[the]north[ern] [of] ireland

Utöver att kunna omsluta och sätta ord på traumat utan att förringa, så verkar språkets

uppdrag hos Ó Tuama även bestå i att gestalta den nordirländska konflikten och de dubbla

identiteterna på ett sätt som både gör rättvisa åt dess komplexitet, men som dessutom utmanar

en alltför statisk och sekteristisk position. Ett viktigt element i Elisabeth Hjorths etiska läsning

är just destabiliseringen av subjektets position och “motståndet mot essentialistiska

identiteter”, en funktion hos litteraturen som hon särskilt betonar.37 Hon menar att det bara är

då “när litteraturen gör något, när den testar och fungerar destabiliserande, har den en etisk

kraft.”38 I diktsamlingens andra dikt “[the]north[ern] [of] ireland”, görs precis det; diktens

namn bekräftar båda sidors respektive syn: de som ser området som “the north of Ireland” och

de som definierar det som “Northern Ireland”. Samtidigt så sker något mer. Det är som att

verklighetens dubbelhet blottläggs och de läsare som identifierar sig med det ena synsättet kan

se – om de är uppmärksamma – att den motsatta sidans verklighet ryms sida vid sida med

deras egen. De är endast åtskilda av klaffarna, en slags miniatyrer av murarna som separerar

grupperna i Belfast och de andra städerna. Identiteterna ryms inte bara bredvid och inom

varandra, de bildar också tillsammans något nytt. Kanske gör dikten precis vad

litteraturkritikern Edna Longley tyckte Seamus Heaneys poesi gjorde: “spans two languages

to create a third”.39 Dikten, som framstår som något av en nyckeldikt i samlingen, beskriver

att det både är ”a dignity and / a difficulty / to live between these / names, / perceiving politics

/ in the syntax of / the state“ (s.2). Här finns samma medvetenhet som Brearton visade vara så

kännetecknande för den nordirländska poesin: insikten om att språket är laddat, att syntaxen

37 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.73 38 Ibid 76 39 Edna Longley Poetry in the Wars, Newcastle upon Tyne: Bloodaxe 1986, s.201.

12

är politisk. Den aspekten av språket återkommer på flera ställen i diktsamlingen, som i dikten

“Pedagogy of Conflict”: “Legitimate target / has sixteen letters / and one / long / abominable /

space / between / two / dehumanising / words“ (s.28). Språket spelar roll på gott och ont.

I “[the]north[ern] [of] ireland” formuleras frågan som pulserar genom diktsamlingen: “who

are we / to be / with one / another?” och “How are we / to be / with one / another?”. Det är en

fråga om identitet: hur vara och leva tillsammans i ett splittrat samhälle som det

nordirländska? Dikten beskriver att den frågan måste besvaras “whether we / change / or

whether we stay / the same” (s.2); oavsett vad som händer rent politiskt med det nordöstra

hörnet på den irländska ön, kommer den frågan vara aktuell. Det finns här en slags

desperation till förändring, som dyker upp igen i den något senare dikten “Flags” där den

nationella och kulturella identitetens stabilitet ifrågasätts, samtidigt som den erkänns som en

upplevd realitet i form av delad geografi, kollektiva minnen och trauman. Dikten har formen

av en slags militärmarsch där varje versrad upprepas tre gånger, och inledningsvis är tonfallet

patriotiskt med ett starkt vi som åberopar det gemensamma minnet och den fysiska platsen.

to flutter, to grow weary, to mark a place with stone

to flutter, to grow weary, to mark a place with stone

to flutter, to grow weary, to mark a place with stone

in war, and death, in hope and in memory

in war, and death, in hope and in memory

in war, and death, in hope and in memory

our land, our street, our neighbourhood, our territory

our land, our street, our neighbourhood, our territory

our land, our street, our neighbourhood, our territory (s.68)

Viktiga irländska/nordirländska årtal nämns: “1916, 1969, 1998 and today”40, innan en

intressant brytning inträffar: “it’s only colours, coloured fabric, a construction, not an end”

(s.68). Flaggan, är en konstruktion, liksom den nationella identiteten den representerar – den

är inte definitiv. Hela dikten når sitt crescendo i den näst sista strofen med en poetisk åkallan

för förändring: “oh beckon us beyond these borders of our belonging”(s.69) innan den klingar

40 1916 det irländska revolutionsåret; 1969 utbrottet av the Troubles; 1998 långfredagsavtalet.

13

ut i ett “left, left, left, right, left”. Den typen av tilltal – “oh beckon us” – en så kallad apostrof,

som i det här fallet vänder sig till ospecificerad mottagare, är enligt Culler typisk för lyriken.

Här fungerar den som ”a mark of poetic vocation”, där poeten kliver fram med ett slags

profetiskt budskap: att innerst inne är inte gruppidentiteten bara av godo, den är också ett

fängelse.41

För att återvända en sista gång till “[the]north[ern] [of] ireland” så fortsätter dikten med att

fråga sig vad som ska göras med alla hemska minnen och alla begravningar som biter sig fast

på den kollektiva näthinnan, innan den bryter ut i en inkluderande upprepning:42

I wake.

You wake.

She wakes.

He wakes.

They wake.

We Wake

and take

this troubled beauty forward. (s.3)

Framåtandan i dikten tyder på att det är en slags tredje väg – “a third language” –som här

skrivs fram. Det är som att dikten försöker skapa hos mottagaren och i världen vad Hjorth

kallar “en rörelse för förändring”.43 Ett inkluderande vi som inte reducerar olikheterna till

enhet, utan som är ett både och; ett språk som uppmärksammar att det både är en “dignity”

och en “difficulty” att leva i “this troubled beauty”. Som i sin vision om en framtid inte

glömmer begravningarna och förlusterna. Här anar vi diktsamlingens poetiska framtidsvision,

dess “begär efter en annan ordning”.44

“What do you have when you don’t have a shared name for a place? You have possibility”,

konstaterar Ó Tuama i In the Shelter.45 Det är i det tillsynes låsta läget som språket och

konstens transformativa kraft kan visa en ny väg. I boken beskriver Ó Tuama det han kallar

41 Culler, Theory of the Lyric s.215f. 42 Det inklusiva “They”. Det är inte omöjligt med tanke på Ó Tuamas engagemang, att det är en passning till det

nordirländska samhällets envisa motstånd mot hbtq-rättigheter. I en senare dikt skriver han om människor

fråntagna sina rättigheter av ett ”binary system that amputates”. (s.64) 43 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.8 44 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.12 45 Ó Tuama, In the Shelter s.89

14

för “constitutional artistry” som genomsyrar formuleringarna i det nordirländska fredsavtalet.

De gör något liknande det han själv gör, nämligen bekräftar de olika identiteterna samtidigt

som de utmanas. Avtalet utlovar nämligen “the right for citizens of the jurisdiction in the

northeastern corner of Ireland to hold multiple identities.“ Det är en rättighet för alla födda i

området att välja mellan att vara “British citizens or Irish citizens or both.”46 Fredsavtalet

erkänner helt enkelt sakens komplexitet, det faktum att identitet är något dynamiskt och

föränderligt, något som alltid är i relation till och genomkorsar andra identiteter. Han anar

något hoppfullt i det, ett nytt sätt att tänka på tillhörighet, även om det ännu är för tidigt för att

se frukten av det. Det är bara en början, en begynnelse och i begynnelsen är ordet. Kanske är

det språket som måste gå före och visa vägen.

Diktsamlingens två första dikter visar sig introducera vad som står på spel för Ó Tuama:

relationen mellan språkets uppdrag att ge form åt verkligheten och förhoppningen om en

transformation av gruppidentiteterna.

II: Berättandets betydelse

Alla sorger kan bäras om man sätter in dem i en

eller berättar en historia om dem. – Karen Blixen47

Mötet med den andre är för Ó Tuama det som kan skapa platsen där traumat äntligen kan få ta

form i språket. Det är där, i ett tillstånd av osäkerhet, som förvandlingen av de

mellanmänskliga relationerna kan äga rum. I dikten “Babel” introduceras en bild av just den

platsen, en bild som går som en röd tråd genom verket: det ömsesidiga delandet av berättelser.

Men dikten börjar i en annan ände – i ett brinnande kaos: “And then our towering pyre /

burned like the fire of babel. The little gods we’d tried to be / had been vying with each other,

/ had been smothering our breathing / with their seething rage.”(s.20) Referensen till Babel

och dess torn till – “our towering pyre” – understryker återigen vilken central roll som språket

tilldelas i diktsamlingen.48 Gamla testamentets berättelse om Babel är historien om hur

människan gick från ett språk till flera. Människorna bestämmer sig för att “bygga en stad,

46 Ó Tuama, In the Shelter s.89 47 Citatet kommer från Hannah Arendts Människans villkor, Göteborg: Daidalos, 1998, s.231. 48 Det är högst sannolikt att tänka sig att dikten även anspelar på de enorma “bonfires” som framförallt associeras

till det protestantiska firandet av “Eleventh Night”, men där även katolska motsvarigheter förekommer. Inte

sällan blir dessa till sekteristiska manifestationer där motståndarens symboler såsom flaggor bränns. I “Welcome

to Belfast” (s.22) skildrar Ó Tuama två bränningar och en flaggjakt, där unga pojkar försöker hindra att deras

flagga bränns på bålet. Utseendemässigt är bilderna av bålverken slående lika de klassiska avbildningarna av

Babels torn – sök gärna på “Belfast bonfires” samt “tower of Babel” och jämför!

15

med ett torn som når ända upp till himlen” men straffas av Gud på grund av deras högmod.

Gudkaraktären i berättelsen säger: “Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att

den ene inte förstår vad den andre säger”, och vad som följer är förvirring och oreda.49 Med

den referensen tillfogar poeten till diktens scen ett tillstånd av språkförbistring. Det

understryker den religiösa aspekten av den konflikt dikten gestaltar, som lyfts fram i

efterföljande versrader: “We’d even made the places of our praying / fall prey to smoke and

ashes. / And so we watch as our altar crashes / toward the ground.” 50 Riktningen går nedåt

från himmel till jord, inte bara för de brinnande altarna utan också för deras ägare, diktens vi,

som i nästa scen och strof finner sig “found on earth / surrounded by our neighbours / and

trees”.

På ett av träden beskrivs hur det sitter ett korsfäst barn och på det barnet “is the rot of all our /

fear / and inside our fears are buried / years / and years / and years”. Där står de – “And so we

stand” – mitt i det utblottade tillståndet, i det groteska och ödsliga, innan dikten åter tar en ny

riktning. Den vertikala rörelsen är inte diktens enda, det finns även en tydlig horisontell

riktning som rör sig från människa till människa – från splittring till enhet, och gestaltar på så

sätt i sin egen struktur återigen den “rörelse för förändring” dikten hoppas inspirera. Följande

strof inleds: “We are woman / we are man / we are just one human”. Det är en slags motsatt

Babel-historia som berättas, eller kanske en fortsättning där den slutade? I den ursprungliga

berättelsen är utgångsläget att “they are one people, and they have all one language”(som den

engelska översättningen lyder), vilket tycks vara det som både ekar och söks återvinnas i

dikten – återupprättandet av en kommunikation.51 Det är så jag förstår diktens enhetsvision.

På samma sätt som i “[the]north[ern] [of] ireland” är det inte fråga om en totalitär enhet som

slukar det annorlunda, utan här är det en slags förhoppning om en kontakt som är grundad i

den gemensamma upplevelsen av lidande – “we know life and death / and life-in-death is

barely worth the living”, fortsätter dikten. Det gemensamma språket är sorgen, inte utrotandet

av språk i plural. För här dyker den utlovade bilden av dialogen upp till slut, i den sista

strofen: “We can find sanity at / the table of our talking”. Det är i berättandet hoppet finns, det

är det som kan “shape our future / if we keep on with our walking. / We can walk forever if

we listen to our stories. / We can tell our stories / if our stories find a home” (s.21). Det finns

49 1 Mos 11:1–9 Bibel 2000 50 Etnologen Ray Cashman menar att religionens främsta funktion blivit till en förstärkare av tillhörighet för båda

grupperna, ”a source of ready-made symbolism and rhetoric from which to draw in their respective bids for

legitimacy.” Något som Ó Tuama här verkar kritisera. Ray Cashman Storytelling on the Northern Irish Border

Bloomington: Indiana University Press, 2008, s.236f. 51 1 Mos 11:6 English Standard Version

16

en tilltro, precis som Brearton fann hos några av poeterna i hennes analys, till att språket, här i

form av det ömsesidiga berättandet, kan bli till en lösning, en nyckel att låsa upp dödläget

med.

Tystnad & tabu

Ó Tuama återvänder ofta till bilden av berättandet runt bordet, både i Sorry for Your Troubles

och i andra verk. I prosastycket “Bury the Hatchet” kallas det för “the power of the shared

table and the poured cup of tea” (s.36); i “Conversation starters” berättar diktjaget om hur

“[c]onversation has been finding me finding that / tea and grief share well around a table”

(s.57). Dikten är ett av flera exempel i diktsamlingen där poeten gestaltar andra röster som i

jagform börjar berätta (och som jag snart ska återvända till). Upplyftandet av det enkla och

vardagliga, i Ó Tuamas fall berättandet tillsammans med en kopp te, är något som även är

centralt i Toril Mois projekt; hon vill med hjälp av vardagsspråksfilosofin “return to the

ordinary and the everyday”.52 Det spelar roll, menar både Moi och Ó Tuama – språket i den

vardagliga kontexten. Enligt Ó Tuama är det nu tid för “talking and telling, around tables with

cups of tea, food, humanity and a bit of shared normality in the wake of abnormal

abominations”. Det finns tillfällen där tystnaden kanske är den enda möjliga responsen på

tillvarons trasighet, men det är inte nu menar Ó Tuama i In the Shelter. Han berättar om de

många dödsfall i Nordirland under de senaste decennierna som varit för politiskt känsliga att

prata om, och till stor del fortfarande är. Detsamma gäller tystnaden kring det som

“Conversation starters” kallar för alla “unrecorded murders in the dark” (s.57) – alla de som

inte dött av det direkta våldet men som till följd av the Troubles tynat bort i depressioner och

missbruk. Alla levande som för alltid förlorat en del av sig själva i mötet med det ursinniga

våldet.53 De har på båda sidor av fredsmurarna tvingats leva genom

the deadening silence of silenced grief. We have lived with the silence of governments, politicians,

clergy, community leaders and community members. People have been killed, and sometimes bodies

have been hidden and, in my mind, there is too much damned empty space.

Men i Sorry for Your Troubles ryms som sagt ett flertal dikter där olika röster, som beskriver

den förtryckande tystnaden och dess makt över dem, nu börjar berätta. Ó Tuama skriver i sitt

förord att flera dikter är sprungna ur just samtal och berättelser från människor han mött i sitt

arbete, och vissa av dikterna söker även gestalta själva berättandet. Diktjaget i “The Pedagogy

52 Moi, Revolution of the Ordinary s.7. 53 Som en röst säger i “Sorry for Your Troubles”: “There’s many as weren’t killed that still died” (s.6).

17

of the Conflict” berättar om de inlärda reglerna, om den nödvändiga lögnen, vikten att hålla

känslorna under kontroll – “never mention certain things to certain people”. Och inte minst:

“Never open up the door. / Never, never, never open up the blasted door.”(s.26f.) Vad det är

för dörr sägs inte uttryckligen men det går att läsa i både bokstavlig och bildlig mening:

Öppna inte ytterdörren! och: prata inte om det där!54 Några sidor senare i “Telling Secrets”

vittnar ett annat jag om konfliktens och tabuts labyrint som måste behärskas. Diktjaget bär på

en hemlighet “and I’m told I cannot break it / or I will make it worse”, och har tvingats lära

sig ett språk – “the things to say / and the things that make a bomb diffuse / these complex

rules of conflict”.55 Det hänger hemligheter i taket på en scen, som liksom dörren i den

tidigare dikten, är “closed and curtained up, / the scene is not for speaking or for grieving”.

Men diktjaget har fått nog av hemligheter och har, trots risken det innebär, börjat bryta den

outhärdliga tystnaden: “I’ve been shouting peace in a place of quiet conflict. / Because I was

bearing weights / far too heavy for my shoulders.”(s.31f.) Här blir berättandet ett sätt att lätta

på bördan.

Att försöka sätta ord på erfarenheter är, som jag tidigare tog upp i analysens första del, hos Ó

Tuama ett sätt att göra det upplevda mer verkligt, men också att begränsa smärtan genom att

ge den ett namn och en plats. I levnadsberättelsen verkar dessa funktioner särskilt komma till

sin rätt.56 Hjorth skriver att “[g]enom att börja i ett narrativ, i berättelsen om mitt liv, gör jag

mig själv igenkännbar och begriplig”.57 Jag blir i berättandet helt enkelt synlig för mig själv.

I “Bury the Hatchet” skriver poeten: “To tell a story means to see wisely.”(s.38) För Ó

Tuama, liksom för Toril Moi, är språket och seendet sammantvinnade.58 Att berätta är helt

enkelt att se med noggrannhet, men så är också att lyssna på en berättelse. Ó Tuama fortsätter:

“It is wise to speak of grief. It is wise to not rush hope. It is wise to not end a story before it is

ended. It is wise to listen. It is wise to see.” Berättarsituationen förutsätter helt enkelt en

54 En dörrknackning kunde vara mycket olycksbådande, ett av många exempel på det är historien om Jean

McConville som brutalt kidnappades från sitt hem i västra Belfast 1972 och återfanns död 2005, som bland annat

skildras i Patrick Radden Keefes uppmärksammade bok från 2018 Say Nothing. A True Story of Murder and

Memory in Northern Ireland. 55 Det icke namngivna berättarjaget i Anna Burns roman Milkman (2018) som utspelar sig under the Troubles

mest våldsamma period, vittnar även hon om konfliktens outtalade, snåriga och livsviktiga regelverk – om vilka

namn som var tillåtna, vilket smör som var rätt och vilket te som var “de andras”. Minsta handling var ett

“political statement, everywhere you went, and with everything you were, even if you didn’t want to.” (s.25). 56 “Storytelling” innehar en central position i Ó Tuamas roll som poet och i hans sociala engagemang i olika

organisationer som han berättar om i bland annat In the Shelter. Dessutom har han tillsammans med den före

detta BBC-journalisten Paul Doran startat upp tenx9 i Belfast – ett live-event där människor berättar en sann

historia från deras liv, som även sänts i BBC Radio. 57 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.86 58 Moi, Språk och uppmärksamhet s.26; 48; 53ff.

18

mottagare, och jag tror att det är anledningen till varför Ó Tuama menar att språkets kall att

“contain and constrain meaning”, hör hemma i det gemensamma. Det har att göra med den

relationella blicken med vilken poeten ser på världen, som dels tar form i insikten att den

nordirländska konflikten är ett kollektivt trauma och måste således bearbetas kollektivt, över

gruppgränserna. Det gäller också synen på intersubjektivitet som Ó Tuama gestaltar med en

bild som utgår från ett irländskt ordspråk: “Ar scáth a cheile a mhaireas na daoine. It is in the

shelter of each other that the people live.”

Det är i prosastycket “Sorry for your Troubles” som poeten tar upp det faktum att scáth även

kan översättas “shadow”, vilket han för det första använder för att beskriva relationen mellan

Storbritannien och Irland, att den mindre nationen “always lives in the shadow of the larger”

(s.4). På så vis laddas ordet skugga med en aspekt av makt och positionering. Men bilden

appliceras också på den mellanmänskliga relationen: “We live in the shadow and we live in

the shelter of each other”, skriver poeten. Ordets betydelse är liksom relationen till min andre,

dubbel. Meningen visar sig bära på både det onda och goda vi gör mot varandra; återigen

används språket för att gestalta det komplexa. Med bilden är det som att poeten ställer mig

som läsare inför ett slags val, ett faktum jag måste förhålla mig till: jag är bunden till min

andre, vare sig jag kastar min skugga över hen eller mitt skydd. Oavsett så är vi ofrånkomligt

sammankopplade. Hannah Arendt menar att genom ord och handlingar så “uppenbarar

människorna alltid vem de är, visar aktivt sitt väsens unika individualitet och träder in på

världens scen”.59 Kanske är det så att i berättelseakten så blir berättaren inte bara synlig för

sig själv, utan berättaren får en möjlighet att kliva ut ur skuggan, sluta vara “den andre” på

andra sidan muren för åhöraren. Det blir till en chans att bryta tystnadens förbannelse och

kliva in på en scen som den här gången är till för både berättelser och sorg.

Ett tredje och sista exempel på en dikt som angriper tystnadskulturen är “Once upon a

timebomb”, en dikt som kan sägas sammanfatta de andra individuella berättelserna, som

samlar de olika rösterna i en kör, i ett vi-tilltal:

The stories we’ve told

were carefully moulded

with not-so-lightly chosen

terminology.

59 Arendt, Människans villkor s. 243. Att individen visar vem hon är genom språkhandlingar genljuder hos Moi,

till exempel när hon skriver att “words express and reveal us.” Revolution of the Ordinary s.17

19

Words avoided

and what was told aloud

was certainly not as loud

as what was shrouded

by our mutually unagreed silence (s.54)

Våldet som genomsyrat det vardagliga livet så länge – i form av den djävulska kombinationen

av explosioner och tystnad – erkänns men med en förhoppning om något annat: “because

violence / while it is deep in us, / is not what sleeps deepest in us.” Det är en mening som mitt

i allt andas hopp, och säger något om poetens visionära inställning och syn på människan.

Dikten avslutas med en fråga som sätter fingret på vad som står på spel i mötet med den

andres berättelse: “can I see my face / when I face my own history / from where you’ve faced

it?”

Det sårbara i mötet med den andre

Att försöka se från andras perspektiv är en konst som Toril Moi menar att vi behöver öva oss

i, hon skriver att

om vi försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå

varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda

dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra. Kanske

blir det något mindre sannolikt att vi tar till våld för att vi känner att språket inte räcker till.60

Deltagandet i en språkgemenskap som präglas av uppmärksamhet och varsamhet, kan enligt

Moi bli till ett motstånd mot våldet. Men i vissa fall är vägen dit lång. Det nordirländska

samhället menar Ó Tuama är så hemsökt av misstro att det krävs mycket mod att berätta sin

historia – “everybody is aware that there are many who will disbelieve, deny or devalue a

story”.61 Inte minst när det rör sig om ett möte över gränserna. Mod krävs det även av

mottagaren, att våga utsätta sig för den andres perspektiv som kanske inte alls stämmer

överens med den egna erfarenheten eller världsbilden. Det är en situation som har sårbarhet i

sin kärna. Och om ska vi tro “Babel”, så är den ömsesidiga sårbarheten nödvändig; det krävs

av de deltagande parterna att de kliver ner från sina självbevarande bålverk, in i det osäkra

mellanlandet till roten av deras rädsla.

60 Moi, Språk och uppmärksamhet s.14 61 Ó Tuama, In the Shelter s.103

20

Den kombinationen, sårbarhet och osäkerhet, lyfter Hjorth fram som central i Judith Butlers

beskrivning av den etiska möjlighet som finns i mötet med den andre: att öppna sig för den

andres utsatthet är att i samma rörelse osäkras i sin egen position.62 Något som framstår

relevant för diktsamlingen – det finns något skrämmande och hotfullt i mötet med den andres

berättelse, en risk att mitt ansikte från min medmänniskas perspektiv, har formen av ett

monster. En svartvit uppdelning mellan god och ond, fiende och vän riskerar således att

raseras i mötet med min andres sorg. Mötet mellan två subjekt är fenomenologins och kanske

även etikens urbild. Butler bygger sin analys av mötet på Emmanuel Levinas etiska

fenomenologi som betonar vårt gränslösa ansvar för den andre, ett ansvar äldre än mitt eget

medvetande: jag är ansvarig för den andres dödlighet före min egen existens.63 Subjektiviteten

är hos Levinas redan från början intersubjektiv, vilket passar väl intill Ó Tuamas bild av det

mänskliga tillståndet som att vara skugga eller skydd åt vår nästa. Det är i mötet med den

andres ansikte som detta ansvar aktualiseras, då den andres sårbarhet påkallar

uppmärksamhet. Levinas menar att den andre “summons me”, kallar på min respons – en

respons som måste våga stanna i olikheten, inte utplåna den.64 Motståndet mot ett utjämnande

av det som är annorlunda är centralt även hos Ó Tuama; han har vid ett tillfälle sagt att vi

måste våga gå “beyond the border of similarity and go into the places where we are strange

and foreign to each other and there discover something of the possibility of being human with

each other”.65 För uppmärksammar jag den andres sårbarhet erkänner jag samtidigt henne som

människa – trots vår olikhet och skillnad är sårbarheten densamma. Det är den som i både

Hjorth/Butlers fall och hos Moi, är själva tecknet för det mänskliga, som både kan exploateras

och vara källan till kontakt.66

Problemet, menar Butler, är att vi alla står under inflytande av det hon kallar tolkningsramar,

som kontrollerar vem som räknas som subjekt, som mänsklig; vems liv som räknas, vem som

är värd att sörja och sympatisera med. Ramarna släpper igenom vissa berättelser och filtrerar

bort andra – våra sinnen är grumlade från första början.67 I en konfliktsituation som den

62 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.86-90 63 Emmanuel Levinas, “Ethics as First Philosophy” i The Continental Philosophy Reader, London: Routledge,

1996, 130f. 64 Ibid 131. (Värt att notera är att Toril Moi använder liknande ordalag för att beskriva den etiska läsningen: att

litteraturen vi läser kallar på vår respons. Revolution of the Ordinary, s.205) 65 Barry Phillips, ”Barry Phillips meets Pádraig Ó Tuama” [podcast] https://www.legal-

island.com/articles/uk/resources/podcasts/2018/barry-phillips-meets/padraig-o-tuama/ , 2019. 66 Moi, Revolution of the Ordinary s.208 67 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.91; Judith Butler, Frames of War: When is Life Grievable?, London: Verso,

2009, s. 3-12.

21

nordirländska blir det särskilt påtagligt när olika tolkningsramar krockar, där samma gärning

framstår som ett brott eller ett legitimt uttryck för frihetskampen – en person ett helgon eller

en terrorist beroende på vilken sida som drabbas. Det som händer när vi öppnar oss för den

andres tilltal, den som min tolkningsram sorterat som “fiende” eller “monster”, är att vi

långsamt rör oss bortom dessa skarpa linjer, de Ó Tuama i “Flags” kallar “these borders of our

belonging”. Plötsligt framträder den andre som människa och det “innebär en chock, men bara

för att icke-människan så att säga redan var människa”, som Hjorth formulerar det.68

Drottningens iriska

Det hela kokar ner till bekräftelse och erkännande; det är där den etiska utmaningen i mötet

med den andres berättelse ligger. Att bekräfta den andres sorg och smärta som verklig och

sann. Trots att vi i den handlingen riskerar att tvingas omförhandla vår egen världsbild, men

där vinsten ligger i att vi låter medmänniskan träda ut ur mörkret in på världens scen, som en

levande varelse. I In the Shelter beskriver Ó Tuama de hoppfulla exempel han sett i sitt arbete

med olika grupper, när människor inte längre misstror sina egna och andras berättelser,

“moving from their story to validate the experience of another story”.69 Vår medmänniska

kallar på vår respons, på samma sätt som vi längtar efter att få våra egna liv bekräftade – “we

need our secrets told”, konstaterar poeten i “And isn’t it true for all of us”. Vi behöver alla en

“guiding other […] maybe nothing other than a stranger / who could see our fear, / and with

kindness then, unfold a welcome” (s.42f.). För Ó Tuama är den dubbla rörelsen av

bekräftelse avgörande för en fungerande fred i Nordirland – “a reciprocal relationship of

national, cultural and social identity based on relationship, acknowledgement of pain, and

commitment for a different present leading to a different future.”70 Ömsesidigheten är helt

enkelt ett måste för att nå fram till det stora vida vi:et, dikterna drömmer om, men det nås inte

utan friktion och kamp; det finns i diktsamlingen ett tydligt maktkritiskt perspektiv. I dikten

“Postcards to the Centre” talar en röst från marginalen: “To the centre from the edge: / we’re

still here. / If you drown out all our voices, / you will not drown out your fear. / We’re still

here.” (s.16) Här tycker jag det går att skönja Butlers tolkningsram som för de tilltalade, i

något slags priviligerat centrum, filtrerar bort de utstöttas röster, men som ändå kvarstår i

form av en obearbetad rädsla för mötet med den annorlunda. Rösten från periferin drömmer

om en ny ordning: “a new shape / shaped a bit like you and shaped like me”, men inte utan

68 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.92 69 Ó Tuama, In the Shelter s.103 70 Ó Tuama, In the Shelter s.91

22

insikten om att de i viss mån är maktlösa tills de med makt blir mottagliga: “We will live with

you / if you will live with us. / You go first / and then we’ll follow.” På samma sätt som i

“Babel” sätts sorgen och sårbarheten i mitten – “we inscribe the middle / with invisible /

lamentation” – även i den inbjudan som avslutar dikten: “Drink our tears and we will drink

yours / show your fears and we will show ours”. (s.17) Vilka kan då de tilltalade tänkas vara?

Även om det varken är möjligt, eller ens önskvärt att fastslå en viss tolkning, så är det ändå en

intressant fråga att ställa. Rent historiskt så finns det en påtaglig makt- och klassdimension i

konflikten, dels med tanke på att det var den katolska befolkningens brist på inflytande och

jämlikhet som var gnistan som tände elden på det sena 60-talet. Det går därav att läsa dikten

som en uppmaning från den ena gruppen till den andra. Men det finns också en viktig

klassaspekt i fråga om våldet som i Belfast framförallt drabbade arbetarklassområden där de

två grupperna levde tätt inpå varandra, och där de paramilitära organisationerna var som mest

aktiva. Det går alltså att tänka sig att dikten vänder sig till makthavarna – den valda och

symboliska, ett perspektiv som återkommer i diktsamlingen.

Prosastycket “The Queen’s Irish” cirkulerar kring Drottning Elizabeth II:s statsbesök på

Irland 2011 som var det första en brittisk monark genomfört sedan Irlands självständighet.

Författaren frågar sig vilket värde ett symboliskt möte mellan “the privileged are worthwhile

or worthless” (s.62), men kommer ändå inte ifrån känslan av att det ändå betydde något när

drottningen sida vid sida med Irlands dåvarande president Mary McAleese la ned en krans vid

the Garden of Remembrance, en plats dedikerad till alla de som förlorade sina liv i kampen

för Irlands självständighet från just Storbritannien. Eller när drottningen senare i sitt tal i

Dublin Castle inledde på iriska: A Ûachtaráin agus a cháirde (“President and friends”). Det är

lätt att trivialisera betydelsen av en simpel mening och fråga sig varför Ó Tuama tillägnar en

prosadikt åt den händelsen, men är vi uppmärksamma är det lätt att förstå varför (även om det

räcker med att se McAleeses reaktion för att inse vikten av drottningens hälsningsfras).71 Dels

är det ett bra exempel på när språket används för att bekräfta den andre, i ett sammanhang

som till stor del handlade om att erkänna det lidande som den ena större nationen orsakat den

mindre, bekräfta deras sida av historien. Dessutom framstår drottningens iriska som särskilt

radikal mot bakgrund av iriskans status i Nordirland, som länge varit en brännande politisk

fråga. Inte minst på senare år, där den ses som en avgörande fråga för att åter kunna bilda en

regering. Men trots drottningens symbolhandling 2011, har lojalistiska DUP vägrat gå med på

71 “The Queen's Speech in Dublin Castle”, RTÈ [video], tillgänglig: https://www.youtube.com/watch?v=HKz-

6vn_i00, 2011. McAleese till höger i bild.

23

ett lagförslag som skulle ge iriskan en officiell status vid sidan av engelskan, då de ser det

som ett försök att underminera unionen.72 Var Ó Tuama själv står i frågan är lätt att gissa, att

döma av både hans egen användning av iriskan i sin poesi och vikten han tillskriver den

reciproka respekten för den kulturella identiteten hos de båda grupperna. Ó Tuama har även i

en intervju med Barry Phillips sagt att om det är något språk som är politiskt laddat så är det

engelskan och att “the politicisation of the Irish language is an absolute avoidance of the

legacy of colonisation here and how linguistic colonisation is often how you begin to break a

people”.73 Språket är för Ó Tuama inte bara laddat rent historiskt kring the Troubles, utan

också en politisk dagsaktuell fråga. Eller som han skriver i “The Queens Irish”: “Language

contains power” (s.64).

Symboliska handlingar till trots så verkar den stora utmaningen ligga hos de vanliga

medborgarna; försoningen på högsta nivå är inget mot den på den mellanmänskliga

samhällsnivån, även om de otvivelaktigt hänger ihop. Som Ó Tuama säger i intervjun med

Phillips, så kan mötet och försöket till försoning med den andre “seem like it is a tree hookie,

you know, holding hands and wearing woolly jumpers and bouncing around the place, but it's

damn difficult”.74 Ibland är det svårt nog att bara vara i samma rum med en människa som

upplevs som representant för det egna lidandet. Men enligt poeten är det också här det

transformativa finns, i de små gesterna och trevande orden. Som hos mannen i ”Bury the

Hatchet” som med varsamma ord namngav de han berövat livet. Kanske går det inte att

förlåta eller glömma, men i en omformulering av ordspråket så menar poeten att yxan kanske

inte behöver begravas, den kan användas ”to fell a tree, clear a path”(s.40) och göra avståndet

till min medmänniska något kortare, och henne något synligare.

III: Poesins uppdrag

Så här avslutningsvis vill jag stanna upp ett ögonblick och reflektera över det uppdrag som

tillskrivs poesin och vilken roll poeten själv intar, direkt och indirekt, i Sorry for Your

Troubles. I “Bury the Hatchet” reflekterar poeten explicit över konstens uppdrag i mötet med

människors livsberättelser, vilket samtidigt blir till en metareflektion över det egna skapandet:

72 I ett tal till sitt parti 2017 klargjorde DUP:s partiledare Arlene Foster att de fortsatt skulle vägra gå med på ett

sådant lagförslag med motiveringen: ”If you feed a crocodile they're going to keep coming back and looking for

more”. ”DUP will never agree to Irish language act, says Foster” BBC 6/2 2017, https://www.bbc.com/news/uk-

northern-ireland-38881559 73 Barry Phillips, ”Barry Phillips meets Pádraig Ó Tuama” [podcast] https://www.legal-

island.com/articles/uk/resources/podcasts/2018/barry-phillips-meets/padraig-o-tuama/ , 2019. 74 Ibid

24

“The art does not stop the story, or even heal the story, but it can create a marking, bear some

witness, honour the truth-time of the story told.” (s.37) Han beskriver hur konstnärer måste

“listen well” innan de ger sitt gensvar. Som jag tidigare nämnt skriver Ó Tuama i förordet att

flera av dikterna är skrivna “as responses to hearing the stories of people who lived through

troubles” [min kursivering].75 Poesin blir för Ó Tuama en etisk respons på människors

historier; en slags fysisk representation som legitimerar och hedrar. Ett sätt att se och

uppmärksamma. Det finns en aspekt av åminnelse, att bevara från glömska, men framförallt

så verkar det för Ó Tuama handla om att bryta tystnadens förbannelse, genom att skapa

utrymme för de olika berättelserna att komma fram i dikterna. Det finns en intressant

jämförelse att göra med hans tidigare diktsamling, som i högre grad använder ett mer

personligt och tydligt diktjag, medan poetens röst ofta tar ett kliv tillbaka i Sorry for Your

Troubles, för att ge plats åt andra röster. Faktum är att Ó Tuama använder en slags ekoteknik i

sin diktsamling, han gör den till en slags ekande katedral.76 Han låter centrala fraser vandra

genom dikterna. Inte minst fyller prosastyckena en avgörande funktion i det dialogiska

ekandet, där människors livsöden och historier lyfts fram och som sedan återkommer i

dikterna. Ett av de bästa exemplen på det finner jag just i prosastycket “Bury the Hatchet”,

som verkligen kan sägas fungera som ett nav i diktsamlingen, placerad exakt i mitten. Där

nämns bland annat mannen som berättar sin historia i “Conversation Starters”, en människa

som lärde sig ljuga om sin pappas polisyrke (som vi förstår berättar sin historia i “Telling

secrets”) och diktjaget i ”The Pedagogy of Conflict” som återigen tar upp ”legitimate

target”(s.36f.) Det går givetvis att fråga sig hur etiskt det är att försöka gestalta andra röster än

sin egen (det går också att fråga sig motsatsen, det etiska i att låta bli), men samtidigt bidrar

myllret av röster och rörelsen mellan perspektiven, till en oerhört dynamisk poesi.

Dikten som besvärjelse

Myllret av röster, perspektivskiftena, skulle kunna upplevas som ett inkonsekvent eller rörigt

drag. Men vid en närmare anblick så finns det en rytm i diktsamlingens pendling mellan de

olika tilltalen, mellan dikterna i jagform och de i viform. Det är de sistnämnda, kollektivt

riktade dikterna, jag nu vill uppehålla mig vid en stund. Uppsatsen igenom har jag haft med

mig det läsartillvända perspektivet – att dikterna ämnar inverka på sin läsare och sin omvärld,

75 Ó Tuama, Sorry for Your Troubles s.xiii 76 I tidigare nämnda dikten “In the image of god”, finns det faktiskt antydningar om ett slags kreativt eko, som

går att läsa metareflexivt, där den första strofen lyder: “In the echo of a man / the text tells a voice / and the voice

tells a story / so the story sounds like god.” (s.72)

25

inte bara genom att vara ett budskap utan också en händelse – något som kan vara värt att

greppa tag i lite extra så här i slutet. Att fråga: vad gör dikterna?

Jonathan Cullers insikt om lyrikens ritualistiska element fångar mycket av vad som är typiskt

för Ó Tuamas kollektivistiska dikter. Det lyriska som “constructed for repetition – along with

a certain ceremoniousness, and the possibility of making something happen in the world”.77

Det är i det här fallet träffande att kalla det just ritualistiskt. I dikterna är den religiösa och

ceremoniella undertonen framträdande; det finns ett märkbart besvärjande element som vill

frambringa något nytt. Culler återger hur C.S Lewis liknade de elisabetanska

kärlekssonetterna vid en slags “erotisk liturgi” och just liturgi finner jag passande för att

beskriva Ó Tuamas kollektiva dikter.78 Flera av dem har jag redan snuddat vid, som ”Flags”

med sin marsch och åkallan för förändring; ”Once upon a Timebomb” där tystnaden bryts och

människornas inre blottläggs; det inkluderande uppvaknandet i ”[the] north[ern] [of] ireland”.

Alla är dikter med kollektivt tilltal och starkt lyriska drag, som bryter in i nuet med profetiska

ansatser. Med den religiösa kontexten som diktsamlingen rör sig i, ett samhälle där religionen

är synlig, och genom det poeten själv gör med det religiösa stoffet – vrider, vänder och

omformulerar – så är dikten som bön och liturgi en än mer träffsäker beskrivning. Som den

alternativa treenighetsvälsignelsen som dyker upp i “Sorry for your Troubles”: “In the name

of the neighbour / And of the stranger / And in the shadowed shelter of each other. / Amen.”

(s.6)

“Clan” är ett annat lysande exempel på en dikt som kan sägas fungera som en kollektiv

besvärjelse för förändring. Dikten börjar i presens med ett konstaterande – “We are not

children any longer” – innan den i nästa strof blickar bakåt: “We were adults making choices

we didn’t want to make. / Unexpected deaths brought / responsibilities in their wakes.” (s.53)

Diktviet minns hur de genom konflikten sjöng “with words we learnt when we were younger”

– de ärvde ord och en verklighet där den egna klanens kom först, nästa strof fortsätter: “The

family’s home, the family’s land. / The family’s name and place. / The family’s grief, the

family’s need. / Their cruelty and hunger.” I nästkommande, diktens sista strof, vänds blicken

slutligen framåt:

77 Culler, Theory of the Lyric s.123 78 Ibid 207

26

We carry these, through all our years

We’ve decided what we’ll become.

Carrying people, Needing people,

People becoming one. (s.53)

Det ritualistiska elementet är påtagligt, dels genom de återkommande rimmen men också tack

vare upprepningen av särskilda ord som skänker dikten rytm och dessutom ger den formen av

en slags gemensam bön. Jag tänker framförallt på upprepandet av det bestämda viet: “We

are”; “We were”; “We sang”; “We carry”; “We’ve decided”, som både förenar

diktsamlingens olika solister från de olika lägren och samtidigt bjuder in läsaren, som i

läsningen oundvikligen stämmer in i kören. Culler menar att det nästan finns något magiskt i

lyrikens ljudliga/rytmiska grepp, som söker smita in under det rationellas radar.79 ”Clan” blir

en slags besvärjelse över tid och rum – den börjar med att rota sig i nuet, rör sig bakåt och

bekänner dåtidens svärta, som den tar med sig in i framtiden med en förhoppning om att

samtidigt med läsningen ska en förvandling inträffa: “People becoming one.” Dikten

illustrerar på ett effektivt sätt den andra sidan av diktsamlingens etiska vision, att inte bara

göra rum för människors berättelser utan också sträva mot skapandet av nya.

Poesin i offentligheten & poeten i samhället

Det är svårt att skilja på poeten Pádraig Ó Tuama och fredsaktivisten Pádraig Ó Tuama,

mycket på grund av att han själv i diktsamlingen låter sina två världar korsa varandra. I

förordet till diktsamlingen beskriver Martin McGuinness Ó Tuama som “a poet who accepts

that he too has a responsibility to help make the world a fairer and better place”.80 Hur det

kommer sig att den före detta Deputy First Minister överhuvudtaget skrivit ett förord ska jag

alldeles strax återkomma till, men hans utsago gör något med läsarens bild av poeten och Ó

Tuamas egen syn på vad poetens uppdrag är (oavsett om det är Ó Tuama själv eller inte som

legat bakom beslutet att ha med McGuinness inledning) – poeten som aktiv

samhällsmedborgare. I sitt förord räknar McGuinness upp poeter som han beundrar för deras

poetiska lyhördhet – Seamus Heaney, Patrick Kavanagh, Michael Longley. Samma Michael

Longley som har sagt att poetens “first duty must be to his imagination”, men inte bara: “He

would be inhuman if he did not respond to tragic events in his own community, and a poor

79 Culler, Theory of the Lyric s.134; 184 80 Martin McGuinness, “A Reflection on Shaking Hands”, s.xi.

27

artist if he did not seek to endorse that response imaginatively.”81 McGuinness placerar på så

sätt Ó Tuama i samma led, som en slags arvtagare till en tradition av poeter som har politisk

relevans.

Så till historien bakom förordet. Drottning Elizabeths möte med president McAleese är inte

det enda mötet som återges i Sorry for Your Troubles. “Shaking Hands”, samlingens sista

dikt, är skriven som en respons på det historiska handslaget mellan Elizabeth II och Martin

McGuinness i Belfast, som inträffade ett år efter drottningens besök i Dublin.82 På något vis

letade sig dikten fram till McGuinness som tyckte så mycket om den att han återkommande

använde den i olika sammanhang, som ett slags credo.83 Han skriver i förordet att dikten

“encapsulate so effectively the symbolic significance of two people shaking hands”, en

beskrivning som passar väl in på vad jag anser Ó Tuama försöker göra med sin dikt; i den lika

oväntade som omtalade handskakningen, låter han kapsla in och sammanfatta hela det

nordirländska tillståndet.84 Tonen är slagfärdig och direkt, byggd på “becauses” som upprepas

dikten igenom – anledningar till varför handskakningen är nödvändig: “Because what’s the

alternative? / Because of courage. Because of loved ones lost. / Because no more”(s.75),

inleds dikten. Den är rak i sitt tilltal, adresserad till samhällets makthavare – påminner om att

“privilege is not to be taken lightly” och uppmanar till mod: “Because some people love what

you stand for, / and for some, if you can, they can” (s.76), med hänvisning till den symboliska

laddningen i ett möte mellan den brittiska monarkins överhuvud och den före detta IRA-

befälhavaren och tillika republikanska ikonen.85 Samtidigt påminner poeten om att “it’s a

small thing; shaking hands; it happens every day”, och var den verkliga kampen ligger – hos

mannen “whose hands haven’t stopped shaking since a market day in Omagh”86; eller hos

kvinnan “whose hand hasn’t been shaken since she was a man” – en kamp som kostat

“language, barrels, barrels of blood and grieving”(s.75f.). I “Shaking Hands” intar Ó Tuama

81 “Observing the sons of Ulster”, Irish Times 9/3 2000, https://www.irishtimes.com/culture/observing-the-sons-

of-ulster-1.253682 82 I “The Queen’s Irish” beskriver Ó Tuama, som själv var på plats genom sitt engagemang i organisationen som

stod värd för evenemanget, bakgrunden till mötet. 83 Det framgår inte var Ó Tuama först framförde eller publicerade dikten, men att döma av McGuinness och Ó

Tuamas utsagor verkar den ha börjat cirkulera relativt snart efter själva händelsen. Även prins Charles har vid ett

tillfälle, i ett tal i Cork 2018, citerat dikten, se Barry Roche ”Friendship between Ireland and UK will endure,

says Prince Charles”, Irish Times 14/6 2018. https://www.irishtimes.com/news/ireland/irish-news/friendship-

between-ireland-and-uk-will-endure-says-prince-charles-1.3531116 84 McGuinness, “A Reflection on Shaking Hands”, s.xii 85 Och samtidigt går det att tänka sig att poeten riktar sig mot de två största partierna och representanterna för de

två grupperna DUP och Sinn Féin, och framförallt de förstnämndas beröringsskräck (i bokstavlig mening)

gentemot de sistnämnda – sedan DUP och Sinn Féin varit de största partierna har DUP:s alla First Minister

undvikit att ta sin deputy First Minister, tillhörande Sinn Féin, i hand offentligt. 86 Bombattentatet 1998 i Omagh.

28

tydligt rollen som den ansvarstagande, engagerade poeten med en skärskådande blick på sitt

samhälle. Och även om makthavarna är de tilltalade, går det att tänka sig att orden är riktade

till hela poetens samhälle och samtid, och till läsarna (i vad Culler kallar för ”triangulated

address”):87

Because shared space without human touching doesn’t

amount to much.

Because it’s easier to speak to your own than to hold

the hand of someone whose side has been previously

described, proscribed, denied. (s.75)

Språket och berättelserna är ett svar, och fysisk beröring ett annat, på den frågan som ställdes

i början av diktsamlingen:”how are we to be with one another?” Båda är sätt att mänskliggöra

och bekräfta den andre, som är enkla, omöjliga och omstörtande på samma gång.

.

Avslutning och sammanfattning

Ó Tuamas ”Shaking Hands” ses i ett något annat ljus i dagens läge, jämfört med när den

skrevs. Martin McGuinness är borta – den på så många sätt perfekta ikonen för Nordirland, i

våldsverkaren som blev en av de viktigaste och modigaste rösterna för fred och försoning,

som vågade korsa många kulturella barriärer. McGuinness insjuknade och dog hastigt i mars

2017, bara ett par månader efter att DUP:s och Sinn Féins samarbete kollapsade, ett samarbete

som länge sågs som ett tecken på Nordirlands framsteg på vägen mot ett fredligt och jämlikt

samhälle. Att skaka hand har helt enkelt framstått som svårare än någonsin. Men samtidigt

som den här uppsatsen är i sitt absoluta slutskede, så har det kommit rapporter om att det

politiska dödläget har brytits och att det gjorts ett nytt försök att återsamla Stormont och bilda

en regering, som faktiskt ser ut att ha lyckats.88 Sinn Féin och DUP verkar till sist gått med på

en överenskommelse, framskissad av representanter från den brittiska respektive den

irländska regeringen. Den innehåller bland annat ett nytt ”framework” gällande språk och

identitet. Dokumentet föreslår en slags kompromiss för båda grupperna i form av ”an

integrated package of legislation”, som dels ska stärka och utöka iriskans rättigheter, men som

också inkluderar en del som är avsatt för att bevara ”language, arts and literature associated

87 Culler, Theory of the Lyric s.186 88 Henry McDonald, ”Northern Ireland assembly reopens three years after collapse”, The Guardian 11/1 2020

https://www.theguardian.com/politics/2020/jan/11/northern-ireland-assembly-reopens-three-years-after-collapse

29

with the Ulster Scots / Ulster British tradition in Northern Ireland”.89 Det återstår att se ifall

överenskommelsen är ett tecken på att de två största partierna faktiskt är villiga att ömsesidigt

kompromissa, eller om det bara är ett tillfälligt andrum, framtvingat av partiernas rädsla för

ett nyval.90 Utan tvekan är dokumentet är ett steg framåt i rätt riktning. Kanske är då Ó

Tuamas ”Shaking Hands” än mer relevant idag – när exempel på gott ledarskap så länge lyst

med sin frånvaro; i ett läge där det står och väger.

Sammanfattning

Det är inte bara ”Shaking Hands” som har något påträngande aktuellt över sig. Det är något

som står klart för mig nu, efter att ha försökt följa vad det är Pádraig Ó Tuama gör med

språket i Sorry for Your Troubles. Jag har med en uppmärksam läsning försökt visa hur

språket för Ó Tuama är oskiljbart från det etiska, och hur dess uppdrag är att ge form åt

traumat och den levda erfarenheten, med en gestaltning som gör rättvisa åt tillvarons

komplexitet. Med hjälp av bland annat poetiskt formspråk och etymologi, visar poeten för det

första, hur språket och den mellanmänskliga relationen är sammanflätade, men också hur de

båda bär på en dubbelhet: språket har makt på gott och ont; vi hör samman på gott och ont.

“We live in the shadow and we live in the shelter of each other” (s.4), som poeten skriver. Det

är där, i det mellanmänskliga mötet som språket når sin transformativa potential, i delandet av

berättelser. En plats som grundas i en ömsesidig osäkerhet, där låsta identiteter kan

destabiliseras. Berättandet, är för Ó Tuama inte bara ett sätt att bryta med en destruktiv

tystnadskultur, det är också ett sätt att forma världen och framtiden; det är en början på en

förändring av rådande ordning, i kraften av ”the shared table and the poured cup of tea”

(s.36). Även poesin tillskrivs en starkt etisk funktion hos Ó Tuama – genom att lyfta fram

människors berättelser blir poesin ett sätt att se och bekräfta; poeten beskriver det som sitt

uppdrag och som en etisk respons. Genom hela diktsamlingen finns också ett läsartillvänt

perspektiv: flera av dikterna försöker själva skapa det som de vill uppnå, vad Hjorth kallar en

89 “New Decade, New Approach” är namnet på det dokument som offentliggjordes 9/1 2020 av Storbritanniens

Julian Smith och Irlands Simon Coveney, och som alla de största partierna i Nordirland nu ställt sig bakom.

Språkförslaget är en kompromiss för både DUP (som hittills varit ivriga motståndare mot att ge iriskan någon

som helst status) och för Sinn Féin (som vill att iriskan ska få en helt egen lag).

https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/856998/2020-

01-08_a_new_decade__a_new_approach.pdf s.36 90 Om inte partierna kom överens innan 13 januari skulle nyval utlysas. Med tanke på båda partiernas dåliga

resultat i det brittiska valet i december skulle det vara riskabelt. Rory Carroll, “From bitter stalemate to smiles at

Stormont”, The Guardian 13/1 2020, https://www.theguardian.com/politics/2020/jan/13/from-bitter-stalemate-

to-smiles-at-stormont-how-the-deal-was-done

30

”rörelse för förändring”.91 Inte minst har Cullers teori om lyrikens ritualistiska kännetecken,

visat sig vara hjälpsam för att ringa in det som jag kallat det besvärjande draget, hos de dikter

som ämnar att vara en slags händelse och ett skapande, av ett stort inkluderande vi.

Med sin ambition, att med språket och poesin skapa rum och öppenhet för den annangjorda,

framstår hela Ó Tuamas diktsamling för mig brännande relevant. Inte minst med tanke på det

det rådande samhällsklimatet i Nordirland, som till viss del präglas av rädsla och nyväckt

sekterism, till följd av bland annat Brexit. Men det är ingen slump att Ó Tuama i ”The

Queen’s Irish”, återger Robert Frosts ord om att ”in order to be universal, poetry must be

pariochal” (s.64). Det finns mitt i det partikulära i diktsamlingen också något allmängiltigt,

som har med den mänskliga erfarenheten av sorg och trauma; av främlingskap och längtan

efter kontakt. Ett budskap som kallar på min respons. Det är som poeten skriver, sant för oss

alla, vi behöver en annan ”who could see our fear, / and with kindness then, unfold a

welcome” (s.42). Att vara öppen för den andres tilltal är inte bara en utmaning för det

nordirländska samhället – det gäller i högsta grad även vårt eget.

Det är där, i dragkampen ”mellan det singulära och det universella” som poesins subversiva

potential finns, menar Hjorth och jag stämmer in i det.92 Inte minst dras jag till det jordnära-

visionära i Ó Tuamas dikter, där det utopiska samsas med det etiska i nuet, och där det första

är avhängigt det sistnämnda. Det är på många sätt en hoppfull diktsamling för alla oss som på

något sätt arbetar med språket (något vi alla gör i det vida perspektivet, som Moi poängterat).

Hos Ó Tuama spelar språket roll. Våra ord har konsekvenser. Poesin spelar roll. Och det är en

poesi som vill vara mitt i: mitt i världen, sprungen ur sin samtids och sitt samhälles mörkaste

erfarenheter och ljusaste hopp. Pádraig Ó Tuama använder helt enkelt sin diktsamling till att

vara ett eko, en minnesplats över människors sorg och kamp, men också till att vara en

inbjudan, till att bli delaktig i kampen för en annan ordning – en transformativ mötesplats där

vi får syn på varandra och oss själva. Där språkets uppdrag är att sträcka sig ut mot lidandet,

mot den andre; omsluta utan att appropriera, skydda utan att tvinga in i skugga. Kanske kan

då de där klamrarna – miniatyrerna av murarna som separerar [the] north[ern] [of] ireland –

förvandlas till ett shelter, som omfamnar olikheten.

91 Hjorth, Förtvivlade läsningar s.8 92 Ibid 92

31

(Copyright © 2016 Extramural Activity)

32

Källförteckning

Tryckta källor:

Arendt, Hannah. Människans villkor. Göteborg: Daidalos, 1998.

Brearton, Fran. “Poetry and the Northern Ireland ‘Troubles’” i The Edinburgh Companion

Twentieth-Century British and Irish Poetry. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2012.

Burns, Anna. Milkman. London: Faber & Faber, 2018.

Butler, Judith. Frames of War: When is Life Grievable?. London: Verso, 2009.

Cashman, Ray. Storytelling on the Northern Irish Border. Bloomington: Indiana University

Press, 2008.

Culler, Jonathan. Litteraturteori. En mycket kort introduktion. Lund: Studentlitteratur, 2011.

Theory of the Lyric. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 2015.

Hjorth, Elisabeh. Förtvivlade läsningar. Litteratur som motstånd & läsning som etik.

Göteborg: Glänta Produktion, 2015.

Levinas, Emmanuel. “Ethics as First Philosophy” i The Continental Philosophy Reader.

Richard Kearney & Maria Rainwater (red.), s.124-135. London: Routledge, 1996.

Longley, Edna. Poetry in the Wars. Newcastle upon Tyne: Bloodaxe, 1986.

Moi, Toril. The Revolution of the Ordinary. Chicago: The University of Chicago Press, 2017.

Språk och uppmärksamhet. Stockholm: Bokförlaget Faethnon, 2017.

Ó Tuama, Pádraig. In the Shelter. London: Hodder & Stoughton, 2015.

readings from the book of exile. Norwich: Canterbury Press, 2012.

Sorry for Your Troubles. Norwich: Canterbury Press, 2012.

33

Keefe, Patrick Radden. Say Nothing: A True Story of Murder and Memory in Northern

Ireland. London: William Collins, 2018.

Bibelcitat är hämtade ur Bibel 2000 och English Standard Version (ESV).

Otryckta källor:

Carroll, Rory. “From bitter stalemate to smiles at Stormont”. The Guardian 13/1 2020.

https://www.theguardian.com/politics/2020/jan/13/from-bitter-stalemate-to-smiles-at-

stormont-how-the-deal-was-done (hämtad: 20200115)

de la Reguera, Erik. ”Brexit får militanta grupper i Nordirland att växa”. DN 25/2 2019.

https://www.dn.se/nyheter/varlden/brexit-far-militanta-grupper-i-nordirland-att-vaxa/

(hämtad: 20191205).

”DUP will never agree to Irish language act, says Foster”. BBC 6/2 2017.

https://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-38881559 (hämtad: 20200105).

Kelly, Ben. “Why is there no government in Northern Ireland and how did power-sharing

collapse?”. Independent 30/4 201. https://www.independent.co.uk/news/uk/politics/northern-

ireland-talks-latest-power-sharing-deal-stormont-sinn-fein-dup-a8893096.html (hämtad:

20191205).

McDonald, Henry. ”Northern Ireland assembly reopens three years after collapse”. The

Guardian 11/1 2020. https://www.theguardian.com/politics/2020/jan/11/northern-ireland-

assembly-reopens-three-years-after-collapse (hämtad: 2020115).

Conevey, Simon och Smith, Julian. “New Decade, New Approach”. 2020.

https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/

file/856998/2020-01-08_a_new_decade__a_new_approach.pdf

“Observing the sons of Ulster”. Irish Times 9/3 2000.

https://www.irishtimes.com/culture/observing-the-sons-of-ulster-1.253682 (hämtad

20200105).

Nevéus, Ingmar. ”Krav på återförening med Irland efter unionisternas valförlust i

Nordirland”. DN 14/12 2019. https://www.dn.se/nyheter/varlden/krav-pa-aterforening-med-

irland-efter-unionisternas-valforlust-i-nordirland/ (hämtad: 20191230)

34

Peacewall Archive. 2019. http://www.peacewall-archive.net/peacewalls-50 (hämtad

20191202)

Phillips, Barry. ”Barry Phillips meets Pádraig Ó Tuama”. [podcast] 2019. https://www.legal-

island.com/articles/uk/resources/podcasts/2018/barry-phillips-meets/padraig-o-tuama/ ,

(hämtad: 20200103).

Roche, Barry. ”Friendship between Ireland and UK will endure, says Prince Charles”. Irish

Times 14/6 2018. https://www.irishtimes.com/news/ireland/irish-news/friendship-between-

ireland-and-uk-will-endure-says-prince-charles-1.3531116 (hämtad 20200105).